En lista

I bloggar jag gillar förekommer det då och då listor. Jag har ännu inte publicerat någon lista, så jag tyckte att det var dags.

5 svenska mansnamn som jag har svårt att ta på allvar, eftersom de för mig alltid kommer att vara förknippade med något särskilt:

1. Adolf

Förklaring kanske är överflödig. Det fanns en man med mustasch som på 40-talet gjorde sig berömd för inte så smickrande handlingar. Jag tror att få föräldrar med hjärtat på det rätta stället kallar sina barn för Adolf.

2. Mats

Det här är ju ett ganska vanligt namn, men jag börjar ändå alltid småfnissa när jag hör att någon heter det. Och allt beror på Harlén. Han är en kompis, och en av de roligaste kompisarna.
Sedan ganska lång tid tillbaka har han ett standardskämt som innefattar namnet Mats, och som jag alltid börjar asgarva åt. Skämtet uppstår när man pratar om någon person, oftast en musiker. Till exempel Bruce Springsteen. Harlén säger då:

- Har du hört hans brorsa också, Mats Springsteen?

Och så skrattar man. Det är oerhört simpelt, men blir ändå roligare och roligare för varje gång. Mats Scocco, Mats Bowie, Mats Ledin. Det är roligt, och namnet Mats får mig att skratta.

3. Urban

Namnet Urban blev förstört för mig i barndomen. Antagligen bara för att det låter ganska roligt. Snabbt blev det ett sånt namn jag drog till med om jag i en lek skapade en karaktär som var lite konstig. Det var också namnet jag använde om jag busringde, förställde rösten konstigt, eller tog på mig ett par konstiga glasögon. Allt som var konstigt var Urban. Ibland Bertil, men oftast Urban.

Magnus i min klass på lågstadiet hade en pappa som hette Urban. Han var så vitt jag kan minnas en tämligen vanlig man, och som jag minns det ganska trevlig. Men han hette Urban, och det tyckte jag alltid var ganska roligt.

4. Tor

Bara det faktum att Tor är ett namn på en gammal asagud är ganska roligt. Visserligen förekommer ju Frej och Freja också, men det lär vara ganska ovanligt att heta exempelvis Oden. Men det är inte det faktum som gör att Tor platsar på min lista.

En gång i min barndom var jag på Kreta med min familj. Jag kommer inte ihåg så mycket från den resan. Det var varmt, vi gick i någon sorts ravin, jag blev solbränd på tårna, en tant svimmade. Och så minns jag att samtidigt som oss var där en ung kille som hette Tor, och som var blind. Han hamnade ofta på samma utflyktsbuss som oss, och vi stötte på honom flera gånger. Blinda är ju alltid oerhört fascinerande, bara på grund av det faktum att de inte ser något. Tor var nog den första blinda som jag råkade på, och det gjorde stort intryck på mig. Sedan dess förknippar jag alltid namnet Tor med blindhet.

Sanna bodde till exempel innan vi träffades med en kompis som hette Tor, och utan att ha träffat honom så utgår jag ständigt från att han är blind när han kommer på tal. Mamma har också en släkting som heter Tor. Han var seende sist jag träffade honom, men det var några år sedan så jag vill inte helt utesluta att han kan ha blivit blind sedan dess.

5. Mårten

Har ni läst min blogg tidigare så förstår ni varför. Mårten gås. För mig ser det bara felstavat ut.

Bokstaven H

När jag föddes fick jag namnet Mårten av mina föräldrar. Pappa ville att jag skulle heta Kolb, vilket naturligtvis skulle ha varit spännande, men det blev ändå Mårten. Nordiskt, och inte helt gångbart utomlands. Inte helt vanligt, men ändå så vanligt att folk inte blir förvånade. Drygt 3 000 personer har det som tilltalsnamn, och namnsdagen i november är ganska uppmärksammad i Skåne. Frid och fröjd således.

Någon gång på lågstadiet får jag för mig att förändra det där med namnet. Det är framförallt två orsaker som ligger bakom.
Dels har jag börjat grubbla över det faktum att man kan placera in bokstaven ”h” i vilket namn som helst utan att uttalet förändras. Ehmma, Kristhina, Jhakob, Hjesper, Martha och Bothvid, för att bara ta namnsdagarna den här veckan. Dels började jag bli innerligt trött på att av ren slentrian bli kallad för ”Mårten Gås” i tid och otid. Som att det var det bästa någon kunde ta till om de ville reta mig lite. Tilltalet gjorde mig aldrig arg - jag var mest ganska trött på det.
Så min lillgamla lilla pojkhjärna började smida en plan. Om jag ändrar stavningen på mitt namn kan jag ju omöjligen bli liknad vid Farmor Ankas late dräng, eftersom han inte stavar likadant. Samtidigt kan jag behålla det namn som jag i övrigt kommit att bli ganska fäst vid, och förknippad med.

När man studerar mina teckningar från den tiden, som finns sparade i en mapp på vinden, kan man se att jag experimenterade lite i början. Mhårten, Mårtehn och Hmårten förekom alla någon enstaka gång innan jag till slut fastnade för Mårthen. Ett påfund jag trodde mig vara helt ensam om, men som jag i efterhand har upptäckt att femton till använder sig av som tilltalsnamn. I början var jag inte helt konsekvent, utan glömde bort mig ibland, men någon gång i trean slutar den gamla stavningen helt att förekomma.
Familj och släkt behövde ytterligare lite tid för att vänja sig. Vissa avlägsna släktingar har ännu inte lärt sig att pilla in ett ”h” efter ”t”.
När jag närmade mig sexton, och det var dags för leg, bankomatkort och andra formalia, meddelade jag myndigheterna mitt lilla stavningsbyte. Nu känns det väldigt avlägset att skriva Mårten.

Fungerade planen då? Nja. Inte bryr sig väl ungar om hur namnet stavas. Mårthen gås fungerar precis lika bra. Så det får jag fortfarande stå ut med.