Sista skälvande trapphuslappen

Det är mycket skälvande nu. Sista skälvande dagarna, sista skälvande timmarna och sista skälvande alltmöjligt. Men för att skälva måste jag säga att allt står väldigt stilla. Att ha årets festligaste dag på en måndag är en släng av skön ironi, kan tyckas. Hela året har det fötts en massa barn vars personnummer ser exakt ut som mobilnummer, och från och med i morgon kommer ungarna istället att ha Stockholmsnummer i sina pass. Annars inte mycket nytt under solen. För oss som har upplevt ett millenieskifte, och konstaterat att inte ens det var särskilt omvälvande, har nyår inte så mycket att komma med längre.

Jag har tidigare skrivit om fenomenet med trapphuslappar som varnar när man ska ha en liten tillställning i glada vänners lag. Idag sitter det en sådan i mitt trapphus. Är inte det gulligt? Nyårsafton, som redan som mycket liten var den enda dagen man fick vara uppe till det magiska tolvslaget, är ju kvällen då man förväntas ha fest. Dagen då kön på Systembolaget ringlar sig lång, och varenda matvarubutik har bunkrat upp med hummer, partyservetter, engångschampagneglas och maränger. Att minst någon i varje hus kommer att ha fest är knappast en överraskning, och om det är någon gång på året då trapphuslapparna verkligen är överflödiga är det väl idag.

Så jag skickar en tanke till alla som inte ska ha fest. Alla som inte ens har någon fest att gå till. Alla hundägare som bävar inför fyrverkerierna, allar som jobbar i morgon för att städa upp efter kvällen, och alla som bara är ensamma, ledsna eller trötta. Alla de som faktiskt borde sätta upp en trapphuslapp idag.

"Kära grannar! Ikväll (31/12) kommer jag att lägga mig tidigt. Om jag orkar ska jag se Grevinnan och Betjänten på teve, men sedan får det vara nog. 2007 är slut, och det har tagit på krafterna. Jag vill vakna pigg inför nästa år. Vänligen håll er tysta, och skjut för all del inga fyrverkerier. De smäller så förfärligt, och förstör miljön."

Hundfisar

På julafton var vi hemma hos min storasyster, en bit utanför Örebro. Där var även min lillasyster och hennes hund, en stor Rottweiler. Framåt kvällen, när det var dags att åka därifrån, var min mage inte riktigt i balans. Sådär som den kan bli efter en hel dag av småätande och julmustdrickande. Så det ville sig inte bättre än att jag helt enkelt råkade släppa lite gas därute i tamburen. Jag borde ha skyllt på ansträngningen i att böja mig efter skorna, all julmaten eller kanske helt enkelt bara stått för min lilla oförskämdhet.
Men jag skyllde på hunden. Hon låg ju där så tacksamt, och ingen blir arg på en hund för att den fiser.

Två dagar senare var vi ute hos Sannas mamma. Även hon har en stor hund, och efter maten satt vi runt bordet och pratade om ditten och datten medan jag gosade lite med hunden. Då fes den plötsligt. Ljudligt och ogenerat. Jag insåg ju att från den plats där Sannas mamma satt var det fullkomligt omöjligt att avgöra om ljudet kom från mig eller från hunden, så jag skyndade mig att titta förebrående på hunden, kommentera, och så tydligt jag bara kunde markera att det var därifrån ljudet kommit.

Jag skyllde på hunden, igen. Den här gången med all rätt. Men Petter och vargen svepte förbi för min inre syn.

Lite nyare, lite bättre

Stora ting är i görningen. Ni kanske har hört talas om 2008, som ska lanseras om bara ett par dagar. Till stor del en vidareutveckling av 2007, men med en hel del utlovade förbättringar.

Det var ett år sedan nu, som vi satt och såg fram mot 2007. Det kändes så fräscht och spännande. Outforskat, och fyllt av löften. Nu har vi haft det ett tag, och kan konstatera att det fanns både bra och dåliga saker med 2007. Somliga föddes, andra dog. Somliga blev kära, andra blev olyckliga. Bra musik spelades in och fyllde våra öron, men även en hel del så uselt att det borde stannat i en byrålåda lanserades och månglades ut till folket med hjälp av digra marknadsföringsapparater.

För egen del kan jag konstatera att 2007 var ett skitår. Varken mer eller mindre. Inte mycket gott förde det med sig. Jag har upplevt saker som jag inte önskar någon annan att uppleva, och mått sämre än någonsin tidigare. Så är det. Men nu ska det alltså bli 2008.

Där 2007 hade sina skavanker och defekter har nu experter, tyckare och entreprenörer gjort sitt bästa för att lappa, laga och fixa till. Allt för att 2008 ska bli så bra det bara kan inför lanseringen. Vad det kan tänkas innebära är givetvis högst individuellt. Någon hoppas kanske på nyvunnen hälsa, någon annan på rikedom. Helt säkert finns det någon som drömmer om att hitta kärleken, och kanske också någon som hoppas finna modet att ta ett krumsprång ut i det okända. Vissa avlägger löften om hälsosammare liv, nysatsningar på avsomnade projekt eller nya stigar att trampa.

Själv har jag såväl hälsa som kärlek, anser att rikedom är relativt, och känner att jag fått min beskärda del av krumsprång den senaste tiden. Så jag nöjer mig med en modest önskan om att 2008 ska bli bättre. Att vissa oavslutade bekymmer ska få en lösning som inte svider så mycket. Att det äntligen ska vända.

