I veckan rapporterade flera medier om den stackars familjen som blev förgiftade efter att ha följt ett recept i Matmagasinet. Recepttidningen hade publicerat receptet på Världens godaste äppelkaka, i vilken det bland annat ska ingå muskot. Ungefär två kryddmått vore en rimlig mängd, men i receptet stod det att man skulle blanda ned tjugo rivna nötter.
Visst är det synd om dem, jag säger inget annat. Men en grundkurs i källkritik skulle inte skada. Det faktum att muskotnöt oftast säljs i förpackningar om en eller två nötter borde ha varit en första varning. När de nu ändå köpt på sig ett stort lager, och förväntansfulla börjat riva ner sina nötter i smeten borde nästa varning ha kommit: lukten. Om en krydda med så besk doft totalt dominerar smeten kan man tycka att någon borde ha reagerat. Men icke.
- Ulla, ska det verkligen smaka så här beskt?
- Ja, det står här att det är världens godaste äppelkaka, så nu äter ni!
Och det var fyra i familjen som blev förgiftade. Törs man gissa att det var tre som åt för att inte göra den fjärde besviken, och en som åt för att bevisa något för de andra tre. Gott kan det inte ha smakat. Jag är glad att jag inte var med runt det middagsbordet.
söndag 31 augusti 2008
onsdag 27 augusti 2008
Lunchlåda vs Lunchrestaurang: 0-1
För första gången sedan jag började på nya jobbet hade jag igår med mig matlåda. Kontoret tycks i stort sett vara delat i tre läger när det gäller lunchrutiner, och jag kände mig lite som en förrädare. Det finns de som alltid har med sig matlåda, sen finns det de som äter i personalmatsalen med husmanskost, och så finns det de som går iväg till någon av restaurangerna i närområdet. Hittills har jag sällat mig till den sista gruppen och haft en ganska inkörd rutin, som oftast innefattat ett Aftonblad och något flottigt på kinakrogen.
Men igår var det dagen före lön, och skralt i kassan. Så måndagens middag gjordes i dubbel portion, varav hälften skyfflades ned i en låda och togs med till kontorets kylskåp. Efter ett par minuter i micron slängde jag i mig alltihopa och konstaterade att lunchen var över på tio minuter. Så jag tog en liten promenad, och köpte en cola för att bli riktigt mätt.
Summeringen lyder: Prismässigt var lunchmetoden överlägsen. Råvaror och en cola landade på ungefär tjugofem kronor, mot de 80-90 som den vanliga lunchen brukar ticka iväg mot. Gratistidningen om Täby gick lika bra att läsa som Aftonbladet, så där var det ingen större skillnad. Men att äta samma sak som dagen innan kändes sådär. Dessutom var det ju rester, och rester är alltid rester.
Idag har jag fått lön, och det blir fläsknoisette med bearnaise på kinakrogen. Men om några veckor åker nog lunchlådan fram igen. Man kanske vänjer sig?
Men igår var det dagen före lön, och skralt i kassan. Så måndagens middag gjordes i dubbel portion, varav hälften skyfflades ned i en låda och togs med till kontorets kylskåp. Efter ett par minuter i micron slängde jag i mig alltihopa och konstaterade att lunchen var över på tio minuter. Så jag tog en liten promenad, och köpte en cola för att bli riktigt mätt.
Summeringen lyder: Prismässigt var lunchmetoden överlägsen. Råvaror och en cola landade på ungefär tjugofem kronor, mot de 80-90 som den vanliga lunchen brukar ticka iväg mot. Gratistidningen om Täby gick lika bra att läsa som Aftonbladet, så där var det ingen större skillnad. Men att äta samma sak som dagen innan kändes sådär. Dessutom var det ju rester, och rester är alltid rester.
Idag har jag fått lön, och det blir fläsknoisette med bearnaise på kinakrogen. Men om några veckor åker nog lunchlådan fram igen. Man kanske vänjer sig?
måndag 25 augusti 2008
13-dagarsstubb
Onsdagen den 13 augusti var senast jag rakade mig i ansiktet. Då skulle jag och Jens på casting för ett tv-program, och jag ville se ung, snygg och representabel ut. Dagen efter var jag trött på morgonen, och hoppade över rakningen. På torsdagkvällen gick jag på konsert och kom hem sent, så även på fredagen fick skägget växa fritt. Sedan var det ju helg, och då brukar jag låta rakbladen vila.
Måndag för en vecka sedan ställdes jag alltså inför ett val när jag stod i badrummet för att genomföra min morgonhygien. En sexdagarsstubb hade brett ut sig i ansiktet, och det gick liksom inte att förhala det hela längre. Antingen skulle det bort, eller så fick jag förlika mig med idén att jag är en människa med skägg. Det blev skägg. För att manifestera mitt beslut tog jag fram trimmern och anpassade polisongerna till samma längd som skägget hade hunnit få, och rakade dessutom halsen och de delar högt upp på kinderna där skäggväxten inte är så tät.
