En gång hade jag förmånen att tillbringa en pubkväll vid samma bord som Conny Nimmersjö. Vi drack öl efter öl, och det berättades skrönor och historier, sådär som det gör en bra pubkväll. Det var framförallt en sak han berättade som fastnade i mig.
Bob Hund var på turné, och på väg mellan två städer någonstans i Sverige skulle det stannas vid gatukök för att ätas korv. Det är sånt som äts på turnéer. Vid den här vägen fanns det två gatukök mitt emot varandra. Det ena hade stora skyltar om att de sålde korv för femton kronor. Det andra hade skyltar om att de sålde korv för femton kronor, med tillägget ”fri räksallad”. Givetvis fastnade de för det med fri räksallad, och backade in turnébussen dit. När de fick sina korvar var där ingen räksallad, och när de påpekade detta såg korvförsäljaren lite förvirrad ut, och berättade att det kostade extra. Någon i bandet pekade då på skylten, och fick svaret:
- Det där, det är ju bara reklam.
Så är det förstås. Så nu passar jag på att göra lite reklam. I morgon, fredag, spelar jag och Håkan skivor på Backstage i Örebro. Kom dit om ni vill. Vi kommer att spela bred pop och rock, högt och lågt. Jag har inte packat ned en enda elektronisk skiva, så det kan bli spännande.
Och om ni inte blir nöjda, kom ihåg att det ändå bara är reklam.
torsdag 6 december 2007
tisdag 4 december 2007
Speglingen i snabbversion
Det här är mitt 169:e inlägg här på Speglingen. Blev just sittande en stund och läste genom en del gamla inlägg, och försökte hitta någon form av röd tråd. Sen kom jag på att Word har en inbyggd funktion för att sammanfatta texter. Som allt annat Microsoft gör är det högst tveksamt om man någonsin kan ha nytta av det i viktiga sammanhang, men som experiment kan det fungera bra. Jag bad Word att sammanfatta alla mina 168 blogginlägg, och leverera det viktigaste på 20 meningar. Här är resultatet:
Snälla, snälla, du. - Kan nog vara ganska svårt.
Man undrar ju. Många gånger om. - Du får säga till om du får tips om något.
För att väga upp. Fanns du inte på nätet så fanns du inte alls. Väx upp. Försök vara vitsig.
Kön
Du frågade mig hur det känns att vara man.
Vi får ta tag i det sen. Punkigare än ska, skaigare än oi!, skickligare än punk. Att Du skall ..Den finns inte kvar.
Strax därefter kom Håkan in. Vara gäst hos någon, och då bjuda in en egen gäst.
Är du tjej? Du kan få heta Amy.
Danielsson får räcka.
Mer än någonsin.
Boken hittar du bland annat här.
Jag hade inte kunnat göra det bättre själv. Där har ni Speglingen. I kortversion. Ytterligare läsning är överflödig. Tack.
Snälla, snälla, du. - Kan nog vara ganska svårt.
Man undrar ju. Många gånger om. - Du får säga till om du får tips om något.
För att väga upp. Fanns du inte på nätet så fanns du inte alls. Väx upp. Försök vara vitsig.
Kön
Du frågade mig hur det känns att vara man.
Vi får ta tag i det sen. Punkigare än ska, skaigare än oi!, skickligare än punk. Att Du skall ..Den finns inte kvar.
Strax därefter kom Håkan in. Vara gäst hos någon, och då bjuda in en egen gäst.
Är du tjej? Du kan få heta Amy.
Danielsson får räcka.
Mer än någonsin.
Boken hittar du bland annat här.
Jag hade inte kunnat göra det bättre själv. Där har ni Speglingen. I kortversion. Ytterligare läsning är överflödig. Tack.
måndag 3 december 2007
Plattan i mitt hjärta
Diskussionerna om framtiden för Sergels torg går heta. Igen. Helt i linje med Stockholms vanliga sätt att hantera jobbigheter ska man bygga sig runt problemen. Människor är rädda för att på vägen till tunnelbanan passera Sveriges största knarkbuffé, och då är det klart att de ska slippa. I stället för att satsa på att hjälpa dem som tillbringar all sin tid där, och att stoppa handeln, byggde man för ett par år sedan en ny nedgång så att Svensson slipper se. Nu vill man glasa in, eller snarare ut, och ännu tydligare markera skillnaden mellan det accepterade och det oönskade. Väktare får uppraget att knuffa bort allt som inte handlar om att konsumera, eller som handlar om att konsumera fel varor.
