måndag 3 december 2007

Plattan i mitt hjärta

Diskussionerna om framtiden för Sergels torg går heta. Igen. Helt i linje med Stockholms vanliga sätt att hantera jobbigheter ska man bygga sig runt problemen. Människor är rädda för att på vägen till tunnelbanan passera Sveriges största knarkbuffé, och då är det klart att de ska slippa. I stället för att satsa på att hjälpa dem som tillbringar all sin tid där, och att stoppa handeln, byggde man för ett par år sedan en ny nedgång så att Svensson slipper se. Nu vill man glasa in, eller snarare ut, och ännu tydligare markera skillnaden mellan det accepterade och det oönskade. Väktare får uppraget att knuffa bort allt som inte handlar om att konsumera, eller som handlar om att konsumera fel varor.

Oavsett vilken lösning som väljs tror jag att vi kan vara säkra på att Sergels torg aldrig kommer att bli sig likt. Och jag kommer att sörja det. Jag är inte gammal nog att vara nostaligsk över Klarakvarteren som de såg ut innan den stora omdaningen på 60-talet, men jag har bott i Stockholm tillräckligt länge för att lära mig älska plattan. Under fyra år arbetade jag i Kulturhuset, och passerade över de svartvita plattorna flera gånger om dagen. Det var alltid något som hände. Var det inte ett politiskt möte så var det en musikant, en minnesstund, en demonstration eller någon religiös sekt som delade ut flygblad och sjöng. Plattan var allas hemmaplan. När någon packade ihop sina flaggor och högtalare var det någon annan som rullade fram sina grejer. Chilenare i exil, hemlösa som organiserat sig, hungerstrejkande mammor eller evangeliserande medelklasskristna. Klass, etnicitet och kön var inte intressant, plattan var ändå en arena att synas på. Lägg därtill de karaktärer som gjort torget till sin hemplats. Atenmannen var där, längdhopparen, Maria med psalmerna, fotbollsmannen med ölburkarna och Michael Jackson-killen.

Om plattan glasas in glasas allt detta ut. Det går inte att argumentera att större delen av torget fortfarande blir kvar, för det förvandlas ändå till en tambur åt köpcentren. Det blir inte vad det är idag, och det kommer inte heller att lösa några av de sociala problem som plattan ibland sägs vara en del av. Det kommer att göra dem större, och flytta dem någon annanstans.

9 kommentarer:

Laser sa...

men vafan det säger ju sig självt
om de inte kan vara där så kan de ju inte knarka där
de gjorde samma sak i Oslo vid centralen och det funkade skitbra, inte en enda jävla knarkare där längre

Mårthen sa...

Jag hoppas innerligt att det där var ironiskt menat.

gardebring sa...

Jag gillar inte plattan som den är idag. Men jag gillar inte det lagda förslaget heller. Man borde kunna göra så mycket mer av området. För egen del har jag svårt med hela "grop"-konceptet. Varför skall Stockholms viktigaste publika mötesplats vara en stor krater i marken? Kan man inte flytta upp den i markplan istället?

Jens sa...

Känns det bra att skriva "någon annan stans" istället för "någon annanstans"? Hur känns det, berätta!

Angående Plattan så gillar jag den inte. Jag blir rädd, för alla fåglar. Jag tycker att man borde bygga in Plattan helt och hållet så att inga fåglar kan komma in. Då vore jag nöjd. Gärna samma sak med Hötorget. Där är det också alldeles för många fåglar.

Mårthen sa...

Jens: Något sådant skulle jag naturligtvis aldrig skriva.

Och fåglar är söta.

Frej sa...

Mårthen: Har du kanske någon bild på Atenmannen? Myten om Atenmannen fascinerar mig och jag skulle gärna vilja veta hur han ser ut.

Jag gillar också plattan som den är. Det är alltid något spännande som händer. Jag är rädd att det mest spännande som skulle hända om plattan glasades in, vore att mobilföretaget 3 anordnade ett event, eller att Fortum delade ut karameller och talade om elektricitet.

Nöten sa...

Du glömde ju Folke Pudas! Han som låg i lådan hela 80-talet typ.

Mårthen sa...

Frej: Jag har ingen mobilkamera, men om jag någonsin träffar på honom när jag råkar ha en kamera med mig ska jag plåta.

Nöten: Berätta mera! Jag är för ung för att minnas, men det låter spännande.

Aa sa...

Jag kommer inte från Stockholm men har levt här under hela 2000-talet, följdaktligen har jag använt Sergels torg som transportsträcka många många gånger.
Allting går över och tiden läker alla sår, men känslan av att Sergels torg är Ryssland den består. Inte fel i sig, bara opassande.

Bygg över och ta bort den fula pinnen, då skulle det inte längre framstå som ett ryskt krigsminne. Och platsen som bildas ovanpå basaren görs till en ledig park och naturlig samlingsplats utan vare sig rondell eller väg.