Det orangea kuvertet som dimper ned i brevlådan en gång om året är inte någon jättespännande läsning för människor i min ålder. Alldeles oavsett hur mycket man har sparat på sig i pensionspengar hittills är det fullkomligt omöjligt att dra några slutsatser om hur pensionen verkligen kommer att bli när det väl är dags. Pensionssystemet kan hinna förändras många gånger om, börser krascha, inflationer och deflationer kan förvandla pengarna till något helt annat. Det är helt enkelt bara en massa siffror, som saknar ett sammanhang.
Men det finns en sak i det mytomspunna kuvertet som intresserar mig, och som sätter igång min konspiratoriska sida rejält. Arvsvinsterna. Bland de pengar som jag varje år får insatt på mitt pensionskonto är det en liten del som kallas för arvsvinst. När jag kollade upp det fick jag förklarat för mig att när någon dör så fördelas deras pensionspengar ut på övriga pensionssparare. Fördelningen sker enligt två olika principer. En av dem innebär att pengarna fördelas på alla andra som är födda samma år som den avlidne. Om någon annan som är född 1979 dör, så ökar min pension. Inte bara är det en otäck påminnelse om att vi blir färre och färre i min årskull, det sätter även en viss skräck i mig. Det finns människor som skulle tjäna på min död. Jag har ett ganska ansenligt belopp att fördela ut på andra 79:or efter åtta års förvärvsarbetande. Om jag plötsligt hittas död i ett skogsparti hoppas jag att polisen inte bortser från PPM-systemet som ett tänkbart motiv.
Nu är det väl tämligen få som är beredda att gå så långt som att bli seriemördare för att försöka trissa upp sin pension. Jag tror att den energi man måste lägga ned för att lyckas inom den branschen vore bättre att lägga på en laglig karriär, som ju också gör viss skillnad för pensionen. Men i de där extraordinära situationerna som då och då dyker upp i moraltest kan det kanske ha viss betydelse.
Du är på ett flygplan. Ni är tio personer ombord. Piloten ropar ut att ni snart kommer att störta. Det finns åtta fallskärmar ombord, och diskussionen om vilka två som ska offras sätter igång. Någon börjar fråga vilka som har familj och barn att ta hand om. Någon funderar över vilka som är bäst rustade att eventuellt kunna överleva en krasch. Någon försöker vara storsint och erbjuder sig att avstå.
Jag frågar när alla är födda. Finns det några 79:or ombord? Jag röstar på att de stannar i planet.
torsdag 29 november 2007
onsdag 28 november 2007
När metoden är viktigare än budskapet
När nya kommunikationsformer introduceras är det ganska fantastiskt i sig. Vad som kommuniceras brukar vara av underordnad betydelse. Den 28 november 1922, alltså för exakt 85 år sedan, var flygkapten Cyril Turner den förste någonsin som skrev ett budskap i himlen med hjälp av ett flygplan. Högt ovanför New Yorks horisont kunde man en kort stund läsa budskapet "Hello USA", innan bokstäverna skingrades för vinden. Ett ganska enkelt och logiskt budskap, men visst hade man kunnat tänka sig något roligare. Metoden har ju senare blivit ett klassiskt inslag i romantiska komedier, där den används för att fria, be om ursäkt eller något annat gulligt. Ofta med någon form av förväxling inblandad, så att det blir väldigt pinsamt.
Det får mig att undra. Vad var det första som någonsin skrevs med en kulspetspenna? Det första någon sa i en mobiltelefon? Vad stod det i det första sms:et som skickades? Förmodligen är svaren ganska tråkiga. Det första som skrevs med en kulspetspenna var nog några krusiduller, och sedan testpersonens namnteckning. I mobilen hördes nog en röst som sa något i stil med "hör du mig, jag hör dig", och det första sms:et gissar jag var fyra bokstäver långt. Test.
Gissningar, givetvis, men tyvärr ganska rimliga. För mig känns det ganska sorgligt att revolutionerande former för kommunikation invigs med alldagliga och tråkiga budskap. Metoden går till världshistorien, men budskapet är glömt på några sekunder. Och det värsta är att det får 85-årsjubilerande "Hello USA" att framstå som ganska fantasifullt.
Det får mig att undra. Vad var det första som någonsin skrevs med en kulspetspenna? Det första någon sa i en mobiltelefon? Vad stod det i det första sms:et som skickades? Förmodligen är svaren ganska tråkiga. Det första som skrevs med en kulspetspenna var nog några krusiduller, och sedan testpersonens namnteckning. I mobilen hördes nog en röst som sa något i stil med "hör du mig, jag hör dig", och det första sms:et gissar jag var fyra bokstäver långt. Test.
Gissningar, givetvis, men tyvärr ganska rimliga. För mig känns det ganska sorgligt att revolutionerande former för kommunikation invigs med alldagliga och tråkiga budskap. Metoden går till världshistorien, men budskapet är glömt på några sekunder. Och det värsta är att det får 85-årsjubilerande "Hello USA" att framstå som ganska fantasifullt.
tisdag 27 november 2007
Värdelöst ovetande
Häromdagen diskuterade Sanna och jag huruvida ett uppslagsverk skulle vara en bra idé eller inte. Kanske var det bara ytterligare ett steg i vårt projekt att förverkliga oss själva som vuxna. En trofé att placera i bokhyllan, och som skulle förvandla oss till något som vi tänker oss att vi vill vara. Eller så var det tänkt att fungera som en homage till våra respektive barndomar, som båda bär det gemensamma att när diskussioner uppstod runt middagsbordet kring ett eller annat så följdes det alltid av frasen ”slå upp det”, och en djupdykning ner i uppslagsverket.
Naturligtvis kom vi in på jämförelser mellan det traditionella uppslagsverket i bokform och det mer moderna digitaliserade. Bokvarianten står sig slätt mot sin efterföljare när det kommer till att hållas uppdaterad. Länder byter presidenter, huvudstäder och gränsdragningar; människor föds och dör och nya upptäckter inom forskningen ställer gamla vedertagna fakta i ett nytt sken. Där kan Bra Böckers Lexikon med några år på nacken inte mäta sig med NE.se eller Wikipedia. Men böckerna har något annat. Känslan att få sätta sig med en stor bok framför sig och bläddra bland bilder, texter och diagram. Den känslan kan ingen webbsida i världen frammana.
Som nyförvärvad till de läsandes värld var Barnens Lexikon en av de första böcker jag fick. Med ett barns vetgirighet slukade jag sidorna, och memorerade varenda häpnadsväckande fakta. Ibland till mina föräldrars stora förtret. För hur kul är det när ens femåring på frågan om man har några husdjur svarar att ”vi har kvalster, de bor i sängarna och på våra näsor”?
Men läsandet, som sedan fortsatte i mammas och pappas betydligt mer omfångsrika uppslagsverk, gav mig också en massa bonuskunskaper. Sådant som somliga kallar värdelöst vetande, och andra för TP-kunskaper. Sådant man bara vet, utan att veta hur man vet, men som man ibland är glad att veta.
Och någonstans där tror jag att felet med digitaliserade uppslagsverk ligger. Den som enbart mättar sin vetgirighet med hjälp av Wikipedia kommer att gå miste om en massa fantastiska TP-kunskaper. Slår man upp ”kaftan” på något av de digitala uppslagsverken får man läsa en massa om kaftaner. Kanske hittar man lite länkar till andra klädesdräkter, eller rent av en länk till popbandet Soundtrack of our lives. Men knappast något om kaffeved och kagge. Vilket den som slår upp det hela i ett uppslagsverk har goda utsikter att få som bonusinformation. Den moderne uppslagaren missar helt enkelt det värdelösa vetandet, och blir därmed värdelöst ovetande. Vilket kanske kan få konsekvenser på sikt.
Så nog är det värt att överväga ett uppslagsverk, alltid.
Naturligtvis kom vi in på jämförelser mellan det traditionella uppslagsverket i bokform och det mer moderna digitaliserade. Bokvarianten står sig slätt mot sin efterföljare när det kommer till att hållas uppdaterad. Länder byter presidenter, huvudstäder och gränsdragningar; människor föds och dör och nya upptäckter inom forskningen ställer gamla vedertagna fakta i ett nytt sken. Där kan Bra Böckers Lexikon med några år på nacken inte mäta sig med NE.se eller Wikipedia. Men böckerna har något annat. Känslan att få sätta sig med en stor bok framför sig och bläddra bland bilder, texter och diagram. Den känslan kan ingen webbsida i världen frammana.
Som nyförvärvad till de läsandes värld var Barnens Lexikon en av de första böcker jag fick. Med ett barns vetgirighet slukade jag sidorna, och memorerade varenda häpnadsväckande fakta. Ibland till mina föräldrars stora förtret. För hur kul är det när ens femåring på frågan om man har några husdjur svarar att ”vi har kvalster, de bor i sängarna och på våra näsor”?
Men läsandet, som sedan fortsatte i mammas och pappas betydligt mer omfångsrika uppslagsverk, gav mig också en massa bonuskunskaper. Sådant som somliga kallar värdelöst vetande, och andra för TP-kunskaper. Sådant man bara vet, utan att veta hur man vet, men som man ibland är glad att veta.
Och någonstans där tror jag att felet med digitaliserade uppslagsverk ligger. Den som enbart mättar sin vetgirighet med hjälp av Wikipedia kommer att gå miste om en massa fantastiska TP-kunskaper. Slår man upp ”kaftan” på något av de digitala uppslagsverken får man läsa en massa om kaftaner. Kanske hittar man lite länkar till andra klädesdräkter, eller rent av en länk till popbandet Soundtrack of our lives. Men knappast något om kaffeved och kagge. Vilket den som slår upp det hela i ett uppslagsverk har goda utsikter att få som bonusinformation. Den moderne uppslagaren missar helt enkelt det värdelösa vetandet, och blir därmed värdelöst ovetande. Vilket kanske kan få konsekvenser på sikt.
Så nog är det värt att överväga ett uppslagsverk, alltid.
fredag 23 november 2007
Vill du dela körsnär med mig?
I går lyckades jag snappa upp en del av ett samtal mellan två äldre damer som jag mötte på Dalagatan. Så vitt jag kunde förstå var den ena precis i färd med att beskriva för den andra hur hon lärt känna en viss väninna.
"Vi känner varandra eftersom vi har samma körsnär", sa hon, som om det vore det mest självklara i världen.
När man lär känna en annan människa för att man går till samma körsnär lever man ett liv som skiljer sig ganska mycket från mitt.
"Vi känner varandra eftersom vi har samma körsnär", sa hon, som om det vore det mest självklara i världen.
När man lär känna en annan människa för att man går till samma körsnär lever man ett liv som skiljer sig ganska mycket från mitt.
torsdag 22 november 2007
Konsten att googla
Jag har tidigare skrivit om det intressanta i att minst två personer om dagen hittar till min blogg genom att googla på "Spindelharpan". Fenomenet fortsätter, men även andra intressanta googlingar får stackars oskyldiga surfare att hamna på min blogg. En del av dem verkar uppskatta det, men lika många ger sig genast iväg på jakt efter något bättre. Det som fascinerar mig är att en del verkar vara tämligen usla på att söka information på nätet.
För ett par veckor sedan var det till exempel en person i dalarna som hittade min blogg efter att helt sonika ha googlat på ordet "hjul". En sökning som ger i runda slängar tre och en halv miljon träffar. Vad letade han efter? Ville han gå grundligt tillväga och hitta precis allt som fanns skrivet om hjul? Planerade han att uppfinna hjulet om igen? Eller hade han faktiskt något specifikt i åtanke, och borde bara lära sig att vara mer exakt i sin sökning?