Oavsett vilken lösning som väljs tror jag att vi kan vara säkra på att Sergels torg aldrig kommer att bli sig likt. Och jag kommer att sörja det. Jag är inte gammal nog att vara nostaligsk över Klarakvarteren som de såg ut innan den stora omdaningen på 60-talet, men jag har bott i Stockholm tillräckligt länge för att lära mig älska plattan. Under fyra år arbetade jag i Kulturhuset, och passerade över de svartvita plattorna flera gånger om dagen. Det var alltid något som hände. Var det inte ett politiskt möte så var det en musikant, en minnesstund, en demonstration eller någon religiös sekt som delade ut flygblad och sjöng. Plattan var allas hemmaplan. När någon packade ihop sina flaggor och högtalare var det någon annan som rullade fram sina grejer. Chilenare i exil, hemlösa som organiserat sig, hungerstrejkande mammor eller evangeliserande medelklasskristna. Klass, etnicitet och kön var inte intressant, plattan var ändå en arena att synas på. Lägg därtill de karaktärer som gjort torget till sin hemplats. Atenmannen var där, längdhopparen, Maria med psalmerna, fotbollsmannen med ölburkarna och Michael Jackson-killen.
Om plattan glasas in glasas allt detta ut. Det går inte att argumentera att större delen av torget fortfarande blir kvar, för det förvandlas ändå till en tambur åt köpcentren. Det blir inte vad det är idag, och det kommer inte heller att lösa några av de sociala problem som plattan ibland sägs vara en del av. Det kommer att göra dem större, och flytta dem någon annanstans.
Oavsett vilken lösning som väljs tror jag att vi kan vara säkra på att Sergels torg aldrig kommer att bli sig likt. Och jag kommer att sörja det. Jag är inte gammal nog att vara nostaligsk över Klarakvarteren som de såg ut innan den stora omdaningen på 60-talet, men jag har bott i Stockholm tillräckligt länge för att lära mig älska plattan. Under fyra år arbetade jag i Kulturhuset, och passerade över de svartvita plattorna flera gånger om dagen. Det var alltid något som hände. Var det inte ett politiskt möte så var det en musikant, en minnesstund, en demonstration eller någon religiös sekt som delade ut flygblad och sjöng. Plattan var allas hemmaplan. När någon packade ihop sina flaggor och högtalare var det någon annan som rullade fram sina grejer. Chilenare i exil, hemlösa som organiserat sig, hungerstrejkande mammor eller evangeliserande medelklasskristna. Klass, etnicitet och kön var inte intressant, plattan var ändå en arena att synas på. Lägg därtill de karaktärer som gjort torget till sin hemplats. Atenmannen var där, längdhopparen, Maria med psalmerna, fotbollsmannen med ölburkarna och Michael Jackson-killen.
Om plattan glasas in glasas allt detta ut. Det går inte att argumentera att större delen av torget fortfarande blir kvar, för det förvandlas ändå till en tambur åt köpcentren. Det blir inte vad det är idag, och det kommer inte heller att lösa några av de sociala problem som plattan ibland sägs vara en del av. Det kommer att göra dem större, och flytta dem någon annanstans.
Vad är vi så rädda för?
Terroristattacker och bomber skrämmer många vuxna. Men för barn är fortfarande mörker och monster betydligt läskigare, skriver The Age. Det är väl inte så konstigt. Vad vet barn om bomber och terroristattacker?
Det fanns en tid när vi verkligen hade saker att vara rädda för. Oxtokiga mammutar, hungriga stenåldersmänniskor med knölpåkar, hemska sjukdomar och naturfenomen som vi inte hade en aning om vad de berodde på. Skicka tillbaka mig femton tusen år i tiden och jag kommer också att vara livrädd. Rädslan var en nödvändighet för att klara sig genom vardagen, och ett av fundamenten i vårt emotionella svartbygge. Men tiderna har förändrats. Människans uppfinningsrikedom har bidragit till att vi har lyckats bygga bort det mesta som kan vara farligt. Krockkuddar, skyddsjakt, störtkrukor, kondomer, grytlappar, brandsläckare och videobandspelare. Nästan varje steg vi tagit i vår utveckling har handlat om att reducera antalet saker man kan vara rädd för. Vi behöver inte ens vara rädda för att missa det uslaste av teveprogram.
