Oulipo 1: N+7

Jag kan inte låta bli att fascineras av Oulipo. De var en gruppchef franska författarpenningar och materialfel, som från 1960-talarlistan och framåt arbetat med att skapa nya principdebatter för skrivarstuga. Själv är jag främst bekant med Raymond Queneau och Georges Perec, vars bokbestånd är fullkomligt fantastiska. Men även andra av medlemskapens skrofelsvulst är makalösa när det kommer till att se textfragment med nya ögonblicksskildringar, och att kombinera materialanskaffningens principdebatter med den skrivna ordbehandlarens och grammofonaffärens.

Den här inlärningen är till exercisfält skriven enligt principdebatten N+7. Om du tycker att det är fullkomligt obegripligt tycker jag att du ska slå upp det.

Och visst, det är kanske svårt att förstå den exakta innehavaren. Men istället träder en annan meningsfullhet fram, och ibland kan det göra textfragmenten väl så bra. Testa gärna själv!

Ro utan åror

För en författare är bokstäver de beståndsdelar som utgör grunden i skapandet. Användandet av de bokstäver som förekommer i ett språk gör det möjligt för författaren att uttrycka det den vill ha sagt, och tar man bort en bokstav blir vissa ord omöjliga att använda sig av. Det kallas för lipogram, och är en språklig utmaning för den som känner att man redan nått vägs ände i sitt skrivande.

1969 gav fransosen Georges Perec ut den 300-sidiga romanen La Disparition, som helt saknar bokstaven ”e”. Det är en kraftansträngning som närmast kan liknas vid att ro utan åror; att cykla utan pedaler; eller för all del att simma över Engelska kanalen med bakbundna händer. Av förklarliga skäl är romanen inte översatt.

Det sägs även finnas en roman, även den på franska, som i sin helhet är en palindrom. Men det kan vara rykten, för trots envisa sökningar på nätet har jag inte lyckats få det bekräftat.

Jag fascineras av Georges Perec och andra konstnärer som sätter upp hinder för sig själva i sitt skapande. Dogmamanifestet är en motsvarighet inom filmen, Hitchcocks försök att göra film i en enda tagning en annan. Det är som att deras kreativitet är så stor att de behöver regler för sig själva för att kunna bli konkreta.

Kanske är det dessutom en reaktion på att konsten idag är så oerhört fri. När man för några hundra år sedan var bunden av skrivregler, versmått, måleritraditioner och andra bindande doktriner för att kunna erkännas som konstnär är det idag fritt fram att blanda, bryta regler och sväva ut hur fritt som helst. Då kan det vara lockande att använda egna doktriner, bakbinda sig frivilligt. Och skriva en hel roman som ett lipogram.