torsdag 24 januari 2008

Besserwisser i kvadrat

Det finns ett ord som jag väldigt ofta hör användas på helt fel sätt, och nu får det vara nog. Nu är det dags att vi marscherar ut på gator och torg och protesterar. En upplysningens tid måste komma, och insikten måste spridas över landet. Lystring, unga som gamla, ty detta gäller er:

Fyrkant och kvadrat är inte samma sak.

Just det, ni hörde rätt. Att döma av hur ordet fyrkant allt som oftast används av pöbel och gemene man kanske det kommer som en chock. Men det är sant. Och det är viktigt. Jag vill aldrig mer höra någon beskriva något som fyrkantigt, och utgå från att man ska förstå att det är kvadratiskt. Aldrig höra någon beskriva ett rum genom att säga att "det är inte sådär avlångt, utan helt fyrkantigt". Läs detta nu, en gång för alla, och gör aldrig om det.

- En fyrkant är en form som har fyra kanter och räta vinklar. Den kan sålunda vara antingen en rektangel eller en kvadrat.
- En kvadrat är en fyrkant där alla sidor är lika långa.
- En rektangel är en fyrkant där sidorna är parvis lika långa. Det finns alltså två långsidor och två kortsidor. Som på en fotbollsplan.
- En fyrhörning är en form som har fyra hörn, men inte nödvändigtvis räta vinklar.
- En romb är en form som har fyra lika långa sidor men inte räta vinklar.

Alltså: En kvadrat är alltid fyrkantig, men en fyrkant är inte alltid kvadratisk. En fotbollsplan är fyrkantig. Och du ska aldrig mer säga fyrkant när du menar kvadrat. Basta.

tisdag 22 januari 2008

T9 - och vad det gör med språket

Jag minns en engelsklektion på gymnasiet, då vår lärare kom in mycket entusiastisk efter att ha varit på en konferens om nya strömingar inom det engelska språket. Han hade fått lära sig om "rhyming slang", som enligt honom var det hetaste sättet att snacka bland kidsen i Londons förorter. Det gick ut på att man bytte ut ord mot en synonym till ett ord som rimmade på det ord man ville säga. "Clock" rimmar på "cock", och "rooster" är en synonym. Så ska man fråga någon vad klockan är säger man "what's the rooster?". Inte vet jag om det verkligen var särskilt utbrett, men det verkar onekligen vara ett krångligt sätt att prata. Om man vill göra sig förstådd, i alla fall.

Å andra sidan har jag själv varit inblandad i liknande ordlekar. När någon säger att man ska ha det bra, är det brukligt att svara "det samma", "du också" eller något liknande. "Du också" heter "you too" på engelska, och förkortas av internetlata ungdomar till U2. Sålunda brukade jag och en kompis helt sonika skriva "Bono" till varandra när en sådan fras var på sin plats.

Idag sker mycket av vår kommunikation via sms. De flesta använder dessutom T9, eller någon annan form av ordigenkänning när de skriver sms, vilket skapar en helt egen variant av "rhyming slang". Ordet "gästlista" finns inte med i mobilens register över tillgängliga ord, så vi är nog många som desperata fredagkvällar skickat meddelandet: "finns det någon hästkista man kan stå på?". Och vi blir förstådda. För T9 är sättet vi kommunicerar, och finns inte orden där är det lika bra att använda det som föreslås. Allt för att spara lite tid, eller för att förnya språket. Snart sprids det till talspråket, och nästa steg är att Horace och hans vänner accepterar de nya orden och för in dem i ordlistan:

hästkista s. -n -kistor Förteckning över personer som inte behöver stå i kö eller betala inträde vid allmän tillställning. (Ur SAOL 2013)

Vilka T9-ord vill du införliva i språket?

fredag 18 januari 2008

Människans outgrundliga fantasi

Det har pratats mycket om lösenord i media den senaste tiden. Efter att Bilddagboken blev hackad aktualiserades problemet med att många använder samma lösenord överallt. Avslöjas det på ett ställe så är alla dina inloggningar avslöjade. DN listar idag de vanligaste lösenorden bland de avslöjade lösenorden på Bilddagboken.