Men rädslan finns där lik förbannat. Så vi kommer på nya saker att vara rädda för. Vi blir rädda för bakterier, fästingplågor, hiv-män, höga hastigheter, främlingar, oss själva och saker som är små, söta och luddiga. Vi blir rädda för allt som är nytt, allt som inte förnyas, och allt vi inte vet något om. För att rädslan måste ha någonstans att ta vägen.
För att det är mänskligt att vara rädd.
Själv är jag rädd för frukter och grönsaker. Inte så att jag inte kan vara nära dem, eller måste bära skyddsväst när jag passerar grönsaksavdelningen i min lokala livsmedelsbutik. Men jag vill inte ha dem i munnen. Får jag det, för att någon finnig snabbmatsarbetare missat att ta bort gurkan ur min hamburgare, så vänder det sig i magen på mig. Kräkreflexen är en reflex man inte ska leka med, och min triggas av saker som växer i jorden.
Det är naturligtvis en ganska fånig fobi, och för bara några hundra år sedan dessutom en omöjlig fobi som man genast hade tvingats vänja sig av med. Men i dagens samhälle går det ganska bra. Det blir mest något lite exotiskt att addera till min personlighet och kokettera med i sociala sammanhang.
”Som ni ser petar jag bort löken ur maten, det beror på min grönsaksfobi”, säger jag under middagen, och genast är samtalet igång. Och varje gång visar det sig att bordet är fullt av araknofobiker, bibliofobiker, ergasiofober och andra rädda människor. För sådana är vi, och rädslan är inget fult; inget att skämmas för.
Annat var det som liten pojke. Då var det värsta någon kunde säga till en att man var rädd. Vi gick genom tillvaron med en ständig dubbelhet. Å ena sidan var vi hela tiden livrädda. Det var ju läskigt när det var mörkt, otäckt när man hörde konstiga ljud, obehagligt med kusliga filmer och livsfarligt att växa upp. Samtidigt fick man aldrig erkänna det.
Så man klättrade så högt upp man kunde, satt hopkurad i mörkret och tittade på motorsågsmassakern och cyklade med dödsförakt rakt ner för den branta backen i utkanten av skogen. För att bevisa för de andra att man inte var rädd, fast man innerst inne visste att vi allihop var små och rädda.
Kanske var det därför det var så befriande med nöjesfält. En sorts kontrollerad farlighet, där det var okej att skrika rakt ut och se ut som en stelopererad Jim Carrey på teveskärmarna vid utgången. Spöktåget var det bästa av allt. Vi visste att det var konstruerat för att göra oss rädda, men vi visste också att vi skulle komma ut på andra sidan och skratta åt det. För nöjesfält var ofarliga, konstruerade för att göra oss lagom rädda, men utan att skada oss.
Tills någon dum unge i USA fastnade och slet av foten i Fritt Fall för ett tag sedan. Nu måste man vara rädd på riktigt även på Gröna Lund.
Att rädslan är något basalt hos oss alla är förstås ingen hemlighet för företagen, och något som marknadsförarna inte är sena att utnyttja. Vi är rädda för att bli gamla, och köper därför varenda rynkkräm som finns på marknaden. Vi vill inte bli sjuka, och hakar därför på vilken hälsotrend som helst för att känna oss säkra. Vi måste passa in, och byter därför ut hela vår garderob var tredje månad helt i enlighet med de senaste trenderna.
Skrämmer du upp människor med forskningsresultat som visar att skavsår kan leda till blodförgiftning så kan du vara säker på att försäljningsstatistiken för skavsårsplåster kommer att stiga till skyarna. Och det behöver inte ens vara sant. Vi är nämligen inte bara rädda, utan väldigt lättlurade. Eller åtminstone rädda för att vi kanske har fel. Lika bra att vara på den säkra sidan. Lite plåster kan ju inte skada. Eller?
Plötsligt står det att plåster kan leda till Doppelheimers Syndrom eller någon annan farlig sjukdom vi är rädda för. Så vi får panik, slutar gå, gömmer oss eller ger upp och är rädda för allt, hela tiden, samtidigt. Helt i onödan.
För faktum är ju att den moderna människan har väldigt lite att vara rädd för. Om man inte är religiös, då finns det en hel del att vara rädd för. Men för oss andra är världen tämligen väl madrasserad. Vi har våra hem fullproppade med skyddsutrustning och är försäkrade upp över våra öron. Vi har utrotat eller stängslat in alla farliga djur och den enda naturliga fiende vi har kvar är oss själva.