Idag var det en västgöte som sökte på "gräva brunn eritrea kostnad". Hon hittade till en arkivsida i min blogg där jag tydligen lyckats nämna alla de orden. Troligtvis var det inte det den här surfaren hoppades på. Men vad var det hon ville hitta? En sida som i en enkel tabellform redovisade den exakta kostnaden för att gräva en brunn i Eritrea? En offert? Om du återkommer: jag beklagar att min blogg inte erbjuder den informationen. Jag ska bättra mig.
Min absoluta favorit är annars den person som för några veckor sedan sökte på orden "vilken luftpistol använder proffsen". Jag kan riktigt se det framför mig. En kille i 16-årsåldern. Lite ensam, mobbad. Kanske med ett y-namn. Tänker att en hobby som pistolskytte vore något att slänga fram första dagen på gymnasiet för att tillägna sig lite efterlängtad street-cred. Men han vet också med sig att han är en sådan som Murphys lag drabbar hårt. Att om han bara ger sig iväg till en vapenhandel för att köpa en luftpistol så kommer han att bli mobbad i skytteklubben för att han valt ett så töntigt vapen. Den här gången vill han göra allt rätt. Så han googlar. Och kommer till min blogg. Jag är ledsen, grabben. Ledsen för att du inte hittade det du sökte, och ledsen för att du valt fel väg att bli cool. Vapen kommer inte att lösa något. Gå med i scouterna i stället. Eller engagera dig politiskt. Det blir bättre när du blir äldre.
För ett par veckor sedan var det till exempel en person i dalarna som hittade min blogg efter att helt sonika ha googlat på ordet "hjul". En sökning som ger i runda slängar tre och en halv miljon träffar. Vad letade han efter? Ville han gå grundligt tillväga och hitta precis allt som fanns skrivet om hjul? Planerade han att uppfinna hjulet om igen? Eller hade han faktiskt något specifikt i åtanke, och borde bara lära sig att vara mer exakt i sin sökning?
Idag var det en västgöte som sökte på "gräva brunn eritrea kostnad". Hon hittade till en arkivsida i min blogg där jag tydligen lyckats nämna alla de orden. Troligtvis var det inte det den här surfaren hoppades på. Men vad var det hon ville hitta? En sida som i en enkel tabellform redovisade den exakta kostnaden för att gräva en brunn i Eritrea? En offert? Om du återkommer: jag beklagar att min blogg inte erbjuder den informationen. Jag ska bättra mig.
Min absoluta favorit är annars den person som för några veckor sedan sökte på orden "vilken luftpistol använder proffsen". Jag kan riktigt se det framför mig. En kille i 16-årsåldern. Lite ensam, mobbad. Kanske med ett y-namn. Tänker att en hobby som pistolskytte vore något att slänga fram första dagen på gymnasiet för att tillägna sig lite efterlängtad street-cred. Men han vet också med sig att han är en sådan som Murphys lag drabbar hårt. Att om han bara ger sig iväg till en vapenhandel för att köpa en luftpistol så kommer han att bli mobbad i skytteklubben för att han valt ett så töntigt vapen. Den här gången vill han göra allt rätt. Så han googlar. Och kommer till min blogg. Jag är ledsen, grabben. Ledsen för att du inte hittade det du sökte, och ledsen för att du valt fel väg att bli cool. Vapen kommer inte att lösa något. Gå med i scouterna i stället. Eller engagera dig politiskt. Det blir bättre när du blir äldre.
onsdag 21 november 2007
Frisedel för allas bästa
Sten Tolgfors använder sig av stora ord om rikets säkerhet, och slår fast att Sverige ska behålla värnplikten. Om rikets säkerhet hänger på att alla landets 18-åringar av manligt kön ska gå en kurs i hur man dödar så är jag orolig.
Jag har inte gjort lumpen själv. Då som nu ansåg jag att Sverige inte behöver ett väpnat försvar, och att om vi ändå skulle ha ett så var inte jag ämnad att vara en del av det. Nästan ingen av mina vänner hade heller gjort lumpen, och när mönstringen närmade sig var det stora samtalsämnet vilka olika metoder som var bäst för att komma undan. Fantasifulla berättelser om personer som rullat in sig i mattor för att framstå som galna, löpt amok med låtsasgeväret man måste hålla i, för att framstå som farliga eller helt enkelt fejkat på alla tester för att framstå som värdelösa. Jag tog fasta på ett tips om att man skulle be att få gå till psykologen direkt, och där ge dem en rimlig orsak att signera en frisedel.
Så på bussen till Karlstad satt jag och förberedde en story som skulle hålla inne hos mönstringspsykologen. Jag var inne på något hjärtskärande om att jag aldrig lyckades passa in i grupper, och dessutom att trycka på det sanna auktoritetsproblem jag sitter på. Redan på första samlingen där någon militär informerade oss om hur mönstringen skulle gå till räckte jag upp handen, och bad att få gå till psykologen direkt. Jag fick förklarat för mig att det inte var förrän dag två vi skulle dit, men efter att ha stått på mig lite fick jag en snabb audiens.
Psykologen påminde starkt om Farbror Barbro, och jag insåg snabbt att han inte var särskilt nöjd med sin lott i livet. Han ville därifrån så snabbt som möjligt, och fick han bara en anledning var han beredd att skriva under på vad som helst. Ungefär så här utspelade sig konversationen:
- Ja, Mårthen. Eftersom du kommer hit direkt antar jag att du har stora problem?
- Ehh, ja, kanske.
- Vi tar det från början. Lågstadiet - du blev mobbad?
- Öhh.
- Och senare på högstadiet kom droger in i bilden?
- Ehh.
- Svårt att hitta ett sammanhang, inga vänner, missbruksproblematik?
- Ehh, njae.
- Det låter ju inte som att du borde göra lumpen med den här bakgrunden. Jag kommer att skriva att du inte är lämplig, så får du vänta här utanför tills bussen går hem ikväll. De visar nog någon film du kan titta på medan du väntar.
- Öhh, okej.
- Du blir väl inte ledsen nu, va?
- Nej, det är nog för allas bästa.
Jag behövde inte ens ljuga. Och inte göra ett enda test. Jag fick se filmen "Congo" tre gånger, och sen var det dags att åka hem. Där slutade min militära karriär. För rikets säkerhet var det nog lika bra.
Jag har inte gjort lumpen själv. Då som nu ansåg jag att Sverige inte behöver ett väpnat försvar, och att om vi ändå skulle ha ett så var inte jag ämnad att vara en del av det. Nästan ingen av mina vänner hade heller gjort lumpen, och när mönstringen närmade sig var det stora samtalsämnet vilka olika metoder som var bäst för att komma undan. Fantasifulla berättelser om personer som rullat in sig i mattor för att framstå som galna, löpt amok med låtsasgeväret man måste hålla i, för att framstå som farliga eller helt enkelt fejkat på alla tester för att framstå som värdelösa. Jag tog fasta på ett tips om att man skulle be att få gå till psykologen direkt, och där ge dem en rimlig orsak att signera en frisedel.
Så på bussen till Karlstad satt jag och förberedde en story som skulle hålla inne hos mönstringspsykologen. Jag var inne på något hjärtskärande om att jag aldrig lyckades passa in i grupper, och dessutom att trycka på det sanna auktoritetsproblem jag sitter på. Redan på första samlingen där någon militär informerade oss om hur mönstringen skulle gå till räckte jag upp handen, och bad att få gå till psykologen direkt. Jag fick förklarat för mig att det inte var förrän dag två vi skulle dit, men efter att ha stått på mig lite fick jag en snabb audiens.
Psykologen påminde starkt om Farbror Barbro, och jag insåg snabbt att han inte var särskilt nöjd med sin lott i livet. Han ville därifrån så snabbt som möjligt, och fick han bara en anledning var han beredd att skriva under på vad som helst. Ungefär så här utspelade sig konversationen:
- Ja, Mårthen. Eftersom du kommer hit direkt antar jag att du har stora problem?
- Ehh, ja, kanske.
- Vi tar det från början. Lågstadiet - du blev mobbad?
- Öhh.
- Och senare på högstadiet kom droger in i bilden?
- Ehh.
- Svårt att hitta ett sammanhang, inga vänner, missbruksproblematik?
- Ehh, njae.
- Det låter ju inte som att du borde göra lumpen med den här bakgrunden. Jag kommer att skriva att du inte är lämplig, så får du vänta här utanför tills bussen går hem ikväll. De visar nog någon film du kan titta på medan du väntar.
- Öhh, okej.
- Du blir väl inte ledsen nu, va?
- Nej, det är nog för allas bästa.
Jag behövde inte ens ljuga. Och inte göra ett enda test. Jag fick se filmen "Congo" tre gånger, och sen var det dags att åka hem. Där slutade min militära karriär. För rikets säkerhet var det nog lika bra.
Drömgeografin
Jag vill förstå mig på din drömgeografi.
Låna mig din tid! Och all din tid.
Jag ser mig omkring när jag drömmer
och sover gott med kartan i hand.
Just som Cristofer Columbus
så vaknar jag vid drömmarnas land.
/Pontus och Amerikanerna, 1991
Jag har en egen drömgeografi. Platser där drömmarna ofta utspelar sig, och där jag hittar och känner igen mig. Platser som jag aldrig besökt i verkligheten, även om de har vissa likheter med verkliga platser.
I huvudsak utgörs min drömgeografi av tre enheter:
1. Staden
Det här är en stad som till stor del är inspirerad av Brighton, men som ändå ligger i Sverige. Det finns en hög höjd med en kyrka på, som jag tror är en kombination av Sofia kyrka på Södermalm och Vanadisberget. Det finns små gränder med restauranger, en strand och ett torg. Jag hittar väldigt bra i den här staden, och har tillbringat otaliga nätter med att cykla, gå eller köra bil runt i drömstaden. Ibland är staden i Italien, och då måste man betala vägtull för att få åka ända upp till kyrkan, men oftast är den i Sverige, och då är det gratis. De två andra platser jag beskriver här nedan ligger i staden.
Konstigt nog finns det väldigt lite av Örebro i staden.
2. Grottan
Ganska ofta är jag i en fantastisk grotta. Man går in på en innergård, och firar sig ned i ett hål, och där finns en stor grotta med flera olika rum. Det finns också en alternativ väg in som innebär att man klättrar uppför en sorts stege, men den är ofta blockerad. I grottan utspelar sig flera olika saker. Dels är det en del fester där; konserter och liknande. Dels utspelar det sig ofta en kamp om vem som ska ha kontroll över grottan. Om jag ska analysera var grottan kommer från så tror jag att den är en kombination mellan ett litet utrymme i mormor och morfars hus där man kunde gömma sig, och den lokal på Slottsgatan i Örebro som vi punkare huserade i under något år i slutet av 90-talet.
I anslutning till grottan finns också en låg tegelbyggnad med duschar och toaletter. Det är alltid förfärligt äckligt där, och man vill helst inte gå på de toaletterna. Ändå tillbringar jag ganska mycket tid där inne, och ibland blir jag inlåst där.
3. Huset
Huset utgör en kombination av de tre platser där jag har bott längst. Basen är huset i Lillån, där jag bodde mellan 1985-1998. Trädgården och dörrposten i köket tillhör huset i Karlstad där jag bodde från födseln och fram till 1985. Dessutom finns det en loftsäng och ett källarförråd tillhörande lägenheten på Upplandsgatan där jag bodde 2000-2006.
Det här huset återkommer jag till nästan varje natt. Det är där jag träffar vänner, sitter ensam, umgås med familjen, äter. Där kan jag flyga genom rummen, ligga förstenad mitt på golvet i vardagsrummet (som fortfarande har heltäckningsmatta) och där kan jag barrikadera mig mot faror som försöker ta sig in.