Hela tre av de tjugo vanligaste innehåller ordet "bajs". Förutom i sin enklaste form förekommer ordet också som "bajskorv" och "bajsbajs". Andra fantasifulla lösen som folk valt är "hejsan", "starstar" och "123456". Undrar om de är lika försiktiga med sina bankomatkoder?

Lösenord är knepigt. En någotsånär flitig internetanvändare kommer snabbt upp i ett tjugotal sajter med lösenordsinloggning. Att ha individuella lösenord till alla sajterna blir snabbt ganska krångligt, och många väljer lösningen att köra på ett och samma. Alltid. Själv hade jag länge ett och samma lösenord till allt, men efter att ha jobbat på en sajt med inloggning, och sett hur lätt det är att de kommer på villovägar, bytte jag. Nu har jag fem lösenord med olika säkerhetsnivå, och byter med jämna mellanrum. Och efter att ha granskat listan över de vanliga lösenorden inser jag att inte heller jag alltid varit så fantasifull. Oftast har jag använt mig av vanliga ord. "Krutdurk", "bollplank" och "stavhopp" var mina första lösenord när jag klivit in i internetvärlden. Jag har blivit något bättre sedan dess, men skäms fortfarande lite när jag tänker på några av de lösenord jag använder.

Ett litet tips till alla er som känner er träffade av listan som DN publicerar. Det behövs inte så stora ändringar för att lösenordet ska bli svårare att knäcka. Byt ut några bokstäver mot siffror, och lägg till ett prefix eller suffix. Sluta använda bajskorv som lösenord. Byt ut det mot b4jsk0rv1sm. Eller något liknande. Lika lätt att minnas. Svårare att knäcka.

Hela listan på vanliga lösenord finns här.

torsdag 17 januari 2008

Som ett brev på posten, del 3

När jag anlände hem idag låg det ett brev på hallmattan. Jag tog upp det. Brevet alltså. Jag granskade det. Det första som slog mig var att det inte var till Sanna. Det var nämligen klart och tydligt adresserat till mig. Jag gjorde som kutym är när man får brev, jag öppnade det. Brevet var av officiell karaktär, och såg ut att komma från någon myndighet. Det löd som följer:

Bäste Mårthen Gunnarsson!

Vi ser i våra register att du om bara ett par veckor fyller 29 år. Eller enklare uttryckt, du går in på ditt trettionde levnadsår. Det innebär att du bara har ett år kvar då du med rätta kan kalla dig ung. Det är dags att du förbereder dig nu. Din livsstil måste förändras, dina värderingar skärskådas, och dina val måste göras. Det är dags att bli vuxen nu, Mårthen Gunnarsson.
Vi från vuxenministeriet har till uppgift att göra övergången från ung till vuxen så enkel och smärtfri som möjligt. Därför vill vi redan nu erbjuda dig ett litet startpaket. Startpaketet skickas hem till dig inom fjorton (14) dagar från att du skickar in svarsblanketten. Paketet innehåller följande:

- Ett rikt urval av vuxenkläder, såsom chinos, lågskor, diskreta stickade tröjor och en praktisk väst.
- En uppsättning intetsägande värderingar att ersätta naiva idealistiska idéer med. Värderingarna kommer att ligga i mittfåran, och skifta svagt åt ena eller andra hållet vart fjärde år, i samband med val.
- Tre stycken barn i varierande åldrar. Ett av dem kommer med en medföljande bostavsdiagnos.
- En liten fritidslåda, med aktiviteter som golf, segling och boule i parken.
- Ett par läsglasögon.

Startpaketet är givetvis bara just vad det heter, en start. Därefter uppmanas du att själv komplettera din vuxenhet på bästa sätt för att passa in i normen så gott du kan. Vi på vuxenministeriet kommer löpande att följa upp dina resultat, och ingripa om vi ser minsta spår av en ung livsstil.

Lycka till! /Vuxenministeriet

måndag 14 januari 2008

Vardagsmysterier 4: Fram eller bak i boken?

