Jag har inte vad som krävs

Skönt att ha fått det bekräftat. Ingen idé att kämpa mer. Rickard Sjöberg har sagt det, och han vet ju vad han pratar om.

Jag har inte vad som krävs. För att bli. Miljonär.

Borlänge sommaren 2008: Pannbandets Mecka

Googlingarna som får folk att hitta fram till min sida fortsätter att fascinera mig. Spindelharpan dominerar fortfarande stort, men även de mest udda fraser dyker upp med jämna mellanrum. I morse var det någon i Borlänge som kände sig lite villrådig inför sommarens modetrender. I förhoppningen att hitta vägledning slog denne mas eller kulla in följande fras i sin sökmotor:

"pannband för sommaren 2008"

Vilket ledde fram till min blogg. Som ju verkligen inte är någon modeblogg. Men det här är ändå ett fall som jag känner varmt för, och gärna tar mig an. Bäste mas eller kulla. Skippa pannbandet sommaren 2008. Oavsett om det har kurbitsmönster, är av funktionsmaterial, eller bär det mest trendiga varumärke. Skippa det. Släpp ut året, och gå helt utan huvudbonad. Skaffa dig en hatt, en keps, en basker, en vegamössa eller en bandana. Nej, förresten, ingen bandana. Men verkligen inte heller ett pannband.

Nu var det sagt. Hoppas att du hittar hit igen, och att mitt råd kan vara till glädje.

Oulipo 2: Prisoner's constraint

versen rinner som smör i min visa:
simon, min amorin, min ronin
res er miniorer, se era russin snoras
så sa severin. så sa min ena mor
så svor en sann mes

Jag rättar mig i ledet

Jag har gått in i de dagjobbandes gäng igen. De som strax efter nyheterna på fyran börjar skruva på sig och säga fraser som "det är ju en dag i morgon också", och snegla bort mot sängen. De som går upp medan det fortfarande är tyst i huset, och tränger in sig på tunnelbanan med blicken i fjärran och en gratistidning fastklämd under armen. De som tar tiofika, tolvlunch, trefika och tåget hem igen lagom till middag. Dagjobbarna, helt enkelt. Det var länge sedan, och jag hade nästan glömt.

Glömt det roliga i att se stressade fyrtionågontingare småspringa i kostym för att komma längst fram i tåget. Glömt bort hur roligt det ser ut när vi bildar karavan och förflyttar oss i två led. Ett upp från perrongen och ut, och ett annat ned mot tåget. Två led som nogsamt undviker att trassla in sig i varandra, och som alla fäster blickarna långt bort i fjärran. Glömt de som högljutt påbörjar sin arbetsdag via mobilen redan på tåget, glömt de som somnar med öppen mun och en liten salivdroppe i mungipan, och som vaknar med ett ryck vid varje stopp och ser sig lite generat och förbryllat omkring.

Så nu är jag sådan, och därför har bloggen blivit lidande i veckan. Snart kommer jag in i det, och då får jag tid till att blogga ändå. Men första veckan på jobbet har gått åt till annat. Helt enkelt.

Tävlingen avgjord!

Ni var många som hade idéer om vart tanten var på väg. Ni trodde att hon skulle till Fridhemsplan för att besöka en optiker, att hon skulle till Stadsbiblioteket eller att hon skulle åka till Farsta. Ni nämnde räksmörgåsar och bowling, och ni pratade om hemliga uppdrag under jorden. Men ingen var så nära sanningen som Drina. Hon skrev:

"Hon har väskan full med pengar och är på väg till Kalifornien för att köpa Neverland Ranch. Hennes plan är att börja odla morötter i karusellen, föda upp sjöapor i pariserhjulet och sippa på parasolldrinkar i dragon wagon-bergochdalbanan. Alltså, hon tog tunnelbanan till T-centralen. Där bytte hon till flygbuss mot Arlanda och sen flög hon med Delta Airlines till Santa Ynez. Fast nu såg jag att resan var slut så fort hon klev in i en byggnad så jag antar att flygbussterminalen får duga som svar då.. Synd, det hade varit roligare om du hade föjlt efter henne hela vägen till Amärrika."