Peter Englund skrev nyligen i sin blogg om tre drömmar han haft. Jag blev förvånad över hur detaljerade de var. Men vid närmare eftertanke slogs jag av att mina egna drömmar är tämligen detaljerade. Särskilt när jag slår ihop många drömmar, och ser att de bygger vidare på samma geografi, på samma skapade värld av referenser till de verkliga.
Hur ser er drömgeografi ut? Berätta gärna om någon plats ni ofta besöker i drömmarna.
Låna mig din tid! Och all din tid.
Jag ser mig omkring när jag drömmer
och sover gott med kartan i hand.
Just som Cristofer Columbus
så vaknar jag vid drömmarnas land.
/Pontus och Amerikanerna, 1991
Jag har en egen drömgeografi. Platser där drömmarna ofta utspelar sig, och där jag hittar och känner igen mig. Platser som jag aldrig besökt i verkligheten, även om de har vissa likheter med verkliga platser.
I huvudsak utgörs min drömgeografi av tre enheter:
1. Staden
Det här är en stad som till stor del är inspirerad av Brighton, men som ändå ligger i Sverige. Det finns en hög höjd med en kyrka på, som jag tror är en kombination av Sofia kyrka på Södermalm och Vanadisberget. Det finns små gränder med restauranger, en strand och ett torg. Jag hittar väldigt bra i den här staden, och har tillbringat otaliga nätter med att cykla, gå eller köra bil runt i drömstaden. Ibland är staden i Italien, och då måste man betala vägtull för att få åka ända upp till kyrkan, men oftast är den i Sverige, och då är det gratis. De två andra platser jag beskriver här nedan ligger i staden.
Konstigt nog finns det väldigt lite av Örebro i staden.
2. Grottan
Ganska ofta är jag i en fantastisk grotta. Man går in på en innergård, och firar sig ned i ett hål, och där finns en stor grotta med flera olika rum. Det finns också en alternativ väg in som innebär att man klättrar uppför en sorts stege, men den är ofta blockerad. I grottan utspelar sig flera olika saker. Dels är det en del fester där; konserter och liknande. Dels utspelar det sig ofta en kamp om vem som ska ha kontroll över grottan. Om jag ska analysera var grottan kommer från så tror jag att den är en kombination mellan ett litet utrymme i mormor och morfars hus där man kunde gömma sig, och den lokal på Slottsgatan i Örebro som vi punkare huserade i under något år i slutet av 90-talet.
I anslutning till grottan finns också en låg tegelbyggnad med duschar och toaletter. Det är alltid förfärligt äckligt där, och man vill helst inte gå på de toaletterna. Ändå tillbringar jag ganska mycket tid där inne, och ibland blir jag inlåst där.
3. Huset
Huset utgör en kombination av de tre platser där jag har bott längst. Basen är huset i Lillån, där jag bodde mellan 1985-1998. Trädgården och dörrposten i köket tillhör huset i Karlstad där jag bodde från födseln och fram till 1985. Dessutom finns det en loftsäng och ett källarförråd tillhörande lägenheten på Upplandsgatan där jag bodde 2000-2006.
Det här huset återkommer jag till nästan varje natt. Det är där jag träffar vänner, sitter ensam, umgås med familjen, äter. Där kan jag flyga genom rummen, ligga förstenad mitt på golvet i vardagsrummet (som fortfarande har heltäckningsmatta) och där kan jag barrikadera mig mot faror som försöker ta sig in.
Peter Englund skrev nyligen i sin blogg om tre drömmar han haft. Jag blev förvånad över hur detaljerade de var. Men vid närmare eftertanke slogs jag av att mina egna drömmar är tämligen detaljerade. Särskilt när jag slår ihop många drömmar, och ser att de bygger vidare på samma geografi, på samma skapade värld av referenser till de verkliga.
Hur ser er drömgeografi ut? Berätta gärna om någon plats ni ofta besöker i drömmarna.
tisdag 20 november 2007
Han utan smeknamn
Under hela min uppväxt har jag stött på människor med olika typer av smeknamn. Först skolbarnens sätt att förkorta namn till Krille, Karro, Sebbe, Hasse, Jonte och andra tvåstaviga påhitt som slutar på vokal. Sedan punkgängets mer obegripliga Spiken, Tuben, Korven och Burken. Lägg därtill de som kallats vid efternamn, de som drabbats av öknamn på grund av någon pinsamhet de gjort, och alla lärare som fått namn efter sitt ämne; Kemita, Träis, Syhitler osv.
Jag har alltid varit lite avundsjuk på alla dessa människor som så käckt lystrar till ett smeknamn. För egen del har jag i nästan alla sammanhang kort och gott varit Mårthen. Inget fel med det, jag gillar mitt namn, men ett smeknamn har alltid lockat. Mamma och mina systrar har till och från kallat mig för Totte. Men det är inget som har spridit sig till vänner och bekanta. En kort period på lågstadiet gick jag under namnet Märta. Det började på rasternas innebandymatcher. Tjejerna mot killarna var en smidig indelning, men blev ofta lite ojämnt. Inte så mycket på grund av att killarna var bättre, utan mer på grund av att de var fler. Nästan alla killar var med, men många av tjejerna ägnade sig åt annat på rasterna, så fördelningen blev inget vidare. Men om en kille gick över till tjejerna brukade matchen bli bra, och av någon anledning blev jag oftast den killen. Och spelade man med tjejerna fick man ju heta som tjejerna. Antagligen var det meningen att jag skulle bli lite störd av att kallas Märta, men jag hade redan då insett att det inte fanns något nedlåtande i att liknas vid en tjej, så det bet liksom inte. Men inte heller det namnet hängde i särskilt länge.
Sen fanns naturligtvis olika anspelningar på Mårten Gås. Gåsen, gåsis och liknande. Men inte heller det blev etablerat som ett fasthängande smeknamn.
Vid ett tillfälle försökte jag lansera ett eget. Jag minns att vi höll på och lekte någon avancerad form av "Röda Vita Rosen" i skogen. Jag kände mig väldigt slug, och klev in i någon sorts dubbelspionage, och ville ha ett namn värdigt ett sådant beteende. Jag fastnade för "Råttan", som jag tror var hämtat ur någon av de böcker från 50-talet som jag fått av farmor. Jag samlade alla mina vänner och meddelade att jag från och med nu ville att de skulle tilltala mig som "Råttan". Det höll i tre dagar, sen var jag Mårthen igen. Det fungerar nog generellt dåligt att hitta på sina egna smeknamn.
Vid det här laget har jag nog accepterat min lott. Jag kallas vid mitt riktiga namn. Om jag någon gång kommer att ingå i ett gäng av listiga och sluga kumpaner som sprider lyster i kvarteret kommer min grej vara att jag är den utan smeknamn. Folk kommer titta på oss på avstånd, och konstatera: "Där kommer Kniparn, Jonsson och Steget. Och Mårthen, han utan smeknamn".
Jag har alltid varit lite avundsjuk på alla dessa människor som så käckt lystrar till ett smeknamn. För egen del har jag i nästan alla sammanhang kort och gott varit Mårthen. Inget fel med det, jag gillar mitt namn, men ett smeknamn har alltid lockat. Mamma och mina systrar har till och från kallat mig för Totte. Men det är inget som har spridit sig till vänner och bekanta. En kort period på lågstadiet gick jag under namnet Märta. Det började på rasternas innebandymatcher. Tjejerna mot killarna var en smidig indelning, men blev ofta lite ojämnt. Inte så mycket på grund av att killarna var bättre, utan mer på grund av att de var fler. Nästan alla killar var med, men många av tjejerna ägnade sig åt annat på rasterna, så fördelningen blev inget vidare. Men om en kille gick över till tjejerna brukade matchen bli bra, och av någon anledning blev jag oftast den killen. Och spelade man med tjejerna fick man ju heta som tjejerna. Antagligen var det meningen att jag skulle bli lite störd av att kallas Märta, men jag hade redan då insett att det inte fanns något nedlåtande i att liknas vid en tjej, så det bet liksom inte. Men inte heller det namnet hängde i särskilt länge.
Sen fanns naturligtvis olika anspelningar på Mårten Gås. Gåsen, gåsis och liknande. Men inte heller det blev etablerat som ett fasthängande smeknamn.
Vid ett tillfälle försökte jag lansera ett eget. Jag minns att vi höll på och lekte någon avancerad form av "Röda Vita Rosen" i skogen. Jag kände mig väldigt slug, och klev in i någon sorts dubbelspionage, och ville ha ett namn värdigt ett sådant beteende. Jag fastnade för "Råttan", som jag tror var hämtat ur någon av de böcker från 50-talet som jag fått av farmor. Jag samlade alla mina vänner och meddelade att jag från och med nu ville att de skulle tilltala mig som "Råttan". Det höll i tre dagar, sen var jag Mårthen igen. Det fungerar nog generellt dåligt att hitta på sina egna smeknamn.
Vid det här laget har jag nog accepterat min lott. Jag kallas vid mitt riktiga namn. Om jag någon gång kommer att ingå i ett gäng av listiga och sluga kumpaner som sprider lyster i kvarteret kommer min grej vara att jag är den utan smeknamn. Folk kommer titta på oss på avstånd, och konstatera: "Där kommer Kniparn, Jonsson och Steget. Och Mårthen, han utan smeknamn".
Årets Arne Weise utsedd
Anne Lundberg blir årets julvärd i SVT. Hon är tidigare känd som programledare för Antikrundan. Platsen i fåtöljen på julafton börjar bli ganska insutten vid det här laget. I tur och ordning har Lotta Bromé, Ingvar Oldsberg, Blossom Tainton och Ernst Kirchsteiger haft uppgiften att presentera Kalle Anka och de andra programmen efter att Arne Weise slutade. Men det är ändå till Arne man relaterar. Till Arne, och kanske lite till en imitation och nidbild av Arne.
Det är ju så med vissa roller och positioner. Det är omöjligt att inta dem utan att förhålla sig till andra som har gjort det tidigare. Precis som varje ny programledare i Bingolotto på ett eller annat sätt måste förhålla sig till "Loket" så är det Arne Weise som har mejslat ut arketypen för en julvärd. En mall att antingen passa in sig i, eller medvetet bryta mot.
Och så har vi ju Claes Eriksson. Galenskaparnas frontfigur, som i serien En himla många program fungerade som en värd, sittandes i en fåtölj, gnuggandes sina händer. Inspirerad av Arne Weise, förstås, men kanske även åt andra hållet. För året efter såg Arne ännu mysigare ut där han satt, och det kändes verkligen innerligt när han gned sina händer mot varandra. Kanske blev den imiterade inspirerad av den som imiterar?
Det är ju så med vissa roller och positioner. Det är omöjligt att inta dem utan att förhålla sig till andra som har gjort det tidigare. Precis som varje ny programledare i Bingolotto på ett eller annat sätt måste förhålla sig till "Loket" så är det Arne Weise som har mejslat ut arketypen för en julvärd. En mall att antingen passa in sig i, eller medvetet bryta mot.
Och så har vi ju Claes Eriksson. Galenskaparnas frontfigur, som i serien En himla många program fungerade som en värd, sittandes i en fåtölj, gnuggandes sina händer. Inspirerad av Arne Weise, förstås, men kanske även åt andra hållet. För året efter såg Arne ännu mysigare ut där han satt, och det kändes verkligen innerligt när han gned sina händer mot varandra. Kanske blev den imiterade inspirerad av den som imiterar?
måndag 19 november 2007
Snälla, läs inte det här
Alla har nog någon gång sagt något som de önskat att de inte sagt. Många har också klickat iväg ett sms eller mail, som de sekunden efter ångrat att de skickade. Eller precis för sent insett att de skickade till fel person. Det är i sådana lägen man önskar att det gick att revidera historien. Att det gick att trycka på en ångraknapp i telefonen som gjorde att sms:et inte gick att läsa av mottagaren. Att man kunde göra sagda ord osagda.
