Väderleksrapporteringen i Sverige är i sig ganska enkel. Sol, värme och blå himmel är bra. Regn, moln, snö och mulet är dåligt. Kan man rapportera om bra väder placerar man det på förstasidan eller löpet, blir det dåligt gömmer man det längre bak. Men hur länge kan det fortsätta så?
DN.se skriver idag: "Lagom till 1 november kan sommaren komma till Stockholm med sol och rekordvärme. Åtminstone om man får tro SMHI:s prognos på söndagen. 'Jag är försiktig med löften. Folk blir så besvikna' säger meterologen Alexandra Ohlsson till DN.se."
Men i tider av klimatförändringar och global uppvärmning kanske osedvanlig värme sent på året inte är något positivt. Och om det visar sig att SMHI har fel är vi kanske många som inte blir besvikna, utan tolkar det som ett tecken på att vår tid på jorden har förlängts ytterligare en stund.
Jag må låta pessimistisk, och i den här frågan är jag det. Forskningen talar sitt tydliga språk. Det ser inte så ljust ut just nu. Det är inte kört, hoppas jag, men läget är allvarligt. Lite kyla, snö och ruskväder ser jag som goda tecken. Dags att ändra attityd, SMHI?
måndag 29 oktober 2007
lördag 27 oktober 2007
Kom och dansa med mig!
Passar på att använda bloggen som en reklampelare. Läser du vidare kan det dessutom innebära vissa fördelar.
På fredag, den 2 november, spelar jag och Joakim skivor på SodraBar, Södra Teatern. Det är Lång-Kalles klubb "Djungelfeber" som får sig ett litet gästspel av oss. Instruktionen är att vi ska spela 80-tal, 90-tal och indiehits. Känner jag mig och Jocke rätt kommer vi att lägga det mesta krutet på indiehitsen, blanda det med lite soul, elektro och kanske enstaka 80-talsgrejer för att ingen ska bli besviken. Dessutom kommer vi att försöka överraska ibland, och över huvud taget se till att alla har en fin kväll.
Det håller på mellan 22-02, och kostar 60 kronor. Före 22 är det gratis, så då kan man komma i tid. För trogna läsare av den här bloggen finns det även lite gästlisteplatser, så att det blir gratis hela kvällen. Hör av er till mig på valfritt sätt senast torsdag. Först till kvarn, som man brukar säga.
På fredag, den 2 november, spelar jag och Joakim skivor på SodraBar, Södra Teatern. Det är Lång-Kalles klubb "Djungelfeber" som får sig ett litet gästspel av oss. Instruktionen är att vi ska spela 80-tal, 90-tal och indiehits. Känner jag mig och Jocke rätt kommer vi att lägga det mesta krutet på indiehitsen, blanda det med lite soul, elektro och kanske enstaka 80-talsgrejer för att ingen ska bli besviken. Dessutom kommer vi att försöka överraska ibland, och över huvud taget se till att alla har en fin kväll.
Det håller på mellan 22-02, och kostar 60 kronor. Före 22 är det gratis, så då kan man komma i tid. För trogna läsare av den här bloggen finns det även lite gästlisteplatser, så att det blir gratis hela kvällen. Hör av er till mig på valfritt sätt senast torsdag. Först till kvarn, som man brukar säga.
fredag 26 oktober 2007
Berättelsen om Harry Caine
1986 var året som skulle innebära det stora genombrottet för Harry Caine. Han spelade huvudrollen i filmen "Silver Dragon Ninja". De stora bolagen nappade aldrig riktigt, så det blev ingen glamorös galapremiär på biograferna. Men Harry och de andra i filmteamet hade ändå ordnat en premiär på en pub, där filmen skulle visas på duk. De hade lagt sina sista besparingar på att hyra en projektor, och Harry var så nervös att han knappt kunde sova natten innan premiären. Det här var hans chans till ett break. Representanter från stora bolag var inbjudna. Äntligen borde förfrågningarna börja rulla in.
Problemet var att filmen var usel. Skådespeleriet lämnar mycket övrigt att önska, och slagsmålsscenerna är mer slapstick än häftig action. Och då har vi ändå inte nämnt dialogen. När hjälten Silver Dragon svarar i telefon säger han "Hello, Silver Dragon here". Det säger väl allt.
Så succén uteblev. Harry, som redan sagt upp sig från sitt jobb som skoputsare, kände sig rotlös och vilsen. Han gav sig ut på en lång resa runt jorden. Tog ströjobb här och där för att få ihop pengar att resa vidare för. Han var ständigt på väg bort, men visste aldrig vart han skulle. Det enda han alltid bar med sig var en VHS-kopia av "Silver Dragon Ninja".
