Som ett brev på posten, del 3

När jag anlände hem idag låg det ett brev på hallmattan. Jag tog upp det. Brevet alltså. Jag granskade det. Det första som slog mig var att det inte var till Sanna. Det var nämligen klart och tydligt adresserat till mig. Jag gjorde som kutym är när man får brev, jag öppnade det. Brevet var av officiell karaktär, och såg ut att komma från någon myndighet. Det löd som följer:

Bäste Mårthen Gunnarsson!

Vi ser i våra register att du om bara ett par veckor fyller 29 år. Eller enklare uttryckt, du går in på ditt trettionde levnadsår. Det innebär att du bara har ett år kvar då du med rätta kan kalla dig ung. Det är dags att du förbereder dig nu. Din livsstil måste förändras, dina värderingar skärskådas, och dina val måste göras. Det är dags att bli vuxen nu, Mårthen Gunnarsson.
Vi från vuxenministeriet har till uppgift att göra övergången från ung till vuxen så enkel och smärtfri som möjligt. Därför vill vi redan nu erbjuda dig ett litet startpaket. Startpaketet skickas hem till dig inom fjorton (14) dagar från att du skickar in svarsblanketten. Paketet innehåller följande:

- Ett rikt urval av vuxenkläder, såsom chinos, lågskor, diskreta stickade tröjor och en praktisk väst.
- En uppsättning intetsägande värderingar att ersätta naiva idealistiska idéer med. Värderingarna kommer att ligga i mittfåran, och skifta svagt åt ena eller andra hållet vart fjärde år, i samband med val.
- Tre stycken barn i varierande åldrar. Ett av dem kommer med en medföljande bostavsdiagnos.
- En liten fritidslåda, med aktiviteter som golf, segling och boule i parken.
- Ett par läsglasögon.

Startpaketet är givetvis bara just vad det heter, en start. Därefter uppmanas du att själv komplettera din vuxenhet på bästa sätt för att passa in i normen så gott du kan. Vi på vuxenministeriet kommer löpande att följa upp dina resultat, och ingripa om vi ser minsta spår av en ung livsstil.

Lycka till! /Vuxenministeriet

Vardagsmysterier 4: Fram eller bak i boken?

Böcker kan vara kluriga saker. Jag minns ett avsnitt av Bamse där Krösus Sork av någon anledning skulle ge 100 kronor till Skalman. Skalman ville inte ta emot pengar från en sådan som Krösus, och löste det på ett klassiskt Skalmanklurigt sätt. "Jag tar emot sedeln om du placerar den mellan sidorna 23 och 24 i någon av mina böcker här i bokhyllan." Det blev ingen hundring, av rimliga boktryckartekniska skäl.

Men det finns något annat i böckernas natur som förundrar mig, och det är frågan om vad som är fram och bak. Ställd inför den enkla frågan svarar nog de flesta att det är en självklarhet. Såvida boken inte är på arabiska vet man ju vad som är framsidan, och sålunda vad som är baksidan. Men frågan är mer komplicerad än så. Låt mig ge er ett par exempel.

Låt säga att du läser en bok, och stöter på formuleringen "mer om det här kan du läsa om längre fram i boken". Vilket håll bör du då bläddra åt för att läsa mer om det spännande ämnet?

Anta sedan att det i samma bok refereras till en karta som finns längst fram i boken. Vilket håll bläddrar du då åt?

Kan det alltså vara så att längre fram inte för dig ett dugg närmare längst fram, och att du när du är tillräckligt långt fram i boken hamnar längst bak?

Ett tips i all välmening

DN skriver om fenomenet med testvisningar av filmer. Tydligen börjar det bli allt vanligare även i Sverige att man visar filmer för en testpublik under klipprocessen, och sedan tar hänsyn till publikens reaktioner vid färdigställandet av filmen. Inget konstigt med det egentligen. De flesta storfilmer idag verkar ju ha gett upp alla tankar på att vara konstnärliga skapelser, och istället kapitulerat inför idén att de är kommersiella produkter som sålunda bör anpassas efter en kommersiell marknad.