Bloggande ger vissa sådana möjligheter. Jag kan i efterhand gå in och redigera ett inlägg som jag skrev för ett halvår sedan. Men jag kan inte förhindra att någon redan kan ha läst det, eller rent av sparat den gamla versionen. På samma sätt som Jens kan radera en kommentar han redan skrivit, som han gjorde i mitt förra inlägg. Men han kan inte försäkra sig om att jag inte redan läst den, och vet att det stod: "Mårthen, jag har sagt det förr. Du kommer bli en bra far."
Men om vi nu leker med tanken på ett felskickat mail. Ett mail som gått iväg till någon som inte borde ha fått det, och som kan få stora konsekvenser. Den stora frågan är om nyfikenheten går att övervinna med hjälp av rimliga argument. Tänk er följande scenario:
Du öppnar din mailbox, och ser att du har fått två mail från din bästa vän. Det ena har en helt tom ämnesrad. I det andra står det "OBS! LÄS DET HÄR FÖRST!". Rimligen är du så pass lydig att du läser det mailet först. Där står det:
"Hej! Jag råkade precis skicka iväg ett mail till dig av misstag. Det var inte tänkt till dig, utan till en annan person, och jag vill verkligen inte att du läser det. Snälla, snälla, du. Radera det utan att läsa det först. Jag kan förklara allt för dig senare. Älskar dig, snälla, snälla, gör bara som jag säger."
Hur agerar du? Ärligt talat.
Bloggande ger vissa sådana möjligheter. Jag kan i efterhand gå in och redigera ett inlägg som jag skrev för ett halvår sedan. Men jag kan inte förhindra att någon redan kan ha läst det, eller rent av sparat den gamla versionen. På samma sätt som Jens kan radera en kommentar han redan skrivit, som han gjorde i mitt förra inlägg. Men han kan inte försäkra sig om att jag inte redan läst den, och vet att det stod: "Mårthen, jag har sagt det förr. Du kommer bli en bra far."
Men om vi nu leker med tanken på ett felskickat mail. Ett mail som gått iväg till någon som inte borde ha fått det, och som kan få stora konsekvenser. Den stora frågan är om nyfikenheten går att övervinna med hjälp av rimliga argument. Tänk er följande scenario:
Du öppnar din mailbox, och ser att du har fått två mail från din bästa vän. Det ena har en helt tom ämnesrad. I det andra står det "OBS! LÄS DET HÄR FÖRST!". Rimligen är du så pass lydig att du läser det mailet först. Där står det:
"Hej! Jag råkade precis skicka iväg ett mail till dig av misstag. Det var inte tänkt till dig, utan till en annan person, och jag vill verkligen inte att du läser det. Snälla, snälla, du. Radera det utan att läsa det först. Jag kan förklara allt för dig senare. Älskar dig, snälla, snälla, gör bara som jag säger."
Hur agerar du? Ärligt talat.
En bedrift som borde belönas
En 19-årig man från Uppsala dömdes idag för dataintrång på flera universitet och högskolor. Är det något att straffas för?
Här har snubben alltså rest land och rike runt, tagit sig in i datasalar på svenska lärosäten, och trängt sig in i datorerna. Antagligen har han speciella knep, som att dra axeln ur led, smörja in sig med valfett och lägga upp benen över nacken. Det är ju en oerhörd gymnastisk prestation, och särskilt med tanke på hur små dagens datorer är.
Hoppas att han döms till samhällstjänst, och får resa land och rike runt och uppträda med sitt lilla förvandlingsnummer. Pengarna han spelar in kan gå till något vackert. Jag kommer lätt att besöka showen!
Här har snubben alltså rest land och rike runt, tagit sig in i datasalar på svenska lärosäten, och trängt sig in i datorerna. Antagligen har han speciella knep, som att dra axeln ur led, smörja in sig med valfett och lägga upp benen över nacken. Det är ju en oerhörd gymnastisk prestation, och särskilt med tanke på hur små dagens datorer är.
Hoppas att han döms till samhällstjänst, och får resa land och rike runt och uppträda med sitt lilla förvandlingsnummer. Pengarna han spelar in kan gå till något vackert. Jag kommer lätt att besöka showen!
söndag 18 november 2007
Den mystiska sekten i Fredhäll
När jag går till min tunnelbanestation möter jag påfallande ofta människor med stora packningar. De har rullväskor, ryggsäckar eller andra stora väskor, och rör sig målmedvetet åt ett och samma håll. Om de gick åt Kristinebergshållet vore det inte det minsta konstigt. Då skulle de antagligen till hotellet som ligger en bit bort. Men de går mot Fredhäll. En del av dem tittar ängsligt på en utskriven karta från Eniro, och någon stannar i biljetthallen och tittar på kartan. Jag har ingen aning om vart de tar vägen.
Under mina kvällspromenader i närområdet har jag försökt hitta något ställe i den riktning de går som kan vara orsak för folk med packningar att vallfärda till, men jag hittar ingenting. Det enda som finns förutom bostäder är en restaurang, ett kafé och ett äldreboende. Och så kallbadhuset, men där är det ingen större aktivitet så här års.
Så jag har bestämt mig för att det måste handla om en ondskefull och mystisk sekt. Kanske en hebrägdagörare. Någon som verkar i Boltzius anda och gör människor friska. Antagligen bär var och en av de där människorna på något mer än sina packningar; en obotlig sjukdom, synder att befrias från eller en önskan om omvälvande förändringar i livet. Och i en stor lägenhet någonstans på Snoilskyvägen sitter en skäggig dam bakom ett draperi och ägnar sig åt handpåläggning och rituella ramsor. Kanske får de dricka en brygd som hon har kokat ihop.
Någon gång ska jag följa efter en av dem. Försöka höra det hemliga lösenordet de uppger för den kutryggiga portvakten. Sedan gå tillbaka en timme senare, med en egen rullväska, titta vakten i ögonen och säga "fidelio". Bli insläppt, och äntligen få veta vad det är alla vallfärdar till. Det kan bli första steget mot något stort.
Under mina kvällspromenader i närområdet har jag försökt hitta något ställe i den riktning de går som kan vara orsak för folk med packningar att vallfärda till, men jag hittar ingenting. Det enda som finns förutom bostäder är en restaurang, ett kafé och ett äldreboende. Och så kallbadhuset, men där är det ingen större aktivitet så här års.
Så jag har bestämt mig för att det måste handla om en ondskefull och mystisk sekt. Kanske en hebrägdagörare. Någon som verkar i Boltzius anda och gör människor friska. Antagligen bär var och en av de där människorna på något mer än sina packningar; en obotlig sjukdom, synder att befrias från eller en önskan om omvälvande förändringar i livet. Och i en stor lägenhet någonstans på Snoilskyvägen sitter en skäggig dam bakom ett draperi och ägnar sig åt handpåläggning och rituella ramsor. Kanske får de dricka en brygd som hon har kokat ihop.
Någon gång ska jag följa efter en av dem. Försöka höra det hemliga lösenordet de uppger för den kutryggiga portvakten. Sedan gå tillbaka en timme senare, med en egen rullväska, titta vakten i ögonen och säga "fidelio". Bli insläppt, och äntligen få veta vad det är alla vallfärdar till. Det kan bli första steget mot något stort.
Kanalförvirringen kommer att knäcka mig
Man behöver fasta punkter i tillvaron för att organisera sitt liv. En sådan fast punkt har så länge jag kan minnas varit tiderna för SVT:s nyhetssändningar. Redan som mycket liten och vetgirig pojke brände jag in i hjärnbarken att fundamenten i en tv-kväll består av Aktuellt i ettan klockan 18, Rapport i tvåan klockan 19.30 och sedan Aktuellt igen i ettan klockan 21. Det satt lika djupt som Bolibompas ramsa "på-tisdag-på-torsdag". Inte för att jag tittade på alla tre sändningarna, det skulle bara innebära tråkiga upprepningar, men för att deras tider och placeringar gjorde det lättare att hålla reda på andra program. Om ett program i SVT skulle börja klockan 21 visste man att det måste vara i tvåan, för att inte krocka med Aktuellt.
Sedan hände något för ett par år sedan. Nyhetssändningarna bytte kanal med varandra. Tiderna bestod, men kanalerna var de motsatta. Men det var fortfarande ganska lätt att komma ihåg, bara att tänka tvärtom. Och så gör jag fortfarande. Vill jag se nyheter, och klockan närmar sig nio, tänker jag att Aktuellt klockan 21 är på ettan, alltså är det på tvåan.
Men nu krånglar SVT till det ytterligare. På måndag blir 18-sändningen Rapport, men stannar kvar i tvåan. 19.30-sändningen förblir där den varit, och 21-sändningen fortsätter vara Aktuellt i ettan men på tvåan och utan att vara en nyhetssändning. I stället verkar det bli någon sorts reality-show där tittarna får påverka innehållet. Törs man gissa att de ganska snart ändrar sig, när de inser att det är konspirationsteoretiker, nazister och galningar som kommer att försöka kapa åt sig sändningstiden?
Förvirringen är i alla fall total, och jag är rädd att jag inte kommer att klara av det. Krislösningen heter naturligtvis TV4. Klockan 19 och 22. Jag kommer att sakna Jarl Alfredius.
Sedan hände något för ett par år sedan. Nyhetssändningarna bytte kanal med varandra. Tiderna bestod, men kanalerna var de motsatta. Men det var fortfarande ganska lätt att komma ihåg, bara att tänka tvärtom. Och så gör jag fortfarande. Vill jag se nyheter, och klockan närmar sig nio, tänker jag att Aktuellt klockan 21 är på ettan, alltså är det på tvåan.
Men nu krånglar SVT till det ytterligare. På måndag blir 18-sändningen Rapport, men stannar kvar i tvåan. 19.30-sändningen förblir där den varit, och 21-sändningen fortsätter vara Aktuellt i ettan men på tvåan och utan att vara en nyhetssändning. I stället verkar det bli någon sorts reality-show där tittarna får påverka innehållet. Törs man gissa att de ganska snart ändrar sig, när de inser att det är konspirationsteoretiker, nazister och galningar som kommer att försöka kapa åt sig sändningstiden?
Förvirringen är i alla fall total, och jag är rädd att jag inte kommer att klara av det. Krislösningen heter naturligtvis TV4. Klockan 19 och 22. Jag kommer att sakna Jarl Alfredius.
lördag 17 november 2007
Ett mongo banar vägen
Det är inte så snyggt att skoja om funktionshindrade människor. Det vet jag naturligtvis. Men ändå är det så frestande att då och då fälla små lustiga kommentarer om "mongon". Och så får man ju inte kalla dem, det vet jag naturligtvis.
Jag anklagar medierna, samhället och alla välmenande pedagoger för det här. I ivern att avdramatisera och avmystifiera alla fomer av handikapp har jag och många andra i stället fått en bild av att det finns något lustigt med utvecklingsstörda och funktionshindrade. Jag tänker på Joelbitar, det vidriga barnprogrammet där man fick följa en utvecklingsstörd kille i hans vardag. Kalas som slutade med gräddgegga i ansiktet, vattenkrig på tomten, och de obligatoriska scenerna där man får se Joel bada. Och så den komiska signaturmelodin som alla barn började sjunga på skolgården så fort de såg någon av eleverna från specialklassen. Joelbitar gjorde knappast livet lättare för någon funktionshindrad, och definitivt inte heller för alla stackars barn som vid den tiden råkade heta Joel.
