Det orangea kuvertet som dimper ned i brevlådan en gång om året är inte någon jättespännande läsning för människor i min ålder. Alldeles oavsett hur mycket man har sparat på sig i pensionspengar hittills är det fullkomligt omöjligt att dra några slutsatser om hur pensionen verkligen kommer att bli när det väl är dags. Pensionssystemet kan hinna förändras många gånger om, börser krascha, inflationer och deflationer kan förvandla pengarna till något helt annat. Det är helt enkelt bara en massa siffror, som saknar ett sammanhang.
Men det finns en sak i det mytomspunna kuvertet som intresserar mig, och som sätter igång min konspiratoriska sida rejält. Arvsvinsterna. Bland de pengar som jag varje år får insatt på mitt pensionskonto är det en liten del som kallas för arvsvinst. När jag kollade upp det fick jag förklarat för mig att när någon dör så fördelas deras pensionspengar ut på övriga pensionssparare. Fördelningen sker enligt två olika principer. En av dem innebär att pengarna fördelas på alla andra som är födda samma år som den avlidne. Om någon annan som är född 1979 dör, så ökar min pension. Inte bara är det en otäck påminnelse om att vi blir färre och färre i min årskull, det sätter även en viss skräck i mig. Det finns människor som skulle tjäna på min död. Jag har ett ganska ansenligt belopp att fördela ut på andra 79:or efter åtta års förvärvsarbetande. Om jag plötsligt hittas död i ett skogsparti hoppas jag att polisen inte bortser från PPM-systemet som ett tänkbart motiv.
Nu är det väl tämligen få som är beredda att gå så långt som att bli seriemördare för att försöka trissa upp sin pension. Jag tror att den energi man måste lägga ned för att lyckas inom den branschen vore bättre att lägga på en laglig karriär, som ju också gör viss skillnad för pensionen. Men i de där extraordinära situationerna som då och då dyker upp i moraltest kan det kanske ha viss betydelse.
Du är på ett flygplan. Ni är tio personer ombord. Piloten ropar ut att ni snart kommer att störta. Det finns åtta fallskärmar ombord, och diskussionen om vilka två som ska offras sätter igång. Någon börjar fråga vilka som har familj och barn att ta hand om. Någon funderar över vilka som är bäst rustade att eventuellt kunna överleva en krasch. Någon försöker vara storsint och erbjuder sig att avstå.
Jag frågar när alla är födda. Finns det några 79:or ombord? Jag röstar på att de stannar i planet.
torsdag 29 november 2007
onsdag 28 november 2007
När metoden är viktigare än budskapet
När nya kommunikationsformer introduceras är det ganska fantastiskt i sig. Vad som kommuniceras brukar vara av underordnad betydelse. Den 28 november 1922, alltså för exakt 85 år sedan, var flygkapten Cyril Turner den förste någonsin som skrev ett budskap i himlen med hjälp av ett flygplan. Högt ovanför New Yorks horisont kunde man en kort stund läsa budskapet "Hello USA", innan bokstäverna skingrades för vinden. Ett ganska enkelt och logiskt budskap, men visst hade man kunnat tänka sig något roligare. Metoden har ju senare blivit ett klassiskt inslag i romantiska komedier, där den används för att fria, be om ursäkt eller något annat gulligt. Ofta med någon form av förväxling inblandad, så att det blir väldigt pinsamt.
Det får mig att undra. Vad var det första som någonsin skrevs med en kulspetspenna? Det första någon sa i en mobiltelefon? Vad stod det i det första sms:et som skickades? Förmodligen är svaren ganska tråkiga. Det första som skrevs med en kulspetspenna var nog några krusiduller, och sedan testpersonens namnteckning. I mobilen hördes nog en röst som sa något i stil med "hör du mig, jag hör dig", och det första sms:et gissar jag var fyra bokstäver långt. Test.