Böcker kan vara kluriga saker. Jag minns ett avsnitt av Bamse där Krösus Sork av någon anledning skulle ge 100 kronor till Skalman. Skalman ville inte ta emot pengar från en sådan som Krösus, och löste det på ett klassiskt Skalmanklurigt sätt. "Jag tar emot sedeln om du placerar den mellan sidorna 23 och 24 i någon av mina böcker här i bokhyllan." Det blev ingen hundring, av rimliga boktryckartekniska skäl.

Men det finns något annat i böckernas natur som förundrar mig, och det är frågan om vad som är fram och bak. Ställd inför den enkla frågan svarar nog de flesta att det är en självklarhet. Såvida boken inte är på arabiska vet man ju vad som är framsidan, och sålunda vad som är baksidan. Men frågan är mer komplicerad än så. Låt mig ge er ett par exempel.

Låt säga att du läser en bok, och stöter på formuleringen "mer om det här kan du läsa om längre fram i boken". Vilket håll bör du då bläddra åt för att läsa mer om det spännande ämnet?

Anta sedan att det i samma bok refereras till en karta som finns längst fram i boken. Vilket håll bläddrar du då åt?

Kan det alltså vara så att längre fram inte för dig ett dugg närmare längst fram, och att du när du är tillräckligt långt fram i boken hamnar längst bak?

söndag 13 januari 2008

Ett tips i all välmening

DN skriver om fenomenet med testvisningar av filmer. Tydligen börjar det bli allt vanligare även i Sverige att man visar filmer för en testpublik under klipprocessen, och sedan tar hänsyn till publikens reaktioner vid färdigställandet av filmen. Inget konstigt med det egentligen. De flesta storfilmer idag verkar ju ha gett upp alla tankar på att vara konstnärliga skapelser, och istället kapitulerat inför idén att de är kommersiella produkter som sålunda bör anpassas efter en kommersiell marknad.

I slutet av artikeln intervjuas regissören Jens Jonsson, som långfilmsdebuterar den 8 februari med filmen "Ping-pongkingen". Han beskriver känslan av testvisningen som att "någon tvingar en att visa ballen mitt på torget". Senare säger han också: "Det är väl annorlunda om man som regissör vill testa olika grejer mot en publik. Man visar fortfarande ballen, men då har man åtminstone självmant gått till gynekologen."

Jens, jag menar inget illa, men det här är ett litet tips inför framtiden. Om du känner att det kliar i grenen, svider när du kissar, eller det kommer illaluktande vätskor ur din ståtstav, gå inte till gynekologen. De är inte till för oss, och har helt enkelt inte den rätta kompetensen. Vi är inte målgruppen. Jag vill bara att du ska veta, för det kan bli ganska jobbigt annars när du sätter dig i den där stolen och särar på benen.

Konstnärens liv är hårt

I närheten av min förra bostad fanns ett varmluftutblås. Det var ett upphöjt galler, ungefär i samma storlek som en normal säng, där det ständigt blåste upp varm luft från någon av alla de underjordiska tunnlar som slingrar sig fram under Stockholm. På vintern var det en populär plats för uteliggare att tillbringa natten, av naturliga skäl. Vintern 2003 var det en man som ganska ofta låg där, och jag brukade ibland stanna och småprata med honom. En riktigt kall vinterdag gick jag ut till honom med lite kläder som jag tyckte att han kunde få. Då hamnade vi i ett längre samtal, och han gav mig bakgrunden till varför han tillbringade nätterna utomhus.