För något säger mig att om ett år är det där spännande och nya som vi nu ser fram mot inte så nytt längre. Då är vi ordentligt förtroliga med 2008, och försöker formulera nya mål för det som antagligen kommer att kallas 2009. Då vet vi hur det blev. Och antagligen är det inte allt för vågat att redan nu påstå att det kommer att bli lite av varje. Somliga kommer att födas, andra att dö. Somt kommer att vara bra, annat mindre bra. Men det behöver inte nödvändigtvis vara ett skitår. Så jag håller tummarna, och hoppas på det bästa.

För er också, givetvis, kära läsare.

Pappan som fick skämmas

Efter två år av lite underliga, men fina, luciafiranden på SVT blev det i år ett fullkomligt traditionellt tåg från Zorngården i Mora. En lucia som gick textillinjen på en folkhögskola, en ungdomskör och ett par barnkörer. På det hela taget ett mycket fint och gulligt framträdande som säkert drog till sig många tittare.

Och som alltid när det är barn i tv var det ett barn som drog till sig uppmärksamheten mer än alla de andra. En liten flicka, kanske åtta år gammal, som stod i främsta ledet av tärnor. Redan tidigt i showen började hon leka med det röda bandet som var knutet runt särken. Sedan slutade hon aldrig. Knöt upp det, knöt det igen, drog det upp mot huvudet, virade det runt händerna, och så vidare. Dessutom hade hon tagit ett steg fram från resten av kören, och verkade inte visa något större intresse för att sjunga med i sångerna. Jättegulligt, förstås, och helt harmlöst. Om man inte är flickans pappa.

Jag kan tänka mig hur pappan svettades några meter bort. Han har sett fram i flera månader mot att hans lilla stolthet ska sjunga i tv. Hjälpt henne att bli fin i håret, strukit lucialinnet och placerat lingonkransen högst upp på det lilla blonda huvudet. Klivit upp i ottan och lagat varm choklad åt henne inför den stora begivenheten. Sen sitter han där i Zorngården, och ser hur just hans lilla dotter är den enda som inte står stilla. Den enda som inte sjunger, och den enda som knyter upp sitt röda midjeband och nästan använder det som hopprep. Det är klart att det inte gör något. Och det är klart att barn ska få vara barn, det är sådant som händer, och alla andra kloka fraser. Men ändå. Det är Sveriges Television. Och alla de andra papporna är där.

Klart att han skämdes. Klart att jag tänkte på honom. Lite glad.

Automatiskt översatt

Händer vad omkring en skrivar en text på svensk, låter en automatisk översättare översätta den till engelska, och, sedan låter samma översättare konvertera den till svensk igen? Lite som en fostra och automatiserat gjuta av viskleken. Och händer vad om man efter takes att text, det det blir och publicerar det i dess blogg? Minskar det centralstunderna för att förstå? Eller går det även så väl som förstår att känselförnimmelsen för experiment [inte alls] funnily, mest blir without en bra publicitet för översättarna?

Jag vet inte. Men detta är vad det blev.

Är jag en utdöende sort?

Arla har sedan en tid tillbaka ett tema på baksidan av mjölkpaketen som handlar om musik. Vi får lära oss varför många låtar är cirka tre minuter långa, hur det gick till när stenkakor spelades in, och en del annat skojigt. Längst ned på paketen finns en liten text som är gemensam för alla texterna i serien, och som jag antar ska sätta in det hela i ett sammanhang. Den lyder:

"Idag finns musiken i datorer och mobiler. Den är som luft, osynlig. Så har det inte alltid varit. Fram till mitten av 1990-talet konsumerade vi inspelad musik genom grammofonskivor, kassettband, CD-skivor och andra mer eller mindre bortglömda former av så kallade ljudbärare."

Vad har jag missat? Har cd-skivans död redan inträffat bakom min rygg? Hur kommer det sig att det fortfarande publiceras skivrecensioner i tidningarna varje onsdag, och att det fortfarande finns affärer vars främsta inkomstkälla är just cd-skivor?Är Arla lite före sin tid, eller är jag lite efter?

Nu väntar jag bara på att Arla ska publicera en serie texter om transportmedel. Sammanfattande för alla texterna kan följande lilla text vara:

"Idag förflyttar vi oss med tankekraft. Vi teleporteras, är osynliga. Så har det inte alltid varit. Fram till början av 2000-talet tog sig människor fram till fots, via tunnelbana, bilar, bussar och andra mer eller mindre bortglömda former av så kallade transportmedel."

Hjärnan fungerar inte

Jag är förkyld. Det rinner konstant snor ur mig, jag nyser, och jag har feber. Hjärnan går långsammare än vanligt, och ljud blir förvrängda innan de når fram till mig. Jag tänkte att jag skulle utnyttja mitt tillstånd av soffsittande för att skriva några inlägg i bloggen. Men det går inte. Jag kan inte formulera mig, inte stava, och inte tänka.

Så jag fastnade framför YouTube istället. Upptäckte några som kallar sig ImproEverywhere, och de är helt fantastiska. Kolla in den här filmen, och sök sedan upp resten av deras grejer på tuben. Vill dock påpeka att det inte är säkert att jag tycker att det är lika roligt när febern har släppt.