Fallet Rahman: Återkomsten

Joy Rahman. Det är ett fascinerande livsöde. 1994 dömdes han för mord till livstids fängelse. Efter att fallet fått stor uppmärksamhet, granskats av journalister och debatterats livligt, fick han resning och friades helt 2002. Blev en symbol för de oskyldigt dömda, och ingav hopp till alla de som sitter inlåsta fast de inte borde.

Nu är han åter misstänkt för mord. Häktad i Bangladesh. Enligt Aftonbladet misstänks Rahman och ytterligare tre män för mord. Mordet ska ha begåtts för tre år sedan på kassören i den biståndsorganisation som Rahman har byggt upp med hjälp av det rekordstora skadestånd som han fick av svenska staten efter den friande domen i hovrätten.

Det ska onekligen bli spännande att följa fallet framöver. Betyder det här att han faktiskt var skyldig förra gången också? Eller är han oskyldigt anklagad ännu en gång? Eller är det så att åtta års stämpel som mördare faktiskt kan förvandla en människa till en sådan? Att tiden i fängelse fick honom att så småningom börja identifiera sig som en potentiell mördare, och att steget därmed inte var så långt.

Det är inte så svårt att dra paralleller till Hannes Råstams utmärkta dokumentär om pyromanerna i Mora på 70-talet. Se den om ni får chansen, för det här är ett ämne vi kommer att se mer om i medierna framöver.

Mitt strå till stacken

Jag gillar att betala skatt. Jag gillar överhuvudtaget idén med att människor gör saker tillsammans, äger saker tillsammans, och hjälper varandra. För mig handlar skatt väldigt mycket om det, och jag nästan skäms när jag gör ett avdrag i deklarationen, även om det är fullt legitima sådana.

Häromdagen damp deklarationen ned på hallmattan. Eftersom Skatteverket vet att alla inte har samma inställning som jag hade de försökt att vara lite pedagogiska. Längst bak i broschyren ”Dags att deklarera” fanns en liten sammanställning över hur skattepengarna används, krona för krona. Det var både glädjande och skrämmande. Efter lite räknande kan jag konstatera följande:

- Under 2007 bidrog jag med 2 233 kronor till försvaret. Det känns sådär.
- Samma år bidrog jag med 9 001 kronor till hälso- och sjukvård. Där skulle jag gärna ha skänkt lite mer.
- Kultur- och fritidsverksamheter fick bara 1 395 kronor av mig. Jag skäms.

Nu handlar det här givetvis bara om den skatt som drogs från min inkomst. Genom moms, punktskatter och de sociala avgifter som min arbetsgivare betalat för mig under året är beloppen betydligt högre. Men fördelningen är densamma. Undrar vad de köpte för mina pengar. Mitt bidrag till försvaret bör ha täckt in några uniformer. Sjukvården fick nöja sig med att anställa en sjuksköterska på halvtid i några veckor, och kulturen hade knappt råd med vinet till en medelstor vernissage. I år ska jag försöka bidra mer. Jag lovar.

Färgstarka kvinnor my ass

Inför internationella kvinnodagen frågade ETC.se tjugofem personer vilka kvinnor de ser upp till. En bra idé, tycker jag. De patriarkala strukturerna styr våra tankebanor, och det är många av oss som i första hand får upp en rad av män när vi ska tänka över våra förebilder. Både för att det är män som oftast framställs som hjältar i medierna, och för att vi ofta undermedvetet översätter "person" till "man" när frågan ställs.

Svaren är spännande. Allt från personliga reflektioner kring en mor eller hustru, till omnämnanden av berömda kvinnor. Winnie Mandela, säger någon. Hade frågan varit annorlunda formulerad är det troligt att det snarare hade blivit Nelson.

Men så kommer den sista personen som intervjuas. En pensionär. Man, givetvis. Han svarar:
- Visst finns det många färgstarka kvinnor. Hillary Clinton är duktig och aktuell, men jag gillar Condoleeza Rice också och Indira Gandhi förstås.

Jag klandrar honom inte. Det är inte hans fel, utan resultatet av en lång tids snedvridning. Men ändå. Färgstarka kvinnor. När frågan gäller vilka kvinnor han beundrar. Om män fortfarande beundrar kvinnor först och främst för att de är färgstarka, då har vi en väldigt lång väg kvar att gå.

En röd hjullastare

DN berättar idag om 18-åringen som i natt tog sig in i en hjullastare, och gav sig ut på en liten röjarresa i Hässelby. Vi är nog många som har lekt med tanken när vi passerat stora fordon med enorma hjul, hårda skopor och galler för fönstren. Funderat över vad som skulle hända om man körde i full fart in i ett hus, eller hur lång tid det skulle ta att riva en liten kiosk. Men steget till att faktiskt göra det är väl vad som skiljer agnarna från vetet. Och då menar jag att det är vi som låter bli som är vetet.