Men det finns några grundläggande rädslor kvar som vi aldrig kommer att kunna uppfinna oss av med. Vi kommer nog alltid att vara rädda för att bli ensamma och sjuka, att ingen ska tycka om oss, och slutligen för att vi ska dö. Döden kommer vi aldrig undan, och tills någon lyckas bevisa att paradiset verkligen är sådär fint som det sägs gör vi kanske rätt i att vara lite osäkra.
(Inlägget är delvis en omarbetning av en text jag skrev för People tidigare i år. Beklagar om ni redan läst den och tycker att det är tråkigt.)
Det fanns en tid när vi verkligen hade saker att vara rädda för. Oxtokiga mammutar, hungriga stenåldersmänniskor med knölpåkar, hemska sjukdomar och naturfenomen som vi inte hade en aning om vad de berodde på. Skicka tillbaka mig femton tusen år i tiden och jag kommer också att vara livrädd. Rädslan var en nödvändighet för att klara sig genom vardagen, och ett av fundamenten i vårt emotionella svartbygge. Men tiderna har förändrats. Människans uppfinningsrikedom har bidragit till att vi har lyckats bygga bort det mesta som kan vara farligt. Krockkuddar, skyddsjakt, störtkrukor, kondomer, grytlappar, brandsläckare och videobandspelare. Nästan varje steg vi tagit i vår utveckling har handlat om att reducera antalet saker man kan vara rädd för. Vi behöver inte ens vara rädda för att missa det uslaste av teveprogram.
Men rädslan finns där lik förbannat. Så vi kommer på nya saker att vara rädda för. Vi blir rädda för bakterier, fästingplågor, hiv-män, höga hastigheter, främlingar, oss själva och saker som är små, söta och luddiga. Vi blir rädda för allt som är nytt, allt som inte förnyas, och allt vi inte vet något om. För att rädslan måste ha någonstans att ta vägen.
För att det är mänskligt att vara rädd.
Själv är jag rädd för frukter och grönsaker. Inte så att jag inte kan vara nära dem, eller måste bära skyddsväst när jag passerar grönsaksavdelningen i min lokala livsmedelsbutik. Men jag vill inte ha dem i munnen. Får jag det, för att någon finnig snabbmatsarbetare missat att ta bort gurkan ur min hamburgare, så vänder det sig i magen på mig. Kräkreflexen är en reflex man inte ska leka med, och min triggas av saker som växer i jorden.
Det är naturligtvis en ganska fånig fobi, och för bara några hundra år sedan dessutom en omöjlig fobi som man genast hade tvingats vänja sig av med. Men i dagens samhälle går det ganska bra. Det blir mest något lite exotiskt att addera till min personlighet och kokettera med i sociala sammanhang.
”Som ni ser petar jag bort löken ur maten, det beror på min grönsaksfobi”, säger jag under middagen, och genast är samtalet igång. Och varje gång visar det sig att bordet är fullt av araknofobiker, bibliofobiker, ergasiofober och andra rädda människor. För sådana är vi, och rädslan är inget fult; inget att skämmas för.
Annat var det som liten pojke. Då var det värsta någon kunde säga till en att man var rädd. Vi gick genom tillvaron med en ständig dubbelhet. Å ena sidan var vi hela tiden livrädda. Det var ju läskigt när det var mörkt, otäckt när man hörde konstiga ljud, obehagligt med kusliga filmer och livsfarligt att växa upp. Samtidigt fick man aldrig erkänna det.
Så man klättrade så högt upp man kunde, satt hopkurad i mörkret och tittade på motorsågsmassakern och cyklade med dödsförakt rakt ner för den branta backen i utkanten av skogen. För att bevisa för de andra att man inte var rädd, fast man innerst inne visste att vi allihop var små och rädda.
Kanske var det därför det var så befriande med nöjesfält. En sorts kontrollerad farlighet, där det var okej att skrika rakt ut och se ut som en stelopererad Jim Carrey på teveskärmarna vid utgången. Spöktåget var det bästa av allt. Vi visste att det var konstruerat för att göra oss rädda, men vi visste också att vi skulle komma ut på andra sidan och skratta åt det. För nöjesfält var ofarliga, konstruerade för att göra oss lagom rädda, men utan att skada oss.
Tills någon dum unge i USA fastnade och slet av foten i Fritt Fall för ett tag sedan. Nu måste man vara rädd på riktigt även på Gröna Lund.
