Kollegiet kom.
Kreativa kollegor kreerade.
Kollegiet kvävde kollegornas kreativitet.
Kymiga känslor krävde konsevenser.
Kollegiet krossades.
Visar inlägg med etikett kollegiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kollegiet. Visa alla inlägg
tisdag 7 augusti 2007
söndag 1 juli 2007
Semestervikarien
På Kollegiets stora kontor sitter jag ensam. Sommarvikarien. Den som ska hålla verksamheten igång under semestern. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag svarar i alla telefonerna, ser till att hissa och hala flaggan varje dag, och går runt och snokar lite bland de ordinarie anställdas saker. Går runt med min ID-bricka, och känner mig som en stolt kollega. Sommarvikarien. Den som ska hålla igång. Det är ett stort förtroende.
Åsa tittade in för en stund sedan. Hon hade en frisbee i den ena handen, och en kylväska i den andra. Bad mig vattna blommorna tills hon är tillbaka.
Strax därefter kom Håkan in. Han skulle till dalarna på festival, men hade laddat med några inlägg så att chefen inte skulle märka att han var borta. Bad mig se till att allt funkade, och inte skvallra till någon. Han har inga semesterdagar kvar att ta ut. Jag kände mig stolt över att han litar på mig, och lovade att inte säga något.
Tobias har tagit långledigt. På hans skrivbord är det tomt, förutom en hög med papper, märkta med ”att göra”.
Joakim är officiellt på plats, men dyker bara upp en kort stund varje dag för att kolla genom posten.
- Egentligen kunde jag väl be dig att göra det här, eftersom du ska sitta här hela sommaren, men ifall det kommer några paket vill jag gärna ta hand om dem själv, förklarar han.
Sen går han ut i värmen igen, och pratar något om öl, grill och parker.
Jonas är den enda jag fortfarande inte har träffat. Jag vet inte ens om han finns. Jag fick ett brev av honom när jag började mitt vikariat, där han hälsade mig välkommen, gav mig koderna till kontoret, och förklarade att om jag inte sköter mig så åker jag ut.
Ibland ser jag spår efter honom, och på hans skrivbord ser jag ibland tecken på att någon har jobbat. Men jag vågar inte fråga de andra. Jag är ju bara vikarie.
Det är lite ödsligt. Men ganska mysigt. Kom gärna och hälsa på mig. Det finns kaffeautomat och några lunchlådor i kylskåpet. Jag är semestervikarien. Den som sköter ruljansen. Kollegiets osynliga tjänare.
Åsa tittade in för en stund sedan. Hon hade en frisbee i den ena handen, och en kylväska i den andra. Bad mig vattna blommorna tills hon är tillbaka.
Strax därefter kom Håkan in. Han skulle till dalarna på festival, men hade laddat med några inlägg så att chefen inte skulle märka att han var borta. Bad mig se till att allt funkade, och inte skvallra till någon. Han har inga semesterdagar kvar att ta ut. Jag kände mig stolt över att han litar på mig, och lovade att inte säga något.
Tobias har tagit långledigt. På hans skrivbord är det tomt, förutom en hög med papper, märkta med ”att göra”.
Joakim är officiellt på plats, men dyker bara upp en kort stund varje dag för att kolla genom posten.
- Egentligen kunde jag väl be dig att göra det här, eftersom du ska sitta här hela sommaren, men ifall det kommer några paket vill jag gärna ta hand om dem själv, förklarar han.
Sen går han ut i värmen igen, och pratar något om öl, grill och parker.
Jonas är den enda jag fortfarande inte har träffat. Jag vet inte ens om han finns. Jag fick ett brev av honom när jag började mitt vikariat, där han hälsade mig välkommen, gav mig koderna till kontoret, och förklarade att om jag inte sköter mig så åker jag ut.
Ibland ser jag spår efter honom, och på hans skrivbord ser jag ibland tecken på att någon har jobbat. Men jag vågar inte fråga de andra. Jag är ju bara vikarie.