Och jag tänker på alla reportage i käck stil som visar någon människa utan armar och ben som "ändå är på gott humör och spelar pingis och kör bil". Scener där stackaren spänns fast på någon sorts kälke och knuffas ut i en slalombacke till den käcka speakerrösten som säger att "Mikael älskar att åka snowboard, trots att han varken har armar eller ben och bara kan kommunicera genom att rycka lite med mungipan."
Senare i livet kom Kanal 5, med Outsider, där allt som är udda och konstigt exploaterats till max. Människor med någon form av udda åkomma exponeras när de badar, äter och går till skolan. Deras anhöriga tittar in i kameran och säger att "först tyckte vi att det var lite konstigt, men nu har vi vant oss och Susanne är som vem som helst".
Alla inslag av det här slaget (utom möjligen de i Outsider) är säkert helt välmenande. Men de leder till att utvecklingsstörda och funktionshindrade stigmatiseras, och betraktas som något udda och exotiskt. Och något som ska särbehandlas och gullas med. Vilket nog ingen vinner på i slutändan, allra minst de funktionshindrade själva.
Men med allt det i bakhuvudet är det kanske inte så konstigt att följande konversation kunde utspela sig idag på Arlanda. Jag och Jocke väntade på ett försenat flyg, och hade en timme att döda i terminal 2.
- Tror du att det går att ordna ett studiebesök i flygledartornet lite snabbt? Skulle vara kul att se.
- Kan nog vara ganska svårt.
- Man skulle haft ett barn med sig. Då får man alltid gå bakom kulisserna på saker. Alla smälter för barn.
- Ja, så är det.
- Eller ett mongo. Då hade det varit gräddfil hela vägen. Ett mongo banar vägen för allt.
Jag anklagar medierna, samhället och alla välmenande pedagoger för det här. I ivern att avdramatisera och avmystifiera alla fomer av handikapp har jag och många andra i stället fått en bild av att det finns något lustigt med utvecklingsstörda och funktionshindrade. Jag tänker på Joelbitar, det vidriga barnprogrammet där man fick följa en utvecklingsstörd kille i hans vardag. Kalas som slutade med gräddgegga i ansiktet, vattenkrig på tomten, och de obligatoriska scenerna där man får se Joel bada. Och så den komiska signaturmelodin som alla barn började sjunga på skolgården så fort de såg någon av eleverna från specialklassen. Joelbitar gjorde knappast livet lättare för någon funktionshindrad, och definitivt inte heller för alla stackars barn som vid den tiden råkade heta Joel.
Och jag tänker på alla reportage i käck stil som visar någon människa utan armar och ben som "ändå är på gott humör och spelar pingis och kör bil". Scener där stackaren spänns fast på någon sorts kälke och knuffas ut i en slalombacke till den käcka speakerrösten som säger att "Mikael älskar att åka snowboard, trots att han varken har armar eller ben och bara kan kommunicera genom att rycka lite med mungipan."
Senare i livet kom Kanal 5, med Outsider, där allt som är udda och konstigt exploaterats till max. Människor med någon form av udda åkomma exponeras när de badar, äter och går till skolan. Deras anhöriga tittar in i kameran och säger att "först tyckte vi att det var lite konstigt, men nu har vi vant oss och Susanne är som vem som helst".
Alla inslag av det här slaget (utom möjligen de i Outsider) är säkert helt välmenande. Men de leder till att utvecklingsstörda och funktionshindrade stigmatiseras, och betraktas som något udda och exotiskt. Och något som ska särbehandlas och gullas med. Vilket nog ingen vinner på i slutändan, allra minst de funktionshindrade själva.
Men med allt det i bakhuvudet är det kanske inte så konstigt att följande konversation kunde utspela sig idag på Arlanda. Jag och Jocke väntade på ett försenat flyg, och hade en timme att döda i terminal 2.
- Tror du att det går att ordna ett studiebesök i flygledartornet lite snabbt? Skulle vara kul att se.
- Kan nog vara ganska svårt.
- Man skulle haft ett barn med sig. Då får man alltid gå bakom kulisserna på saker. Alla smälter för barn.
- Ja, så är det.
- Eller ett mongo. Då hade det varit gräddfil hela vägen. Ett mongo banar vägen för allt.
fredag 16 november 2007
Trapphuslappen
Alla som bor eller någon gång har bott i ett flerbostadshus vet vad jag pratar om. Trapphuslappen. Den man sätter upp i porten några dagar innan helgen, för att förvarna om vad som komma skall. Budskapet är det samma, med vissa variationer, och lyder ungefär:
"Kära Grannar! På lördag har vi en liten fest för att fira att jag fyller år. Jag hoppas att vi inte kommer att störa er för mycket. Ring, eller knacka på, om ni tycker att vi är till besvär. Mvh Olssons på vån 2, 070-123 45 67."
Trapphuslappen är spännande. Vanlig kutym säger att man alltid ska bete sig på ett sätt så att grannarna inte blir störda. Det normala är också att man efter klockan 23 tänker extra noga på att inte spela hög musik, skrika, stampa i golvet eller något annat som kan vara taskigt mot eventuellt kvällströtta grannar. Men parallellt har alltså en regel växt fram som säger att om man bara förvarnar så är allt i sin ordning.
Det här väcker förstås frågor.
Hur ofta är det okej att använda sig av trapphuslappen? Kommer grannarna att vara lika toleranta när Olssons på vån 2 för åttonde veckan i rad sätter upp en lapp? "På lördag har vi en liten fest för att fira att min kusins katt har fått ungar. Ni kan mitt nummer vid det här laget, och vet vad som gäller."
Hur mycket är det okej att låta inom ramen för trapphuslappen? Och hur länge? Om den normala kutymen säger att det ska vara tyst efter elva kanske man kan tänka sig att det ska vara tyst efter tolv. Och bara lite svag musik efter elva. Eller?
Och har grannarna något att säga till om? Kan man tänka sig att följande lapp sätts upp intill Olssons: "Kära Olssons! På söndag ska jag utföra kranskärlsoperationer på gamlingar som mycket väl kan vara släktingar till dig. Jag börjar klockan fem på morgonen. Tänk på det när ni reglerar volymen. Mvh Ljungskog, vån 3."
Slutligen undrar jag vilka andra störande beteenden i samhället man kan komma undan med om man bara förvarnar artigt. "Kära kollegor. På torsdag kommer jag att strunta i att duscha, och lukta lite småilla hela dagen. Dessutom äter jag kålsoppa dagen innan, vilket brukar göra mig lite gasig. Hoppas att ni har överseende med mina odörer! Mvh Pettersson på ekonomiavd."
Man undrar ju. Nästa vecka ska jag författa en egen trapphuslapp.
"Kära Grannar! På lördag har vi en liten fest för att fira att jag fyller år. Jag hoppas att vi inte kommer att störa er för mycket. Ring, eller knacka på, om ni tycker att vi är till besvär. Mvh Olssons på vån 2, 070-123 45 67."
Trapphuslappen är spännande. Vanlig kutym säger att man alltid ska bete sig på ett sätt så att grannarna inte blir störda. Det normala är också att man efter klockan 23 tänker extra noga på att inte spela hög musik, skrika, stampa i golvet eller något annat som kan vara taskigt mot eventuellt kvällströtta grannar. Men parallellt har alltså en regel växt fram som säger att om man bara förvarnar så är allt i sin ordning.
Det här väcker förstås frågor.
Hur ofta är det okej att använda sig av trapphuslappen? Kommer grannarna att vara lika toleranta när Olssons på vån 2 för åttonde veckan i rad sätter upp en lapp? "På lördag har vi en liten fest för att fira att min kusins katt har fått ungar. Ni kan mitt nummer vid det här laget, och vet vad som gäller."
Hur mycket är det okej att låta inom ramen för trapphuslappen? Och hur länge? Om den normala kutymen säger att det ska vara tyst efter elva kanske man kan tänka sig att det ska vara tyst efter tolv. Och bara lite svag musik efter elva. Eller?
Och har grannarna något att säga till om? Kan man tänka sig att följande lapp sätts upp intill Olssons: "Kära Olssons! På söndag ska jag utföra kranskärlsoperationer på gamlingar som mycket väl kan vara släktingar till dig. Jag börjar klockan fem på morgonen. Tänk på det när ni reglerar volymen. Mvh Ljungskog, vån 3."
Slutligen undrar jag vilka andra störande beteenden i samhället man kan komma undan med om man bara förvarnar artigt. "Kära kollegor. På torsdag kommer jag att strunta i att duscha, och lukta lite småilla hela dagen. Dessutom äter jag kålsoppa dagen innan, vilket brukar göra mig lite gasig. Hoppas att ni har överseende med mina odörer! Mvh Pettersson på ekonomiavd."
Man undrar ju. Nästa vecka ska jag författa en egen trapphuslapp.
Bloggdilemmat för en trasig själ
Det vanliga livet vi lever är fyllt av små spännande episoder som passar utmärkt att skriva små betraktelser om. Det är till stor del detta jag byggt min blogg på. Putslustiga, finurliga eller engagerande tankar om saker som rör sig runt mig. Men hittills alltid ofarliga. Personliga, utan att bli privata.
De senaste dagarna har mycket runt mig rasat samman. Händelser så svåra att greppa att det inte går en minut utan att tankarna kretsar runt dem. Och samtidigt så privata att de omöjligt kan utgöra inspiration till några blogginlägg. Jag vill inte vara en av dem som lägger ut sina privata bekymmer till allmän beskådning, och tigger efter sympatier i kommentarfälten. Vill inte exploatera de jobbigaste tankarna och förvandla dem till något som självdestruktiva tonåringar hittar till genom desperata googlingar och antingen finner tröst i eller tvärtom.
Samtidigt har jag mitt i allt det jobbiga då och då skänkt en tanke åt min blogg. Min lilla plats på nätet som skänkt mig mycket glädje. Som trots allt haft en terapeutisk funktion många gånger, om än på ett mer subtilt sätt. Och tankarna om hur jag ska hantera att vara en bloggare när annat dominerar så totalt har gått i tre etapper. Precis som man brukar säga att sorgen gör.
1. Nu är allt skit. Jag lägger ner bloggen. Jag ska aldrig skriva mer.
2. Skit samma. Jag berättar allt i bloggen. Vräker ut min ilska, mina känslor. Nämner namn, blir riktigt obehaglig och troligtvis mycket uppmärksammad.
3. Jag fortsätter som förut. Det här må förstöra och förändra mycket, men mitt bloggande ska det banne mig inte få komma åt.
Och där är jag nu. Fast besluten att försöka få tillbaka den gamla blicken. Den som ser de där små sakerna i vardagen som ger upphov till en mening, några ord eller en formulering. Som blir till ett inlägg. Och som jag faktiskt har förstått att några personer där ute uppskattar.
Nu kör vi igen.
De senaste dagarna har mycket runt mig rasat samman. Händelser så svåra att greppa att det inte går en minut utan att tankarna kretsar runt dem. Och samtidigt så privata att de omöjligt kan utgöra inspiration till några blogginlägg. Jag vill inte vara en av dem som lägger ut sina privata bekymmer till allmän beskådning, och tigger efter sympatier i kommentarfälten. Vill inte exploatera de jobbigaste tankarna och förvandla dem till något som självdestruktiva tonåringar hittar till genom desperata googlingar och antingen finner tröst i eller tvärtom.
Samtidigt har jag mitt i allt det jobbiga då och då skänkt en tanke åt min blogg. Min lilla plats på nätet som skänkt mig mycket glädje. Som trots allt haft en terapeutisk funktion många gånger, om än på ett mer subtilt sätt. Och tankarna om hur jag ska hantera att vara en bloggare när annat dominerar så totalt har gått i tre etapper. Precis som man brukar säga att sorgen gör.
