Kassa tankar 2

Det tycks finnas en allmän förståelse för att personer som bara ska ha en eller två varor under vissa omständigheter kan få gå före i kassakön. Ibland har det hänt att jag själv har erbjudits att gå före, när jag har stått där i kön med bara en liter fil under armen. Det är trevligt, och oftast ganska rimligt. Men som alltid med oskrivna regler så kan det ibland bli ganska fel.

För inte så länge sedan stod jag i kön i min dagligvaruhandel. Det var långa köer i alla kassor, och jag kände mig ganska stressad över situationen. Det var minst fem personer före mig i kön, och alla hade ganska välfyllda varukorgar. Då kommer en tant som bara skulle ha någon liten konservburk, går fram till personen som står näst längst fram, och ber om att få gå före eftersom hon ska ha så lite. Personen släpper in henne, hon vill väl inte vara oartig, och plötsligt har jag sex personer framför mig. Utan att ha haft något att säga till om själv. När det blir tantens tur visar det sig dessutom att hon ska betala med mynt, vilket alltid drar ut på tiden.

Givetvis borde tanten ha börjat längst bak i kön, och avancerat framåt så långt vår snällhet kunde tänkas sträcka sig. Kanske finns det till och med en formel för det. Två varor och tant med rollator, det innebär tre steg fram i kön. Fyra varor och ingen rollator, ställ dig sist. En vara, rollator och flåsande andhämtning, ställ dig först, genast.

En annan observation på samma tema är att det inte är mängden varor, utan snarare betalrutinen, som avgör hur lång tid det kommer att ta innan man är framme vid kassan. Om folk bara lägger upp varorna ordentligt på bandet, inte behöver ställa några frågor, och inte har valt några krångliga varor med otydlig streckkod, så tar själva inmatningen av varorna ungefär lika lång tid oavsett mängden varor. Betalningen däremot. Vi som betalar med kort, och har dragit det och slagit in koden redan innan alla varorna är inlästa, har bara en knapptryckning att klara av när kassörskan har gjort sitt. Medan de som väntar tills de får beloppet uppläst med att ens öppna handväskan, och sedan ska rota efter sedlar, mynt och rabattkuponger, får oss längre bak i kön att somna. Sålunda ska man inte alltid ta den kortaste kön, eller den där folk verkar bära sina saker i händerna istället för i kundvagnar. Man ska titta på vilka som står i kön.

Snabb och fördomsfull guide:

- Tanter betalar kontant, och använder kuponger. Ibland har de dessutom för lite pengar med sig, vilket leder till att de måste returnera varorna en i taget tills de har råd att betala. Undvik.
- Barn betalar kontant, och ställer dessutom ofta frågor till kassörerna. Är de korta når de inte heller upp till myntmekanismen i de affärer där sådan förekommer, vilket tar ännu mer tid. Undvik.
- Gubbar betalar ibland kontant och ibland med kort. Men oavsett vilket tenderar de att ta tid. De glömmer koden, spontansomnar när de ska ta fram plånboken, eller kommer i sista stund på att de ska ha pressylta också, och lommar iväg inåt affären för att komplettera. Dessutom kan man ibland fastna i fällan att gubben bara håller köplats åt sin fru. Det som från början ser ut att vara en gubbe som bara ska köpa tidningen kan utvecklas till en fullastad vagn. Undvik, alltså.
- Unga. Och då menar jag i stort sett alla mellan 20-50 år. Betalar ofta med kort, är ofta lika stressade som du, och har inte vett att riva ut kuponger. Välj deras kö.