Det är lite ödsligt. Men ganska mysigt. Kom gärna och hälsa på mig. Det finns kaffeautomat och några lunchlådor i kylskåpet. Jag är semestervikarien. Den som sköter ruljansen. Kollegiets osynliga tjänare.
måndag 18 juni 2007
Många embryon kan bli ett inlägg
Jag är ensam hemma hela kvällen. Uttråkad, och ganska rastlös. Tänkte att jag skulle blogga lite. Eftersom jag precis sett The Last Waltz ännu en gång bestämde jag mig för att lista de största ögonblicken ur den. Jag började skriva om när Staple Singers släpper loss som allra mest, eller när Neil Young, Rick Danko och Robbie Robertson körar helpless i samma mikrofon. Men i samma ögonblick som mina fingrar slår ner tangenterna känner jag hur ointressant det är. Hur många andra som har listat precis samma ögonblick.
Så jag bestämmer mig för att lista ickemusikaliska ögonblick ur samma film. Som när Garth berättar om hur de i en fattig period snattade ofantliga mängder ”baloney”-korv under sina överrockar. Eller när Robbie delar mick med Ronnie Hawkins och är märkbart besvärad av hur den senare spottar när han sjunger.
Nöjd med upplägget börjar jag strukturera min text, och skriver följande mening som inledning:
”Jag har precis sett The Last Waltz för jag vet inte hur många gånger i ordningen.”
Sen fastnar jag, eftersom det inte är en korrekt mening. Så jag bestämmer mig för att lägga till en parentes:
(Här skulle man vilja skriva ”…för jag vet inte hur mångte gången…”, men så finns det ju inget som heter.)
Inspirerad av min parentes skrotar jag hela idén med att skriva om The Band, och ger mig in på att skriva om språk istället. Jag hittar en ganska ambitiös ingång som går ut på att jag ska analysera mina kollegietkollegors språkanvändning. Åsa jämförs med Toto – där kopplingen går ut på att hon har ett skolat och duktigt språk på samma sätt som Paich och Lukather hyllas som skolade studiomusiker av ljudtekniker och musiknördar, men kanske inte diskuteras som de som rekonstruerar musiken och spränger gränser. När jag började dissekera Joakim var jag noggrann, eftersom jag vet att han kommer att ge svar på tal. Jag använde formuleringar som ”blygsamt revolutionär” och ”likt en florist som vet exakt hur perennerna ska snittas, men som på pin tji skär av dem alldeles för högt för att det ser lite roligt ut”.
Sen blickade jag bakåt i min text och insåg att inledningen på den redan skrotade texten om The Band skulle ha varit:
”Jag har precis sett The Last Waltz för jag vet inte vilken gång i ordningen.”
Så enkelt, och helt utan bekymmer. Hela upplägget med att analysera kollegornas språk känns plötsligt inte spännande längre. Och jag hade ändå inte vågat säga något om Jonas. Jag är lite rädd för honom.
Men den förra idén fick mig i alla fall att lusläsa en del gamla inlägg här på Kollegiet. Håkan brukar jag alltid följa slaviskt, men inlägget Bakom Motown-hitsen måste jag ha missat tidigare. Har ni inte läst det ska ni göra det.
När jag läst det fastnar jag en stund i tankar på musik i allmänhet, och Motown i synnerhet. Tankarna far runt i en associationsbana som passerar Junior Walker och The Commodores och slutligen landar på Undisputed Truth. Jag bestämmer mig för att radera allt jag tidigare skrivit och ägna ett helt inlägg åt att tycka synd om dem för att de släppte Papa was a rolling stone bara några veckor innan Temptations släppte en ny version av den som blev tidernas monsterhit. Jag ger mig in i ett fanatiskt namedroppande, men kommer ut på andra sidan med insikten att jag inte kan ha två tycka-synd-om-inlägg i rad. Danielsson får räcka.
Så jag är tillbaka på ruta ett. Sammanfattar allt jag skrivit. Och trycker på ”Publicera”.
Så jag bestämmer mig för att lista ickemusikaliska ögonblick ur samma film. Som när Garth berättar om hur de i en fattig period snattade ofantliga mängder ”baloney”-korv under sina överrockar. Eller när Robbie delar mick med Ronnie Hawkins och är märkbart besvärad av hur den senare spottar när han sjunger.