Hur som helst så är det något helt annat som fascinerar mig med DN:s artikel om händelsen. Det är en ganska kort text, och inte särskilt detaljerad. Men en detalj ger de oss. Hjullastaren var röd. Varför får vi veta det? Hur påverkar det vår förståelse av det inträffade? Hade det varit en annan sak om det var en grön hjullastare?

Timmen vi inte helt får igen

Vi är många som har tänkt på grillar idag. Det är den helgen på året då vi ska ställa om klockan, och för att veta åt vilket håll upprepar vi som ett mantra ramsan om grillen. På våren ställer man fram grillen, på hösten ställer man tillbaka den. Sen går vi och lägger oss på kvällen, och låter myndigheten för tidsinsamling göra sitt. Under natten går de runt och samlar in våra timmar. En timme från mig, en från dig, en från din granne, och när natten är över har vi alla berövats på en timme var. Vad som händer med de insamlade timmarna omgärdas av sträng sekretess, men jag har hört trovärdiga rykten om att de förvaras i ett bergsrum utanför Huddinge.

Där ligger de lagrade i prydliga högar fram till hösten. Då ställer vi tillbaka grillen och klockorna, och får våran timme åter. Utan ränta.

Och därmed blir vi kanske ändå berövade något i det långa loppet. För tiden är en subjektiv sak, och den timme vi kommer att tilldelas i höst kommer att kännas aningen kortare än den vi i natt kommer att bli av med. Förklaringen är enkel, och kan förklaras på följande sätt.

För en fyraåring motsvarar ett år en fjärdedel av livet, och därmed en tämligen stor del av allt man har upplevt. Ett år är länge. Julafton ligger långt bort, och det är en evighet till nästa födelsedag. För en 50-åring utgör ett år bara två procent av livet, och är därmed en väldigt liten del av det man känner till och minns. Efter hand som vi åldras känns det som om livet går med högre och högre fart, jularna återkommer med tätare mellanrum, och vi önskar att det kunde vara lite längre mellan födelsedagarna.

En slags tidsinflation med andra ord. Och den gäller givetvis timmarna såväl som åren. Så den timme vi lånar ut till myndigheten för tidsinsamling i natt kommer vi aldrig helt att få åter. Så ställ fram grillen, passa på att njuta av tiden. Den går snabbare och snabbare hela tiden.

Passar perfekt, av en slump?

Saker som passar som handen i handsken, fast det antagligen inte var meningen från början:

- Merc's klassiska Lord John-rock. I fickan får det precis plats med en dvd i standardfodral.
- Clas Ohlsons verktygsväska i metall. Sliter man ut inredningen får det precis plats tre rader med cd-skivor, och väskan är sålunda perfekt som dj-väska.

Jag inser att man borde ha minst tre exempel i en sådan här lista, men jag hoppas att ni kan hjälpa mig. Vad har ni hittat som passar perfekt, men som egentligen kanske inte är tänkt så? Fyll på i kommentarerna.

Kassa tankar 2

Det tycks finnas en allmän förståelse för att personer som bara ska ha en eller två varor under vissa omständigheter kan få gå före i kassakön. Ibland har det hänt att jag själv har erbjudits att gå före, när jag har stått där i kön med bara en liter fil under armen. Det är trevligt, och oftast ganska rimligt. Men som alltid med oskrivna regler så kan det ibland bli ganska fel.

För inte så länge sedan stod jag i kön i min dagligvaruhandel. Det var långa köer i alla kassor, och jag kände mig ganska stressad över situationen. Det var minst fem personer före mig i kön, och alla hade ganska välfyllda varukorgar. Då kommer en tant som bara skulle ha någon liten konservburk, går fram till personen som står näst längst fram, och ber om att få gå före eftersom hon ska ha så lite. Personen släpper in henne, hon vill väl inte vara oartig, och plötsligt har jag sex personer framför mig. Utan att ha haft något att säga till om själv. När det blir tantens tur visar det sig dessutom att hon ska betala med mynt, vilket alltid drar ut på tiden.

Givetvis borde tanten ha börjat längst bak i kön, och avancerat framåt så långt vår snällhet kunde tänkas sträcka sig. Kanske finns det till och med en formel för det. Två varor och tant med rollator, det innebär tre steg fram i kön. Fyra varor och ingen rollator, ställ dig sist. En vara, rollator och flåsande andhämtning, ställ dig först, genast.