Nu har det alltså gått tretton dagar, och jag börjar vara ordentligt skäggig. Den kliande fasen tog slut redan för flera dagar sedan, och jag har absolut passerat den punkt där ingen längre kan missta mig för att bara vara orakad. Det här är ett medvetet skägg. En ansiktsbehåring på någon som har valt att vara hårig.
Hur långt det ska få gå vet jag inte ännu. Jag ska definitivt spara det till den sjunde september, för då ska jag till Örebro. Tänker att det kan vara roligt för mina föräldrar att få se sin son i ett ståtligt tjugosexdagars helskägg. Sen får vi se. Kanske blir det ett Promoe-skägg, kanske får det stanna vid ett kulturskägg, och kanske åker det av helt.
Synpunkter, någon?
Måndag för en vecka sedan ställdes jag alltså inför ett val när jag stod i badrummet för att genomföra min morgonhygien. En sexdagarsstubb hade brett ut sig i ansiktet, och det gick liksom inte att förhala det hela längre. Antingen skulle det bort, eller så fick jag förlika mig med idén att jag är en människa med skägg. Det blev skägg. För att manifestera mitt beslut tog jag fram trimmern och anpassade polisongerna till samma längd som skägget hade hunnit få, och rakade dessutom halsen och de delar högt upp på kinderna där skäggväxten inte är så tät.
Nu har det alltså gått tretton dagar, och jag börjar vara ordentligt skäggig. Den kliande fasen tog slut redan för flera dagar sedan, och jag har absolut passerat den punkt där ingen längre kan missta mig för att bara vara orakad. Det här är ett medvetet skägg. En ansiktsbehåring på någon som har valt att vara hårig.
Hur långt det ska få gå vet jag inte ännu. Jag ska definitivt spara det till den sjunde september, för då ska jag till Örebro. Tänker att det kan vara roligt för mina föräldrar att få se sin son i ett ståtligt tjugosexdagars helskägg. Sen får vi se. Kanske blir det ett Promoe-skägg, kanske får det stanna vid ett kulturskägg, och kanske åker det av helt.
Synpunkter, någon?
lördag 23 augusti 2008
Genitiv
Vi är ute på långvandring i det politiska landskapet. Vi har tagit en rejäl omväg för att undvika de brundaskiga leråkrar som börjar breda ut sig allt mer. Fortfarande finns de bara i utkanterna, men de tar allt mer plats i anspråk och vi vet att det är lätt att sjunka ner i den äckliga leran. Istället har vi hittat en mysig liten stig som går över ett stort fält med rosor, nejlikor och maskrosor om vartannat. Där finns kor och får som man får klappa, och en bäck med rent vatten som svalkar skönt när vi dricker det.
I det stora hela känns det som en ganska harmonisk plats när vi vandrar längs stigen. Men vi anar ändå att det finns en konflikt. I ena änden av fältet, där rosorna står så tätt att vi river upp våra vandringsbyxor på taggarna, går några arbetare och reser stängsel. De förklarar för oss att inte alla har tillträde, och att vi måste fylla i en blankett för att få passera. Några meter bakom dem går några andra arbetare och klipper hål i stängslet, så att vi kan krypa genom. På andra sidan växer nejlikorna tätare, och en gammal gumma med en gammeldags skära går och hugger av de rosor som försöker tränga sig upp bland de vackra röda blommorna.
Scenen gör oss något förvirrade, så vi fortsätter att gå längs stigen. När vi kommer över ett krön blir det plötsligt märkbart kallare. Landskapet blir kargare och byter karaktär, och längst bort vid horisonten tornar en gigantisk borg upp sig med tinnar och torn. Vi bestämmer oss för att titta närmare på den.
Vägen dit är fylld av besynnerligheter. Utslagna människor sitter längs vägen och sträcker fram sina armar mot oss. När vi betraktar dem närmare ser vi att de är organiserade i olika grupper. På den högra sidan av vägen, som nu har övergått från trampad stig till bred och asfalterad väg, sitter alla Fuskare. På vänster sida sitter de Lata. Och bakom de båda grupperna står stora grupper av Vanliga på kö och blir av funktionärer försedda med tiggarkläder och sorteras snabbt och effektivt in bland antingen Fuskarna eller de Lata. Även här finns det hagar med djur, men det är höga stängsel runt, och när vi blir törstiga och vill dricka av vattnet i bäcken hänvisas vi istället till en myntautomat där buteljerat vatten erbjuds för en tia.