I slutet av artikeln intervjuas regissören Jens Jonsson, som långfilmsdebuterar den 8 februari med filmen "Ping-pongkingen". Han beskriver känslan av testvisningen som att "någon tvingar en att visa ballen mitt på torget". Senare säger han också: "Det är väl annorlunda om man som regissör vill testa olika grejer mot en publik. Man visar fortfarande ballen, men då har man åtminstone självmant gått till gynekologen."

Jens, jag menar inget illa, men det här är ett litet tips inför framtiden. Om du känner att det kliar i grenen, svider när du kissar, eller det kommer illaluktande vätskor ur din ståtstav, gå inte till gynekologen. De är inte till för oss, och har helt enkelt inte den rätta kompetensen. Vi är inte målgruppen. Jag vill bara att du ska veta, för det kan bli ganska jobbigt annars när du sätter dig i den där stolen och särar på benen.

Konstnärens liv är hårt

I närheten av min förra bostad fanns ett varmluftutblås. Det var ett upphöjt galler, ungefär i samma storlek som en normal säng, där det ständigt blåste upp varm luft från någon av alla de underjordiska tunnlar som slingrar sig fram under Stockholm. På vintern var det en populär plats för uteliggare att tillbringa natten, av naturliga skäl. Vintern 2003 var det en man som ganska ofta låg där, och jag brukade ibland stanna och småprata med honom. En riktigt kall vinterdag gick jag ut till honom med lite kläder som jag tyckte att han kunde få. Då hamnade vi i ett längre samtal, och han gav mig bakgrunden till varför han tillbringade nätterna utomhus.

"Du vet, jag är inte egentligen hemlös eller så, inte som de där andra du ser, som pundar och håller på. Jag har ju lägenhet, och allt det där va, men det är bara det att min fru slår mig, och då pallar jag inte att vara där. Så när det är så, att hon slår mig, så flyttar jag ut hit ett tag tills hon lugnar ner sig. Du förstår, vi är konstnärer, båda två. Och det fattar du ju själv att det inte är så lätt med två konstnärer under samma tak. Hon målar ju figurativt, fattar du. Troll, djur och skit. Tavlor som ser ut precis som det de föreställer. Jag är mer abstrakt. Mondrian, Pollock och så där, du vet. Fattar ju vem som helst att det inte alltid går ihop sig. Hon kan bli helt vansinnig på det där. Kolla på mina tavlor och inte fatta ett skit av det. För hon tycker ju konst måste vara figurativ, realistisk så där va. Så då blir hon förbannad på mig, och så slår hon mig. Men efter ett par dar, när jag kommer hem igen, så är det helt lugnt igen. Fattar du?"

Och jag fattade. Fattade att de två konstnärssjälarna då och då behövde vara ifrån varandra. Att han då och då behövde tillbringa lite tid på varmluftsutblåset på Norrtullsgatan. Och att alla bär på en historia, som oftast skiljer sig från den man först skulle ha gissat på, och som ofta börjar med "jag är inte som de där andra". Plötsligt kändes det som om Paul Austers karaktärer inte är så långt från verkligheten.

Vi borde höra de där historierna lite oftare. De kan lära oss en del om livet. Om människorna runt oss, och om oss själva.

Den totala avväpningen

Häromdagen gick jag och Sanna längs Tjärhovsgatan, när en bil lite oförsiktigt skulle korsa ett övergångsställe precis när en man i 35-årsåldern höll på att gå över. Kvinnan som körde bilen hann precis bromsa, men mannen blev rejält rädd. Ett tag såg det ut som att det skulle stanna där, men mannen bestämde sig för att skrika. "Jävla kärring, du ska stanna vid övergångsställen, man ska inte behöva bli rädd när man går över gatan."

I sak hade han ju rätt, även om jag kan tycka att det finns en hel uppsjö av trevligare sätt att uttrycka det. Men jag blev ändå lite imponerad av att han fann sig så snabbt. Några veckor tidigare höll Sanna och jag på att bli överkörda av en stadsjeep på ett övergångsställe. Den gången var det helt uppenbart att föraren dessutom såg oss, och var helt medveten om vad han gjorde. Då hade lite skrikande varit helt på sin plats, men ingen av oss var i stånd att göra det, och lite tafatt handviftande var allt det blev den gången.

