Kläderna gör mannen

Det finns sammanhang där man tänker efter extra noga kring vad man ska ta på sig. Inför en jobbintervju gräver de flesta lite djupare i garderoben innan de bestämmer sig. Hel och ren, prydlig, men inte för uppklädd, kanske. Första dejten likaså. Man vill göra gott intryck. Visa vem man är, men från den bästa sidan. Samma sak när man ska vara med i tv, eller andra offentliga sammanhang.

Jag ska själv vara med vid en tv-inspelning snart, och går därför och funderar över vilken outfit som kommer att göra sig bäst. Man ska tydligen undvika smårutigt, smårandigt, helsvart eller helvitt. Och så inga logotyper eller stora varumärken. Det är ju lugnt, men sen då?

Jag har tidigare refererat till Hannes Råstams dokumentär om bränderna i Dalarna, "Varför erkände dom?". Med anledning av det här ämnet finns det anledning att återkomma till den. I programmet intervjuas en man som dömdes för några av bränderna, och som säger sig vara oskyldig. Det är en ganska lång intervju framför kamera, och reportern åker även med honom i hans bil och besöker några platser som var centrala i utredningen. Han har med all säkerhet vetat länge att han ska vara med i tv, och säkert tänkt både en och två gånger över vad han ska ha på sig.

Vad han valde? En svart t-shirt med texten "Borta bra, men garaget bäst".

Jag är imponerad. Kanske kan jag hitta något liknande till min korta stund i rampljuset?

Plaggen jag bar

Tre plagg jag en gång i tiden gärna bar, men som idag känns lite fel, av olika anledningar:

1. Pannband. Under slutet av 80-talet var pannbanden the shit. På vintern hade vi breda, stickade pannband med färgglada mönster. På sommaren blev de lite smalare och sportigare. Det fanns till och med varianter med tofsar. Vi hade dem istället för mössa, och de fick våra stubbade frisyrer att se urläckra ut. Idag? Njae. Jens och jag såg en man med pannband igår. Det såg mest dumt ut.

2. Allväderstövlar. Jag vet inte om det var en vedertagen term, eller om det mest var något som mina föräldrar kallade de där stövlarna i plast som gick att använda i alla väder. De var gråa och lite räfflade, hade luddigt foder på insidan, och kunde omöjligt ta in vatten. Fantastiska egentligen. Både för pölplask, snölek och isutforskande. Idag? Jag är tveksam till att de skulle göra sig lika bra i storlek 42. Vi nöjer oss med det.

3. Bävernylonoverallen. Det var en fröjd att gå ut i vinterväder när overallen var på plats. Man kände sig som en dykare eller rymdgubbe. Inget kunde tränga in, man kunde omöjligt bli kall, och det var helt okej att slänga sig på marken närhelst man önskade. Slitstarka var de också. Idag? Tror att jag skulle känna mig obekväm med att gå runt på jobbet med overallens överdel knuten runt midjan. Och tar jag av mig overallen helt vet jag inte om mysbyxorna under gör sig särskilt bra vid personalmötet. Det blir inget, helt enkelt.