1. Nu är allt skit. Jag lägger ner bloggen. Jag ska aldrig skriva mer.
2. Skit samma. Jag berättar allt i bloggen. Vräker ut min ilska, mina känslor. Nämner namn, blir riktigt obehaglig och troligtvis mycket uppmärksammad.
3. Jag fortsätter som förut. Det här må förstöra och förändra mycket, men mitt bloggande ska det banne mig inte få komma åt.
Och där är jag nu. Fast besluten att försöka få tillbaka den gamla blicken. Den som ser de där små sakerna i vardagen som ger upphov till en mening, några ord eller en formulering. Som blir till ett inlägg. Och som jag faktiskt har förstått att några personer där ute uppskattar.
Nu kör vi igen.
tisdag 13 november 2007
Direktöversättning
Det är en gud så fruktansvärt liten affär för flickan med det musaktiga håret. Men hennes mamma skriker "Nej!", och hennes pappa har sagt åt henne att gå. Men hennes vän står inte att finna någonstans. Nu går hon genom sin sjunkna dröm, till sätena med den bästa utsikten. Och hon är fast vid silverduken, men filmen är en sorglig tristhet. För hon har levt den tio gånger eller fler. Hon kunde spotta i dårarnas ögon när de ber henne fokusera på sjömän som slåss i danssalen. Åh, man, titta på när de där grottmänniskorna går. Det är den galnaste showen! Ta en titt på lagmannen som spöar upp fel kille. Åh, man, jag undrar om han någonsin får veta. Han är med i den show som säljer bäst. Finns det liv på Mars?
Vad ska man säga? Det som är ett av popens stora mästerverk på ett språk är rent nonsens på ett annat. I alla fall i en direktöversättning. Fast jag gillar andra versen, när Musse Pigg har växt upp och blivit en ko.
Vad ska man säga? Det som är ett av popens stora mästerverk på ett språk är rent nonsens på ett annat. I alla fall i en direktöversättning. Fast jag gillar andra versen, när Musse Pigg har växt upp och blivit en ko.
måndag 12 november 2007
Beiget, bäscht.. Äh, brunt!
Jag knäcker ibland lite extra som korrekturläsare. Det går ut på att jag får texter skickade till mig, och skickar tillbaka dem med alla stavfel, syftningsfel och obegripligheter markerade. Dessutom brukar jag kunna lämna synpunkter på textens komposition och innehåll. Ibland rättar jag faktafel. Det är ett spännande uppdrag, och jag tror mig vara ganska duktig på det.
Något som ofta slår mig är att vissa ord helt enkelt inte är lämpade för tryck. Jag pratar inte om svordomar, de går lika bra att trycka som att säga, och det är snarare en fråga om vilket intryck man vill förmedla. Jag talar om ord som går bra att säga, men som stavas eller böjs så konstigt att de helt enkelt inte fungerar att skriva. Jag var lite inne på ämnet i min tidigare text om margarinkampanjen fräschet.
I dag korrade jag en text om 3D-bio och stötte på följande citat:
"När man sett lika mycket 3D-bio som jag har börjar tvådimensionell film kännas lite beiget."
Ögat reagerade genast på det sista ordet. Beiget. Det ser ju helskumt ut. En snabb kontroll i ordlistan visar att det är helt korrekt stavat, färgen beige i bestämd form, men fortfarande lika svårläst. Så jag börjar laborera med alternativa lösningar. Vore det inte ett citat skulle jag direkt byta ur ordet mot "trist", "brunt" eller "småtråkigt". Men så får man inte behandla citat. Att ändra ordet så att det inte är i bestämd form skulle kunna fungera, men ser fortfarande illa ut. Till slut lät jag det stå, så får vi ta diskussionen i andra omgången av korrektur.
Det där är en spännande sida av språk. Det finns ord vi använder dagligen som är hur bra som helst när man säger dem, men värdelösa i skrift. Och det finns meningar och böjningar som är helt korrekta enligt alla regler, men som är helt hopplösa för läsaren. När jag läste grammatik, och vi pratade om inskjutna bisatser, tog min lärare upp ett fantastiskt exempel för att öva kommatering. Jag vill gärna dela med mig av det. Försök sätta komman så att följande mening blir begriplig.
Flickan som pojken som hunden bet slog skrek.
Något som ofta slår mig är att vissa ord helt enkelt inte är lämpade för tryck. Jag pratar inte om svordomar, de går lika bra att trycka som att säga, och det är snarare en fråga om vilket intryck man vill förmedla. Jag talar om ord som går bra att säga, men som stavas eller böjs så konstigt att de helt enkelt inte fungerar att skriva. Jag var lite inne på ämnet i min tidigare text om margarinkampanjen fräschet.
I dag korrade jag en text om 3D-bio och stötte på följande citat:
"När man sett lika mycket 3D-bio som jag har börjar tvådimensionell film kännas lite beiget."
Ögat reagerade genast på det sista ordet. Beiget. Det ser ju helskumt ut. En snabb kontroll i ordlistan visar att det är helt korrekt stavat, färgen beige i bestämd form, men fortfarande lika svårläst. Så jag börjar laborera med alternativa lösningar. Vore det inte ett citat skulle jag direkt byta ur ordet mot "trist", "brunt" eller "småtråkigt". Men så får man inte behandla citat. Att ändra ordet så att det inte är i bestämd form skulle kunna fungera, men ser fortfarande illa ut. Till slut lät jag det stå, så får vi ta diskussionen i andra omgången av korrektur.
Det där är en spännande sida av språk. Det finns ord vi använder dagligen som är hur bra som helst när man säger dem, men värdelösa i skrift. Och det finns meningar och böjningar som är helt korrekta enligt alla regler, men som är helt hopplösa för läsaren. När jag läste grammatik, och vi pratade om inskjutna bisatser, tog min lärare upp ett fantastiskt exempel för att öva kommatering. Jag vill gärna dela med mig av det. Försök sätta komman så att följande mening blir begriplig.
Flickan som pojken som hunden bet slog skrek.
söndag 11 november 2007
Dubbelknepet
De av er som är flitiga läsare eller prenumeranter av tidskrifter har säkert någon gång stött på fenomenet dubbelnummer. Ett nummer av tidningen som är två nummer i ett. Förklaringen bakom fenomenet är enkel, om än något tvivelaktig rent logiskt. De kulturbidrag som en del tidningar uppbär baseras på antalet nummer som ges ut under ett år. På samma sätt förhåller det sig med prenumerationsavgifterna. För en viss summa pengar utlovas man ett visst antal nummer. Och när redaktionen inte riktigt hänger med den utlovade utgivningstakten klämmer de till med ett dubbelnummer. Två dubbelnummer per år blir fyra nummer per år, och därmed kan ingen klaga.
En logik som vore skön att leva efter. Det är jobbigt att träna fyra gånger i veckan, men efter ett dubbelpass på Friskis kan jag komma undan med två gånger i veckan. Sen använder jag mig av Dubbel-Dusch, och kan hoppa över tvagningen i morgon. En dubbelportion till middag, och även morgondagens måltid är avklarad. Vill man leva effektivt ska man dubbeldejta, bre dubbelmackor och bara köpa skivor av artister som ger ut dubbelalbum. Tittar man dessutom på ett dubbelavsnitt av sin bästa tv-serie så gör det inget om man missar den nästa vecka. För övrigt vore det väl en bra idé att lansera stora tuggummin under namnet Dubbelgum?
Men metoden verkar vid en närmare granskning vara fel, eller kanske rent av dubbelfel. Den som dubbelarbetar får inte vara ledig mer än andra och spelar man dubbelspel i sitt privatliv brukar det förr eller senare gå illa. Kanske är dubbelt inte alltid bättre. Och kanske är en tidning alltid en tidning. Dubbelnummer eller inte.
En logik som vore skön att leva efter. Det är jobbigt att träna fyra gånger i veckan, men efter ett dubbelpass på Friskis kan jag komma undan med två gånger i veckan. Sen använder jag mig av Dubbel-Dusch, och kan hoppa över tvagningen i morgon. En dubbelportion till middag, och även morgondagens måltid är avklarad. Vill man leva effektivt ska man dubbeldejta, bre dubbelmackor och bara köpa skivor av artister som ger ut dubbelalbum. Tittar man dessutom på ett dubbelavsnitt av sin bästa tv-serie så gör det inget om man missar den nästa vecka. För övrigt vore det väl en bra idé att lansera stora tuggummin under namnet Dubbelgum?
Men metoden verkar vid en närmare granskning vara fel, eller kanske rent av dubbelfel. Den som dubbelarbetar får inte vara ledig mer än andra och spelar man dubbelspel i sitt privatliv brukar det förr eller senare gå illa. Kanske är dubbelt inte alltid bättre. Och kanske är en tidning alltid en tidning. Dubbelnummer eller inte.
lördag 10 november 2007
Norman Mailer och ryktet
Norman Mailer är död. Det är inget konstigt med den saken. Han borde ha dött för länge sedan. Många gånger om. Han var ju en sådan person. Och det är det som kommer att nämnas i hans eftermälen. Hans förmåga att vara full och burdus. Hans machomanér. Hans humörskiftningar och brutalitet. Det kommer att nämnas hur han reste runt och utsatte sig för mer eller mindre farliga situationer, och man kommer att citera hans verk där de är som råast och brutalast. Där det handlar om incest, vulgariteter och snusk. För det är sådant som gör sig i tryck, och som människor gillar att läsa.
Men naturligtvis kommer det också att nämnas vilken oerhört skicklig skribent Mailer var. Och det är för det jag själv kommer att minnas honom. Jag har inte haft någon långvarig relation till Mailer. Upptäckte honom för några år sedan, genom Joan Didion. Oftast är det tvärtom, men för mig gick det åt det hållet. Jag föll pladask för hans exakta ordval, hans bisatser och kommateringar och sättet att skapa närvaro i texterna. För mig var inte innehållet det centrala, även om det ofta var intressanta ämnen som skildrades, utan texten i sig.
Nu är han död, och av någon anledning kan jag bara tänka på den där grisen som Skandia lät någon reklambyrå ta fram efter alla skandalerna. Den som hade ordet "ryktet" målat på sig, och gick och bökade i olika miljöer. För det är så det känns. En man har dött. Han kommer att minnas för sitt rykte. Machomannen Mailer. Den hårda och tuffa. Krigsskildraren och slagskämpen.
Vem ser kommateringen? Ordvalen? Metaforerna? Det står en gris i vägen.
Men naturligtvis kommer det också att nämnas vilken oerhört skicklig skribent Mailer var. Och det är för det jag själv kommer att minnas honom. Jag har inte haft någon långvarig relation till Mailer. Upptäckte honom för några år sedan, genom Joan Didion. Oftast är det tvärtom, men för mig gick det åt det hållet. Jag föll pladask för hans exakta ordval, hans bisatser och kommateringar och sättet att skapa närvaro i texterna. För mig var inte innehållet det centrala, även om det ofta var intressanta ämnen som skildrades, utan texten i sig.
Nu är han död, och av någon anledning kan jag bara tänka på den där grisen som Skandia lät någon reklambyrå ta fram efter alla skandalerna. Den som hade ordet "ryktet" målat på sig, och gick och bökade i olika miljöer. För det är så det känns. En man har dött. Han kommer att minnas för sitt rykte. Machomannen Mailer. Den hårda och tuffa. Krigsskildraren och slagskämpen.
Vem ser kommateringen? Ordvalen? Metaforerna? Det står en gris i vägen.
fredag 9 november 2007
Förenklad slutledning
Människor jag blir kär i är oftast bra människor.
Jag är kär i en spärrvakt.