En annan observation på samma tema är att det inte är mängden varor, utan snarare betalrutinen, som avgör hur lång tid det kommer att ta innan man är framme vid kassan. Om folk bara lägger upp varorna ordentligt på bandet, inte behöver ställa några frågor, och inte har valt några krångliga varor med otydlig streckkod, så tar själva inmatningen av varorna ungefär lika lång tid oavsett mängden varor. Betalningen däremot. Vi som betalar med kort, och har dragit det och slagit in koden redan innan alla varorna är inlästa, har bara en knapptryckning att klara av när kassörskan har gjort sitt. Medan de som väntar tills de får beloppet uppläst med att ens öppna handväskan, och sedan ska rota efter sedlar, mynt och rabattkuponger, får oss längre bak i kön att somna. Sålunda ska man inte alltid ta den kortaste kön, eller den där folk verkar bära sina saker i händerna istället för i kundvagnar. Man ska titta på vilka som står i kön.

Snabb och fördomsfull guide:

- Tanter betalar kontant, och använder kuponger. Ibland har de dessutom för lite pengar med sig, vilket leder till att de måste returnera varorna en i taget tills de har råd att betala. Undvik.
- Barn betalar kontant, och ställer dessutom ofta frågor till kassörerna. Är de korta når de inte heller upp till myntmekanismen i de affärer där sådan förekommer, vilket tar ännu mer tid. Undvik.
- Gubbar betalar ibland kontant och ibland med kort. Men oavsett vilket tenderar de att ta tid. De glömmer koden, spontansomnar när de ska ta fram plånboken, eller kommer i sista stund på att de ska ha pressylta också, och lommar iväg inåt affären för att komplettera. Dessutom kan man ibland fastna i fällan att gubben bara håller köplats åt sin fru. Det som från början ser ut att vara en gubbe som bara ska köpa tidningen kan utvecklas till en fullastad vagn. Undvik, alltså.
- Unga. Och då menar jag i stort sett alla mellan 20-50 år. Betalar ofta med kort, är ofta lika stressade som du, och har inte vett att riva ut kuponger. Välj deras kö.

Kassa tankar 1

Jag brukar handla i en stor dagligvaruhandel vid Fridhemsplan. Den har två våningar, stort utbud, och massor av folk. Oavsett när man går dit är det fullt av människor som springer runt och fyller sina korgar och vagnar med allt möjligt och omöjligt. Och när så många människor samlas på en och samma plats uppstår alltid små lustiga situationer. Jag tänkte dela med mig av några.

De som sitter i kassorna i min affär är inte bara kassapersonal. De är klippetkassörer. Med jämna mellanrum hör man högtalarrösten ropa ut "samtliga klippetkassörer till kassorna, tack". Som att de är rädda att kassörer från andra butikskedjor ska hörsamma deras utrop om de inte är tillräckligt specifika. Klippetkassörerna är väluppfostrade, och följer en väldigt tydlig rutin. Så fort de har gett kvittot till kunden före tittar de upp, ser mig i ögonen och hälsar. Det går på automatik, men är ett trevligt sätt att etablera en kontakt.

Ibland har man redan hunnit interagera med kassören på ett eller annat sätt innan det är dags för hälsningen. Man kanske har frågat om kassan är öppen, sagt till om en kvarglömd artefakt, eller påpekat att brödet är den sista varan som tillhör kunden innan, och att allt från och med filmjölken är mitt. Då blir den lilla hälsningen lätt absurd. Vi har redan tittat varandra i ögonen, och vi har pratat. Vi borde ha passerat hälsningsstadiet i vår flyktiga relation. Men ändå, omedelbart efter kvittot, ett snabbt ögonkast och ett "hej". Som att kassaapparaten inte kan börja registrera varor innan hälsningen har ägt rum. Det är gulligt.

Minns mina nummer

Den mänskliga hjärnan är outgrundlig. Enorma mängder information kan lagras i minnet, och dyka upp vid de mest oväntade tillfällen, samtidigt som vi kan ha stora svårigheter att komma ihåg de mest triviala sakerna.

Jag minns telefonnumret vi hade när familjen bodde i Karlstad. Jag var sex år när vi flyttade därifrån, har rimligen aldrig själv ringt till det, och kommer aldrig att ha någon glädje av att kunna det. Jag minns telefonnumret till Calle som var min bästis under uppväxten. Både hemnumret och numret som gick till hans mammas firma i rummet under trappan. Jag minns att Ester i min gamla klass fyllde år den 25 april, och jag minns varenda pinkod jag har haft till mina mobiler. Jag minns personsökarnumret jag hade på gymnasiet, innan mobilerna tog över, och jag minns hur många trappsteg det har varit i varenda trappa i varenda hus jag någonsin har bott.

Men jag måste fortfarande kolla i kalendern för att se när personer som står mig nära fyller år, och jag har ingen aning om portkoden hos flera av mina vänner som jag besöker ofta.