Nu var vår tant inte så häftig att hon faktiskt åkte till over there för att köpa en ranch, men hon klev i alla fall av på t-centralen. Och det var det ingen annan som trodde, så Drina måste helt enkelt koras som vinnare. Vår tant gick upp ur underjorden med Sergels torg som destination, strosade i sakta mak rakt över torget, och blev stående framför Kappahl. Det var dit hon skulle, men de hade stängt. Klockan var runt tjugo i tolv, och skylten upplyste både henne och mig om att de inte skulle öppna förrän klockan tolv. Ett tag såg det ut som att vi skulle bli stående där, tanten och jag. Men efter lite tvekan fick hon fart på fötterna igen, och knatade in i Gallerian. Även där finns ju ett Kappahl, med lite generösare öppettider. Där gick hon in, och där skildes vi åt. Hon för att köpa underkläder, jag för att åka hem och framkalla mina spionfoton och lägga upp dem i bloggen.

Tack till er alla som tävlat. Och grattis till Drina. Skivan ser ut som nedan, och kommer med posten.

Den nya världen vi skapar

Låt oss skapa en ny värld tillsammans. En värld där orden inte är så krångliga, utan bara är precis vad de verkar vara.

Vi börjar med det enkla. Vi låter en ostindienfarare åka till Indien och hämta ost. När hon ändå är där låter vi henne ta med sig indiepop hem för att sprida i vårt land. Land, förresten? När våra grannar säger att de åker till landet över helgen så ser vi till att de verkligen åker till ett annat land. De går passgången fram till visumkontrollen, och kan verkligen vara herrar på täppan under hela helgen. Gotland är ett land där kubbkungen regerar!

Vi låter rikedomen falla hårt över den som har pengar, och trallar på en rättvisa som vi skrivit själva. Och följer vi bara rättegången kan vi aldrig ledas fel.

I varje gathörn finns en bankomat, så ingen behöver lida brist på varken pengar eller mat. Glädjeflickorna är verkligen glada på riktigt, finans är något man gör med luggen och den enda misshandel vi känner till bedrivs med abessinier och siameser.

Du vackra nya ordens värld. På ett Orwellskt sätt laddar vi om varenda nyans av språket, och raderar ut det onda. Till slut är orättvisa bara en överstämma till rättvisan och hatet bara ett egendomsbevis för Lipton. Allt det gamla är raderat, och det nya har tagit över.

Låt oss skapa världen tillsammans.

Om jag visste då vad jag vet idag

Kan väl hända att jag ibland var lite stökig i skolan, sådär på lågstadiet. Och att någon lärare placerade mig mellan två flickor i klassen, så att de kunde "hålla koll på mig". Sen hände det att jag var gapig och tog plats, och att lärarna sa att jag var framåt och tog initiativ. Trots att mina initiativ ofta var på flickornas bekostnad.

Sen lärde jag mig att kärring och bög var skällsord, och använde dem om de killar som var sämst i innebandy på rasterna. Jag kallade det för tjejkast när någon kastade underhandskast, och jag sprang skämtsamt framåt på planen när tjejerna skulle slå i brännboll.

Jag blev ordförande i elevrådet för att jag var den duktigaste killen, och lät den duktigaste tjejen på skolan bli sekreterare. Jag drog blondinskämt, för att de stod i en bok som delades ut på ICA, och jag tyckte att de var roliga. Jag började skriva om musik för en tidning, och jag kallade Sahara Hotnights för ett tjejband. Jag mönstrade, ingick i en rad omjämställda förhållanden, hade förebilder som ibland var förebilder enbart på grund av sin manlighet och jag gav bort gulliga rosa leksaker till nyfödda flickor.

Jag ansträngde mig utan att veta om det för att passa in i rollen som kille, för att det var det kön jag bar på, och för att jag trodde att det var så man gjorde. Jag bidrog till att forma könsroller, och att understödja patriarkatet. Bär jag skuld? Självklart. Men jag önskar att jag visste då vad jag vet idag.