Nu har vi kommit så nära att vi ser borgen på nära håll. Det är en kuslig syn. På borggården växer fyrklöver, blåklint och vitsippor vilt, och ingen ser ut att ha hållit någon ordning på blommorna på länge. Ett enormt stängsel med taggtråd omgärdar hela borgen, och i vallgraven flyter kokande olja fram i ett makligt tempo. Trots att det har varit fint väder under hela vår vandring, och solen fortfarande värmer i våra nackar, regnar det precis över borgen, och blixtar slår ner från himlen i de höga tornen. Eller om de slår upp från tornen - mot himlen - det är omöjligt att avgöra. En unken doft slår mot oss när vi kommer så nära som vi kan komma innan vakterna hindrar oss. Över porten ser vi en stor vapensköld, med ett blått M på, och snirkliga bokstäver som bildar devisen "Själv är bäste dräng".
"Det här är kusligt, vad är det här för borg?", frågar jag.
Ditt svar förvånar mig inte.
"Det är Anders borg."
I det stora hela känns det som en ganska harmonisk plats när vi vandrar längs stigen. Men vi anar ändå att det finns en konflikt. I ena änden av fältet, där rosorna står så tätt att vi river upp våra vandringsbyxor på taggarna, går några arbetare och reser stängsel. De förklarar för oss att inte alla har tillträde, och att vi måste fylla i en blankett för att få passera. Några meter bakom dem går några andra arbetare och klipper hål i stängslet, så att vi kan krypa genom. På andra sidan växer nejlikorna tätare, och en gammal gumma med en gammeldags skära går och hugger av de rosor som försöker tränga sig upp bland de vackra röda blommorna.
Scenen gör oss något förvirrade, så vi fortsätter att gå längs stigen. När vi kommer över ett krön blir det plötsligt märkbart kallare. Landskapet blir kargare och byter karaktär, och längst bort vid horisonten tornar en gigantisk borg upp sig med tinnar och torn. Vi bestämmer oss för att titta närmare på den.
Vägen dit är fylld av besynnerligheter. Utslagna människor sitter längs vägen och sträcker fram sina armar mot oss. När vi betraktar dem närmare ser vi att de är organiserade i olika grupper. På den högra sidan av vägen, som nu har övergått från trampad stig till bred och asfalterad väg, sitter alla Fuskare. På vänster sida sitter de Lata. Och bakom de båda grupperna står stora grupper av Vanliga på kö och blir av funktionärer försedda med tiggarkläder och sorteras snabbt och effektivt in bland antingen Fuskarna eller de Lata. Även här finns det hagar med djur, men det är höga stängsel runt, och när vi blir törstiga och vill dricka av vattnet i bäcken hänvisas vi istället till en myntautomat där buteljerat vatten erbjuds för en tia.
Nu har vi kommit så nära att vi ser borgen på nära håll. Det är en kuslig syn. På borggården växer fyrklöver, blåklint och vitsippor vilt, och ingen ser ut att ha hållit någon ordning på blommorna på länge. Ett enormt stängsel med taggtråd omgärdar hela borgen, och i vallgraven flyter kokande olja fram i ett makligt tempo. Trots att det har varit fint väder under hela vår vandring, och solen fortfarande värmer i våra nackar, regnar det precis över borgen, och blixtar slår ner från himlen i de höga tornen. Eller om de slår upp från tornen - mot himlen - det är omöjligt att avgöra. En unken doft slår mot oss när vi kommer så nära som vi kan komma innan vakterna hindrar oss. Över porten ser vi en stor vapensköld, med ett blått M på, och snirkliga bokstäver som bildar devisen "Själv är bäste dräng".
"Det här är kusligt, vad är det här för borg?", frågar jag.
Ditt svar förvånar mig inte.
"Det är Anders borg."
fredag 22 augusti 2008
Det Bästa Drama
Under hela min uppväxt prenumererade mina föräldrar på Det Bästa. För er som inte känner till publikationen i fråga så är det en svensk version av Reader’s Digest, en salig blandning av populärvetenskap, feel good-journalistik, tidlösa reportage och ganska medioker prosa. Den har absolut sina poänger, men när jag i vuxen ålder har kommit över ett exemplar så slås jag snabbt av hur oerhört amerikansk den är i både ton och selektion. Och i min bok är det inte något beröm.
Som barn blev jag dock alltid glad när ett nytt nummer damp ned i brevlådan. Dels för att de brukade fylla ut utrymmet under artiklarna med roliga historier, dels för att det fanns en avdelning för små ”lustiga historier ur verkliga livet” och dels för att det ofta fanns någon spännande populärvetenskaplig artikel som passade en vetgirig liten pojke perfekt. Men framförallt var det avdelningen Det Bästa Drama som jag på ett kittlande sätt såg fram mot att fördjupa mig i.