Sommaren 2005 kliver Harry Caine i land i Göteborg. Han har de senaste månaderna befunnit sig på ett lastfartyg som har angjort hamnar i tre världsdelar. Han är trött, sliten, hungrig och ensam. Planlöst driver han in mot stadens centrum, för att hitta en restaurang med tillräckligt mycket folk för att han ska kunna äta rester och dricka slattar utan att någon reagerar. I närheten av Masthuggstorget ser han en liten lokal där människor trängs för att komma in. Det är mest ungdomar, men Harry blir ändå nyfiken på vad det är som alla så gärna vill in till. Han ser en affisch med en bild av en ung kille i hatt och hängslen, och på något sätt påminner det honom om hans far. Harry dras med strömmen in i lokalen, och sjunker ned i en soffa i ett hörn.
När Håkan Hellström börjar spela på scenen har Harry somnat. Några popsnören från Mölndal har slängt sina jackor över honom, och han sveper in sig och låter ljudet från konserten blanda sig med minnen från oljeindränkta hamnar, ninjaslagsmål och en mamma som är varm och trygg och lagar mat.
Tre kvart in i konserten vaknar Harry med ett ryck. Han hör sitt namn från scenen, och ställer sig upp på ostadiga ben. Mycket riktigt. Den unga killen med hatten sjunger "Har nån hört nåt om Harry Caine?". Harry börjar långsamt bana sin väg fram mot scenen. Han förstår inte ett ord av texten, men han hör sitt namn nämnas i nästan varje fras. Han förstår genast hur det hänger ihop. Det är här, i Sverige, han borde ha varit hela tiden. Här har ungdomarna förstått storheten i hans film, och gjort honom till hjälte. Här besjungs han av en popidol nästan tio år efter att filmen borde ha blivit bortglömd och undanstuvad långt bortom reahyllorna. I Sverige är han den succé han aldrig blivit.
Publiken sjunger med. Harry gråter. Han tränger sig fram ända fram till scenkanten. Sträcker upp en arm och får tag i sångarens byxben. Det sista Harry Caine säger i sitt liv skriker han.
"Det är jag som är Harry Caine!"
Sen orkar inte hjärtat längre. Harry dör, där på golvet på en Göteborsk pub bland 350 popkids. Som unisont hinner sjunga "i mitten av en Hurricane" innan någon reagerar på luffaren som ramlat ihop framme vid scenen. Konserten bryts. Harry bärs ut. Det blir en kremering utan närvarande anhöriga. Det hela är glömt innan det ens är över.
Harry kunde inte ha dött lyckligare.
Problemet var att filmen var usel. Skådespeleriet lämnar mycket övrigt att önska, och slagsmålsscenerna är mer slapstick än häftig action. Och då har vi ändå inte nämnt dialogen. När hjälten Silver Dragon svarar i telefon säger han "Hello, Silver Dragon here". Det säger väl allt.
Så succén uteblev. Harry, som redan sagt upp sig från sitt jobb som skoputsare, kände sig rotlös och vilsen. Han gav sig ut på en lång resa runt jorden. Tog ströjobb här och där för att få ihop pengar att resa vidare för. Han var ständigt på väg bort, men visste aldrig vart han skulle. Det enda han alltid bar med sig var en VHS-kopia av "Silver Dragon Ninja".
Sommaren 2005 kliver Harry Caine i land i Göteborg. Han har de senaste månaderna befunnit sig på ett lastfartyg som har angjort hamnar i tre världsdelar. Han är trött, sliten, hungrig och ensam. Planlöst driver han in mot stadens centrum, för att hitta en restaurang med tillräckligt mycket folk för att han ska kunna äta rester och dricka slattar utan att någon reagerar. I närheten av Masthuggstorget ser han en liten lokal där människor trängs för att komma in. Det är mest ungdomar, men Harry blir ändå nyfiken på vad det är som alla så gärna vill in till. Han ser en affisch med en bild av en ung kille i hatt och hängslen, och på något sätt påminner det honom om hans far. Harry dras med strömmen in i lokalen, och sjunker ned i en soffa i ett hörn.
När Håkan Hellström börjar spela på scenen har Harry somnat. Några popsnören från Mölndal har slängt sina jackor över honom, och han sveper in sig och låter ljudet från konserten blanda sig med minnen från oljeindränkta hamnar, ninjaslagsmål och en mamma som är varm och trygg och lagar mat.