Många gånger är vi dåliga på att säga från när folk beter sig illa. Vi är för chockade för att säga något, och först efteråt kommer vi på en massa dräpande repliker som hade varit på sin plats. Och lika många gånger är de som beter sig illa allt för dåliga på att be om ursäkt. Kör man på någon med kundvagnen kan ett förlåt vara på sin plats, och råkar man sparka till någon på tunnelbanan gör det absolut inget om man ber om ursäkt. Sen finns förstås situationerna där den som tycker sig bli utsatt för något överreagerar, och en avväpnande replik åt andra hållet skulle vara användbar.

Jag tänker på när jag i julhelgen umgicks med min systers treåriga dotter. Hon red på mina axlar, och råkade nysa mig rakt i håret. Innan jag ens hunnit säga något gojsade hon in slemmet i mitt hår med handen, och sa "det gör inget". Antagligen något hon hört sin mamma säga när saker råkar hända. Och det var ju helt rätt. En treåring kan inte förväntas kontrollera riktigt alla kroppsliga funktioner, och det gjorde ju faktiskt inget. Jag önskar att den avväpnande repliken kunde användas lite oftare.

Bilförare kan ibland ha uppmärksamheten på fel plats. De vet att de ska stanna vid övergångsställen, men när de samtidigt ska fundera på vilket håll de ska svänga åt, hålla koll på enkelriktningar, och dessutom funderar över vad de ska äta till middag, kan det ibland brista i uppmärksamheten. En inbromsning blir lite för tvär, men ingen skada är skedd. Det gör ju inget. Jag undrar vad den skrikande 35-åringen hade sagt om hans gormande besvarats med en nedvevad ruta, ett leende, och den avväpnande repliken "det gör inget".

Då hade nog inte ens han haft fattning nog att säga något.

Det är okej att härmas när man härmas bra

Tidigare i år publicerade jag en liten anagramtävling här i bloggen. Det blev givetvis en succé, och folk satt i sina stugor runt hela landet och knåpade. Nu har Jens inspirerats av idén och gjort en egen anagramtävling i sin blogg. Jag vill gärna tipsa om den, för den är väldigt väl genomförd. Det tog mig flera timmar att lista ut svaret.

Jag tänker givetvis inte avslöja något, men som en exklusiv tjänst till Speglingens läsare erbjuder jag nu de kommande två raderna ur den dikt som Jens söker. Omgjorda som anagram, givetvis:

Härar, håll trut!
Scouternas hall, halvt trist

Gå nu till Jens blogg och tävla. Lycka till!

Får man bada med hatt?

"Nätverket Bara bröst har nått sin första framgång. Badhuset i Sundsvall har beslutat tillåta kvinnor att bada utan tyg på överkroppen, skriver Dagbladet i Sundsvall i sin nätupplaga."

Den som lusläst notiserna i dagstidningarna den senaste tiden vet att diskussionen har pågått ett tag. Några kvinnor i Uppsala ansåg sig diskriminerade när de inte fick bada i badhuset om de inte täckte sina bröst. Jämo slog så småningom fast att det inte var könsdiskriminering att tvinga kvinnor att bära andra typer av kläder än män. Processen och debatten levde vidare, och nu har alltså ett badhus i Sundsvall gått ut med att det är okej att vara topless, "så länge inga andra badande tar anstöt". Oavsett vad man tycker i sakfrågan - om det är diskriminering eller ej - kan man gissa att det aktuella badhuset kommer att få en helt ny besökargrupp. Och jag pratar inte i första hand om frigjorda kvinnor, utan om män som hoppas att just frigjorda kvinnor ska vallfärda dit. Och eftersom de männen lär vara många och envisa lär just det här badhuset vara det sista någon kvinna vill bada topless i om hon ska känna sig bekväm.

Hursomhelst är det ändå den sista meningen i DN:s artikel om fallet som inspirerar mig mest. Ragnhild Karlsson, från Nätverket bara bröst, uttalar sig: "Får inte kvinnor vara utan överdel bör inte heller män slippa." Och jag är med henne till hundra procent. De där snygga baddräkterna för män som man mest ser på gamla journalfilmer borde verkligen få en revival. Ofta var de randiga, och männen bar gärna hatt till. Låt oss införa det som dresscode på alla badhus! Låt oss slå ett slag för den randiga mansbaddräkten, och låt oss hoppas att det är okej att bada med hatt.

Kanske rekommenderas gummisnodd under hakan om det ska hoppas hopptorn.