Har det blivit fullt? Finns det bara plats för ett begränsat antal nummer i hjärnan, och nu är platserna upptagna? Kan man kasta dem i papperskorgen, och sedan tömma papperskorgen? Sådär som vi i datagenerationen har lärt oss att man måste göra för att frigöra plats. Jag kommer aldrig att gratulera Ester. Jag vill glömma henne. Hon blockerar min möjlighet att minnas när viktigare människor fyller år.

Det kanske är dags att uppgradera hårddisken?

Plaggen jag bar

Tre plagg jag en gång i tiden gärna bar, men som idag känns lite fel, av olika anledningar:

1. Pannband. Under slutet av 80-talet var pannbanden the shit. På vintern hade vi breda, stickade pannband med färgglada mönster. På sommaren blev de lite smalare och sportigare. Det fanns till och med varianter med tofsar. Vi hade dem istället för mössa, och de fick våra stubbade frisyrer att se urläckra ut. Idag? Njae. Jens och jag såg en man med pannband igår. Det såg mest dumt ut.

2. Allväderstövlar. Jag vet inte om det var en vedertagen term, eller om det mest var något som mina föräldrar kallade de där stövlarna i plast som gick att använda i alla väder. De var gråa och lite räfflade, hade luddigt foder på insidan, och kunde omöjligt ta in vatten. Fantastiska egentligen. Både för pölplask, snölek och isutforskande. Idag? Jag är tveksam till att de skulle göra sig lika bra i storlek 42. Vi nöjer oss med det.

3. Bävernylonoverallen. Det var en fröjd att gå ut i vinterväder när overallen var på plats. Man kände sig som en dykare eller rymdgubbe. Inget kunde tränga in, man kunde omöjligt bli kall, och det var helt okej att slänga sig på marken närhelst man önskade. Slitstarka var de också. Idag? Tror att jag skulle känna mig obekväm med att gå runt på jobbet med overallens överdel knuten runt midjan. Och tar jag av mig overallen helt vet jag inte om mysbyxorna under gör sig särskilt bra vid personalmötet. Det blir inget, helt enkelt.

Knattematchexperimentet

Det hela började med att jag och Harlén var ute och promenerade tidigare i vintras. Vi gick förbi Kristinebergs IP, och började prata om hur synd det är att så fina arenor nästan aldrig har någon publik. Att det mest spelas knattefotboll och lägre divisioner där, vilket inte brukar dra några större massor. Vi började spåna om hur kul det skulle vara att dra ihop sjukt många människor och gå på en knattematch, och heja på ena laget. Efter att ha bollat idén ytterligare några varv bestämde vi oss för att prova. En Facebook-grupp startades, och gensvaret var enormt. Idag klockan 14.40 drog matchen mellan Hässelbys och Huddinges pojkar -98 igång, och sådan publik har de nog aldrig haft förut. Flaggor, fyrverkerier, megafon och ramsor.

Det var naturligtvis sjukt roligt. Och för oss som kläckte idén var det fantastiskt skönt att allt gick så bra. Det vore lögn att säga att vi inte har varit lite oroliga. Oroliga för att fel folk ska komma, att det ska bli bråk, att lagen ska bli rädda och inte våga spela, eller att någon olycka ska inträffa. Men med facit på hand - underbart.

Sen kan jag personligen inte låta bli att reflektera över händelsen som ett konceptuellt konstverk. Här har vi personer som till ålder och beteende stämmer väl in på den klassiska supporterkulturen. Åtminstone en del av de deltagande är garanterat ganska vana vid att stå på fotbollsmatcher och ropa. Under fyrtio minuter idag lät de som om Hässelbys pojkar 98 var det enda lag de brann för. De jublade, buade, hyllade och skrek. I morgon har de glömt bort laget. Betyder det att dagens uppvisning var skådespeleri? Eller betyder det att all supporterkultur egentligen har inslag av skådespeleri? Hur mycket handlar det om att ryckas med i en grupps eufori, och hur mycket handlar det om att verkligen bry sig om de spelare som befinner sig på planen, och deras prestationer?

Oavsett vilket, tack till er som kom! Vi hade väldigt roligt, och det märktes det att även de på planen hade. Nästa gång går vi på en föreläsning om stenar tillsammans!

Vem bjuder?

Pengar är ofta ett känsligt ämne. Och många gånger vore saker så mycket lättare om man bara struntade i det, och ställde den ibland så förbjudna frågan: Vem betalar?

