Plattan i mitt hjärta

Diskussionerna om framtiden för Sergels torg går heta. Igen. Helt i linje med Stockholms vanliga sätt att hantera jobbigheter ska man bygga sig runt problemen. Människor är rädda för att på vägen till tunnelbanan passera Sveriges största knarkbuffé, och då är det klart att de ska slippa. I stället för att satsa på att hjälpa dem som tillbringar all sin tid där, och att stoppa handeln, byggde man för ett par år sedan en ny nedgång så att Svensson slipper se. Nu vill man glasa in, eller snarare ut, och ännu tydligare markera skillnaden mellan det accepterade och det oönskade. Väktare får uppraget att knuffa bort allt som inte handlar om att konsumera, eller som handlar om att konsumera fel varor.

Oavsett vilken lösning som väljs tror jag att vi kan vara säkra på att Sergels torg aldrig kommer att bli sig likt. Och jag kommer att sörja det. Jag är inte gammal nog att vara nostaligsk över Klarakvarteren som de såg ut innan den stora omdaningen på 60-talet, men jag har bott i Stockholm tillräckligt länge för att lära mig älska plattan. Under fyra år arbetade jag i Kulturhuset, och passerade över de svartvita plattorna flera gånger om dagen. Det var alltid något som hände. Var det inte ett politiskt möte så var det en musikant, en minnesstund, en demonstration eller någon religiös sekt som delade ut flygblad och sjöng. Plattan var allas hemmaplan. När någon packade ihop sina flaggor och högtalare var det någon annan som rullade fram sina grejer. Chilenare i exil, hemlösa som organiserat sig, hungerstrejkande mammor eller evangeliserande medelklasskristna. Klass, etnicitet och kön var inte intressant, plattan var ändå en arena att synas på. Lägg därtill de karaktärer som gjort torget till sin hemplats. Atenmannen var där, längdhopparen, Maria med psalmerna, fotbollsmannen med ölburkarna och Michael Jackson-killen.

Om plattan glasas in glasas allt detta ut. Det går inte att argumentera att större delen av torget fortfarande blir kvar, för det förvandlas ändå till en tambur åt köpcentren. Det blir inte vad det är idag, och det kommer inte heller att lösa några av de sociala problem som plattan ibland sägs vara en del av. Det kommer att göra dem större, och flytta dem någon annanstans.