För inte så länge sedan när jag var ute och gick i området där jag bor, stötte jag på några ynglingar som var ute och sköt ärtor. Jag kom i samspråk med dem, och fick höra att upplägget var ungefär det samma som när jag provade på samma aktivitet för tjugo år sedan. De låg och smög i någon buske, sköt lite mot ett fönster, och inväntade reaktioner. De kunde dessutom peka ut några hus i grannskapet där det var extra roligt att skjuta. Fönster där lägenhetsinnehavaren hade för vana att öppna och skrika, alternativt springa ut och vara arg. Precis som jag minns att vi hade koll på exakt vilka hus som var mest spännande att lurpassa utanför i området där jag växte upp.
Jag bad att få granska verktygen de använde sig av. Till min förvåning var det exakt likadana, räfflade svarta plaströr, som de jag minns från min egen barndom.
- Galgar? frågade jag.
- Javisst, sa de. Det är det enda som fungerar.
Och det är där vardagsmysteriet kommer in i bilden. Någonstans finns det alltså ett företag, som i minst tjugo år har konstruerat galgar med ett löstagbart räfflat rör. Och det röret har lika länge använts för helt andra saker än att hänga kläder på. Företaget måste vid det här laget vara medvetet om företeelsen. Det finns inget med deras galgar som gör dem bättre än andra galgar på marknaden, men ändå törs jag gissa att de är ganska efterfrågade. Framförallt bland barnfamiljer. Barn köper inte galgar, men deras föräldrar gör det. Varför köper föräldrarna dessa galgar? Varför börjar företaget inte sälja rören separat? Hur kommer nya generationer av barn på att de där rören är så perfekta att skjuta ärtor genom?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vi i Helsingborg använde inte galgar, vi byggde rediga vapen med toarullar och ballonger samt lite silvertejp :)
Ahh. Det där är för avancerat för mig. Det kan väl bli farligt på riktigt?
Oj som vi sköt med just dessa ärtrör på 80-talet! Underbar nostalgi-anekdot; nästan så att man får lust att rota i garberoben...
Skicka en kommentar