Gissningar, givetvis, men tyvärr ganska rimliga. För mig känns det ganska sorgligt att revolutionerande former för kommunikation invigs med alldagliga och tråkiga budskap. Metoden går till världshistorien, men budskapet är glömt på några sekunder. Och det värsta är att det får 85-årsjubilerande "Hello USA" att framstå som ganska fantasifullt.
Det får mig att undra. Vad var det första som någonsin skrevs med en kulspetspenna? Det första någon sa i en mobiltelefon? Vad stod det i det första sms:et som skickades? Förmodligen är svaren ganska tråkiga. Det första som skrevs med en kulspetspenna var nog några krusiduller, och sedan testpersonens namnteckning. I mobilen hördes nog en röst som sa något i stil med "hör du mig, jag hör dig", och det första sms:et gissar jag var fyra bokstäver långt. Test.
Gissningar, givetvis, men tyvärr ganska rimliga. För mig känns det ganska sorgligt att revolutionerande former för kommunikation invigs med alldagliga och tråkiga budskap. Metoden går till världshistorien, men budskapet är glömt på några sekunder. Och det värsta är att det får 85-årsjubilerande "Hello USA" att framstå som ganska fantasifullt.
tisdag 27 november 2007
Värdelöst ovetande
Häromdagen diskuterade Sanna och jag huruvida ett uppslagsverk skulle vara en bra idé eller inte. Kanske var det bara ytterligare ett steg i vårt projekt att förverkliga oss själva som vuxna. En trofé att placera i bokhyllan, och som skulle förvandla oss till något som vi tänker oss att vi vill vara. Eller så var det tänkt att fungera som en homage till våra respektive barndomar, som båda bär det gemensamma att när diskussioner uppstod runt middagsbordet kring ett eller annat så följdes det alltid av frasen ”slå upp det”, och en djupdykning ner i uppslagsverket.
Naturligtvis kom vi in på jämförelser mellan det traditionella uppslagsverket i bokform och det mer moderna digitaliserade. Bokvarianten står sig slätt mot sin efterföljare när det kommer till att hållas uppdaterad. Länder byter presidenter, huvudstäder och gränsdragningar; människor föds och dör och nya upptäckter inom forskningen ställer gamla vedertagna fakta i ett nytt sken. Där kan Bra Böckers Lexikon med några år på nacken inte mäta sig med NE.se eller Wikipedia. Men böckerna har något annat. Känslan att få sätta sig med en stor bok framför sig och bläddra bland bilder, texter och diagram. Den känslan kan ingen webbsida i världen frammana.
Som nyförvärvad till de läsandes värld var Barnens Lexikon en av de första böcker jag fick. Med ett barns vetgirighet slukade jag sidorna, och memorerade varenda häpnadsväckande fakta. Ibland till mina föräldrars stora förtret. För hur kul är det när ens femåring på frågan om man har några husdjur svarar att ”vi har kvalster, de bor i sängarna och på våra näsor”?
Men läsandet, som sedan fortsatte i mammas och pappas betydligt mer omfångsrika uppslagsverk, gav mig också en massa bonuskunskaper. Sådant som somliga kallar värdelöst vetande, och andra för TP-kunskaper. Sådant man bara vet, utan att veta hur man vet, men som man ibland är glad att veta.
Och någonstans där tror jag att felet med digitaliserade uppslagsverk ligger. Den som enbart mättar sin vetgirighet med hjälp av Wikipedia kommer att gå miste om en massa fantastiska TP-kunskaper. Slår man upp ”kaftan” på något av de digitala uppslagsverken får man läsa en massa om kaftaner. Kanske hittar man lite länkar till andra klädesdräkter, eller rent av en länk till popbandet Soundtrack of our lives. Men knappast något om kaffeved och kagge. Vilket den som slår upp det hela i ett uppslagsverk har goda utsikter att få som bonusinformation. Den moderne uppslagaren missar helt enkelt det värdelösa vetandet, och blir därmed värdelöst ovetande. Vilket kanske kan få konsekvenser på sikt.
Så nog är det värt att överväga ett uppslagsverk, alltid.
