En feminists dilemma

Å ena sidan bejakar jag mer än gärna de så kallade kvinnliga egenskaperna inom mig. Å andra sidan är det mig fullständigt främmande att tro på något så fånigt som manliga eller kvinnliga egenskaper. Oavsett vilket tvingas jag nu konstatera att jag helt enkelt inte besitter tillräcklig simultankapacitet för att driva den här bloggen längre.

Jag har ett annat skrivprojekt som jag vill satsa helhjärtat på, och då känns det tråkigt att Speglingen ska vara ett bortglömt kärleksbarn med sporadiska framträdanden på nätets arenor.

Så jag lägger ner nu. När mitt andra skrivprojekt är över är det mycket möjligt att jag kommer tillbaka. Men sitt inte uppe och vänta, för det kommer att dröja länge.

Tack för att ni var med mig. Maila om ni behöver på marthen.gunnarsson[snabel-a]gmail.com.

Musikaliskt möte

Det skulle inte kännas helt oväntat om Papa Dee och Tito Beltran släppte en skiva tillsammans inom en snar framtid. Glöm inte var ni läste det först.

Att vänta på en nyhet

Strax utanför mitt hus börjar Tranebergsbron, som går över till Bromma. Ikväll är den avstängd. En bilist kände vibrationer, och slog larm. Polis och brandkår kunde konstatera att det fanns sprickor, och bron stängdes av både för bilar, gående och tunnelbana. Det var tre timmar sedan, och trafikkaoset har lagt sig. Nu är det bara några polisbilar, lite folk med mätinstrument och verktyg och en skara nyfikna. Och så pressuppbådet förstås. De står där med sina täckjackor och fotograferar med stora teleobjektiv. Frågar polisens talesman med jämna mellanrum vad som händer. Och får egentligen inga svar. "Det kan ta allt från timmar till dagar." "Vi undersöker just nu omfattningen av sprickorna, för att se vad det får för konsekvenser." Och så vidare.

Och helt ärligt så finns det nog något inom oss alla - vi som står där och tittar - som hoppas att bron ska rasa. Inte på riktigt, det vore synd på en fin bro och dyra skattepengar. Men för att det då verkligen skulle hända något. För att vi känner oss lite snopna som står och betraktar en ickehändelse. Några män i reflexvästar som står på alla fyra och granskar en vägbana. Är det något att skapa en folksamling för, liksom?

Så vi står där och tittar. Journalisterna pratar om sina familjer, spekulerar lite kring trafikkaoset som kommer att uppstå i morgon, och jämför kameror med varandra. Vi nyfikna utbyter små kommentarer. Någon tror sig veta något om brons hållfasthet, och säger något om det. De flesta återger mest sådant som de hört någon annan säga. "Tunnelbanebron är avstängd för att man är rädd att den ena bron ska falla på den andra." "Det är visst två sprickor." Och så vidare.

Sen går vi, en efter en. Det är ett lite jobbigt beslut, för om bron skulle rasa precis när man har gått, skulle man ju ångra att man inte stått kvar. Men bron verkar trots allt inte rasa. Och man kan ju inte stå där i en evighet. Och vänta på att något ska hända som det egentligen vore bäst om det inte hände. Vänta på en nyhet som ingen vill ha.

Vapenhyckleri (och en ordvits)

Den senaste veckan har Finland stötts och blötts en del i media. Jag gillar tanken på att man stöter och blöter något så stort som Finland, men det är inte det jag vill skriva om. Efter skolsjkutningen i Kauhajoki har alla diskuterat hur det kunde hända. Som brukligt är har det förekommit ett antal citat av typen "ingen trodde att det kunde hända här" och "det kunde väl ingen tro om honom". Dessutom har det moraliserats en del kring Finlands vapenlagar. Nästan alla dagstidningar jag läst om händelsen i har passat på att nämna att efter USA och Yemen så är Finland det land i världen som har flest vapen per invånare.

På något sätt har det väl känts skönt för tidningarna att få skriva det. Det har passat in i vår bild av det östra grannlandet, och det har hjälpt oss att distansiera oss från det. De bär kniv, badar bastu, är svårmodiga. Och så har de en massa vapen. Inte konstigt att det brister för dem. Det var väl bara en tidsfråga. Tokiga finnar. De borde göra något åt sina vapenlagar.

Däremot är det bara en tidning hittills som jag har sett nämna att Sverige bara ligger två steg efter. USA, Yemen, Finland, Kanada. Sen kommer vi, med nära två miljoner registrerade vapen. Men den iformationen passade kanske inte lika bra in i bilden, och lämnades därför utan.