Det var ett fast inslag, där en dramatisk händelse återgavs i ett novelliknande format. Det kunde vara en flygolycka, någon som varit ensam ute i skogen och klämts fast under ett träd, ett möte med ett farligt djur, eller något spännande och farligt som hänt en dykare under vattnet. Ofta med väldigt ingående beskrivningar av de skador som huvudpersonen ådragit sig, alltid med ett inslag av hjältemod, och som regel med relativt lycklig utgång. Sensmoralen var på något sätt att om man bara kämpar och är beredd att såga av sin egen arm med en tandtråd, så kommer man att överleva och bli en starkare människa. Jag var förstås oerhört fascinerad, samtidigt som det ibland var så läskigt att jag knappt orkade läsa vidare. En gång när jag var hos farmor och farfar tog hon fram en låda med flera gamla årgångar av Det Bästa och jag maratonläste dramakapitlen. Det var nog då min ryggrad krökte sig, och aldrig mer blev helt rak.
Nu var det säkert femton år sedan jag senast läste en Det Bästa Drama. Men fortfarande tänker jag på dem ibland. Går jag vilse i skogen börjar jag genast tänka mig ett scenario där jag efter åtta veckor kommer att kravla mig fram till en gård och knacka på dörren, och hur jag senare kan berätta för Det Bästas reporter att ”trots att benpiporna stack ut genom hälen efter att jag rullat nedför bergväggen så var jag aldrig rädd, för jag visste att jag skulle överleva för att få återse min familj och dem som är viktiga för mig”.
Igår blev det strömavbrott i min lägenhet. I femton minuter satt jag i mörker, utan möjlighet att koka vatten, surfa på internet eller föna håret. Min nöd var stor. Men jag uthärdade. För jag visste att det fanns någon som efteråt skulle vilja höra om mina vedermödor, som skulle ta sig tid att lyssna, för att sedan sprida min historia vidare till läsare över hela världen:
”När mjölken i kylskåpet började surna trodde jag att hoppet var ute. Min Ben & Jerrys var sedan länge helt oätbar. Mörkret fick mina ögon att svullna upp, och hungern fick mig att hallucinera. Men när allt var som värst tänkte jag på de barn jag ännu inte har, och att jag ville se dem växa upp och skaffa sig utbildning och egna familjer. Det fick mig att kämpa vidare. Då hörde jag ett klickande ljud, och lamporna tändes igen. Jag var räddad, och en dramatisk kvart var över. Jag kommer för alltid att vara förändrad av den här upplevelsen, men jag är ändå glad att jag har varit med om det. Jag är starkare nu, och jag vet hur lätt allt kan förändras.”
Som barn blev jag dock alltid glad när ett nytt nummer damp ned i brevlådan. Dels för att de brukade fylla ut utrymmet under artiklarna med roliga historier, dels för att det fanns en avdelning för små ”lustiga historier ur verkliga livet” och dels för att det ofta fanns någon spännande populärvetenskaplig artikel som passade en vetgirig liten pojke perfekt. Men framförallt var det avdelningen Det Bästa Drama som jag på ett kittlande sätt såg fram mot att fördjupa mig i.
Det var ett fast inslag, där en dramatisk händelse återgavs i ett novelliknande format. Det kunde vara en flygolycka, någon som varit ensam ute i skogen och klämts fast under ett träd, ett möte med ett farligt djur, eller något spännande och farligt som hänt en dykare under vattnet. Ofta med väldigt ingående beskrivningar av de skador som huvudpersonen ådragit sig, alltid med ett inslag av hjältemod, och som regel med relativt lycklig utgång. Sensmoralen var på något sätt att om man bara kämpar och är beredd att såga av sin egen arm med en tandtråd, så kommer man att överleva och bli en starkare människa. Jag var förstås oerhört fascinerad, samtidigt som det ibland var så läskigt att jag knappt orkade läsa vidare. En gång när jag var hos farmor och farfar tog hon fram en låda med flera gamla årgångar av Det Bästa och jag maratonläste dramakapitlen. Det var nog då min ryggrad krökte sig, och aldrig mer blev helt rak.
Nu var det säkert femton år sedan jag senast läste en Det Bästa Drama. Men fortfarande tänker jag på dem ibland. Går jag vilse i skogen börjar jag genast tänka mig ett scenario där jag efter åtta veckor kommer att kravla mig fram till en gård och knacka på dörren, och hur jag senare kan berätta för Det Bästas reporter att ”trots att benpiporna stack ut genom hälen efter att jag rullat nedför bergväggen så var jag aldrig rädd, för jag visste att jag skulle överleva för att få återse min familj och dem som är viktiga för mig”.