Naturligtvis kom vi in på jämförelser mellan det traditionella uppslagsverket i bokform och det mer moderna digitaliserade. Bokvarianten står sig slätt mot sin efterföljare när det kommer till att hållas uppdaterad. Länder byter presidenter, huvudstäder och gränsdragningar; människor föds och dör och nya upptäckter inom forskningen ställer gamla vedertagna fakta i ett nytt sken. Där kan Bra Böckers Lexikon med några år på nacken inte mäta sig med NE.se eller Wikipedia. Men böckerna har något annat. Känslan att få sätta sig med en stor bok framför sig och bläddra bland bilder, texter och diagram. Den känslan kan ingen webbsida i världen frammana.
Som nyförvärvad till de läsandes värld var Barnens Lexikon en av de första böcker jag fick. Med ett barns vetgirighet slukade jag sidorna, och memorerade varenda häpnadsväckande fakta. Ibland till mina föräldrars stora förtret. För hur kul är det när ens femåring på frågan om man har några husdjur svarar att ”vi har kvalster, de bor i sängarna och på våra näsor”?
Men läsandet, som sedan fortsatte i mammas och pappas betydligt mer omfångsrika uppslagsverk, gav mig också en massa bonuskunskaper. Sådant som somliga kallar värdelöst vetande, och andra för TP-kunskaper. Sådant man bara vet, utan att veta hur man vet, men som man ibland är glad att veta.
Och någonstans där tror jag att felet med digitaliserade uppslagsverk ligger. Den som enbart mättar sin vetgirighet med hjälp av Wikipedia kommer att gå miste om en massa fantastiska TP-kunskaper. Slår man upp ”kaftan” på något av de digitala uppslagsverken får man läsa en massa om kaftaner. Kanske hittar man lite länkar till andra klädesdräkter, eller rent av en länk till popbandet Soundtrack of our lives. Men knappast något om kaffeved och kagge. Vilket den som slår upp det hela i ett uppslagsverk har goda utsikter att få som bonusinformation. Den moderne uppslagaren missar helt enkelt det värdelösa vetandet, och blir därmed värdelöst ovetande. Vilket kanske kan få konsekvenser på sikt.
Så nog är det värt att överväga ett uppslagsverk, alltid.
fredag 23 november 2007
Vill du dela körsnär med mig?
I går lyckades jag snappa upp en del av ett samtal mellan två äldre damer som jag mötte på Dalagatan. Så vitt jag kunde förstå var den ena precis i färd med att beskriva för den andra hur hon lärt känna en viss väninna.
"Vi känner varandra eftersom vi har samma körsnär", sa hon, som om det vore det mest självklara i världen.
När man lär känna en annan människa för att man går till samma körsnär lever man ett liv som skiljer sig ganska mycket från mitt.
"Vi känner varandra eftersom vi har samma körsnär", sa hon, som om det vore det mest självklara i världen.
När man lär känna en annan människa för att man går till samma körsnär lever man ett liv som skiljer sig ganska mycket från mitt.
torsdag 22 november 2007
Konsten att googla
Jag har tidigare skrivit om det intressanta i att minst två personer om dagen hittar till min blogg genom att googla på "Spindelharpan". Fenomenet fortsätter, men även andra intressanta googlingar får stackars oskyldiga surfare att hamna på min blogg. En del av dem verkar uppskatta det, men lika många ger sig genast iväg på jakt efter något bättre. Det som fascinerar mig är att en del verkar vara tämligen usla på att söka information på nätet.
För ett par veckor sedan var det till exempel en person i dalarna som hittade min blogg efter att helt sonika ha googlat på ordet "hjul". En sökning som ger i runda slängar tre och en halv miljon träffar. Vad letade han efter? Ville han gå grundligt tillväga och hitta precis allt som fanns skrivet om hjul? Planerade han att uppfinna hjulet om igen? Eller hade han faktiskt något specifikt i åtanke, och borde bara lära sig att vara mer exakt i sin sökning?