Spärrvakter är bra människor.
Fester blir roligast om det är bra människor man festar med.
Fester med många spärrvakter måste vara de roligaste.
Jag ska bjuda in alla spärrvakter jag träffar till min fest. Gubben som brukar sitta i Kista ser jag fram mot att skåla med.
Jag är kär i en spärrvakt.
Spärrvakter är bra människor.
Fester blir roligast om det är bra människor man festar med.
Fester med många spärrvakter måste vara de roligaste.
Jag ska bjuda in alla spärrvakter jag träffar till min fest. Gubben som brukar sitta i Kista ser jag fram mot att skåla med.
torsdag 8 november 2007
Bjurman står till höger bakom klungan
I en intervju i Dagens Nyheter kommenterar Timo Räisänen att många i publiken är tråkiga. Han beskriver det som att "de står med armarna i kors och leker journalister". Det kastar mig tillbaka flera år, till den tid då jag själv var en musikjournalist som recenserade konserter.
Min första chef var Hedberg. Han var fantastisk på många sätt, men att beskriva honom som sprallig vore helt främmande. Särskilt när det kom till konserter. Många gånger förundrades jag över hur han kunde stå på en konsert och se helt likgiltig ut, och sedan skriva en text som förklarade vilken fantastisk upplevelse han hade varit med om. Så småningom lyckades dock jag och Jocke utröna ett mönster, så att vi kunde se vilket betyg en konsert skulle komma att få. Ettor och tvåor var svåra att skilja åt, men kännetecknades av att han rynkade pannan och skakade lite på huvudet mellan låtarna. Treor kände man igen på att han hade en helt likgiltig min och stod stilla med armarna i kors. Började han dessutom klappa takten lite med ett finger, fortfarande med korsade armar, så kunde man förvänta sig en fyra. Vid enstaka tillfällen började Hedbergs vänstra fot att stampa lite lätt i marken. Då var det en av de sällsynta femmorna som vankades - toppbetyget.
Efter att ha dechiffrerat Hedbergs konsertbeteenden började jag och Jocke ägna minst lika stor uppmärksamhet åt att studera andra journalister som att odla våra egna skrivarkarriärer. Vi skrattade åt Håkan Steens fåfänga försök att hindra folk från att tjuvläsa hans texter genom att vika ned locket på laptopen till hälften och liksom krypa in i datorn, samtidigt som han ständigt tittade över axeln efter spioner från Expressen. Vi älskade hur Per Bjurman knappade sig genom sin text med pekfingervalsen för att därefter luta sig tillbaka och släppa iväg ett nöjt pysande ljud genom munnen som signalerar att han är nöjd med sin text. Vi såg Stefan Tungren komma in mitt i en konsert som han ändå recenserade som om han sett hela, och vi hörde andra recensenter berätta redan i förväg att de tänkte såga en konsert.
Men det roligaste vi lärde oss av våra studier var hur man på en fullsatt stor konsert ändå med lätthet kunde hitta recensenterna i publiken. I de flesta fall bildas det en klunga längst fram, där de hängivna står. De som dansar, hoppar, sjunger allsång. Strax bakom klungan står de som halvdiggar. De dansar lite försiktigt på stället till de flesta låtar, men när hitsen kommer börjar de hoppa lite försiktigt. Enstaka gånger sträcker de upp en arm i luften. Bakom dem, till höger, står recensenterna. Det är tillräckligt nära för att de ska se och höra bra, men tillräckligt långt bort för att de inte ska förväxlas med några fans, eller drabbas av armbågar och hoppande. Samtidigt är de så pass långt fram att de inte störs av pratarna som står längre bak. Att de ställer sig lite längre till höger beror på att det oftast är den bästa sidan om man vill se alla i bandet, och för recensenten är trummisen och basisten lika viktiga som sångaren.
Så där står de. Bjurman, Steen och Tungren; tillsammans med skivbolagsfolk, Luger-Ola och några från Södra Teatern. Och jag och Jocke, som ändå sträcker upp nävarna i luften ibland, och skrattar åt recensenternas korsade armar och diskret trummande fingrar.
Min första chef var Hedberg. Han var fantastisk på många sätt, men att beskriva honom som sprallig vore helt främmande. Särskilt när det kom till konserter. Många gånger förundrades jag över hur han kunde stå på en konsert och se helt likgiltig ut, och sedan skriva en text som förklarade vilken fantastisk upplevelse han hade varit med om. Så småningom lyckades dock jag och Jocke utröna ett mönster, så att vi kunde se vilket betyg en konsert skulle komma att få. Ettor och tvåor var svåra att skilja åt, men kännetecknades av att han rynkade pannan och skakade lite på huvudet mellan låtarna. Treor kände man igen på att han hade en helt likgiltig min och stod stilla med armarna i kors. Började han dessutom klappa takten lite med ett finger, fortfarande med korsade armar, så kunde man förvänta sig en fyra. Vid enstaka tillfällen började Hedbergs vänstra fot att stampa lite lätt i marken. Då var det en av de sällsynta femmorna som vankades - toppbetyget.
Efter att ha dechiffrerat Hedbergs konsertbeteenden började jag och Jocke ägna minst lika stor uppmärksamhet åt att studera andra journalister som att odla våra egna skrivarkarriärer. Vi skrattade åt Håkan Steens fåfänga försök att hindra folk från att tjuvläsa hans texter genom att vika ned locket på laptopen till hälften och liksom krypa in i datorn, samtidigt som han ständigt tittade över axeln efter spioner från Expressen. Vi älskade hur Per Bjurman knappade sig genom sin text med pekfingervalsen för att därefter luta sig tillbaka och släppa iväg ett nöjt pysande ljud genom munnen som signalerar att han är nöjd med sin text. Vi såg Stefan Tungren komma in mitt i en konsert som han ändå recenserade som om han sett hela, och vi hörde andra recensenter berätta redan i förväg att de tänkte såga en konsert.
Men det roligaste vi lärde oss av våra studier var hur man på en fullsatt stor konsert ändå med lätthet kunde hitta recensenterna i publiken. I de flesta fall bildas det en klunga längst fram, där de hängivna står. De som dansar, hoppar, sjunger allsång. Strax bakom klungan står de som halvdiggar. De dansar lite försiktigt på stället till de flesta låtar, men när hitsen kommer börjar de hoppa lite försiktigt. Enstaka gånger sträcker de upp en arm i luften. Bakom dem, till höger, står recensenterna. Det är tillräckligt nära för att de ska se och höra bra, men tillräckligt långt bort för att de inte ska förväxlas med några fans, eller drabbas av armbågar och hoppande. Samtidigt är de så pass långt fram att de inte störs av pratarna som står längre bak. Att de ställer sig lite längre till höger beror på att det oftast är den bästa sidan om man vill se alla i bandet, och för recensenten är trummisen och basisten lika viktiga som sångaren.
Så där står de. Bjurman, Steen och Tungren; tillsammans med skivbolagsfolk, Luger-Ola och några från Södra Teatern. Och jag och Jocke, som ändå sträcker upp nävarna i luften ibland, och skrattar åt recensenternas korsade armar och diskret trummande fingrar.
måndag 5 november 2007
Åka skateboard utan hjul
För några år sedan var jag i Helsingfors på en konferens om gatukonst och skatekultur. Det var en stor utställning på Kiasma som hette "First we take museums", och till den hörde en del seminarier och föreläsningar. Det var intressant på många sätt, men det jag främst minns nu är ett citat från en av föreläsarna. Det var en brittisk kille som vigt sitt liv åt skatekulturen, och som menade att man kan känna igen en skejtare på hur han rör sig genom en folksamling. Människor som är duktiga på att åka skateboard kan i högt tempo gå Drottninggatan fram en lördag utan att stöta in i en enda människa.
Det där känner jag igen mig i. Jag har inte stått på en skateboard sedan 80-talet, men jag är grym på att ta mig fram genom folksamlingar. Rask promenadtakt rakt genom Kista Galleria runt lunch - inga problem! Omedvetet scannar jag min omgivning, ser vilka som är på väg att byta riktning, var det lurar farliga barnvagnar och rullatorer, och var jag riskerar att sinkas av långsamgående personer i bredd. Smidigt och utan minsta beröring kryssar jag mig fram från punkt A till punkt B på rekordtid. Medan jag ser andra som stressat går in i varandra, tränger sig mellan barn och deras föräldrar, eller frustrerat försöker passera en krycktant.
Samtidigt kan jag aldrig sluta att förundras över hur andra människor beter sig när de går till fots. Stannar mitt i dörröppningar och passager, vänder tvärt och byter håll helt utan förvarning, byter tempo i tid och otid. Skulle någon bete sig så i trafiken skulle det leda till omedelbara olyckor och indraget körkort. Men bara för att smällarna inte blir lika hårda när gående krockar anses det tydligen okej att bete sig hur som helst.
Jag skulle gärna se ett gåkort. Som kan dras in när folk inte går på ett vettigt sätt. Tre månader stillasittande - då lär de sig en läxa!
Det där känner jag igen mig i. Jag har inte stått på en skateboard sedan 80-talet, men jag är grym på att ta mig fram genom folksamlingar. Rask promenadtakt rakt genom Kista Galleria runt lunch - inga problem! Omedvetet scannar jag min omgivning, ser vilka som är på väg att byta riktning, var det lurar farliga barnvagnar och rullatorer, och var jag riskerar att sinkas av långsamgående personer i bredd. Smidigt och utan minsta beröring kryssar jag mig fram från punkt A till punkt B på rekordtid. Medan jag ser andra som stressat går in i varandra, tränger sig mellan barn och deras föräldrar, eller frustrerat försöker passera en krycktant.
Samtidigt kan jag aldrig sluta att förundras över hur andra människor beter sig när de går till fots. Stannar mitt i dörröppningar och passager, vänder tvärt och byter håll helt utan förvarning, byter tempo i tid och otid. Skulle någon bete sig så i trafiken skulle det leda till omedelbara olyckor och indraget körkort. Men bara för att smällarna inte blir lika hårda när gående krockar anses det tydligen okej att bete sig hur som helst.
Jag skulle gärna se ett gåkort. Som kan dras in när folk inte går på ett vettigt sätt. Tre månader stillasittande - då lär de sig en läxa!
söndag 4 november 2007
Som samtalen ofta blir
- Hej!
- Hej. Det var länge sen.
- Ja, verkligen.
- Jaha, bor du här i Stockholm nu, eller?
- Ja, sen åtta år tillbaka. Du då?
- Ja, eller, jag letar bostad. Du har inte hört om något ledigt?
- Nej, det där är ju svårt.
- Du får säga till om du får tips om något.
- Ja, absolut. Det ska jag göra.
- Happ. Vart ska du?
- Nej, jag ska hem. Har varit och handlat lite smått och gott.
- Hmm. Ja, jag ska över till en polare. Vad gör du nu då? Du höll på och skrev en del va?
- Ja, jo. Det var ett tag sen. Jag jobbar ute i Kista nu. Med en sport- och kulturverksamhet för ungdomar.
- Jaha, låter ju skitkul. Så du skriver inte alls längre?
- Njae, jag frilansar lite. Och så skriver jag blogg.
- Ja ja. Där ser man. Har du kontakt med några hemifrån då?
- Njae. Inte många. Är inte där så ofta längre heller. Du vet hur det blir.
- Jo, kanske. Ja, det är väl så. Jaha ja. Jo, men så att...
- Ja, här ska jag av. Kul att se dig!
- Det samma. Vi kanske kan ta en öl snart? Snacka lite.
- Absolut. Vi får höras! Hej!
- Hej!
Och inte tar vi någon öl. Och inte hör jag något om någon lägenhet. Och inte minns jag ens vem det var. Örebro, antagligen. Men det var kul att ses. Absolut.