Att rädslan är något basalt hos oss alla är förstås ingen hemlighet för företagen, och något som marknadsförarna inte är sena att utnyttja. Vi är rädda för att bli gamla, och köper därför varenda rynkkräm som finns på marknaden. Vi vill inte bli sjuka, och hakar därför på vilken hälsotrend som helst för att känna oss säkra. Vi måste passa in, och byter därför ut hela vår garderob var tredje månad helt i enlighet med de senaste trenderna.
Skrämmer du upp människor med forskningsresultat som visar att skavsår kan leda till blodförgiftning så kan du vara säker på att försäljningsstatistiken för skavsårsplåster kommer att stiga till skyarna. Och det behöver inte ens vara sant. Vi är nämligen inte bara rädda, utan väldigt lättlurade. Eller åtminstone rädda för att vi kanske har fel. Lika bra att vara på den säkra sidan. Lite plåster kan ju inte skada. Eller?
Plötsligt står det att plåster kan leda till Doppelheimers Syndrom eller någon annan farlig sjukdom vi är rädda för. Så vi får panik, slutar gå, gömmer oss eller ger upp och är rädda för allt, hela tiden, samtidigt. Helt i onödan.
För faktum är ju att den moderna människan har väldigt lite att vara rädd för. Om man inte är religiös, då finns det en hel del att vara rädd för. Men för oss andra är världen tämligen väl madrasserad. Vi har våra hem fullproppade med skyddsutrustning och är försäkrade upp över våra öron. Vi har utrotat eller stängslat in alla farliga djur och den enda naturliga fiende vi har kvar är oss själva.
Men det finns några grundläggande rädslor kvar som vi aldrig kommer att kunna uppfinna oss av med. Vi kommer nog alltid att vara rädda för att bli ensamma och sjuka, att ingen ska tycka om oss, och slutligen för att vi ska dö. Döden kommer vi aldrig undan, och tills någon lyckas bevisa att paradiset verkligen är sådär fint som det sägs gör vi kanske rätt i att vara lite osäkra.
(Inlägget är delvis en omarbetning av en text jag skrev för People tidigare i år. Beklagar om ni redan läst den och tycker att det är tråkigt.)
söndag 2 december 2007
Värdig avslutning - om det inte blir mer
Led Zeppelin har vaknat. Nästa måndag spelar de i London. Första riktiga konserten sedan 1980. Publiktrycket är extremt. 20 000 släpps in, men ungefär 20 miljoner försökte få tag på biljetter. Undrar hur Plant, Page och Jones sover natten innan?
På pappret ser det ju hur bra ut som helst. Led Zeppelin hade aldrig bytt ut någon medlem, och la därför i konsekvensens namn ner verksamheten när trummisen John Bonham dog 1980. Nu är hans son vuxen nog att ta över, och om man bara räknar efternamnen är bandet därmed fulltaligt igen. Lanseringen är massiv, och kommer i samband med en nypressad samlingsskiva med ursnyggt konvolut i rysk konstruktivistisk anda. När dessutom Robert Plant nyligen har nått en helt ny publik genom sitt underbara samarbete med Alison Krauss känns det som att förutsättningarna för en massiv återföreningsturné är gigantiska.
Men än så länge är det bara en spelning det pratas om. Och jag hoppas att det stannar där. Det vore så snyggt, så värdigt. Så helt annorlunda än alla andra dinosaurier som turnerat några varv för mycket runt jorden. En spelning för 20 000. Som 20 miljoner kommer att säga till sina barnbarn att de var på. Sen inget mer. Inte ens en live-dvd. Jag hoppas.
På pappret ser det ju hur bra ut som helst. Led Zeppelin hade aldrig bytt ut någon medlem, och la därför i konsekvensens namn ner verksamheten när trummisen John Bonham dog 1980. Nu är hans son vuxen nog att ta över, och om man bara räknar efternamnen är bandet därmed fulltaligt igen. Lanseringen är massiv, och kommer i samband med en nypressad samlingsskiva med ursnyggt konvolut i rysk konstruktivistisk anda. När dessutom Robert Plant nyligen har nått en helt ny publik genom sitt underbara samarbete med Alison Krauss känns det som att förutsättningarna för en massiv återföreningsturné är gigantiska.