Idag var det en västgöte som sökte på "gräva brunn eritrea kostnad". Hon hittade till en arkivsida i min blogg där jag tydligen lyckats nämna alla de orden. Troligtvis var det inte det den här surfaren hoppades på. Men vad var det hon ville hitta? En sida som i en enkel tabellform redovisade den exakta kostnaden för att gräva en brunn i Eritrea? En offert? Om du återkommer: jag beklagar att min blogg inte erbjuder den informationen. Jag ska bättra mig.
Min absoluta favorit är annars den person som för några veckor sedan sökte på orden "vilken luftpistol använder proffsen". Jag kan riktigt se det framför mig. En kille i 16-årsåldern. Lite ensam, mobbad. Kanske med ett y-namn. Tänker att en hobby som pistolskytte vore något att slänga fram första dagen på gymnasiet för att tillägna sig lite efterlängtad street-cred. Men han vet också med sig att han är en sådan som Murphys lag drabbar hårt. Att om han bara ger sig iväg till en vapenhandel för att köpa en luftpistol så kommer han att bli mobbad i skytteklubben för att han valt ett så töntigt vapen. Den här gången vill han göra allt rätt. Så han googlar. Och kommer till min blogg. Jag är ledsen, grabben. Ledsen för att du inte hittade det du sökte, och ledsen för att du valt fel väg att bli cool. Vapen kommer inte att lösa något. Gå med i scouterna i stället. Eller engagera dig politiskt. Det blir bättre när du blir äldre.
För ett par veckor sedan var det till exempel en person i dalarna som hittade min blogg efter att helt sonika ha googlat på ordet "hjul". En sökning som ger i runda slängar tre och en halv miljon träffar. Vad letade han efter? Ville han gå grundligt tillväga och hitta precis allt som fanns skrivet om hjul? Planerade han att uppfinna hjulet om igen? Eller hade han faktiskt något specifikt i åtanke, och borde bara lära sig att vara mer exakt i sin sökning?
Idag var det en västgöte som sökte på "gräva brunn eritrea kostnad". Hon hittade till en arkivsida i min blogg där jag tydligen lyckats nämna alla de orden. Troligtvis var det inte det den här surfaren hoppades på. Men vad var det hon ville hitta? En sida som i en enkel tabellform redovisade den exakta kostnaden för att gräva en brunn i Eritrea? En offert? Om du återkommer: jag beklagar att min blogg inte erbjuder den informationen. Jag ska bättra mig.
Min absoluta favorit är annars den person som för några veckor sedan sökte på orden "vilken luftpistol använder proffsen". Jag kan riktigt se det framför mig. En kille i 16-årsåldern. Lite ensam, mobbad. Kanske med ett y-namn. Tänker att en hobby som pistolskytte vore något att slänga fram första dagen på gymnasiet för att tillägna sig lite efterlängtad street-cred. Men han vet också med sig att han är en sådan som Murphys lag drabbar hårt. Att om han bara ger sig iväg till en vapenhandel för att köpa en luftpistol så kommer han att bli mobbad i skytteklubben för att han valt ett så töntigt vapen. Den här gången vill han göra allt rätt. Så han googlar. Och kommer till min blogg. Jag är ledsen, grabben. Ledsen för att du inte hittade det du sökte, och ledsen för att du valt fel väg att bli cool. Vapen kommer inte att lösa något. Gå med i scouterna i stället. Eller engagera dig politiskt. Det blir bättre när du blir äldre.
onsdag 21 november 2007
Frisedel för allas bästa
Sten Tolgfors använder sig av stora ord om rikets säkerhet, och slår fast att Sverige ska behålla värnplikten. Om rikets säkerhet hänger på att alla landets 18-åringar av manligt kön ska gå en kurs i hur man dödar så är jag orolig.
