Information i säkert förvar

Jag rotade genom alla mina lådor på vinden häromdagen. Tanken var att jag skulle hitta mina gamla gymnasiebetyg, men som det brukar vara vid sådana tillfällen så hittade jag istället allt utom just det jag letade efter. Den gamla solcelldrivna helikoptern jag byggde av trä och glasspinnar, gummigubbarna som var så roliga, tio pärmar med skolarbeten och teckningar från barndomen, samt en hel del saker som jag inte kände igen, men som antagligen har varit värdefulla för mig i en tidigare fas av livet. Och så det bästa av allt: en låda märkt med "viktigt".

I lådan låg en bunt disketter. För dagens datoranvändare är redan ordet diskett lite läskigt och ålderdomligt. Inte många plockar idag fram en diskett när de ska spara en fil, när virtuella lagringsutrymmen, usb-minnen och brännbara dvd-skivor finns i överflöd. Betänk då att disketterna i min viktiga låda var av den äldre sorten, de som betecknades som 5 1/4". De som man kunde böja. De som de flesta har glömt bort, och som ännu färre har någon som helst möjlighet att använda sig av.

Varje diskett var märkt med texten "viktigt 1", "viktigt 2" och så vidare. Fem stycken. Jag har ingen aning om vad som är lagrat på dem, och med tanke på att de följt med i ett antal flyttar, utstått temperaturväxlingar som kan ta kål på det mesta, och legat i horisontellt läge i flera år, så lär jag aldrig få veta. Inte ens om jag faktiskt skulle få tillgång till en dator med kapacitet att hantera ålderdomliga floppydiskar. Så det som barnet jag en gång var bedömde vara tillräckligt viktigt att bevara för att göra sig besväret att omsorgsfullt samla i en låda, faller nu i glömska likt Shanti Roneys gamla uppsatser från högstadiet.

Kanske kommer jag någon gång att återkalla ett minne av något kul, som jag undrar om jag har kvar. Då är det nog där det är. I lådan på vinden, som jag aldrig kommer att slänga. Spelar roll om jag inte kan få fram informationen. Det är viktigt. Och ska därmed sparas. För alltid.

Att göra det fula snyggt

Det sägs att man måste vara en riktigt bra skådespelare för att spela någon som är dålig på att spela teater. Eller för all del en ganska hyfsad sångare för att medvetet kunna sjunga riktigt falskt. Och givetvis går samma princip att tillämpa på inredning och design. Man måste ha rätt bra känsla för att kunna gå över gränsen och använda sig av en antiestetik som ändå i sitt sammanhang blir rätt. Detta tycks väldigt många människor ha glömt bort, och en bidragande orsak är det alltför generösa användadet av ordet "kitsch".

Ordet, som är lånat från tyska eller jiddisch, dök så vitt man vet upp för första gången på marknaderna i München någon gång runt 1865. Vid den tiden fanns en stor grupp nyrika borgare, som gjorde allt de kunde för att med hjälp av sina pengar köpa sig status och visa att de platsade i societeten. Men utan kulturell fostran och tradition var de lätta offer för handlare som krängde på dem billiga imitationer, överdådiga dekorationsföremål och allsköns pinaler utan konstnärligt värde. Det glänste, var färgglatt, och såg för ett otränat öga ut att vara värdefullt. Men det var skräp - och kom att kallas kitsch.

Senare har ordet dykt upp i vågor. Ibland i sin ursprungliga betydelse, som nedvärderande ord för att beteckna dålig smak. Men ibland också som något mer positivt. Framförallt i och med de postmodernistiska strömningarna från 1980-talet och framåt blev det mer och mer vanligt med medvetna estetiska gränsöverskridanden, som då betecknades som kitsch. En välplacerad trädgårdstomte, gigantiska sidenblommor eller grälla tapeter började ta plats i sammanhang som i övrigt var minimalistiska och väldesignade. Under 90-talet ville plötsligt varje människa med lite trendkänsla ha sitt eget lilla inslag av kitsch i sin repertoar, oavsett om det rörde sig om en hawaiiskjorta under designerkostymen eller en gräslig vas i fönstret.

Givetvis ledde trenden till missuppfattningen att fula saker var coola. Att du kunde ta vad som helst som var fult, och göra det snyggt genom att kalla det kitsch. Människor vars hem i alla tider varit en utställning i dålig smak trodde plötsligt att tiden kommit ikapp dem, eftersom de nu ansåg sig bo i det perfekta kitsch-hemmet.

Än idag hör man ibland det där lilla ordet, och då ofta som en gardering från folk som inte riktigt är säkra på om något är fult eller snyggt. De har köpt sig ett nytt föremål till hemmet, och känner sig lite osäkra på vad andra ska tycka. Så för att förekomma eventuell kritik garderar de sig:
- Ja, jag tyckte den var lite kitsch, sådär.
Och genast ska man acceptera. Spelar väl ingen roll om den är ful. Den är kitsch. Så då är den rätt.