Tre kvart in i konserten vaknar Harry med ett ryck. Han hör sitt namn från scenen, och ställer sig upp på ostadiga ben. Mycket riktigt. Den unga killen med hatten sjunger "Har nån hört nåt om Harry Caine?". Harry börjar långsamt bana sin väg fram mot scenen. Han förstår inte ett ord av texten, men han hör sitt namn nämnas i nästan varje fras. Han förstår genast hur det hänger ihop. Det är här, i Sverige, han borde ha varit hela tiden. Här har ungdomarna förstått storheten i hans film, och gjort honom till hjälte. Här besjungs han av en popidol nästan tio år efter att filmen borde ha blivit bortglömd och undanstuvad långt bortom reahyllorna. I Sverige är han den succé han aldrig blivit.
Publiken sjunger med. Harry gråter. Han tränger sig fram ända fram till scenkanten. Sträcker upp en arm och får tag i sångarens byxben. Det sista Harry Caine säger i sitt liv skriker han.
"Det är jag som är Harry Caine!"
Sen orkar inte hjärtat längre. Harry dör, där på golvet på en Göteborsk pub bland 350 popkids. Som unisont hinner sjunga "i mitten av en Hurricane" innan någon reagerar på luffaren som ramlat ihop framme vid scenen. Konserten bryts. Harry bärs ut. Det blir en kremering utan närvarande anhöriga. Det hela är glömt innan det ens är över.
Harry kunde inte ha dött lyckligare.
torsdag 25 oktober 2007
En våt dröm för journalister
Alla som någon gång har studerat journalistik har fått lära sig att om en hund biter en man är det ingen nyhet, men om en man biter en hund så är det ett scoop. Det som sticker ut från mängden går att göra rubriker på, och rubriker säljer lösnummer. Speciellt i dagens medieklimat, där ingen vill uppröra eller vara för kontroversiell, är det skönt för journalisterna när det dyker upp putslustiga händelser som alla kan le åt.
DN kunde idag berätta om en älg som klivit ner i en tom pool, och vägrat gå upp. Nyheten hade alla ingredienser. Ett lagom mått av dramatik, en skojig älg som skapar en bildmässig känsla av slapstick, möjlighet till ordvitsar ("en vilsen älg ville bli ren"), och en känsla av något udda och apart.
En sommar satt jag som lokalredaktör för Nerikes Allehanda i Hallsberg. Jag skulle leverera en sida med lokala nyheter varje dag - oavsett om det hade hänt något eller inte. Många gånger satt jag timmen före deadline, lyssnade på polisradion, och hoppades att det skulle hända något. En bilolycka ute på E20 kunde innebära en helsida. Den enes död, den andres bröd. Dagar helt utan dramatik fick man skapa nyheter. Lite byskvaller kanske gick att följa upp, den lokale skräddaren förtjänade ett personporträtt, eller någon gammal grannkonflikt kunde blåsas liv i och exploateras. Gissa om man blev cynisk?
Mitt under sommaren blev det översvämning i flera fastigheter i Hallsberg. Jag blev överlycklig. Det innebar givet stoff för flera veckor framåt. Först själva nyheten, med bilder på människor som vadade omkring med gummistövlar i sina källare, sedan de givna uppföljningsartiklarna. "Vad säger försäkringsbolagen?". "Nu börjar vattnet sjunka undan". "Hur kunde det hända". Och till slut "Översvämningen - tre veckor senare". Människor fick sina saker förstörda, och en jobbig sommar. Jag fick något att skriva om, och sommaren räddad.
En älg i en pool hade suttit fint. Och ingen hade behövt lida för det, utom möjligen älgen.
DN kunde idag berätta om en älg som klivit ner i en tom pool, och vägrat gå upp. Nyheten hade alla ingredienser. Ett lagom mått av dramatik, en skojig älg som skapar en bildmässig känsla av slapstick, möjlighet till ordvitsar ("en vilsen älg ville bli ren"), och en känsla av något udda och apart.
En sommar satt jag som lokalredaktör för Nerikes Allehanda i Hallsberg. Jag skulle leverera en sida med lokala nyheter varje dag - oavsett om det hade hänt något eller inte. Många gånger satt jag timmen före deadline, lyssnade på polisradion, och hoppades att det skulle hända något. En bilolycka ute på E20 kunde innebära en helsida. Den enes död, den andres bröd. Dagar helt utan dramatik fick man skapa nyheter. Lite byskvaller kanske gick att följa upp, den lokale skräddaren förtjänade ett personporträtt, eller någon gammal grannkonflikt kunde blåsas liv i och exploateras. Gissa om man blev cynisk?
