Jag rättar mig i ledet

Jag har gått in i de dagjobbandes gäng igen. De som strax efter nyheterna på fyran börjar skruva på sig och säga fraser som "det är ju en dag i morgon också", och snegla bort mot sängen. De som går upp medan det fortfarande är tyst i huset, och tränger in sig på tunnelbanan med blicken i fjärran och en gratistidning fastklämd under armen. De som tar tiofika, tolvlunch, trefika och tåget hem igen lagom till middag. Dagjobbarna, helt enkelt. Det var länge sedan, och jag hade nästan glömt.

Glömt det roliga i att se stressade fyrtionågontingare småspringa i kostym för att komma längst fram i tåget. Glömt bort hur roligt det ser ut när vi bildar karavan och förflyttar oss i två led. Ett upp från perrongen och ut, och ett annat ned mot tåget. Två led som nogsamt undviker att trassla in sig i varandra, och som alla fäster blickarna långt bort i fjärran. Glömt de som högljutt påbörjar sin arbetsdag via mobilen redan på tåget, glömt de som somnar med öppen mun och en liten salivdroppe i mungipan, och som vaknar med ett ryck vid varje stopp och ser sig lite generat och förbryllat omkring.

Så nu är jag sådan, och därför har bloggen blivit lidande i veckan. Snart kommer jag in i det, och då får jag tid till att blogga ändå. Men första veckan på jobbet har gått åt till annat. Helt enkelt.