Det Bästa Drama

Under hela min uppväxt prenumererade mina föräldrar på Det Bästa. För er som inte känner till publikationen i fråga så är det en svensk version av Reader’s Digest, en salig blandning av populärvetenskap, feel good-journalistik, tidlösa reportage och ganska medioker prosa. Den har absolut sina poänger, men när jag i vuxen ålder har kommit över ett exemplar så slås jag snabbt av hur oerhört amerikansk den är i både ton och selektion. Och i min bok är det inte något beröm.

Som barn blev jag dock alltid glad när ett nytt nummer damp ned i brevlådan. Dels för att de brukade fylla ut utrymmet under artiklarna med roliga historier, dels för att det fanns en avdelning för små ”lustiga historier ur verkliga livet” och dels för att det ofta fanns någon spännande populärvetenskaplig artikel som passade en vetgirig liten pojke perfekt. Men framförallt var det avdelningen Det Bästa Drama som jag på ett kittlande sätt såg fram mot att fördjupa mig i.

Det var ett fast inslag, där en dramatisk händelse återgavs i ett novelliknande format. Det kunde vara en flygolycka, någon som varit ensam ute i skogen och klämts fast under ett träd, ett möte med ett farligt djur, eller något spännande och farligt som hänt en dykare under vattnet. Ofta med väldigt ingående beskrivningar av de skador som huvudpersonen ådragit sig, alltid med ett inslag av hjältemod, och som regel med relativt lycklig utgång. Sensmoralen var på något sätt att om man bara kämpar och är beredd att såga av sin egen arm med en tandtråd, så kommer man att överleva och bli en starkare människa. Jag var förstås oerhört fascinerad, samtidigt som det ibland var så läskigt att jag knappt orkade läsa vidare. En gång när jag var hos farmor och farfar tog hon fram en låda med flera gamla årgångar av Det Bästa och jag maratonläste dramakapitlen. Det var nog då min ryggrad krökte sig, och aldrig mer blev helt rak.

Nu var det säkert femton år sedan jag senast läste en Det Bästa Drama. Men fortfarande tänker jag på dem ibland. Går jag vilse i skogen börjar jag genast tänka mig ett scenario där jag efter åtta veckor kommer att kravla mig fram till en gård och knacka på dörren, och hur jag senare kan berätta för Det Bästas reporter att ”trots att benpiporna stack ut genom hälen efter att jag rullat nedför bergväggen så var jag aldrig rädd, för jag visste att jag skulle överleva för att få återse min familj och dem som är viktiga för mig”.

Igår blev det strömavbrott i min lägenhet. I femton minuter satt jag i mörker, utan möjlighet att koka vatten, surfa på internet eller föna håret. Min nöd var stor. Men jag uthärdade. För jag visste att det fanns någon som efteråt skulle vilja höra om mina vedermödor, som skulle ta sig tid att lyssna, för att sedan sprida min historia vidare till läsare över hela världen:

”När mjölken i kylskåpet började surna trodde jag att hoppet var ute. Min Ben & Jerrys var sedan länge helt oätbar. Mörkret fick mina ögon att svullna upp, och hungern fick mig att hallucinera. Men när allt var som värst tänkte jag på de barn jag ännu inte har, och att jag ville se dem växa upp och skaffa sig utbildning och egna familjer. Det fick mig att kämpa vidare. Då hörde jag ett klickande ljud, och lamporna tändes igen. Jag var räddad, och en dramatisk kvart var över. Jag kommer för alltid att vara förändrad av den här upplevelsen, men jag är ändå glad att jag har varit med om det. Jag är starkare nu, och jag vet hur lätt allt kan förändras.”