Mitt under sommaren blev det översvämning i flera fastigheter i Hallsberg. Jag blev överlycklig. Det innebar givet stoff för flera veckor framåt. Först själva nyheten, med bilder på människor som vadade omkring med gummistövlar i sina källare, sedan de givna uppföljningsartiklarna. "Vad säger försäkringsbolagen?". "Nu börjar vattnet sjunka undan". "Hur kunde det hända". Och till slut "Översvämningen - tre veckor senare". Människor fick sina saker förstörda, och en jobbig sommar. Jag fick något att skriva om, och sommaren räddad.
En älg i en pool hade suttit fint. Och ingen hade behövt lida för det, utom möjligen älgen.
onsdag 24 oktober 2007
Jag borde ha blivit hantverkare
Såg för en stund sedan på Facebook att en av mina vänner gått med i gruppen "Legalize same-sex marriage". Genast började jag tänka på samer som har sex, och fundera på hur jag bäst kunde formulera en ordvits av det att skriva här i Bloggen. Sen kom jag på att de flesta människor runt mig inte gillar ordvitsar, och att jag antagligen borde låta bli. Slokörad la jag skämtet åt sidan.
Det där är en frustration i mitt liv. Jag ser ordvitsar hela tiden, men får oftast nöja mig med ett inåtvänt fnitter på egen hand eftersom det tycks vara så att de flesta är rätt trötta på dem. När Sanna föreslår att det är dags att byta lakan vill jag alltid fråga med vem. Varje gång jag träffar en lokförare vill jag fråga om det går som på räls. Det är en plåga, och ofta går den ut över min omgivning.
Men det finns sammanhang där min fäbless för ordvitsar kommer till sin rätt. Förra hösten byggde vi om på min arbetsplats. Eftersom jag var ansvarig tillbringade jag mycket tid på bygget för att se att allt blev rätt. Och bland hantverkarna på plats var ordvitsarna det gängse sättet att kommunicera. Målarna "satte färg på tillvaron", snickaren med en hammare i handen säger att han ska "göra slag i saken" och om någon fick ett litet sår på fingret var det alltid någon där som kunde säga att han "arbetat på egen hand". Det var helt fantastiskt, och jag trivdes som fisken i vattnet.
Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag valt fel bana i livet. Jag borde ha blivit hantverkare. Allra helst elektriker. Jag hade kunnat utbrista "lysande" varje gång strömmen slogs på, sagt "spännande" varje gång jag öppnade ett högspänningsskåp och refererat till mina chefer som "livsfarlig ledning". Jag hade gjort succé.
Det där är en frustration i mitt liv. Jag ser ordvitsar hela tiden, men får oftast nöja mig med ett inåtvänt fnitter på egen hand eftersom det tycks vara så att de flesta är rätt trötta på dem. När Sanna föreslår att det är dags att byta lakan vill jag alltid fråga med vem. Varje gång jag träffar en lokförare vill jag fråga om det går som på räls. Det är en plåga, och ofta går den ut över min omgivning.
Men det finns sammanhang där min fäbless för ordvitsar kommer till sin rätt. Förra hösten byggde vi om på min arbetsplats. Eftersom jag var ansvarig tillbringade jag mycket tid på bygget för att se att allt blev rätt. Och bland hantverkarna på plats var ordvitsarna det gängse sättet att kommunicera. Målarna "satte färg på tillvaron", snickaren med en hammare i handen säger att han ska "göra slag i saken" och om någon fick ett litet sår på fingret var det alltid någon där som kunde säga att han "arbetat på egen hand". Det var helt fantastiskt, och jag trivdes som fisken i vattnet.
Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag valt fel bana i livet. Jag borde ha blivit hantverkare. Allra helst elektriker. Jag hade kunnat utbrista "lysande" varje gång strömmen slogs på, sagt "spännande" varje gång jag öppnade ett högspänningsskåp och refererat till mina chefer som "livsfarlig ledning". Jag hade gjort succé.
Bra bild, Emanuel!
Jag förstår mig inte på människor. Många gånger ser jag dem göra ganska ambitiösa saker, men göra det skitdåligt. Det begriper jag inte.
Som Emanuel. Han ville sälja sitt soffbord, och tänkte lägga ut en annons på Blocket. Han hämtar digitalkameran, tar en bild av bordet, lägger in bilden i datorn, laddar upp den på nätet och publicerar annonsen. Det är ett arbete som säkert tog honom en halvtimme.
Såhär ser bilden ut:
Jag är ledsen att behöva säga det här, Emanuel. Den är lite oskarp. Hade det varit så svårt att ta en ny? Eller ställa in skärpan? Var det många som ringde om bordet?