"Du vet, jag är inte egentligen hemlös eller så, inte som de där andra du ser, som pundar och håller på. Jag har ju lägenhet, och allt det där va, men det är bara det att min fru slår mig, och då pallar jag inte att vara där. Så när det är så, att hon slår mig, så flyttar jag ut hit ett tag tills hon lugnar ner sig. Du förstår, vi är konstnärer, båda två. Och det fattar du ju själv att det inte är så lätt med två konstnärer under samma tak. Hon målar ju figurativt, fattar du. Troll, djur och skit. Tavlor som ser ut precis som det de föreställer. Jag är mer abstrakt. Mondrian, Pollock och så där, du vet. Fattar ju vem som helst att det inte alltid går ihop sig. Hon kan bli helt vansinnig på det där. Kolla på mina tavlor och inte fatta ett skit av det. För hon tycker ju konst måste vara figurativ, realistisk så där va. Så då blir hon förbannad på mig, och så slår hon mig. Men efter ett par dar, när jag kommer hem igen, så är det helt lugnt igen. Fattar du?"

Och jag fattade. Fattade att de två konstnärssjälarna då och då behövde vara ifrån varandra. Att han då och då behövde tillbringa lite tid på varmluftsutblåset på Norrtullsgatan. Och att alla bär på en historia, som oftast skiljer sig från den man först skulle ha gissat på, och som ofta börjar med "jag är inte som de där andra". Plötsligt kändes det som om Paul Austers karaktärer inte är så långt från verkligheten.

Vi borde höra de där historierna lite oftare. De kan lära oss en del om livet. Om människorna runt oss, och om oss själva.

lördag 12 januari 2008

Den totala avväpningen

Häromdagen gick jag och Sanna längs Tjärhovsgatan, när en bil lite oförsiktigt skulle korsa ett övergångsställe precis när en man i 35-årsåldern höll på att gå över. Kvinnan som körde bilen hann precis bromsa, men mannen blev rejält rädd. Ett tag såg det ut som att det skulle stanna där, men mannen bestämde sig för att skrika. "Jävla kärring, du ska stanna vid övergångsställen, man ska inte behöva bli rädd när man går över gatan."

I sak hade han ju rätt, även om jag kan tycka att det finns en hel uppsjö av trevligare sätt att uttrycka det. Men jag blev ändå lite imponerad av att han fann sig så snabbt. Några veckor tidigare höll Sanna och jag på att bli överkörda av en stadsjeep på ett övergångsställe. Den gången var det helt uppenbart att föraren dessutom såg oss, och var helt medveten om vad han gjorde. Då hade lite skrikande varit helt på sin plats, men ingen av oss var i stånd att göra det, och lite tafatt handviftande var allt det blev den gången.

Många gånger är vi dåliga på att säga från när folk beter sig illa. Vi är för chockade för att säga något, och först efteråt kommer vi på en massa dräpande repliker som hade varit på sin plats. Och lika många gånger är de som beter sig illa allt för dåliga på att be om ursäkt. Kör man på någon med kundvagnen kan ett förlåt vara på sin plats, och råkar man sparka till någon på tunnelbanan gör det absolut inget om man ber om ursäkt. Sen finns förstås situationerna där den som tycker sig bli utsatt för något överreagerar, och en avväpnande replik åt andra hållet skulle vara användbar.

Jag tänker på när jag i julhelgen umgicks med min systers treåriga dotter. Hon red på mina axlar, och råkade nysa mig rakt i håret. Innan jag ens hunnit säga något gojsade hon in slemmet i mitt hår med handen, och sa "det gör inget". Antagligen något hon hört sin mamma säga när saker råkar hända. Och det var ju helt rätt. En treåring kan inte förväntas kontrollera riktigt alla kroppsliga funktioner, och det gjorde ju faktiskt inget. Jag önskar att den avväpnande repliken kunde användas lite oftare.

Bilförare kan ibland ha uppmärksamheten på fel plats. De vet att de ska stanna vid övergångsställen, men när de samtidigt ska fundera på vilket håll de ska svänga åt, hålla koll på enkelriktningar, och dessutom funderar över vad de ska äta till middag, kan det ibland brista i uppmärksamheten. En inbromsning blir lite för tvär, men ingen skada är skedd. Det gör ju inget. Jag undrar vad den skrikande 35-åringen hade sagt om hans gormande besvarats med en nedvevad ruta, ett leende, och den avväpnande repliken "det gör inget".

Då hade nog inte ens han haft fattning nog att säga något.