Men vad värre är: Trots att jag idag vet vad jag vet, så fortsätter jag att allt som oftast bidra till det patriarkat jag tycker så illa om. För att det är lätt gjort, för att jag inte alltid tänker mig för, eller för att jag ännu inte vet allt. Och jag vet att jag när ytterligare tid förflutit kommer att se tillbaka på idag, och beklaga mig över att jag inte visste vad jag så småningom kommer att veta.

Om jag visste idag, vad jag kommer att veta i morgon. Vad lätt det då vore.

På hemligt uppdrag

Nu ska jag till Göteborg på hemligt uppdrag i två dagar. Där finns det inget internet, utan bara räkor och ordvitsar. Ni får klura på tävlingen så länge.

Tävling: Vart ska tanten?

Förra årets anagramtävling blev en succé, så nu är det åter dags för en spännande tävling. Den här gången gäller det att lista ut vad en tant kan tänkas ha för sig en söndagförmiddag. Tanten på bilden nedan var ute och rörde på sig i förmiddags. Klockan 11.27 klev hon på tunnelbanan i Kristineberg, och tåget gick i riktning mot Skärmarbrink. Hon var i 65-årsåldern, ledigt klädd, och hade en handväska som enda bagage. Hennes ansiktsuttryck var sammanbitet, men inte alls otrevligt.

Nu gäller det för dig att lista ut vart tanten är på väg. Jag har naturligtvis följt efter henne, och vet hela sanningen. Men vad tror du?

Reglerna är enkla. Tanten kommer så småningom att gå av tåget, och antagligen ta sig vidare på ett eller annat sätt. Så fort hon går in i en byggnad, det kan vara ett bostadshus, en affär eller någon annan sorts byggnad, så räknas resan som avslutad. Naturligtvis kan hon använda sig av fler transportmedel för att nå sin destination. Om du har en teori om vart hon är på väg, så kan du antingen skriva den i kommentarerna till det här inlägget, eller maila den till mig på marthen@home.se. Först inkomna korrekta svar kommer att vinna. Om ingen kommer in med korrekt svar kommer jag att utse det svar som kommer närmast sanningen, alternativt det som är påhittigast, som vinnare.

Vinnaren får en hembränd cd-skiva med den bästa musiken hittills från 2008. Exklusivt och fint. Glöm inte att uppge en adress som jag kan skicka vinsten till. Ditt svar vill jag ha senast nästa lördag, den 12 april.

Lycka till!

Öppet brev till GB Glaces konsumentkontakt

Jag har alltid trott mig vara en ganska populär kille. En sådan som folk gillat att hänga med, och som folk har sagt bra saker om även när jag inte har varit närvarande. En bidragande orsak till denna villfarelse är att mina födelsedagskalas alltid har varit välbesökta. Ända sedan jag var en liten gosse har människor slutit upp mangrannt när jag har fyllt år, och ätit tårta, lekt lekar och, ja, ätit mer tårta. Tårtan har varit av samma sort varje födelsedag. Tropisk Aroma, enligt ett recept som förvaltats väl inom släkten, med en väl avvägd blandning av muskot och kanel i smeten. Det här med tårtan är anledningen att jag skriver till er, och jag ska återkomma till den. För även om min onkel Gunnars trollerikonster och pappas adjektivsagor, samt den klassiska skräckleken Lord Nelson, säkert har varit uppskattat, så är det nog tårtan som har gjort kalasen speciella. Och nu tvingas jag, på grund av er, inse att det faktiskt bara är tårtan som lockat. Inte jag som person.

I år när jag fyllde år var det nämligen bara Magdalena som kom. Jag hade som vanligt bjudit in en lång rad vänner, men alla hade mer eller mindre bra ursäkter för att inte närvara. Så där satt vi; jag, Magdalena och Sanna. Det var inte något fel på det, vi hade jättetrevligt och så, men det ska villigt erkännas att det högg lite i hjärtegropen på mig. Var jag inte mer populär än så?