Så går det när ord drabbas av inflation. Och det enda som hjälper är karantän. Härmed föreslår jag att ordet kitsch förpassas till karantän i tio år. Från och med nu är saker antingen fula eller snygga. Vill man ha fula saker är det helt okej, men man ska kalla dem vid sitt rätta namn. Eller så har man bara olika smak. Det som jag tycker är snyggt tycker du är fult. Och det är ju helt i sin ordning. Men vi ska inte kalla det kitsch. Inte förrän år 2018. Då plockar vi fram ordet igen. Smakar lite på det, och funderar på om det är något vi vill ha. Kanske går vi och köper oss en trädgårdstomte, placerar den utanför vårt hus, betraktar det hela på lite avstånd, och känner oss nöjda. Kronan på verket. Det avvikande bland allt det snygga och rena. Kitschets återkomst - på riktigt.

Avgiftsfria relationer

I reklamfilmer har det blivit populärt att försöka applicera mänskliga egenskaper på företag. Det är naturligtvis ett bra trick för den marknadsförare som vill att företaget h*n gör reklam för ska framstå som lite mysigt och personligt. En uppstickarbank har i sin kampanj gått så långt att de liknar relationen till en bank vid relationen man har till en älskad. De pratar om att vänsterprassla, och visar i reklamfilmer hur någon berättar för sin partner att hon träffat en annan. Och terminologin återkommer i flera kampanjer. Man pratar om att göra slut med banken/företaget, uppmanar till trohet, och så vidare.

Det här är en analogi som inte håller. För alla de här företagen vill åt dina pengar. Och även om det förekommer liknande motiv i vissa kärleksrelationer så brukar det då åtminstone vara något subtilt. Inte finstilta procentsatser, smygande avgifter och fastställda taxor.

Kanske är det den mottrend som uppstår som en konsekvens av reklamvärldens försök att likställa de olika typerna av relationer. Att relationer mellan människor i allt större utsträckning börjar härma relationen mellan kund och företag. Här är några exempel på vad som kan vänta oss då:

- Nästa gång du ska träffa en kompis på stan, och blir fem minuter för sen, får du höra att din vän tar ut en förseningsavgift på 45 kronor.
- Du har gjort upp med en vän att ni ska äta middag nästa lördag. På tisdagen ringer vännen och meddelar att h*n måste jobba, och inte kan komma. Du säger att det är helt okej, men att du ändå kommer att ta betalt för middagen eftersom avbokning måste ske senast 14 dagar i förväg.
- Din partner meddelar att svärmor fyller år om två veckor, och tar därefter ut en påminnelseavgift på 39 kronor.
- Varje mellanmänsklig relation kompliceras av ett otal blanketter och formulär som måste fyllas i vid minsta ärende.
- Du får aldrig prata med dina vänner längre, utan hamnar bara i telefonkö. Med klassisk musik medan du väntar.

Jag bävar. Och ser fram mot ytterligare en period av avgiftsfria relationer. Så länge det nu varar.

Bloggar jag verkligen?

Det finns en gräns för hur länge man kan avstå från att göra något, och fortfarande med sanning hävda att det är något man brukar ägna sig åt. Vad gäller mig och bloggandet så började den gränsen nu bli nådd. Ett tag kunde jag säga att det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Sen var jag tvungen att erkänna att jag tagit mig en liten paus. Som blev en lång paus. Och nu närmade jag mig den kritiska gränsen där jag antingen var tvungen att säga att jag slutat blogga, eller helt enkelt ta mig i kragen.

Jag valde kragen. Kragar är underskattade, och behöver ibland tas i.

Så nu kör vi igen. Må det bära eller brista.

Besserwisser i kvadrat

Det finns ett ord som jag väldigt ofta hör användas på helt fel sätt, och nu får det vara nog. Nu är det dags att vi marscherar ut på gator och torg och protesterar. En upplysningens tid måste komma, och insikten måste spridas över landet. Lystring, unga som gamla, ty detta gäller er:

Fyrkant och kvadrat är inte samma sak.

Just det, ni hörde rätt. Att döma av hur ordet fyrkant allt som oftast används av pöbel och gemene man kanske det kommer som en chock. Men det är sant. Och det är viktigt. Jag vill aldrig mer höra någon beskriva något som fyrkantigt, och utgå från att man ska förstå att det är kvadratiskt. Aldrig höra någon beskriva ett rum genom att säga att "det är inte sådär avlångt, utan helt fyrkantigt". Läs detta nu, en gång för alla, och gör aldrig om det.