Igår blev det strömavbrott i min lägenhet. I femton minuter satt jag i mörker, utan möjlighet att koka vatten, surfa på internet eller föna håret. Min nöd var stor. Men jag uthärdade. För jag visste att det fanns någon som efteråt skulle vilja höra om mina vedermödor, som skulle ta sig tid att lyssna, för att sedan sprida min historia vidare till läsare över hela världen:
”När mjölken i kylskåpet började surna trodde jag att hoppet var ute. Min Ben & Jerrys var sedan länge helt oätbar. Mörkret fick mina ögon att svullna upp, och hungern fick mig att hallucinera. Men när allt var som värst tänkte jag på de barn jag ännu inte har, och att jag ville se dem växa upp och skaffa sig utbildning och egna familjer. Det fick mig att kämpa vidare. Då hörde jag ett klickande ljud, och lamporna tändes igen. Jag var räddad, och en dramatisk kvart var över. Jag kommer för alltid att vara förändrad av den här upplevelsen, men jag är ändå glad att jag har varit med om det. Jag är starkare nu, och jag vet hur lätt allt kan förändras.”
torsdag 21 augusti 2008
"Bara för den här gången, då"
Jag var på banken häromdagen. Det är ju inte så ofta man sätter sin fot på ett bankkontor längre, eftersom det mesta går att sköta hemifrån eller via mobilen, men den här gången var det nödvändigt. Av anledningar som jag inte ska fördjupa mig i närmare så är min bankdosa på semester i Kamerun, och utan den kan jag inte logga in på min internetbank för att sköta min privatekonomi. Min tanke var att banken borde kunna vara vänlig nog att låna mig en dosa under några minuter.
Efter att ha stått i kö länge och väl kom jag fram till en dam, och förklarade mitt ärende. Rutinerad av att många gånger ha mött fyrkantighet och ovilja att hjälpa till på ställen som exempelvis banker bad jag inte om att få låna en dosa, utan förklarade bara att min dosa var ute och reste, och att jag undrade om det fanns något sätt jag kunde logga in på internetbanken inne på kontoret. Jag använde med andra ord metoden "få motparten att komma på lösningen, och tro att det var hennes idé". Det fungerade, och efter en stunds funderande stack hon ned handen i en låda, tog upp en dosa, och sa: "Du får låna den här. På nåder."
På nåder. För det är förstås inte enligt gängse rutiner, utan något utöver det vanliga. En extravagans som enkom är avsedd för mig, och som sker i någon sorts samförstånd mellan mig och denna bankkvinna. Och det där har vi väl alla mött i olika varianter. "Normalt sett gör vi inte såhär, men låt gå för den här gången", eller "nästa gång ska du göra på det här krångliga sättet, men den här gången får det gå bra såhär". Vad är det meningen att man ska svara på det? Ska man falla på knä av tacksamhet, eller bara skicka en blomma och en chokladask? Varför detta behov av att markera undantaget i situationen? Uppenbarligen gick det ju alldeles utmärkt för henne att låna ut en dosa till mig. Jag kunde betala mina räkningar utan att stå i kö och ta upp personalens tid, och de fick en nöjd kund. Så varför var det på nåder? Om något inte går att genomföra förväntar jag mig att de talar om det, och om något fungerar så räcker det att de säger det. Jag behöver inte veta att jag har tur, att någon annan kanske skulle ha sagt nej, eller att det kanske inte kommer att gå nästa gång. Jag behöver inte känna mig utvald, eller försättas i tacksamhetsskuld.
Förklaringen ligger nog i ett uttryck som till och med är ännu värre än "bara för den här gången". Förklaringen ligger i det vidriga lilla "tänk om alla". Uttrycket som i alla tider använts för att hindra människor från att göra roliga saker, göra saker på smidiga sätt, eller att testa nya lösningar. Sådär kan du ju inte göra. Tänk om alla skulle.
Klart att alla inte skulle, säger jag.
Efter att ha stått i kö länge och väl kom jag fram till en dam, och förklarade mitt ärende. Rutinerad av att många gånger ha mött fyrkantighet och ovilja att hjälpa till på ställen som exempelvis banker bad jag inte om att få låna en dosa, utan förklarade bara att min dosa var ute och reste, och att jag undrade om det fanns något sätt jag kunde logga in på internetbanken inne på kontoret. Jag använde med andra ord metoden "få motparten att komma på lösningen, och tro att det var hennes idé". Det fungerade, och efter en stunds funderande stack hon ned handen i en låda, tog upp en dosa, och sa: "Du får låna den här. På nåder."
