Onsdagen den 13 augusti var senast jag rakade mig i ansiktet. Då skulle jag och Jens på casting för ett tv-program, och jag ville se ung, snygg och representabel ut. Dagen efter var jag trött på morgonen, och hoppade över rakningen. På torsdagkvällen gick jag på konsert och kom hem sent, så även på fredagen fick skägget växa fritt. Sedan var det ju helg, och då brukar jag låta rakbladen vila.
Måndag för en vecka sedan ställdes jag alltså inför ett val när jag stod i badrummet för att genomföra min morgonhygien. En sexdagarsstubb hade brett ut sig i ansiktet, och det gick liksom inte att förhala det hela längre. Antingen skulle det bort, eller så fick jag förlika mig med idén att jag är en människa med skägg. Det blev skägg. För att manifestera mitt beslut tog jag fram trimmern och anpassade polisongerna till samma längd som skägget hade hunnit få, och rakade dessutom halsen och de delar högt upp på kinderna där skäggväxten inte är så tät.
Nu har det alltså gått tretton dagar, och jag börjar vara ordentligt skäggig. Den kliande fasen tog slut redan för flera dagar sedan, och jag har absolut passerat den punkt där ingen längre kan missta mig för att bara vara orakad. Det här är ett medvetet skägg. En ansiktsbehåring på någon som har valt att vara hårig.
Hur långt det ska få gå vet jag inte ännu. Jag ska definitivt spara det till den sjunde september, för då ska jag till Örebro. Tänker att det kan vara roligt för mina föräldrar att få se sin son i ett ståtligt tjugosexdagars helskägg. Sen får vi se. Kanske blir det ett Promoe-skägg, kanske får det stanna vid ett kulturskägg, och kanske åker det av helt.
Synpunkter, någon?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
När du tröttnat på skägget så rakar du av allt förutom polisongerna och mustaschen. De' e najs.
Kommer jag inte att se ut som en raggare då?
Jag brukar alltid hålla mitt skägg vid mys-stubb. Jag har haft stubbet så länge att jag känner mig naken om jag kör med hyvel. Ibland kan man köra lite längre, typ indiefarbror. Annars är polisonger alltid en vinnare.
I länken finns också en hyllningslåt till skägg.
Åh, vad fint! Det är första gången någon lämnar en låt som kommentar i min blogg. Tack!
Polisonger har jag haft sedan jag var femton. Jag tänker inte ens på dem, och det känns oerhört främmande att ta bort dem. Men skägg är som sagt en relativt ny upplevelse. Just nu är det nog ganska mycket indiefarbror över mig, men det är ju inte helt fel.
Jag ger iaf inte skägget längre tid än ditt polisongborttagande i våras. Om några månader kommer det heta "det känns oerhört främmande det där med skägg".
Från ett skägg till ett annat hälsar jag dig givetvis in i bekantskapen om det nu finns en sådan. Mödrar och skägg kan vara svårt. För att inte tala om flickvänner. Generellt så ter det täcka könet ha starkare åsikter om det där. Allt det där reder du nog ut och nån gång under vägen kommer skägget åka av. Ju längre det dröjer ju större är chansen att det återkommer snabbt.
Framförallt önskas väl en bild av detta skägg.
Skägg kan bli långvarigt. Glömde rakapparaten när jag var i London november 80, för övrigt samma vecka som vår vän Joakim föddes. Gick till jobbet med 1 veckas skäggstubb och drygt en vecka senare mördades John Lennon. Då bestämde jag mig att behålla håret i ansiktet. Och på den vägen är det...
Håkan --> Du är givetvis en förebild när det kommer till skägg!
Oskar --> Bild kommer innan jag rakar av det. Jag vill bara samla ihop ett så ståtligt skägg som möjligt innan jag fotar det.
Skicka en kommentar