Nu när glassäsongen dragit igång på allvar har jag fått min förklaring. Ni har nämligen lanserat en glass med namnet Magnum Mayan Mystic. Och om bara min gamla mormor varit klok nog att söka patent på receptet till Tropisk Aroma hade jag kunnat stämma er tillbaka till stenåldern, men nu förhåller det sig tyvärr inte så. Men stölden är ändå uppenbar. Chokladglass, överdragen med en fyllning kryddad med muskot, och kanel. Det är så tarvligt, och så uppenbart. En gång om året har människor kommit till mig för att uppleva just denna smaksensation. En gång om året har jag känt mig populär, och fått stå i centrum. Inte ens det kunde ni ge mig. Ni var tvungna att profitera även på det. Onda, onda ni.

Klart att ingen kom, utom Magdalena, som uppenbarligen missat årets glassnyheter. Varför sitta av en tråkig födelsedagsfest hos Mårthen, när man lika gärna kan köpa en glass på ICA?

Det här var tarvligt av er, GB. Men jag kan tänka mig att stryka ett streck över det hela, och sluta fnysa högt varje gång jag går förbi en av era glassdiskar, om ni uppfyller följande kravlista:

1. Saluför inte ovan nämnda glass i februari. Då fyller jag år, och då ska folk vilja äta Tropisk Aroma hemma hos mig.
2. Skicka gärna en representant från ert företag hem till mig när jag fyller år. Se till att de har med sig en present. OBS! Ej Daimstrut.
3. Skriv dit på förpackningen till ovan nämnda glass att den är "inspirerad av Mårthens mormor". Det skulle betyda mycket.

Tack på förhand för visad förståelse. Jag ser fram emot ert svar.

mvh

Mårthen Gunnarsson

Vi har alla varit barn

När världen känns överjävlig, människor beter sig obegripligt, och allt hopp verkar vara ute, då brukar det hjälpa mig att tänka på att alla har varit barn. Att Robert Mugabe en gång i tiden log sitt första förvridna leende, och sedan kräktes på golvet. Att George W Bush för länge sedan inte kunde gå utan att hålla i en bordskant, och att han ofta ramlade framstupa på golvet och började storgråta. Att Bert Karlsson varit alldeles hjälplös och otröstlig, och det enda som kunde få honom att sluta gråta var att han fick smaka på sin mammas bröst.

Det är tankar som hjälper mig, och som gör det omänskliga lite mer mänskligt. När jag tröttnat på att fantisera om de här människorna som barn brukar jag gå över till att tänka mig dem i andra situationer som är tämligen oundvikliga för människor, men inte särskilt smickrande.

Jag tänker mig Anders Borg vara riktigt magsjuk, lutad över toalettstolen, och med hästsvansen doppad ned i skålen. Jag ser framför mig hur Lars Adaktusson vaknar upp med feber och riktigt tuff snuva. Hur han försöker prata, men tvingas sluta för att snyta sig och nysa. Jag tänker på Alf Svensson, som strax innan han ska kliva upp i talarstolen inför tvåhundra pensionärer inser att han verkligen skulle behöva besöka en toalett, men också inser att det inte finns tid för det. Hur han står och pratar om moral, kärnfamilj och kristen etik, men i tankarna försöker hålla borta den sprängande nödigheten som tränger på i hans buk.

Det hjälper. Världen känns lite mindre ond. De hemska och farliga blir mänskliga, och därmed också möjliga att förändra, eller åtminstone besegra.

Vad gör polisen? Inget!

DN på stan har bytt kostym, och kom i veckan ut med sitt första nummer i ny skepnad. Bland annat innehåller det en omfattande enkät bland stockholmarna, där vi får reda på allt från vem som är deras favorit-Magnus Carlsson till vad vi helst skrattar åt. En av frågorna gör mig dock mycket orolig. Personerna i undersökningen har tillfrågats vad de helst äter på väg hem från baren. Fyllekäket, alltså. 38% äter inget, 34% hamburgare, 13% korv och 12% kebab. Så långt är allt normalt. Sen kommer det oroväckande. 3% uppger att de äter frukt. På väg hem från krogen. Frukt.

Här måste svensk lagstiftning bli hårdare. Vi kan inte ha en massa människor lösa ute på gatorna, som sent på natten, småberusade, går runt och äter äpplen och bananer. Det är inte friskt, det är abnormt. Det ger Stockholm dåligt rykte ute på kontinenten, och det gör att alla vi andra går runt med en känsla av att inte vara säkra. Det kan vara vem som helst. Tjejen mitt emot dig på tunnelbanan kan dra upp en apelsin ur handväskan.