Det är okej att härmas när man härmas bra

Tidigare i år publicerade jag en liten anagramtävling här i bloggen. Det blev givetvis en succé, och folk satt i sina stugor runt hela landet och knåpade. Nu har Jens inspirerats av idén och gjort en egen anagramtävling i sin blogg. Jag vill gärna tipsa om den, för den är väldigt väl genomförd. Det tog mig flera timmar att lista ut svaret.

Jag tänker givetvis inte avslöja något, men som en exklusiv tjänst till Speglingens läsare erbjuder jag nu de kommande två raderna ur den dikt som Jens söker. Omgjorda som anagram, givetvis:

Härar, håll trut!
Scouternas hall, halvt trist

Gå nu till Jens blogg och tävla. Lycka till!

tisdag 8 januari 2008

Får man bada med hatt?

"Nätverket Bara bröst har nått sin första framgång. Badhuset i Sundsvall har beslutat tillåta kvinnor att bada utan tyg på överkroppen, skriver Dagbladet i Sundsvall i sin nätupplaga."

Den som lusläst notiserna i dagstidningarna den senaste tiden vet att diskussionen har pågått ett tag. Några kvinnor i Uppsala ansåg sig diskriminerade när de inte fick bada i badhuset om de inte täckte sina bröst. Jämo slog så småningom fast att det inte var könsdiskriminering att tvinga kvinnor att bära andra typer av kläder än män. Processen och debatten levde vidare, och nu har alltså ett badhus i Sundsvall gått ut med att det är okej att vara topless, "så länge inga andra badande tar anstöt". Oavsett vad man tycker i sakfrågan - om det är diskriminering eller ej - kan man gissa att det aktuella badhuset kommer att få en helt ny besökargrupp. Och jag pratar inte i första hand om frigjorda kvinnor, utan om män som hoppas att just frigjorda kvinnor ska vallfärda dit. Och eftersom de männen lär vara många och envisa lär just det här badhuset vara det sista någon kvinna vill bada topless i om hon ska känna sig bekväm.

Hursomhelst är det ändå den sista meningen i DN:s artikel om fallet som inspirerar mig mest. Ragnhild Karlsson, från Nätverket bara bröst, uttalar sig: "Får inte kvinnor vara utan överdel bör inte heller män slippa." Och jag är med henne till hundra procent. De där snygga baddräkterna för män som man mest ser på gamla journalfilmer borde verkligen få en revival. Ofta var de randiga, och männen bar gärna hatt till. Låt oss införa det som dresscode på alla badhus! Låt oss slå ett slag för den randiga mansbaddräkten, och låt oss hoppas att det är okej att bada med hatt.

Kanske rekommenderas gummisnodd under hakan om det ska hoppas hopptorn.

måndag 7 januari 2008

Kassandra skriker och skriker

DN rapporterar från Storbritannien, där sponsring från privatpersoner och företag utgör ungefär hälften av finansieringen av kulturlivet. Resten kommer från statliga bidrag, som just i England dras in genom motsvarigheten till Svenska Spel. Artikeln är väldigt positiv till de initiativ som tagits för att öka andelen privat sponsring, och det är tydligt att man säger att något liknande borde testas i Sverige. Sen kommer sista stycket:

"Det gäller alltså att som Tate Modern profilera sig som en intressant och publikt uppskattad institution för att få del av de miljarder som näringslivet årligen häller in i den brittiska kulturen. Mindre institutioner, med ett smalare utbud, har ofta mycket svårare att locka sponsorer."

Svart på vitt. Öka andelen av kultursponsring, inför den fria marknaden även bland kulturaktörerna. Anpassa er, bli folkliga. Eller dö. Snacka om att det lär få konsekvenser på sikt.

söndag 6 januari 2008

Evighetsmaskinen

Jag håller sedan en tid tillbaka på att söka jobb. I en sådan process börjar man lätt att fundera. Har jag valt rätt bana? Borde jag ha valt annorlunda tidigare i livet? Vilken väg ska jag gå?