Nöjd med upplägget börjar jag strukturera min text, och skriver följande mening som inledning:
”Jag har precis sett The Last Waltz för jag vet inte hur många gånger i ordningen.”
Sen fastnar jag, eftersom det inte är en korrekt mening. Så jag bestämmer mig för att lägga till en parentes:
(Här skulle man vilja skriva ”…för jag vet inte hur mångte gången…”, men så finns det ju inget som heter.)
Inspirerad av min parentes skrotar jag hela idén med att skriva om The Band, och ger mig in på att skriva om språk istället. Jag hittar en ganska ambitiös ingång som går ut på att jag ska analysera mina kollegietkollegors språkanvändning. Åsa jämförs med Toto – där kopplingen går ut på att hon har ett skolat och duktigt språk på samma sätt som Paich och Lukather hyllas som skolade studiomusiker av ljudtekniker och musiknördar, men kanske inte diskuteras som de som rekonstruerar musiken och spränger gränser. När jag började dissekera Joakim var jag noggrann, eftersom jag vet att han kommer att ge svar på tal. Jag använde formuleringar som ”blygsamt revolutionär” och ”likt en florist som vet exakt hur perennerna ska snittas, men som på pin tji skär av dem alldeles för högt för att det ser lite roligt ut”.
Sen blickade jag bakåt i min text och insåg att inledningen på den redan skrotade texten om The Band skulle ha varit:
”Jag har precis sett The Last Waltz för jag vet inte vilken gång i ordningen.”
Så enkelt, och helt utan bekymmer. Hela upplägget med att analysera kollegornas språk känns plötsligt inte spännande längre. Och jag hade ändå inte vågat säga något om Jonas. Jag är lite rädd för honom.
Men den förra idén fick mig i alla fall att lusläsa en del gamla inlägg här på Kollegiet. Håkan brukar jag alltid följa slaviskt, men inlägget Bakom Motown-hitsen måste jag ha missat tidigare. Har ni inte läst det ska ni göra det.
När jag läst det fastnar jag en stund i tankar på musik i allmänhet, och Motown i synnerhet. Tankarna far runt i en associationsbana som passerar Junior Walker och The Commodores och slutligen landar på Undisputed Truth. Jag bestämmer mig för att radera allt jag tidigare skrivit och ägna ett helt inlägg åt att tycka synd om dem för att de släppte Papa was a rolling stone bara några veckor innan Temptations släppte en ny version av den som blev tidernas monsterhit. Jag ger mig in i ett fanatiskt namedroppande, men kommer ut på andra sidan med insikten att jag inte kan ha två tycka-synd-om-inlägg i rad. Danielsson får räcka.
Så jag är tillbaka på ruta ett. Sammanfattar allt jag skrivit. Och trycker på ”Publicera”.
onsdag 13 juni 2007
Man börjar alltid med en limmerick
En ung kille från Örebro
som på Kungsholmen valt att bo
får va´ med ändå
bland de utvalda få
som Kollegiet törs anförtro
Det är nästan lika stort som när Seinfelds pappa blev vald till ordförande i bostadsrättsföreningen nere bland panchisarna i Florida. Här skrivs blogghistoria. Den första gästbloggaren på Kollegiet som får komma tillbaka!
Jag bugar av ödmjukhet. Tanken verkar vara att jag ska skriva hela sommaren. Jag ska göra mitt bästa.
(Publicerad på http://www.kollegiet.nu 2007-06-13)
som på Kungsholmen valt att bo
får va´ med ändå
bland de utvalda få
som Kollegiet törs anförtro
Det är nästan lika stort som när Seinfelds pappa blev vald till ordförande i bostadsrättsföreningen nere bland panchisarna i Florida. Här skrivs blogghistoria. Den första gästbloggaren på Kollegiet som får komma tillbaka!
Jag bugar av ödmjukhet. Tanken verkar vara att jag ska skriva hela sommaren. Jag ska göra mitt bästa.
(Publicerad på http://www.kollegiet.nu 2007-06-13)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