Säkert känner ni igen situationen. Du är en i ett större sällskap som ska äta på restaurang. Det kanske är ett jobbsammanhang, någons födelsedag, eller liknande. Det börjar närma sig slutet på månaden, och du har en högst begränsad summa pengar kvar på kontot. Hade det varit upp till dig skulle du aldrig valt att gå ut och äta, men det här är ett sammanhang som du inte råder över. Menyn kommer in, och du konstaterar att det enda du har råd med är en förrätt och ett glas vatten. När det blir din tur att beställa försöker du låtsas att du inte är så hungrig, och frågar om det är okej att ta den där soppan som huvudrätt. Servitrisen ler lite förläget, men du får din soppa och försöker få den att räcka länge.
Sen kommer notan in, och ett av följande tre scenarion utspelar sig:

1. Den som bjudit in till middagen tar hand om notan. Lämnar över sitt kort som om det vore helt självklart, och du sitter med kurrande mage och undrar varför du är den ende i sällskapet som inte är mätt.

2. Någon säger med myndig stämma att "vi delar väl notan på tio", och alla förväntas lägga lika mycket. Du sitter med kurrande mage och undrar varför du är den ende i sällskapet som inte är mätt, när du ändå måste betala för de andras vin och tre rätter. Från toaletten ringer du en kompis som får föra över ett par hundra till ditt konto, så att du kan ta dig ur situationen med äran i behållning.

3. Var och en betalar för sig. Du är fortfarande den ende i sällskapet som inte är mätt, men du har rättat mun efter matsäck och förhoppningsvis haft en trevlig kväll.

Oavsett vilket scenario hade det ju varit skönt att veta innan. Men allt för ofta gör man inte det. Och att fråga går ju inte för sig. Då riskerar man att framstå som snål, eller ännu värre - fattig. För att pengar styr, markerar status och position, och för att alla alltid ska framstå som så världsvana att de inte vågar göra något som kan bevisa motsatsen.

Onödigt. Så snälla, nästa gång du är den som planerar att bjuda, eller åtminstone tror dig veta hur notan kommer att hanteras, säg det. Innan beställningarna tas upp, resan beställs eller konsertbiljetterna bokas. Det finns många som inte vågar fråga, men som väldigt gärna vill veta.

Påskmaten och den andra helgmaten

Jag gjorde misstaget att gå till affären för att handla idag. Där var även alla andra som bor på Kungsholmen, och alla gjorde sitt bästa för att tränga sig fram och fylla sina korgar och vagnar inför den stundande påskhelgen. Påsken är den konstigaste av våra högtider. Fyra röda dagar på rad är det ingen annan helg som lyckas åstadkomma, och ändå har vi förvånansvärt få riktigt stabila traditioner förknippade med påsken. En snabb rundfrågning bland mina vänner visar att det främst är två saker som de flesta verkar ha gemensamt. De nämner att de brukade klä ut sig till påskkärringar som små, men att ingen verkar göra det längre. Och de nämner maten.

Högtidsmat i Sverige är spännande. Den är likadan oavsett vad vi firar. Principen är att när det är storhelg ska vi ha lunchbuffé. Där ska det ingå sill, lax, köttbullar, prinskorvar, ägg och must. Sen har vi vissa specialinslag för att den som tagit för många nubbar och plötsligt vaknar upp vid ett dignande buffébord snabbt ska veta vilken tid på året det är. Skinka och gröt betyder jul. Målade ägg betyder påsk, och om man råkar befinna sig utomhus är det antagligen midsommar. I övrigt är det inget som skiljer. Vi till och med hittar på anledningar att sjunga fåniga sånger och dansa runt fallosar vid två av tre stora högtider.

Det mest fascinerande är att folk ändå är så exalterade. Påskbord! Kul! En gång om året, så det är lika bra att äta mycket!

Vi är allt bra lättlurade. Byter man bara etikett på musten så känns den spännande och fräsch igen.

Flyttade gränser för bekantskap

Jag är i Örebro över helgen. 60-årsdag i familjen, nyfödd bebis, och många släktingar på plats. Ni förstår själva, och det är riktigt trevligt.

Igår gick jag ut en sväng med några vänner. Behövde få något annat än att vara med släkt, och hamnade så småningom på en sportbar som var tämligen välbesökt. Trots att det var åtta år sedan jag bodde i Örebro springer jag alltid på bekanta när jag går ut. Folk som gått i samma skola, bekantas bekanta, folk man bara känner till, och knappt vet vad de heter. Men gränserna flyttas beroende på sammanhanget.

Jag tänker att om jag fortfarande bodde här skulle jag nog inte hälsa på alla bara för att jag kände igen dem. Att det då skulle bli allt för mycket hälsande, när man träffar samma människor helg efter helg. Men nu, när jag bara är här några gånger om året, så hälsar man glatt på folk som man knappt vet vad de heter, bara för att man känner igen dem. Och för att det var länge sen.