Men än så länge är det bara en spelning det pratas om. Och jag hoppas att det stannar där. Det vore så snyggt, så värdigt. Så helt annorlunda än alla andra dinosaurier som turnerat några varv för mycket runt jorden. En spelning för 20 000. Som 20 miljoner kommer att säga till sina barnbarn att de var på. Sen inget mer. Inte ens en live-dvd. Jag hoppas.
lördag 1 december 2007
Med smak av soppa
Jag köpte en chokladkaka igår. Fredagsmys, vardagslyx och guldkant på tillvaron. Ibland måste man unna sig något. Det var mörk choklad, med någon form av fyllning. När man står där i valet och kvalet och funderar över vilken produkt som kommer att skänka den största njutningen till smaklökarna är man naturligtvis nyfiken på vad det är för smak på de olika varianterna. Den jag till slut valde beskrevs som "extra fine dark chocolate with a smooth melting filling". Smooth melting filling. Vad smakar det? Lent och smältande?
Det fick mig att tänka på några klubbor jag såg för flera år sedan. Det var traditionella slickepinnar som kom i flera olika smaker. Jordgubb, cola, lakrits, päron. Och bubbelgum. Vad är det för smak? Som om alla tuggummin med kapacitet att blåsa bubblor har samma smak. För säkerhets skull gjorde jag en liten enkätundersökning bland mina vänner. Jag bad dem beskriva smaken bubbelgum. Några var inne på en lite fruktig variant á la Juicy Fruit. Andra beskrev något åt minthållet, och ytterligare några sa något vagt om att "det smakar liksom godis". Vilket är ytterligare en värdelös beskrivning av en smak.
Senare har jag även sett tandkräm med bubbelgumsmak. Men inte blivit klokare på vad det egentligen innebär.
Jag ser framför mig en utveckling av de här luddiga smakbeskrivningarna. Kanske en tvål som doftar soppa, pastasås med smak av gryta, eller varför inte halstabletter med matsmak? Vi kanske kan reducera våra smakkategorier till några få: mat, godis, efterrätt, dryck och sopor. Jag gillar dryck och mat, är inte så förtjust i efterrätt, och äter inte sopor över huvud taget. Hur är er Teriyaki? Jaså, den smakar mat? Då tar jag en sån, tack.
Det fick mig att tänka på några klubbor jag såg för flera år sedan. Det var traditionella slickepinnar som kom i flera olika smaker. Jordgubb, cola, lakrits, päron. Och bubbelgum. Vad är det för smak? Som om alla tuggummin med kapacitet att blåsa bubblor har samma smak. För säkerhets skull gjorde jag en liten enkätundersökning bland mina vänner. Jag bad dem beskriva smaken bubbelgum. Några var inne på en lite fruktig variant á la Juicy Fruit. Andra beskrev något åt minthållet, och ytterligare några sa något vagt om att "det smakar liksom godis". Vilket är ytterligare en värdelös beskrivning av en smak.
Senare har jag även sett tandkräm med bubbelgumsmak. Men inte blivit klokare på vad det egentligen innebär.
Jag ser framför mig en utveckling av de här luddiga smakbeskrivningarna. Kanske en tvål som doftar soppa, pastasås med smak av gryta, eller varför inte halstabletter med matsmak? Vi kanske kan reducera våra smakkategorier till några få: mat, godis, efterrätt, dryck och sopor. Jag gillar dryck och mat, är inte så förtjust i efterrätt, och äter inte sopor över huvud taget. Hur är er Teriyaki? Jaså, den smakar mat? Då tar jag en sån, tack.
Det onda ögat
Postkodmiljonären i går kväll. En man som heter Sigvard ska svara på frågor, och nivån är någonstans strax under 10 000 kr. Frågan lyder:
Vad är det som hamnar mellan jorden och solen vid en solförmörkelse?
A. Ett ufo
B. Månen
C. Ett rymdskepp
D. Det onda ögat
Fantastiska alternativ. Först tänkte jag att det var alternativen som gjorde frågan ännu lättare än den skulle behöva vara. Men sen insåg jag att det inte går att komma på några svåra alternativ. Det finns liksom ingenting annat därute som kan hamna mellan solen och jorden. Det kan bara vara månar, ufon och rymdskepp. Eller möjligen det onda ögat.
Sigvard svarade rätt.
Vad är det som hamnar mellan jorden och solen vid en solförmörkelse?
A. Ett ufo
B. Månen
C. Ett rymdskepp
D. Det onda ögat
Fantastiska alternativ. Först tänkte jag att det var alternativen som gjorde frågan ännu lättare än den skulle behöva vara. Men sen insåg jag att det inte går att komma på några svåra alternativ. Det finns liksom ingenting annat därute som kan hamna mellan solen och jorden. Det kan bara vara månar, ufon och rymdskepp. Eller möjligen det onda ögat.
Sigvard svarade rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