Jag har inte gjort lumpen själv. Då som nu ansåg jag att Sverige inte behöver ett väpnat försvar, och att om vi ändå skulle ha ett så var inte jag ämnad att vara en del av det. Nästan ingen av mina vänner hade heller gjort lumpen, och när mönstringen närmade sig var det stora samtalsämnet vilka olika metoder som var bäst för att komma undan. Fantasifulla berättelser om personer som rullat in sig i mattor för att framstå som galna, löpt amok med låtsasgeväret man måste hålla i, för att framstå som farliga eller helt enkelt fejkat på alla tester för att framstå som värdelösa. Jag tog fasta på ett tips om att man skulle be att få gå till psykologen direkt, och där ge dem en rimlig orsak att signera en frisedel.
Så på bussen till Karlstad satt jag och förberedde en story som skulle hålla inne hos mönstringspsykologen. Jag var inne på något hjärtskärande om att jag aldrig lyckades passa in i grupper, och dessutom att trycka på det sanna auktoritetsproblem jag sitter på. Redan på första samlingen där någon militär informerade oss om hur mönstringen skulle gå till räckte jag upp handen, och bad att få gå till psykologen direkt. Jag fick förklarat för mig att det inte var förrän dag två vi skulle dit, men efter att ha stått på mig lite fick jag en snabb audiens.
Psykologen påminde starkt om Farbror Barbro, och jag insåg snabbt att han inte var särskilt nöjd med sin lott i livet. Han ville därifrån så snabbt som möjligt, och fick han bara en anledning var han beredd att skriva under på vad som helst. Ungefär så här utspelade sig konversationen:
- Ja, Mårthen. Eftersom du kommer hit direkt antar jag att du har stora problem?
- Ehh, ja, kanske.
- Vi tar det från början. Lågstadiet - du blev mobbad?
- Öhh.
- Och senare på högstadiet kom droger in i bilden?
- Ehh.
- Svårt att hitta ett sammanhang, inga vänner, missbruksproblematik?
- Ehh, njae.
- Det låter ju inte som att du borde göra lumpen med den här bakgrunden. Jag kommer att skriva att du inte är lämplig, så får du vänta här utanför tills bussen går hem ikväll. De visar nog någon film du kan titta på medan du väntar.
- Öhh, okej.
- Du blir väl inte ledsen nu, va?
- Nej, det är nog för allas bästa.
Jag behövde inte ens ljuga. Och inte göra ett enda test. Jag fick se filmen "Congo" tre gånger, och sen var det dags att åka hem. Där slutade min militära karriär. För rikets säkerhet var det nog lika bra.
Jag har inte gjort lumpen själv. Då som nu ansåg jag att Sverige inte behöver ett väpnat försvar, och att om vi ändå skulle ha ett så var inte jag ämnad att vara en del av det. Nästan ingen av mina vänner hade heller gjort lumpen, och när mönstringen närmade sig var det stora samtalsämnet vilka olika metoder som var bäst för att komma undan. Fantasifulla berättelser om personer som rullat in sig i mattor för att framstå som galna, löpt amok med låtsasgeväret man måste hålla i, för att framstå som farliga eller helt enkelt fejkat på alla tester för att framstå som värdelösa. Jag tog fasta på ett tips om att man skulle be att få gå till psykologen direkt, och där ge dem en rimlig orsak att signera en frisedel.
Så på bussen till Karlstad satt jag och förberedde en story som skulle hålla inne hos mönstringspsykologen. Jag var inne på något hjärtskärande om att jag aldrig lyckades passa in i grupper, och dessutom att trycka på det sanna auktoritetsproblem jag sitter på. Redan på första samlingen där någon militär informerade oss om hur mönstringen skulle gå till räckte jag upp handen, och bad att få gå till psykologen direkt. Jag fick förklarat för mig att det inte var förrän dag två vi skulle dit, men efter att ha stått på mig lite fick jag en snabb audiens.
Psykologen påminde starkt om Farbror Barbro, och jag insåg snabbt att han inte var särskilt nöjd med sin lott i livet. Han ville därifrån så snabbt som möjligt, och fick han bara en anledning var han beredd att skriva under på vad som helst. Ungefär så här utspelade sig konversationen:
- Ja, Mårthen. Eftersom du kommer hit direkt antar jag att du har stora problem?
