Han utan smeknamn

Under hela min uppväxt har jag stött på människor med olika typer av smeknamn. Först skolbarnens sätt att förkorta namn till Krille, Karro, Sebbe, Hasse, Jonte och andra tvåstaviga påhitt som slutar på vokal. Sedan punkgängets mer obegripliga Spiken, Tuben, Korven och Burken. Lägg därtill de som kallats vid efternamn, de som drabbats av öknamn på grund av någon pinsamhet de gjort, och alla lärare som fått namn efter sitt ämne; Kemita, Träis, Syhitler osv.

Jag har alltid varit lite avundsjuk på alla dessa människor som så käckt lystrar till ett smeknamn. För egen del har jag i nästan alla sammanhang kort och gott varit Mårthen. Inget fel med det, jag gillar mitt namn, men ett smeknamn har alltid lockat. Mamma och mina systrar har till och från kallat mig för Totte. Men det är inget som har spridit sig till vänner och bekanta. En kort period på lågstadiet gick jag under namnet Märta. Det började på rasternas innebandymatcher. Tjejerna mot killarna var en smidig indelning, men blev ofta lite ojämnt. Inte så mycket på grund av att killarna var bättre, utan mer på grund av att de var fler. Nästan alla killar var med, men många av tjejerna ägnade sig åt annat på rasterna, så fördelningen blev inget vidare. Men om en kille gick över till tjejerna brukade matchen bli bra, och av någon anledning blev jag oftast den killen. Och spelade man med tjejerna fick man ju heta som tjejerna. Antagligen var det meningen att jag skulle bli lite störd av att kallas Märta, men jag hade redan då insett att det inte fanns något nedlåtande i att liknas vid en tjej, så det bet liksom inte. Men inte heller det namnet hängde i särskilt länge.

Sen fanns naturligtvis olika anspelningar på Mårten Gås. Gåsen, gåsis och liknande. Men inte heller det blev etablerat som ett fasthängande smeknamn.

Vid ett tillfälle försökte jag lansera ett eget. Jag minns att vi höll på och lekte någon avancerad form av "Röda Vita Rosen" i skogen. Jag kände mig väldigt slug, och klev in i någon sorts dubbelspionage, och ville ha ett namn värdigt ett sådant beteende. Jag fastnade för "Råttan", som jag tror var hämtat ur någon av de böcker från 50-talet som jag fått av farmor. Jag samlade alla mina vänner och meddelade att jag från och med nu ville att de skulle tilltala mig som "Råttan". Det höll i tre dagar, sen var jag Mårthen igen. Det fungerar nog generellt dåligt att hitta på sina egna smeknamn.

Vid det här laget har jag nog accepterat min lott. Jag kallas vid mitt riktiga namn. Om jag någon gång kommer att ingå i ett gäng av listiga och sluga kumpaner som sprider lyster i kvarteret kommer min grej vara att jag är den utan smeknamn. Folk kommer titta på oss på avstånd, och konstatera: "Där kommer Kniparn, Jonsson och Steget. Och Mårthen, han utan smeknamn".