Slutligen kan jag inte låta bli att i detta sammanhang reflektera kring ordet skolskjuts. När jag var liten var det ett substantiv som beskrev en ful buss som de som bodde längre bort än jag begagnade sig av dagligen. Frågan är om det inte i dessa tider mer har kommit att bli ett verb i presens. Så kan det gå.

Tjocka hål i väggen

Såg just Hål i väggen på tv. För er som har bättre saker för er på söndagar kan jag berätta att det går ut på att kända svenskar klär sig i väldigt tajta silveroveraller, och sedan ska försöka forma sina kroppar så att de passar in i hålen i en frigolitvägg som kommer farande mot dem. Lyckas de får de poäng, misslyckas de hamnar de i en pool. Det finns mycket att säga om programmet, och mycket har redan sagts. Men för mig är det två frågor som känns viktigare och mer centrala än alla andra:

1. Hur har de löst det med sminket? De måste ha grymt bra vattenfast smink, för när Elin Kling kom upp ur bassängen såg hon ut precis som innan. Varför använder man inte alltid sådant smink?

2. Anpassar de hålen efter de tävlande? Vad skulle annars hända om till exempel Claes Malmberg, Peter Harrysson och Ingvar Oldsberg var med och tävlade? Finns det ens overaller i deras storlek? Som det är nu kan ju knappt Filip Hammar vara med.

Visa mig ditt stickhål, och jag ska säga dig vem du är

I mitt senaste inlägg kom jag ut som blodgivare. Något som folk generellt brukar betrakta som positivt, och som brukar generera ryggdunkar och uppmuntrande tillrop snarare än ifrågasättande och kritik. Att ge blod är något att vara stolt över, alltså. Men så fick jag en kommentar, som gav mig en tankeställare:

Hilton Friedman sa...
Själv har jag alltid undrat över vilka som kan tänkas ingå i den exklusiva skara som får ge blod. Blodgivare får ju inte ha haft sex mot ersättning, bott i Sydamerika, legat med andra män eller injecerat i annan regi än landstingets. Känner jag någon sådan person? Finns de överhuvudtaget sådana personer fortfarande? Ja, tydligen.

Nu hoppas jag innerligt att inga av mina vänner har haft sex mot ersättning. Men i övrigt finns det en intressant poäng i det som Hilton säger. Frågeformuläret vi måste fylla i varje gång vi är på blodcentralen filtrerar bort ganska många. Så när vi sitter där och fikar, fyllda av godhet och givmildhet, så finns det en del gemensamma nämnare. Vi är alla över arton år, väger mer än femtio kilo, födda i Europa. Vi har inte bott utanför Europa under någon längre tid, och de senaste månaderna har vi knappast varit utomlands alls. Om vi är män så är vi heterosexuella, och vi har aldrig injicerat några preparat på egen hand. Dessutom äter vi inga mediciner, vi känner oss fullt friska, och de senaste tre månaderna har vi inte skaffat någon ny sexpartner. Är vi tatuerade eller piercade så var det minst sex månader sedan det skedde.

Låter det inte trist? Låter det inte som att det är en präktig kristdemokrat från Jönköping vi beskriver?

Det mesta av ovanstående är ändå för mig tämligen positiva eller åtminstone värdeneutrala egenskaper. Men efter att ha ställt upp det på det viset ser jag ändå det problematiska i att proklamera att man är blodgivare. Den lilla röda bloddroppen som jag fick av dem kommer jag inte att sätta på rockslaget. Den blir ju en sorts social markör. Ett märke som talar om att jag inte tillhör de medicinerades skara, inte de sodomerandes skara och inte de utlandsföddas, drogbrukandes eller promiskuösas skara. Att jag är en av dem som frivilligt ger, till de andra som bara får. Och att jag tycker att det är något värt att markera och signalera.

Jag kommer självklart att fortsätta mitt blodgivande, så länge jag uppfyller villkoren. Men droppen lämnar jag hemma. Det är en sorts social markör jag klarar mig utan.

Att sälja sin kropp

Igår var jag på blodcentralen och donerade fyra och en halv deciliter av mig själv till sjukvården. Som tack för min insats fick jag tre glas juice, en bulle, ett rockmärke i form av en bloddroppe och en trisslott. På lotten vann jag femtio kronor.

Kan man kalla det för blodspengar?