- Ehh, ja, kanske.
- Vi tar det från början. Lågstadiet - du blev mobbad?
- Öhh.
- Och senare på högstadiet kom droger in i bilden?
- Ehh.
- Svårt att hitta ett sammanhang, inga vänner, missbruksproblematik?
- Ehh, njae.
- Det låter ju inte som att du borde göra lumpen med den här bakgrunden. Jag kommer att skriva att du inte är lämplig, så får du vänta här utanför tills bussen går hem ikväll. De visar nog någon film du kan titta på medan du väntar.
- Öhh, okej.
- Du blir väl inte ledsen nu, va?
- Nej, det är nog för allas bästa.
Jag behövde inte ens ljuga. Och inte göra ett enda test. Jag fick se filmen "Congo" tre gånger, och sen var det dags att åka hem. Där slutade min militära karriär. För rikets säkerhet var det nog lika bra.
Drömgeografin
Jag vill förstå mig på din drömgeografi.
Låna mig din tid! Och all din tid.
Jag ser mig omkring när jag drömmer
och sover gott med kartan i hand.
Just som Cristofer Columbus
så vaknar jag vid drömmarnas land.
/Pontus och Amerikanerna, 1991
Jag har en egen drömgeografi. Platser där drömmarna ofta utspelar sig, och där jag hittar och känner igen mig. Platser som jag aldrig besökt i verkligheten, även om de har vissa likheter med verkliga platser.
I huvudsak utgörs min drömgeografi av tre enheter:
1. Staden
Det här är en stad som till stor del är inspirerad av Brighton, men som ändå ligger i Sverige. Det finns en hög höjd med en kyrka på, som jag tror är en kombination av Sofia kyrka på Södermalm och Vanadisberget. Det finns små gränder med restauranger, en strand och ett torg. Jag hittar väldigt bra i den här staden, och har tillbringat otaliga nätter med att cykla, gå eller köra bil runt i drömstaden. Ibland är staden i Italien, och då måste man betala vägtull för att få åka ända upp till kyrkan, men oftast är den i Sverige, och då är det gratis. De två andra platser jag beskriver här nedan ligger i staden.
Konstigt nog finns det väldigt lite av Örebro i staden.
2. Grottan
Ganska ofta är jag i en fantastisk grotta. Man går in på en innergård, och firar sig ned i ett hål, och där finns en stor grotta med flera olika rum. Det finns också en alternativ väg in som innebär att man klättrar uppför en sorts stege, men den är ofta blockerad. I grottan utspelar sig flera olika saker. Dels är det en del fester där; konserter och liknande. Dels utspelar det sig ofta en kamp om vem som ska ha kontroll över grottan. Om jag ska analysera var grottan kommer från så tror jag att den är en kombination mellan ett litet utrymme i mormor och morfars hus där man kunde gömma sig, och den lokal på Slottsgatan i Örebro som vi punkare huserade i under något år i slutet av 90-talet.
I anslutning till grottan finns också en låg tegelbyggnad med duschar och toaletter. Det är alltid förfärligt äckligt där, och man vill helst inte gå på de toaletterna. Ändå tillbringar jag ganska mycket tid där inne, och ibland blir jag inlåst där.
3. Huset
Huset utgör en kombination av de tre platser där jag har bott längst. Basen är huset i Lillån, där jag bodde mellan 1985-1998. Trädgården och dörrposten i köket tillhör huset i Karlstad där jag bodde från födseln och fram till 1985. Dessutom finns det en loftsäng och ett källarförråd tillhörande lägenheten på Upplandsgatan där jag bodde 2000-2006.
Det här huset återkommer jag till nästan varje natt. Det är där jag träffar vänner, sitter ensam, umgås med familjen, äter. Där kan jag flyga genom rummen, ligga förstenad mitt på golvet i vardagsrummet (som fortfarande har heltäckningsmatta) och där kan jag barrikadera mig mot faror som försöker ta sig in.