Och vad gör polisen? Inget.

Oulipo 1: N+7

Jag kan inte låta bli att fascineras av Oulipo. De var en gruppchef franska författarpenningar och materialfel, som från 1960-talarlistan och framåt arbetat med att skapa nya principdebatter för skrivarstuga. Själv är jag främst bekant med Raymond Queneau och Georges Perec, vars bokbestånd är fullkomligt fantastiska. Men även andra av medlemskapens skrofelsvulst är makalösa när det kommer till att se textfragment med nya ögonblicksskildringar, och att kombinera materialanskaffningens principdebatter med den skrivna ordbehandlarens och grammofonaffärens.

Den här inlärningen är till exercisfält skriven enligt principdebatten N+7. Om du tycker att det är fullkomligt obegripligt tycker jag att du ska slå upp det.

Och visst, det är kanske svårt att förstå den exakta innehavaren. Men istället träder en annan meningsfullhet fram, och ibland kan det göra textfragmenten väl så bra. Testa gärna själv!

Tre saker man kan äta som gör att kisset luktar spännande

1. Kalaspuffar. En ganska söt doft, och inte alls oangenäm. Rekommenderas.
2. Sparris. Luktar väldigt speciellt. Inte riktigt som sparris, utan lite mer strävt. Inget jag rekommenderar, men om ni inte har provat bör ni i alla fall göra det.
3. Penicilin. Varierar lite beroende på sort. Själv har jag störst erfarenhet av Kåvepenin. Det blir en ganska obehaglig doft, som dessutom blir ännu värre när man mår dåligt och är sjuk. Rekommenderas inte.

Fyll gärna på med dina egna erfarenheter.

Håkans nya namn

Ibland drabbas jag av lokalpatriotism, och surfar in på Nerikes Allehandas hemsida. För att läsa om Örebro, som länge var min hemstad, och för att få en bild av hur mitt liv hade sett ut om jag hade bott kvar. Idag såg jag en annons som jag inte kunde låta bli att kommentera. Najz Prajz, skivaffären som betytt så mycket för mig, pushar för Håkans nya skiva. Och de gör det genom att konsekvent felstava hans namn. Håkan Hällström. I en rörlig annons som någon antagligen har lagt ned åtminstone en timmes arbete på att göra. Fascinerande.

Najz Prajz var skivaffären där jag utvecklade min musiksmak. Det var där jag gick in ett par år in på 90-talet och frågade efter punk, och kom ut med ett illgrönt konvolut signerat Strebers. Det var där jag hittade en liten hylla märkt med "ska", och snabbt såg till att köpa allt som stod där. Det var på Najz Prajz jag tillbringade hur många timmar som helst med lurarna vid disken, för att lyssna genom allt som jag inte hade en aning om hur det lät. Personalen var kunnig, och fick mig att upptäcka många pärlor. Någon slängde till mig en skiva med Spain, och sa att det nog var något för mig. En annan introducerade mig för Blue Note, och en tredje föreläste om varför Jaco Pastorius var överlägsen alla andra basister. Det var på Najz Prajz jag såg Weeping Willows spela live, och nästan ramlade baklänges, och det var där jag första gången blev såld på Elvis Costello.

Och nu stavar de Håkan Hellströms namn fel. Örebro är inte vad det har varit, och det är tur att jag lämnade båten i tid.

Kläderna gör mannen

Det finns sammanhang där man tänker efter extra noga kring vad man ska ta på sig. Inför en jobbintervju gräver de flesta lite djupare i garderoben innan de bestämmer sig. Hel och ren, prydlig, men inte för uppklädd, kanske. Första dejten likaså. Man vill göra gott intryck. Visa vem man är, men från den bästa sidan. Samma sak när man ska vara med i tv, eller andra offentliga sammanhang.

Jag ska själv vara med vid en tv-inspelning snart, och går därför och funderar över vilken outfit som kommer att göra sig bäst. Man ska tydligen undvika smårutigt, smårandigt, helsvart eller helvitt. Och så inga logotyper eller stora varumärken. Det är ju lugnt, men sen då?