Reser man längre bort flyttas gränserna ytterligare. Går man på stan i Köpenhamn så stannar man till och med och pratar när man träffar någon man känner igen. Bara för att det är så få man känner. Och möter man en bekant i Sumatras djungel är nog till och med en kram berättigad. Även om man inte kan varandras namn. Då räcker det med att en gång ha setts, kanske, och att båda kommer ihåg det.

Så flyttar vi våra gränser. För att vi behöver känna igen folk, och gillar att ha fasta punkter i tillvaron. Men på rätt nivå.

Palme och slumpen

Jens är inte bara en bra vän, har har en bra blogg också. Nu senast gav han sig på att lösa Palmemordet. Han presenterar en intressant teori, även om jag själv inte tror ett dugg på den. Personligen har jag varit övertygad om lösningen i många år, och är ganska tillfreds med den. Den är liksom den ultimata dråpligheten.

Teorin är vitt känd. Det var Christer Pettersson som gjorde det. Han var pundare, hade hamnat i tjafs med knarkhandlaren Sigge Cedergren, och bestämde sig för att döda honom. Småbusen Pettersson var skitnervös inför ett sådant upptåg, eftersom det vida översteg allt han tidigare varit med om. Han pumpade sig hög på amfetamin, och kompenserade med stora mängder sprit. Han visste att Cedergren brukade passera korsningen Sveavägen-Tunnelgatan på kvällarna, och ställde sig att vänta med sitt vapen. Resten är välkänt. Det råkade bara vara fel man som kom förbi. En man som liknade Cedergren, och rörde sig som honom. Och som genom en dimmig pundares ögon lika gärna kunde vara honom. Fel man på fel plats. Och så råkade det vara Sveriges statsminister.

Jag är verkligen ingen privatspanare, och har inte satt mig in i fallet mer än de flesta svenskar. Och jag förstår att det säkert finns saker som talar mot att det skulle ha gått till på det här sättet, precis som det finns saker som talar mot alla andra teorier som lanserats genom åren. Men det som tilltalar mig med den här teorin är elementet av slump. Dråpligheten.

Att om det varit vilken annan man som helst med markerad näsa och överrock med uppfälld krage som passerat den där korsningen den där kvällen, så hade det varit ett oförklarligt mord i mängden. Och hade det verkligen varit Sigge Cedergren så hade det varit en intern uppgörelse i den undre världen. Men nu råkade det vara Palme. Och då blev det Sveriges mest uppmärksammade brott. Då blev det natten då Sverige förlorade oskulden, ett paradigmskifte, en vändning i historien och dagen då landet blev lite kallare och hårdare.

Och Christer? Han förstod nog först långt senare vad han gjort. Om ens då.

En sak i taget, delfinmänniskor

Det finns en förening för delfiner som råkat födas i människokropp. De har till och med en hemsida. Det är ganska tänkvärt, och man kan inte låta bli att gripas av deras öden. Kraven de ställer kan vid första anblick verka rimliga. De vill ha ett samhälle fritt från fördomar om DHB (Dolphins in a Human Body). De vill tillsätta en statlig utredning om effekterna och kostnaderna av artbyten, och de vill ha möjligheter för DHB:are att juridiskt erkännas som delfiner. Rimligt, som sagt, men det finns förstås en hake. Innan DHB:are, och andra djur födda i människokroppar, ska erkännas som de djur de är vore det nog bra om en del andra regleringar i relationen mellan djur och människor infördes. Annars ser jag framför mig följande scenario.

Birger Ljungfeldt, 43 år gammal, vaknar en morgon i sin lägenhet i Hökarängen. Han är spänd, för idag är dagen då det ska ske. Strax efter lunch kommer hans barn från ett tidigare äktenskap över för att hälsa på, och strax efter dem kommer tre kollegor från jobbet, Sune från innebandyn och ett par gamla vänner. Birger har bett dem alla att komma över, eftersom han har något viktigt att berätta.
- Tack för att ni har kommit, börjar han. Jag har levt i en lögn. Hela mitt liv har jag burit på en stor hemlighet. Jag vet att jag ser ut som en av er, och bär på samma kroppsliga funktioner, på gott och ont. Men egentligen är jag en mygga. Jag har vetat det länge, men inte velat säga något. Det kanske känns konstigt för er, och jag förstår att ni har många frågor, men så är det.
Efter några timmar av diskussion, frågor, frustration och några glas whisky, accepterar Birgers anhöriga faktumet. De lovar att framöver referera till honom som mygga, och stötta honom i hans fortsatta kamp för att helt komma ut som mygga.
Birger är upprymd. Han går med i en organisation för andra djur födda i människokroppar, och börjar kämpa för de rättigheter de hittills förnekats. De demonstrerar, skriver insändare, samlar in namnunderskrifter och framträder i media. Inför det kommande valet kämpar de hårt för att få in några meningsfränder i riksdagen, och lyckas. Äntligen ser det ut som att ändringar kommer att ske.
Den 14 april 2011 är en historisk dag för Birger. Riksdagen har klubbat genom en lagändring som gör det möjligt för artavvikare att bli juridiskt erkända som den art de anser sig tillhöra, och Birger ska bli den första i Sverige som får sitt fall prövat. Inför ett samlat pressuppbåd öppnar Birger kuvertet med det avgörande beslutet från artprövningsnämnden. Fem sekunder av tystnad, sedan ser man en tår trilla nedför Birgers ena kind.
- Jag är en mygga. Allt kämpande har gett utdelning. Jag är en mygga, säger han inför kamerorna.
Då hörs ett vinande ljud, och ett splatt. Någon har mosat Birger med en tidning. Han skuffas in i ett hörn, tv-teamen packar ihop sina kameror, och journalisterna skingras.
En mosad mygga är väl inget att skriva om.