Som Emanuel. Han ville sälja sitt soffbord, och tänkte lägga ut en annons på Blocket. Han hämtar digitalkameran, tar en bild av bordet, lägger in bilden i datorn, laddar upp den på nätet och publicerar annonsen. Det är ett arbete som säkert tog honom en halvtimme.
Såhär ser bilden ut:
Jag är ledsen att behöva säga det här, Emanuel. Den är lite oskarp. Hade det varit så svårt att ta en ny? Eller ställa in skärpan? Var det många som ringde om bordet?
tisdag 23 oktober 2007
Hur allt hänger ihop
Varje dag är fylld av historiska ögonblick. Det finns alltid något att fira - eller sörja, för den som kan sin historia. Oftast har händelserna inget samband med varandra, men ibland kan årsdagen av en händelse trigga en annan. Idag är det exempelvis exakt 63 år sedan Sovjet invaderade Ungern. Tolv år senare, den 23 oktober 1956, inleddes revolutionen mot det Stalinistiska styret i Ungern. Det var knappast en slump.
Men det finns fler händelser från den 23 oktober som, tillsammans med en dagsfärsk och sorglig nyhet, får mig att ana någon sorts kosmiska samband.
Denna dag 1915 marscherade 25 000 kvinnor in i New York med kravet på rösträtt. En viktig symbolhandling, och ett stort steg i en kamp som så småningom gav utdelning. Var det månne för att visa sin sympati med denna viktiga kamp som Disney lät Dumbo har premiär just denna dag 1941? Den gulliga krabaten som besitter makten att göra det omöjliga - en flygande elefant.
Och var det i sin tur minnet av den fantastiska lilla elefanten med stora öron som gjorde att just detta datum kom att gå till historien som den första gången ett program inspelat på videokassett sändes kust till kust i USA 1956, inför häpna tv-tittare som inte brydde sig ett dugg om vad som samtidigt hände i Ungern.
Antagligen finns det inget samband alls. Men det känns ändå kusligt att jag just idag köper Aftonbladet på lunchen, och läser Jan Myrdals indignerade insändare på kultursidan, där han ondgör sig över lokalpolitikern Björn Sundins behandling av den utställning som Myrdal och hustrun Gun Kessle har på biblioteket i Örebro. Hur jag kastades tillbaka till minnesbilder av hur samme Björn Sundin kom och hälsade på oss med peppande ord när vi ockuperade Victoria. Och hur jag försökte kväva mitt skratt när Jan Myrdal refererade till sig själv i tredje person på en föreläsning ett par år senare, och dessutom i varje mening nämnde sin fru med både för- och efternamn.
Senare samma dag läser jag att Gun Kessle är död. På dagen för Myrdals insändare som väckte så många minnen. På Dumbos, Ungerns, rösträttsmarschens och videokassettens dag. Som en sista lösryckt händelse som sluter cirkeln.
Men det finns fler händelser från den 23 oktober som, tillsammans med en dagsfärsk och sorglig nyhet, får mig att ana någon sorts kosmiska samband.
Denna dag 1915 marscherade 25 000 kvinnor in i New York med kravet på rösträtt. En viktig symbolhandling, och ett stort steg i en kamp som så småningom gav utdelning. Var det månne för att visa sin sympati med denna viktiga kamp som Disney lät Dumbo har premiär just denna dag 1941? Den gulliga krabaten som besitter makten att göra det omöjliga - en flygande elefant.
Och var det i sin tur minnet av den fantastiska lilla elefanten med stora öron som gjorde att just detta datum kom att gå till historien som den första gången ett program inspelat på videokassett sändes kust till kust i USA 1956, inför häpna tv-tittare som inte brydde sig ett dugg om vad som samtidigt hände i Ungern.
Antagligen finns det inget samband alls. Men det känns ändå kusligt att jag just idag köper Aftonbladet på lunchen, och läser Jan Myrdals indignerade insändare på kultursidan, där han ondgör sig över lokalpolitikern Björn Sundins behandling av den utställning som Myrdal och hustrun Gun Kessle har på biblioteket i Örebro. Hur jag kastades tillbaka till minnesbilder av hur samme Björn Sundin kom och hälsade på oss med peppande ord när vi ockuperade Victoria. Och hur jag försökte kväva mitt skratt när Jan Myrdal refererade till sig själv i tredje person på en föreläsning ett par år senare, och dessutom i varje mening nämnde sin fru med både för- och efternamn.
Senare samma dag läser jag att Gun Kessle är död. På dagen för Myrdals insändare som väckte så många minnen. På Dumbos, Ungerns, rösträttsmarschens och videokassettens dag. Som en sista lösryckt händelse som sluter cirkeln.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