På nåder. För det är förstås inte enligt gängse rutiner, utan något utöver det vanliga. En extravagans som enkom är avsedd för mig, och som sker i någon sorts samförstånd mellan mig och denna bankkvinna. Och det där har vi väl alla mött i olika varianter. "Normalt sett gör vi inte såhär, men låt gå för den här gången", eller "nästa gång ska du göra på det här krångliga sättet, men den här gången får det gå bra såhär". Vad är det meningen att man ska svara på det? Ska man falla på knä av tacksamhet, eller bara skicka en blomma och en chokladask? Varför detta behov av att markera undantaget i situationen? Uppenbarligen gick det ju alldeles utmärkt för henne att låna ut en dosa till mig. Jag kunde betala mina räkningar utan att stå i kö och ta upp personalens tid, och de fick en nöjd kund. Så varför var det på nåder? Om något inte går att genomföra förväntar jag mig att de talar om det, och om något fungerar så räcker det att de säger det. Jag behöver inte veta att jag har tur, att någon annan kanske skulle ha sagt nej, eller att det kanske inte kommer att gå nästa gång. Jag behöver inte känna mig utvald, eller försättas i tacksamhetsskuld.
Förklaringen ligger nog i ett uttryck som till och med är ännu värre än "bara för den här gången". Förklaringen ligger i det vidriga lilla "tänk om alla". Uttrycket som i alla tider använts för att hindra människor från att göra roliga saker, göra saker på smidiga sätt, eller att testa nya lösningar. Sådär kan du ju inte göra. Tänk om alla skulle.
Klart att alla inte skulle, säger jag.
onsdag 20 augusti 2008
En dag för meddelanden
Tjugonde augusti. En dag som historien har utsett till lämplig för att på olika sätt meddela sig via nya kanaler. Just denna dag 1911 skickades det första telegrammet runt jorden. Det var en anställd på New York Times som var nyfiken på hur lång tid det skulle ta att skicka ett meddelande runt hela vår icke helt oansenliga planet. Fantasifullt nog valde han budskapet "det här meddelanet skickas runt jorden". Klockan sju på kvällen, New York-tid, gick meddelandet iväg från rummet på 17:e våningen i Times skrapa på Manhattan, och 16,5 minuter senare kunde samma telegrafoperatör ta emot samma meddelande, som då passerat 16 andra operatörer i bland annat San Francisco, Filippinerna, Hong Kong, Saigon, Singapore, Bombay, Malta, Lissabon och Azorerna.
Sextiosex år senare, den 20 augusti 1977, skickade NASA iväg den obemannade farkosten Voyager II rakt ut i evigheten. Ombord fanns en 12" grammofonskiva av koppar, förpackad i ett aluminiumfodral som garanterar dess kvalitet i åtminstone en miljard år. Skivan hette "Sounds of earth" och innehöll hälsningar på sextio språk, vetenskaplig information om jorden och människorasen, klassisk musik, jazz, rock, naturljud och inspelade hälsningar från viktiga personer såsom dåvarande amerikanska presidenten Jimmy Carter. Tanken var förstås att kapseln så småningom skulle krocka med någon bebodd planet, vars invånare då skulle spela skivan och på så vis bli lite mer bekanta med vår utmärkta civilisation. För säkerhets skull bifogade man en skivspelare och en instruktionsbok, för man vet ju inte hur civiliserade de är, de där utomjordingarna. Hur man valde vilka sextio språk man skulle spela in hälsningar på vet jag inte. Det vore ju väldigt snopet om de som så småningom kommer att lyssna på skivan inte talar något av de språken, utan bara skakar på huvudet och undrar varför det inte finns någon hälsning på tornedalsfinska.
Själv känner jag förstås historiens vingslag, och låter mig inspireras. Tidigt i morse gav jag mig iväg till en hemlig plats ganska nära mitt hem. Med mig hade jag en tom och urdiskad glasburk, som tidigare innehållit lingonsylt. I skydd av en stor sten viskade jag sedan det hemligaste jag vet in i burken, och satte snabbt på locket. På en bit frystejp skrev jag med arkivbeständigt bläck "Hemligheter. 2008.08.20". Om man i framtiden lär sig att återskapa ljud ur burkar, och hittar den här burken, så kommer mina hemligaste hemligheter att bli allmängods. Och någon kommer den 20 augusti om kanske 136 år, att skriva ett blogginlägg. Det kommer att handla om vilken utmärkt dag för meddelanden detta är. Hur man 1911 skickade ett telegram runt jorden. Hur man 1977 skickade ut en kopparplatta till rymden. Och hur någon 2008 viskade makalösa hemligheter in i en burk.
Det är så man gör sig historisk.