Information i säkert förvar

Jag rotade genom alla mina lådor på vinden häromdagen. Tanken var att jag skulle hitta mina gamla gymnasiebetyg, men som det brukar vara vid sådana tillfällen så hittade jag istället allt utom just det jag letade efter. Den gamla solcelldrivna helikoptern jag byggde av trä och glasspinnar, gummigubbarna som var så roliga, tio pärmar med skolarbeten och teckningar från barndomen, samt en hel del saker som jag inte kände igen, men som antagligen har varit värdefulla för mig i en tidigare fas av livet. Och så det bästa av allt: en låda märkt med "viktigt".

I lådan låg en bunt disketter. För dagens datoranvändare är redan ordet diskett lite läskigt och ålderdomligt. Inte många plockar idag fram en diskett när de ska spara en fil, när virtuella lagringsutrymmen, usb-minnen och brännbara dvd-skivor finns i överflöd. Betänk då att disketterna i min viktiga låda var av den äldre sorten, de som betecknades som 5 1/4". De som man kunde böja. De som de flesta har glömt bort, och som ännu färre har någon som helst möjlighet att använda sig av.

Varje diskett var märkt med texten "viktigt 1", "viktigt 2" och så vidare. Fem stycken. Jag har ingen aning om vad som är lagrat på dem, och med tanke på att de följt med i ett antal flyttar, utstått temperaturväxlingar som kan ta kål på det mesta, och legat i horisontellt läge i flera år, så lär jag aldrig få veta. Inte ens om jag faktiskt skulle få tillgång till en dator med kapacitet att hantera ålderdomliga floppydiskar. Så det som barnet jag en gång var bedömde vara tillräckligt viktigt att bevara för att göra sig besväret att omsorgsfullt samla i en låda, faller nu i glömska likt Shanti Roneys gamla uppsatser från högstadiet.

Kanske kommer jag någon gång att återkalla ett minne av något kul, som jag undrar om jag har kvar. Då är det nog där det är. I lådan på vinden, som jag aldrig kommer att slänga. Spelar roll om jag inte kan få fram informationen. Det är viktigt. Och ska därmed sparas. För alltid.

Att göra det fula snyggt

Det sägs att man måste vara en riktigt bra skådespelare för att spela någon som är dålig på att spela teater. Eller för all del en ganska hyfsad sångare för att medvetet kunna sjunga riktigt falskt. Och givetvis går samma princip att tillämpa på inredning och design. Man måste ha rätt bra känsla för att kunna gå över gränsen och använda sig av en antiestetik som ändå i sitt sammanhang blir rätt. Detta tycks väldigt många människor ha glömt bort, och en bidragande orsak är det alltför generösa användadet av ordet "kitsch".

Ordet, som är lånat från tyska eller jiddisch, dök så vitt man vet upp för första gången på marknaderna i München någon gång runt 1865. Vid den tiden fanns en stor grupp nyrika borgare, som gjorde allt de kunde för att med hjälp av sina pengar köpa sig status och visa att de platsade i societeten. Men utan kulturell fostran och tradition var de lätta offer för handlare som krängde på dem billiga imitationer, överdådiga dekorationsföremål och allsköns pinaler utan konstnärligt värde. Det glänste, var färgglatt, och såg för ett otränat öga ut att vara värdefullt. Men det var skräp - och kom att kallas kitsch.

Senare har ordet dykt upp i vågor. Ibland i sin ursprungliga betydelse, som nedvärderande ord för att beteckna dålig smak. Men ibland också som något mer positivt. Framförallt i och med de postmodernistiska strömningarna från 1980-talet och framåt blev det mer och mer vanligt med medvetna estetiska gränsöverskridanden, som då betecknades som kitsch. En välplacerad trädgårdstomte, gigantiska sidenblommor eller grälla tapeter började ta plats i sammanhang som i övrigt var minimalistiska och väldesignade. Under 90-talet ville plötsligt varje människa med lite trendkänsla ha sitt eget lilla inslag av kitsch i sin repertoar, oavsett om det rörde sig om en hawaiiskjorta under designerkostymen eller en gräslig vas i fönstret.