Bland annat började jag att fundera över vad jag drömde om att göra som litet barn. Först ville jag bli "Däck-Johnny", som var den man vände sig till i Karlstad om man behövde byta däck. De planerna la jag ner. Sedan hade jag diverse olika idéer, allt från hemmamiljonär eller president till filmstjärna, pilot eller cyklist. Ganska tidigt började jag fundera på journalist, vilket jag också sedemera blev. En kort period var jag även väldigt inne på att bli uppfinnare. Jag satt ofta på mitt pojkrum och uppfann saker. Mitt viktigaste bidrag till mänsklighetens utveckling blev liggande i en byrålåda, och först nu, drygt tjugo år senare, lanserar jag det. Evighetsmaskinen.



Siffrorna anger vikt i kilo. Som ni ser är den genial. Snurrar runt i evighet, utan någon ytterligare kraft som driver den. Klimatvänligare kan det knappast bli. Ska nog se till att söka patentet nu, innan någon annan hinner före. Det här kommer att revolutionera all modern teknologi.

Mårthen Gunnarsson, uppfinnare. Sug på den.

fredag 4 januari 2008

Var är Skalman?

När det är advent ska man ha en adventskalender, och vi fastnade av nostalgiska skäl för Bamsekalendern. Från början såg den ganska tråkig ut. En vy över insidan av en lada, med lite skräp och ett par sovande skurkar. Men efter hand som luckorna öppnats dök det upp juldekorationer, skojiga små överraskningar, och fler och fler karaktärer ur Bamsevärlden. När alla 25(!) luckorna var öppnade såg det hela ut som en ganska trevlig julfest. Kalendern fick hänga kvar på väggen över nyår, men på nyårsdagen ramlade den ned av sig själv.

Det var då jag började granska den närmare, och insåg att Skalman inte var med. Bamse, Brumelisa, Brum, Teddy, Nalle-Maja, Brumma, Lille Skutt, Mini-Hopp, Farmor, Katten Janson, Husmusen, Pontus Kask och en massa andra karaktärer var där. Till och med Knocke och Smocke. Men inte Skalman.

Det kan naturligtvis vara ett misstag. Men det kan också vara början på något stort och hemskt. Ett steg mot att skriva ut Skalman ur serien. Kanske har han varslats om uppsägning. Kanske har förhandlingarna kört fast. Är det någon som vet? Media försöker tysta ned affären, och antagligen är det mäktiga krafter som ligger bakom. Men någon borde reagera. Seriefigurer borde gå samman och protestera, strejka, skriva insändare. Om Skalman kan behandlas såhär kan vem som helst stå på tur efter honom. Gör något!

torsdag 3 januari 2008

Om att säga ifrån

Vi kom att prata om nackspeglar igår. De där runda speglarna med ett handtag på, som frisören alltid håller upp bakom en när de är klara. Jag berättade att jag för det första aldrig riktigt ser något i dem, och att jag för det andra ändå aldrig skulle säga något om jag faktiskt såg hur jag såg ut bakifrån. Jag brukar titta lite uppmuntrande på frisören, le och nicka. "Det blir bra", och sen torkar de mig med den mjuka borsten som kittlas så skönt i ansiktet, och så får jag betala och gå hem. Sanna tyckte att det var konstigt, och menade att man måste säga till frisören om man inte är nöjd.

För mig är det mer som med vinet på restaurangen. Man beställer något från vinlistan, och så får man några centiliter upphällt i ett glas. Man luktar på det, tar in det i munnen och gurglar runt lite, är tyst i några dramatiska sekunder och ser ut som om man tänker efter, och sen nickar man och säger att det blir bra. Som fullständig novis på området krävs det ju att vinet verkligen ska smaka skitilla för att man ska skicka ut det igen. Vem är jag att tala om att deras årgångsvin är dåligt, liksom? Och samma sak tänker jag hos frisören. De är ju utbildade, och har gjort sitt bästa. Ser det inte bra ut sen beror det nog mer på mitt hår eller min konstiga huvudform.