Sextiosex år senare, den 20 augusti 1977, skickade NASA iväg den obemannade farkosten Voyager II rakt ut i evigheten. Ombord fanns en 12" grammofonskiva av koppar, förpackad i ett aluminiumfodral som garanterar dess kvalitet i åtminstone en miljard år. Skivan hette "Sounds of earth" och innehöll hälsningar på sextio språk, vetenskaplig information om jorden och människorasen, klassisk musik, jazz, rock, naturljud och inspelade hälsningar från viktiga personer såsom dåvarande amerikanska presidenten Jimmy Carter. Tanken var förstås att kapseln så småningom skulle krocka med någon bebodd planet, vars invånare då skulle spela skivan och på så vis bli lite mer bekanta med vår utmärkta civilisation. För säkerhets skull bifogade man en skivspelare och en instruktionsbok, för man vet ju inte hur civiliserade de är, de där utomjordingarna. Hur man valde vilka sextio språk man skulle spela in hälsningar på vet jag inte. Det vore ju väldigt snopet om de som så småningom kommer att lyssna på skivan inte talar något av de språken, utan bara skakar på huvudet och undrar varför det inte finns någon hälsning på tornedalsfinska.
Själv känner jag förstås historiens vingslag, och låter mig inspireras. Tidigt i morse gav jag mig iväg till en hemlig plats ganska nära mitt hem. Med mig hade jag en tom och urdiskad glasburk, som tidigare innehållit lingonsylt. I skydd av en stor sten viskade jag sedan det hemligaste jag vet in i burken, och satte snabbt på locket. På en bit frystejp skrev jag med arkivbeständigt bläck "Hemligheter. 2008.08.20". Om man i framtiden lär sig att återskapa ljud ur burkar, och hittar den här burken, så kommer mina hemligaste hemligheter att bli allmängods. Och någon kommer den 20 augusti om kanske 136 år, att skriva ett blogginlägg. Det kommer att handla om vilken utmärkt dag för meddelanden detta är. Hur man 1911 skickade ett telegram runt jorden. Hur man 1977 skickade ut en kopparplatta till rymden. Och hur någon 2008 viskade makalösa hemligheter in i en burk.
Det är så man gör sig historisk.
tisdag 19 augusti 2008
Att välja sina ord väl
Jag har stor respekt för Freddie Wadling. Han har på ett smidigt sätt lyckats passa in i många av mina livsfaser. Som femtonårig punkare höll jag Liket Lever tätt intill min bringa, och något senare kom Cortex och så småningom Fläskkvartetten att stämma väl överens med min ständigt föränderliga smak. Och ungefär samtidigt med min 20-årskris kom En skiva till kaffet, som jag gillade så mycket att jag tvingades erkänna att jag nog var väldigt nära att bli vuxen.
Men anledningen att jag nämner Freddie här och nu är att han intervjuades i Fria Tidningen i lördags. Bland annat kom han att prata om andra artister, och bekände sin stora beundran för Antony Hegarty. Som kontrast till denna fantastiska person beskrev han Van Morrison, som han mött i något sammanhang.
"Han däremot är en riktig skitstövel. Honom skulle jag inte pissa på om han brann."
Så talar en man som vet att välja sina ord med omsorg.
Men anledningen att jag nämner Freddie här och nu är att han intervjuades i Fria Tidningen i lördags. Bland annat kom han att prata om andra artister, och bekände sin stora beundran för Antony Hegarty. Som kontrast till denna fantastiska person beskrev han Van Morrison, som han mött i något sammanhang.
"Han däremot är en riktig skitstövel. Honom skulle jag inte pissa på om han brann."
Så talar en man som vet att välja sina ord med omsorg.
måndag 18 augusti 2008
Varvningens våndor
Jag har börjat springa. Det är långt ifrån första gången, men jag är mer seriös än jag någonsin har varit tidigare. Det hela började med att jag anmälde mig till ett lopp som ska äga rum i oktober, och när det väl var gjort fanns det ju inte mycket annat att göra än att börja träna upp sig. För att verkligen sätta press på mig själv gick jag till Löplabbet och köpte tajta byxor och en tröja i funktionsmaterial. I sådana kläder blir det pinsamt att springa för långsamt, eller att stå och flämta mot ett träd, så det är bara att bita ihop och köra. Det går ganska bra, och jag har lyckats förmå mig själv att ge mig ut med viss regelbundenhet oavsett väder och humör.
Sträckan jag springer är runt Kungsholmen, vilket blir ungefär nio kilometer. Det är en ganska populär springrunda, och man möter ständigt andra hurtbullar i alla åldrar och former. Ibland blir man omsprungen, och ibland springer man om någon. Jag lägger ingen större prestige i mitt joggande, och kan utan någon ångest se mig omsprungen av både gamla, halta och lytta om det så vill sig. Men häromdagen fick jag ändå en liten knäck i mitt självförtroende. Ganska snart efter att jag satt igång min runda blev jag omsprungen av en äldre man. Med äldre menar jag i det här sammanhanget att han var minst ett par decennier över pensionsålder. Han hade tagit av sig tröjan, och exponerade en överkropp som såg ut att ha överlevt det mesta. Ett ärr längs med bröstkorgen skvallrade om en hjärtoperation, och huden på baksidan av armarna fladdrade tjusigt längs sidorna medan han sprang. Sporrad av omkörningen hängde jag på honom en bit, men insåg snart att jag inte skulle orka hela vägen i det tempot.