Givetvis ledde trenden till missuppfattningen att fula saker var coola. Att du kunde ta vad som helst som var fult, och göra det snyggt genom att kalla det kitsch. Människor vars hem i alla tider varit en utställning i dålig smak trodde plötsligt att tiden kommit ikapp dem, eftersom de nu ansåg sig bo i det perfekta kitsch-hemmet.

Än idag hör man ibland det där lilla ordet, och då ofta som en gardering från folk som inte riktigt är säkra på om något är fult eller snyggt. De har köpt sig ett nytt föremål till hemmet, och känner sig lite osäkra på vad andra ska tycka. Så för att förekomma eventuell kritik garderar de sig:
- Ja, jag tyckte den var lite kitsch, sådär.
Och genast ska man acceptera. Spelar väl ingen roll om den är ful. Den är kitsch. Så då är den rätt.

Så går det när ord drabbas av inflation. Och det enda som hjälper är karantän. Härmed föreslår jag att ordet kitsch förpassas till karantän i tio år. Från och med nu är saker antingen fula eller snygga. Vill man ha fula saker är det helt okej, men man ska kalla dem vid sitt rätta namn. Eller så har man bara olika smak. Det som jag tycker är snyggt tycker du är fult. Och det är ju helt i sin ordning. Men vi ska inte kalla det kitsch. Inte förrän år 2018. Då plockar vi fram ordet igen. Smakar lite på det, och funderar på om det är något vi vill ha. Kanske går vi och köper oss en trädgårdstomte, placerar den utanför vårt hus, betraktar det hela på lite avstånd, och känner oss nöjda. Kronan på verket. Det avvikande bland allt det snygga och rena. Kitschets återkomst - på riktigt.

Avgiftsfria relationer

I reklamfilmer har det blivit populärt att försöka applicera mänskliga egenskaper på företag. Det är naturligtvis ett bra trick för den marknadsförare som vill att företaget h*n gör reklam för ska framstå som lite mysigt och personligt. En uppstickarbank har i sin kampanj gått så långt att de liknar relationen till en bank vid relationen man har till en älskad. De pratar om att vänsterprassla, och visar i reklamfilmer hur någon berättar för sin partner att hon träffat en annan. Och terminologin återkommer i flera kampanjer. Man pratar om att göra slut med banken/företaget, uppmanar till trohet, och så vidare.

Det här är en analogi som inte håller. För alla de här företagen vill åt dina pengar. Och även om det förekommer liknande motiv i vissa kärleksrelationer så brukar det då åtminstone vara något subtilt. Inte finstilta procentsatser, smygande avgifter och fastställda taxor.

Kanske är det den mottrend som uppstår som en konsekvens av reklamvärldens försök att likställa de olika typerna av relationer. Att relationer mellan människor i allt större utsträckning börjar härma relationen mellan kund och företag. Här är några exempel på vad som kan vänta oss då:

- Nästa gång du ska träffa en kompis på stan, och blir fem minuter för sen, får du höra att din vän tar ut en förseningsavgift på 45 kronor.
- Du har gjort upp med en vän att ni ska äta middag nästa lördag. På tisdagen ringer vännen och meddelar att h*n måste jobba, och inte kan komma. Du säger att det är helt okej, men att du ändå kommer att ta betalt för middagen eftersom avbokning måste ske senast 14 dagar i förväg.
- Din partner meddelar att svärmor fyller år om två veckor, och tar därefter ut en påminnelseavgift på 39 kronor.
- Varje mellanmänsklig relation kompliceras av ett otal blanketter och formulär som måste fyllas i vid minsta ärende.
- Du får aldrig prata med dina vänner längre, utan hamnar bara i telefonkö. Med klassisk musik medan du väntar.

Jag bävar. Och ser fram mot ytterligare en period av avgiftsfria relationer. Så länge det nu varar.

Bloggar jag verkligen?

Det finns en gräns för hur länge man kan avstå från att göra något, och fortfarande med sanning hävda att det är något man brukar ägna sig åt. Vad gäller mig och bloggandet så började den gränsen nu bli nådd. Ett tag kunde jag säga att det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Sen var jag tvungen att erkänna att jag tagit mig en liten paus. Som blev en lång paus. Och nu närmade jag mig den kritiska gränsen där jag antingen var tvungen att säga att jag slutat blogga, eller helt enkelt ta mig i kragen.

Jag valde kragen. Kragar är underskattade, och behöver ibland tas i.

Så nu kör vi igen. Må det bära eller brista.