Palme och slumpen

Jens är inte bara en bra vän, har har en bra blogg också. Nu senast gav han sig på att lösa Palmemordet. Han presenterar en intressant teori, även om jag själv inte tror ett dugg på den. Personligen har jag varit övertygad om lösningen i många år, och är ganska tillfreds med den. Den är liksom den ultimata dråpligheten.

Teorin är vitt känd. Det var Christer Pettersson som gjorde det. Han var pundare, hade hamnat i tjafs med knarkhandlaren Sigge Cedergren, och bestämde sig för att döda honom. Småbusen Pettersson var skitnervös inför ett sådant upptåg, eftersom det vida översteg allt han tidigare varit med om. Han pumpade sig hög på amfetamin, och kompenserade med stora mängder sprit. Han visste att Cedergren brukade passera korsningen Sveavägen-Tunnelgatan på kvällarna, och ställde sig att vänta med sitt vapen. Resten är välkänt. Det råkade bara vara fel man som kom förbi. En man som liknade Cedergren, och rörde sig som honom. Och som genom en dimmig pundares ögon lika gärna kunde vara honom. Fel man på fel plats. Och så råkade det vara Sveriges statsminister.

Jag är verkligen ingen privatspanare, och har inte satt mig in i fallet mer än de flesta svenskar. Och jag förstår att det säkert finns saker som talar mot att det skulle ha gått till på det här sättet, precis som det finns saker som talar mot alla andra teorier som lanserats genom åren. Men det som tilltalar mig med den här teorin är elementet av slump. Dråpligheten.

Att om det varit vilken annan man som helst med markerad näsa och överrock med uppfälld krage som passerat den där korsningen den där kvällen, så hade det varit ett oförklarligt mord i mängden. Och hade det verkligen varit Sigge Cedergren så hade det varit en intern uppgörelse i den undre världen. Men nu råkade det vara Palme. Och då blev det Sveriges mest uppmärksammade brott. Då blev det natten då Sverige förlorade oskulden, ett paradigmskifte, en vändning i historien och dagen då landet blev lite kallare och hårdare.

Och Christer? Han förstod nog först långt senare vad han gjort. Om ens då.