- En fyrkant är en form som har fyra kanter och räta vinklar. Den kan sålunda vara antingen en rektangel eller en kvadrat.
- En kvadrat är en fyrkant där alla sidor är lika långa.
- En rektangel är en fyrkant där sidorna är parvis lika långa. Det finns alltså två långsidor och två kortsidor. Som på en fotbollsplan.
- En fyrhörning är en form som har fyra hörn, men inte nödvändigtvis räta vinklar.
- En romb är en form som har fyra lika långa sidor men inte räta vinklar.

Alltså: En kvadrat är alltid fyrkantig, men en fyrkant är inte alltid kvadratisk. En fotbollsplan är fyrkantig. Och du ska aldrig mer säga fyrkant när du menar kvadrat. Basta.

T9 - och vad det gör med språket

Jag minns en engelsklektion på gymnasiet, då vår lärare kom in mycket entusiastisk efter att ha varit på en konferens om nya strömingar inom det engelska språket. Han hade fått lära sig om "rhyming slang", som enligt honom var det hetaste sättet att snacka bland kidsen i Londons förorter. Det gick ut på att man bytte ut ord mot en synonym till ett ord som rimmade på det ord man ville säga. "Clock" rimmar på "cock", och "rooster" är en synonym. Så ska man fråga någon vad klockan är säger man "what's the rooster?". Inte vet jag om det verkligen var särskilt utbrett, men det verkar onekligen vara ett krångligt sätt att prata. Om man vill göra sig förstådd, i alla fall.

Å andra sidan har jag själv varit inblandad i liknande ordlekar. När någon säger att man ska ha det bra, är det brukligt att svara "det samma", "du också" eller något liknande. "Du också" heter "you too" på engelska, och förkortas av internetlata ungdomar till U2. Sålunda brukade jag och en kompis helt sonika skriva "Bono" till varandra när en sådan fras var på sin plats.

Idag sker mycket av vår kommunikation via sms. De flesta använder dessutom T9, eller någon annan form av ordigenkänning när de skriver sms, vilket skapar en helt egen variant av "rhyming slang". Ordet "gästlista" finns inte med i mobilens register över tillgängliga ord, så vi är nog många som desperata fredagkvällar skickat meddelandet: "finns det någon hästkista man kan stå på?". Och vi blir förstådda. För T9 är sättet vi kommunicerar, och finns inte orden där är det lika bra att använda det som föreslås. Allt för att spara lite tid, eller för att förnya språket. Snart sprids det till talspråket, och nästa steg är att Horace och hans vänner accepterar de nya orden och för in dem i ordlistan:

hästkista s. -n -kistor Förteckning över personer som inte behöver stå i kö eller betala inträde vid allmän tillställning. (Ur SAOL 2013)

Vilka T9-ord vill du införliva i språket?

Människans outgrundliga fantasi

Det har pratats mycket om lösenord i media den senaste tiden. Efter att Bilddagboken blev hackad aktualiserades problemet med att många använder samma lösenord överallt. Avslöjas det på ett ställe så är alla dina inloggningar avslöjade. DN listar idag de vanligaste lösenorden bland de avslöjade lösenorden på Bilddagboken.

Hela tre av de tjugo vanligaste innehåller ordet "bajs". Förutom i sin enklaste form förekommer ordet också som "bajskorv" och "bajsbajs". Andra fantasifulla lösen som folk valt är "hejsan", "starstar" och "123456". Undrar om de är lika försiktiga med sina bankomatkoder?

Lösenord är knepigt. En någotsånär flitig internetanvändare kommer snabbt upp i ett tjugotal sajter med lösenordsinloggning. Att ha individuella lösenord till alla sajterna blir snabbt ganska krångligt, och många väljer lösningen att köra på ett och samma. Alltid. Själv hade jag länge ett och samma lösenord till allt, men efter att ha jobbat på en sajt med inloggning, och sett hur lätt det är att de kommer på villovägar, bytte jag. Nu har jag fem lösenord med olika säkerhetsnivå, och byter med jämna mellanrum. Och efter att ha granskat listan över de vanliga lösenorden inser jag att inte heller jag alltid varit så fantasifull. Oftast har jag använt mig av vanliga ord. "Krutdurk", "bollplank" och "stavhopp" var mina första lösenord när jag klivit in i internetvärlden. Jag har blivit något bättre sedan dess, men skäms fortfarande lite när jag tänker på några av de lösenord jag använder.

Ett litet tips till alla er som känner er träffade av listan som DN publicerar. Det behövs inte så stora ändringar för att lösenordet ska bli svårare att knäcka. Byt ut några bokstäver mot siffror, och lägg till ett prefix eller suffix. Sluta använda bajskorv som lösenord. Byt ut det mot b4jsk0rv1sm. Eller något liknande. Lika lätt att minnas. Svårare att knäcka.

Hela listan på vanliga lösenord finns här.