- Hej. Det var länge sen.
- Ja, verkligen.
- Jaha, bor du här i Stockholm nu, eller?
- Ja, sen åtta år tillbaka. Du då?
- Ja, eller, jag letar bostad. Du har inte hört om något ledigt?
- Nej, det där är ju svårt.
- Du får säga till om du får tips om något.
- Ja, absolut. Det ska jag göra.
- Happ. Vart ska du?
- Nej, jag ska hem. Har varit och handlat lite smått och gott.
- Hmm. Ja, jag ska över till en polare. Vad gör du nu då? Du höll på och skrev en del va?
- Ja, jo. Det var ett tag sen. Jag jobbar ute i Kista nu. Med en sport- och kulturverksamhet för ungdomar.
- Jaha, låter ju skitkul. Så du skriver inte alls längre?
- Njae, jag frilansar lite. Och så skriver jag blogg.
- Ja ja. Där ser man. Har du kontakt med några hemifrån då?
- Njae. Inte många. Är inte där så ofta längre heller. Du vet hur det blir.
- Jo, kanske. Ja, det är väl så. Jaha ja. Jo, men så att...
- Ja, här ska jag av. Kul att se dig!
- Det samma. Vi kanske kan ta en öl snart? Snacka lite.
- Absolut. Vi får höras! Hej!
- Hej!
Och inte tar vi någon öl. Och inte hör jag något om någon lägenhet. Och inte minns jag ens vem det var. Örebro, antagligen. Men det var kul att ses. Absolut.
lördag 3 november 2007
Le så byter Stockholm färg
Att människor är beredda att göra vad som helst för att få lite uppmärksamhet har vi sett otaliga exempel på. Allt från de hoppande och vinkande barnen bakom varje intervjuad person i sportsändningarna till vuxna människor som springer nakna över torg, äter sin egen vikt i marsipan eller något annat galet som ger dem sina femton sekunder av berömmelse. (Ja, jag vet att Warhol pratade om minuter, men det var ett annat medieklimat då.)
Nu har konstnären Erik Krikortz skapat ett interaktivt konstprojekt, som manifesteras genom att Hötorgs-skraporna byter färg beroende på hur stockholmarna mår. På sajten emotionalcities.com kan man logga in och berätta om sitt humör, hur man har sovit, hur stressad man är och så vidare. Ett medeltal räknas sedan fram, och det påverkar färgen som husen blir belysta med. I kväll lyser de klargult, vilket signalerar att vi är något gladare än likgiltiga. Är husen någon gång lila vet vi att en krisgrupp borde sättas in.
Det är en kul idé, även om risken är att husen kommer att ha ungefär samma färg för det mesta. Men jag kan inte låta bli att tänka vidare, och släppa fram min konspiratoriska sida. Vad krävs för att tillräckligt många stockholmare ska må så dåligt att husen blir lila? Ett större attentat? Äcklig doft i hela innerstan? Och som naturlig följdfråga; finns det någon som är beredd att utsätta oss för något sådant för att få se husen belysas i sin favoritfärg?
Kanske öppnar konstprojektet upp för en helt ny typ av terror. Eller omvänt, brigader av människor som går runt och ler mot alla för att försöka färga husen röda. Själv gillar jag grönt. Likgiltighet. Så mitt humör kommer alltid att vara det motsatta mot de flesta andras. För att väga upp. Och göra Stockholm lite grönare.
Nu har konstnären Erik Krikortz skapat ett interaktivt konstprojekt, som manifesteras genom att Hötorgs-skraporna byter färg beroende på hur stockholmarna mår. På sajten emotionalcities.com kan man logga in och berätta om sitt humör, hur man har sovit, hur stressad man är och så vidare. Ett medeltal räknas sedan fram, och det påverkar färgen som husen blir belysta med. I kväll lyser de klargult, vilket signalerar att vi är något gladare än likgiltiga. Är husen någon gång lila vet vi att en krisgrupp borde sättas in.
Det är en kul idé, även om risken är att husen kommer att ha ungefär samma färg för det mesta. Men jag kan inte låta bli att tänka vidare, och släppa fram min konspiratoriska sida. Vad krävs för att tillräckligt många stockholmare ska må så dåligt att husen blir lila? Ett större attentat? Äcklig doft i hela innerstan? Och som naturlig följdfråga; finns det någon som är beredd att utsätta oss för något sådant för att få se husen belysas i sin favoritfärg?
Kanske öppnar konstprojektet upp för en helt ny typ av terror. Eller omvänt, brigader av människor som går runt och ler mot alla för att försöka färga husen röda. Själv gillar jag grönt. Likgiltighet. Så mitt humör kommer alltid att vara det motsatta mot de flesta andras. För att väga upp. Och göra Stockholm lite grönare.
fredag 2 november 2007
Såna som inte är som jag
Det är alltid fascinerande med människor som inte är som man själv. Inte alltid på ett bra sätt, men fascinerande är det. Jag älskar att höra folk prata engagerat om saker som jag inte vet något om, eller kanske inte ens bryr mig om. Som när man på tunnelbanan hem hör några systemvetare från Kista diskutera fördelarna respektive nackdelarna med ett visst script som de precis har introducerat. Som att det är det viktigaste i världen, och jag har inte en aning om det.
Med vänner är det extra spännande. Oftast omger man sig ju med folk som är ganska lika en själv. Man har på ett eller annat sätt funnit varandra, och blivit vänner, på grund av att man delar något. Ändå kan ju olikheterna vara enorma. Jag och Kristin har alltid trevligt när vi träffas. Vi har en del gemensamt, och jag gillar henne skarpt. Men hon jobbar på börsen med saker som jag inte vet mycket om, och det är alltid lika spännande att höra henne berätta om sitt jobb.
Eller Jocke. Jag räknar honom som en mycket nära vän, och tycker att vi är lika varandra på många sätt. Vi delar intresset för popmusik, och har aldrig svårt att hitta samtalsämnen när vi umgås. Han skriver blogg också. Ytterligare en sak som förenar oss. Ofta skriver han inlägg om populärkultur, eller små betraktelser. Saker som ligger ganska nära det jag skriver om. Men så idag när jag besöker hans blogg har han skrivit ett långt och initerat inlägg med rubriken "ÖSK borde satsa på den mest meriterade tränaren". Så fullkomligt ointressant att jag inte ens läser det. Och ändå vet jag att för honom är det viktigt och stort.
Det är spännande med folk som är som jag, men ändå inte är som jag. Som Jocke med sporten, Kristin med börsen, Aaron med rejvandet, Jens med sociologin, Rickard med högeråsikterna och alla andra vänner jag har som vid närmare granskning har något avvikande och konstigt under ytan. Det är spännande, och kanske det som gör att jag gillar dem.
För skulle jag verkligen umgås en hel kväll med såna som jag? Tveksamt.
Med vänner är det extra spännande. Oftast omger man sig ju med folk som är ganska lika en själv. Man har på ett eller annat sätt funnit varandra, och blivit vänner, på grund av att man delar något. Ändå kan ju olikheterna vara enorma. Jag och Kristin har alltid trevligt när vi träffas. Vi har en del gemensamt, och jag gillar henne skarpt. Men hon jobbar på börsen med saker som jag inte vet mycket om, och det är alltid lika spännande att höra henne berätta om sitt jobb.
Eller Jocke. Jag räknar honom som en mycket nära vän, och tycker att vi är lika varandra på många sätt. Vi delar intresset för popmusik, och har aldrig svårt att hitta samtalsämnen när vi umgås. Han skriver blogg också. Ytterligare en sak som förenar oss. Ofta skriver han inlägg om populärkultur, eller små betraktelser. Saker som ligger ganska nära det jag skriver om. Men så idag när jag besöker hans blogg har han skrivit ett långt och initerat inlägg med rubriken "ÖSK borde satsa på den mest meriterade tränaren". Så fullkomligt ointressant att jag inte ens läser det. Och ändå vet jag att för honom är det viktigt och stort.
Det är spännande med folk som är som jag, men ändå inte är som jag. Som Jocke med sporten, Kristin med börsen, Aaron med rejvandet, Jens med sociologin, Rickard med högeråsikterna och alla andra vänner jag har som vid närmare granskning har något avvikande och konstigt under ytan. Det är spännande, och kanske det som gör att jag gillar dem.
För skulle jag verkligen umgås en hel kväll med såna som jag? Tveksamt.
torsdag 1 november 2007
Revolution på Svensktoppen
På Sifo har man en gigantisk tombola med små lappar i. Det finns en lapp för varje svensk medborgare, och ibland snurrar man tombolan och drar fram en lapp för något viktigt. Det kan handla om att fråga folket vad de ska rösta på, vad de tycker om den senaste skandalen eller hur de sköter sin intimhygien. Och så använder man tombolan för att välja ut juryn till Svensktoppen.
I går fick jag ett brev från Sveriges Radios P4. Jag har blivit utvald. Jag, Mårthen Gunnarsson, ska under fyra veckor vara med och rösta fram Svensktoppen. Det här är naturligtvis ett viktigt uppdrag, och jag tar det på största allvar. Förmiddagen i dag har jag tillbringat med att lyssna in mig på Sonja Aldén, Peter Jöback och Nanne Grönvall. Min slutsats är att det krävs en revolution. Svensktoppen består till stora delar av skitmusik, och detta samtidigt som det görs fantastiskt mycket bra musik i Sverige. Det finns ingen logik bakom, och den enda förklaringen måste vara att tombolan har snurrat i tokig riktning.
Det ska det bli ändring på nu. Jag har fyra veckor på mig. Det här kommer att sätta avtryck. P4 ska inte ångra att de drog mig!
I går fick jag ett brev från Sveriges Radios P4. Jag har blivit utvald. Jag, Mårthen Gunnarsson, ska under fyra veckor vara med och rösta fram Svensktoppen. Det här är naturligtvis ett viktigt uppdrag, och jag tar det på största allvar. Förmiddagen i dag har jag tillbringat med att lyssna in mig på Sonja Aldén, Peter Jöback och Nanne Grönvall. Min slutsats är att det krävs en revolution. Svensktoppen består till stora delar av skitmusik, och detta samtidigt som det görs fantastiskt mycket bra musik i Sverige. Det finns ingen logik bakom, och den enda förklaringen måste vara att tombolan har snurrat i tokig riktning.
Det ska det bli ändring på nu. Jag har fyra veckor på mig. Det här kommer att sätta avtryck. P4 ska inte ångra att de drog mig!
Förklaringen till frånvaron
Jag har som ambition att uppdatera den här bloggen i snitt en gång om dagen. Nu har det, som trogna läsare upptäckt, gått två dagar utan något nytt inlägg.
Förklaringen är enkel. I går blev jag överkörd av en ångvält ute på Riddarholmen. Det gjorde ont, och efter det var jag inte sugen på att blogga. I tisdags visste jag om att jag skulle komma att konfronteras med ångvälten, och det räckte för att ta skrivlusten ifrån mig.
Nu känns det bättre. Det kommer att ta fjorton dagar för mig att läka helt, men jag tänker banne mig inte sluta blogga på grund av det. Beklagar dröjsmålet. Nu är jag tillbaka.
Förklaringen är enkel. I går blev jag överkörd av en ångvält ute på Riddarholmen. Det gjorde ont, och efter det var jag inte sugen på att blogga. I tisdags visste jag om att jag skulle komma att konfronteras med ångvälten, och det räckte för att ta skrivlusten ifrån mig.
Nu känns det bättre. Det kommer att ta fjorton dagar för mig att läka helt, men jag tänker banne mig inte sluta blogga på grund av det. Beklagar dröjsmålet. Nu är jag tillbaka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