Sen kom jag att tänka på en gång när jag var liten, och mormor skulle borsta mina tänder. När hon började borsta kände jag direkt att något var konstigt. Tandkrämen löddrade inte som den skulle, och smakade helt förfärligt. Fast jag sa först inget, för jag ville inte vara oartig. Tänkte att det kanske är någon norsk tandkräm, eller någon specialvariant som gamla människor använder, så jag lät henne hållas. Till slut var det outhärdligt, och jag protesterade. Då visade det sig att hon tagit fel tub, och borstat mina tänder med någon form av salva.

Det finns en koppling mellan nackspeglarna, vinproverna och tandborstsalvan. Jag borde lära mig att säga ifrån. Vara lite mindre artig. Sätta ned foten. Kanske. Fast jag vill ju inte göra någon ledsen.

onsdag 2 januari 2008

Läskig matematik

DN rapporterar att 2008 kommer att vara ett ovanligt arbetande år. Det faktum att det är ett skottår, i kombination med att helgdagar ovanligt ofta infaller på helger, gör att antalet arbetsdagar är tre fler än ett normalår. Hela 254 arbetsdagar. Skillnaden påstås utgöra flera miljarder för statskassa och arbetsgivare.

Undrar om det har forskats vidare i ämnet? Om det kan vara så att bristen på lediga dagar, förutom de två i slutet av varje vecka, påverkar oss på andra sätt. Kan man tänka sig att det ett år som detta kommer att inträffa fler arbetsplatsolyckor på grund av trött personal, fler misstag på grund av personal som inte haft några lediga klämdagar efter storhelgerna och fler sjukskrivningar på grund av att en del kompenserar på egen hand för uteblivna lediga dagar? Och om det är så är ju frågan hur mycket de där tre extra arbetsdagarna verkligen är värda. Och för vem.

Sen kan jag inte låta bli att imponeras av DN:s matematik, som den besserwisser jag är:

"För den som misströstar ska sägas att 2009 börjar med två klämdagar då fredagen den 2 januari och måndagen den 6 januari kläms in mellan nyårsdag, vanlig helg och trettondag jul."

Nog måste det vara fråga om en klämdag, när man klämmer in något så att det går fyra dagar mellan fredag och måndag.

tisdag 1 januari 2008

Låt mig räkna ned

Vi människor gillar nedräkningar. Så fort det är något som ska hända vid en viss tidpunkt så skapar vi någon form av nedräkning. Det är nio dagar kvar till lön, etthundrafyrtiosju dagar kvar till födelsedagen, två månader kvar av året och sju minuter kvar tills äggen har kokat färdigt. Och så vidare.

Nyårsafton är vår favorit av alla nedräkningar. Överallt i hela landet står människor och stirrar på klockan för att sedan högt och andäktigt deklarera de sista tio sekunderna. Och sedan givetvis ett litet antiklimax, eftersom ingenting egentligen händer när man kommer till noll, mer än att alla skriker "gott nytt år" och höjer sina champagneglas. På organiserade fester finns det oftast en officiell klocka som får meddela när det är dags, och alla räknar ned tillsammans. Det kan ge en ganska mäktig känsla. Men när sådan klocka saknas blir det ganska konstigt.

Jag och Sanna tillbringade tolvslaget vid klipporna i Fredhäll. Bra utsikt över både Bromma, Essingarna och Södermalm, och sålunda goda möjligheter att se diverse fyrverkerier förstöra vår miljö. Redan några minuter före tolvslaget började nedräkningarna. I små grupper samlades personer kring sin egen klocka, med sin egen tideräkning, och började räkna ned. Sedan höll det på i cirka tio minuter. Utspridda nedräkningar, åtföljda av skålanden, jubel, kyssar och lyckönskningar. Om någon verkligen prickade tolvslaget är svårt att säga, men de flesta gjorde det i alla fall inte. Men lika glada var de för det.

I sådana lägen blir jag sugen på att ha en stor klocka med direktsynkronisering mot något atomur i Bern, ställa mig på muren och deklarera att "jag har den officiella tiden, jag sköter nedräkningen, lita på mig". Undrar vad det säger om mig?