Peter Englund skrev nyligen i sin blogg om tre drömmar han haft. Jag blev förvånad över hur detaljerade de var. Men vid närmare eftertanke slogs jag av att mina egna drömmar är tämligen detaljerade. Särskilt när jag slår ihop många drömmar, och ser att de bygger vidare på samma geografi, på samma skapade värld av referenser till de verkliga.
Hur ser er drömgeografi ut? Berätta gärna om någon plats ni ofta besöker i drömmarna.
Låna mig din tid! Och all din tid.
Jag ser mig omkring när jag drömmer
och sover gott med kartan i hand.
Just som Cristofer Columbus
så vaknar jag vid drömmarnas land.
/Pontus och Amerikanerna, 1991
Jag har en egen drömgeografi. Platser där drömmarna ofta utspelar sig, och där jag hittar och känner igen mig. Platser som jag aldrig besökt i verkligheten, även om de har vissa likheter med verkliga platser.
I huvudsak utgörs min drömgeografi av tre enheter:
1. Staden
Det här är en stad som till stor del är inspirerad av Brighton, men som ändå ligger i Sverige. Det finns en hög höjd med en kyrka på, som jag tror är en kombination av Sofia kyrka på Södermalm och Vanadisberget. Det finns små gränder med restauranger, en strand och ett torg. Jag hittar väldigt bra i den här staden, och har tillbringat otaliga nätter med att cykla, gå eller köra bil runt i drömstaden. Ibland är staden i Italien, och då måste man betala vägtull för att få åka ända upp till kyrkan, men oftast är den i Sverige, och då är det gratis. De två andra platser jag beskriver här nedan ligger i staden.
Konstigt nog finns det väldigt lite av Örebro i staden.
2. Grottan
Ganska ofta är jag i en fantastisk grotta. Man går in på en innergård, och firar sig ned i ett hål, och där finns en stor grotta med flera olika rum. Det finns också en alternativ väg in som innebär att man klättrar uppför en sorts stege, men den är ofta blockerad. I grottan utspelar sig flera olika saker. Dels är det en del fester där; konserter och liknande. Dels utspelar det sig ofta en kamp om vem som ska ha kontroll över grottan. Om jag ska analysera var grottan kommer från så tror jag att den är en kombination mellan ett litet utrymme i mormor och morfars hus där man kunde gömma sig, och den lokal på Slottsgatan i Örebro som vi punkare huserade i under något år i slutet av 90-talet.
I anslutning till grottan finns också en låg tegelbyggnad med duschar och toaletter. Det är alltid förfärligt äckligt där, och man vill helst inte gå på de toaletterna. Ändå tillbringar jag ganska mycket tid där inne, och ibland blir jag inlåst där.
3. Huset
Huset utgör en kombination av de tre platser där jag har bott längst. Basen är huset i Lillån, där jag bodde mellan 1985-1998. Trädgården och dörrposten i köket tillhör huset i Karlstad där jag bodde från födseln och fram till 1985. Dessutom finns det en loftsäng och ett källarförråd tillhörande lägenheten på Upplandsgatan där jag bodde 2000-2006.
Det här huset återkommer jag till nästan varje natt. Det är där jag träffar vänner, sitter ensam, umgås med familjen, äter. Där kan jag flyga genom rummen, ligga förstenad mitt på golvet i vardagsrummet (som fortfarande har heltäckningsmatta) och där kan jag barrikadera mig mot faror som försöker ta sig in.
Peter Englund skrev nyligen i sin blogg om tre drömmar han haft. Jag blev förvånad över hur detaljerade de var. Men vid närmare eftertanke slogs jag av att mina egna drömmar är tämligen detaljerade. Särskilt när jag slår ihop många drömmar, och ser att de bygger vidare på samma geografi, på samma skapade värld av referenser till de verkliga.
Hur ser er drömgeografi ut? Berätta gärna om någon plats ni ofta besöker i drömmarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