När jag var nästan hemma igen, och sprang längs Kristinebergs vackra bryggor, hörde jag ett bekant flåsande bakom mig. Knappt hann jag vrida på huvudet förrän jag blev omsprungen igen, av samma gubbe, i samma höga tempo, men med några nyanser rödare ansikte än senast. Jag blev varvad, av en man som mycket väl kan vara tre gånger så gammal som jag, och som dessutom tog sig friheten att hånle åt mig när han sprang förbi. Visst, han kan ha tagit en genväg någonstans, eller ha sprungit en helt annan sträcka än jag, men i det ögonblicket var inget sådant viktigt. Jag såg bara hans rygg, för andra gången på tre kvart, och det sved.
Sen såg jag på OS, och 10 000-metersloppet. Att springa ett sådant lopp i det tempo som de löparna har, lär vara sjukt jobbigt. Man kan lätt föreställa sig att det sista varvet på banan är ren och skär smärta. Och när den första klungan har sprungit i mål, segraren har fått sin flagga och börjat posera för kamerorna, då kommer de varvade löparna över mållinjen. Som inte är en mållinje för dem, utan bara en markering om att de har ytterligare ett varv kvar att springa. De får nästan springa slalom mellan de löpare som är färdiga, och inga kameror fångar dem på bild annat än som något som passerar i bakgrunden. Att fortsätta springa i det läget, och anstränga sig i 400 meter till, det är för mig den största prestationen som någon gör i OS.
Alejandro Suarez, jag vet hur du känner dig. För mig var du loppets hjälte!
Sträckan jag springer är runt Kungsholmen, vilket blir ungefär nio kilometer. Det är en ganska populär springrunda, och man möter ständigt andra hurtbullar i alla åldrar och former. Ibland blir man omsprungen, och ibland springer man om någon. Jag lägger ingen större prestige i mitt joggande, och kan utan någon ångest se mig omsprungen av både gamla, halta och lytta om det så vill sig. Men häromdagen fick jag ändå en liten knäck i mitt självförtroende. Ganska snart efter att jag satt igång min runda blev jag omsprungen av en äldre man. Med äldre menar jag i det här sammanhanget att han var minst ett par decennier över pensionsålder. Han hade tagit av sig tröjan, och exponerade en överkropp som såg ut att ha överlevt det mesta. Ett ärr längs med bröstkorgen skvallrade om en hjärtoperation, och huden på baksidan av armarna fladdrade tjusigt längs sidorna medan han sprang. Sporrad av omkörningen hängde jag på honom en bit, men insåg snart att jag inte skulle orka hela vägen i det tempot.
När jag var nästan hemma igen, och sprang längs Kristinebergs vackra bryggor, hörde jag ett bekant flåsande bakom mig. Knappt hann jag vrida på huvudet förrän jag blev omsprungen igen, av samma gubbe, i samma höga tempo, men med några nyanser rödare ansikte än senast. Jag blev varvad, av en man som mycket väl kan vara tre gånger så gammal som jag, och som dessutom tog sig friheten att hånle åt mig när han sprang förbi. Visst, han kan ha tagit en genväg någonstans, eller ha sprungit en helt annan sträcka än jag, men i det ögonblicket var inget sådant viktigt. Jag såg bara hans rygg, för andra gången på tre kvart, och det sved.
Sen såg jag på OS, och 10 000-metersloppet. Att springa ett sådant lopp i det tempo som de löparna har, lär vara sjukt jobbigt. Man kan lätt föreställa sig att det sista varvet på banan är ren och skär smärta. Och när den första klungan har sprungit i mål, segraren har fått sin flagga och börjat posera för kamerorna, då kommer de varvade löparna över mållinjen. Som inte är en mållinje för dem, utan bara en markering om att de har ytterligare ett varv kvar att springa. De får nästan springa slalom mellan de löpare som är färdiga, och inga kameror fångar dem på bild annat än som något som passerar i bakgrunden. Att fortsätta springa i det läget, och anstränga sig i 400 meter till, det är för mig den största prestationen som någon gör i OS.
Alejandro Suarez, jag vet hur du känner dig. För mig var du loppets hjälte!
(Parentes)
(Jag väljer att låtsas som om ingenting särskilt hänt, och som om jag fortsatt att blogga hela tiden. Fråga inte. Nu kör vi igen.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