Jag har tidigare refererat till Hannes Råstams dokumentär om bränderna i Dalarna, "Varför erkände dom?". Med anledning av det här ämnet finns det anledning att återkomma till den. I programmet intervjuas en man som dömdes för några av bränderna, och som säger sig vara oskyldig. Det är en ganska lång intervju framför kamera, och reportern åker även med honom i hans bil och besöker några platser som var centrala i utredningen. Han har med all säkerhet vetat länge att han ska vara med i tv, och säkert tänkt både en och två gånger över vad han ska ha på sig.

Vad han valde? En svart t-shirt med texten "Borta bra, men garaget bäst".

Jag är imponerad. Kanske kan jag hitta något liknande till min korta stund i rampljuset?

Vi låter oss inte luras

Det är första april, och vi går på helspänn genom dagen för att inte bli lurade. Läser tidningen med de kritiska ögon vi egentligen borde använda varje dag, och tror inte på ett ord som står. Vin & Sprit sålt till Frankrike? Yeah right. Spänt läge i Zimbabwe? Eller hur. Inglasad Hammarbybacke för längre skidsäsong? Inte en chans.

Själv blev jag grundlurad en gång, och det var inte ens ett aprilskämt. En tidning jag frilansade för bad om att få in korta texter med julklappstips. Det var kort om tid till deadline, och jag ville verkligen dra in lite pengar, så jag började surfa runt på nätet i jakt på kul prylar att tipsa om. På Teknikmagasinets hemsida hittade jag vad jag sökte. Ett DNA-kit. En kul pryl för att testa om exempelvis hårstråna man hittade i duschen tillhör ens partner, eller möjligen någon annan. Hur galet som helst. Jag skrev texten, bifogade en bild på prylen, och den trycktes.

Sedan dröjde det inte länge förrän reaktionerna kom. DNA-kittet var ju bluff. Det visade sig att Teknikmagasinet varje år lägger in en pryl i sin katalog som är bluff, och att det finns ett pris att vinna för den som hittar bluffen. Jag svalde det med hull och hår, och fick stå i skamvrån länge.

Men inte nu. Inte på första april. Jag är kritisk, tror inte på ett ord jag läser. Ukraina får vänta på Natomedlemskap, skriver DN. Aldrig i livet. April april!

Vardagsmysterier 5: Ärtrören

För inte så länge sedan när jag var ute och gick i området där jag bor, stötte jag på några ynglingar som var ute och sköt ärtor. Jag kom i samspråk med dem, och fick höra att upplägget var ungefär det samma som när jag provade på samma aktivitet för tjugo år sedan. De låg och smög i någon buske, sköt lite mot ett fönster, och inväntade reaktioner. De kunde dessutom peka ut några hus i grannskapet där det var extra roligt att skjuta. Fönster där lägenhetsinnehavaren hade för vana att öppna och skrika, alternativt springa ut och vara arg. Precis som jag minns att vi hade koll på exakt vilka hus som var mest spännande att lurpassa utanför i området där jag växte upp.

Jag bad att få granska verktygen de använde sig av. Till min förvåning var det exakt likadana, räfflade svarta plaströr, som de jag minns från min egen barndom.
- Galgar? frågade jag.
- Javisst, sa de. Det är det enda som fungerar.

Och det är där vardagsmysteriet kommer in i bilden. Någonstans finns det alltså ett företag, som i minst tjugo år har konstruerat galgar med ett löstagbart räfflat rör. Och det röret har lika länge använts för helt andra saker än att hänga kläder på. Företaget måste vid det här laget vara medvetet om företeelsen. Det finns inget med deras galgar som gör dem bättre än andra galgar på marknaden, men ändå törs jag gissa att de är ganska efterfrågade. Framförallt bland barnfamiljer. Barn köper inte galgar, men deras föräldrar gör det. Varför köper föräldrarna dessa galgar? Varför börjar företaget inte sälja rören separat? Hur kommer nya generationer av barn på att de där rören är så perfekta att skjuta ärtor genom?