Hur länge är det bra med värme?

Väderleksrapporteringen i Sverige är i sig ganska enkel. Sol, värme och blå himmel är bra. Regn, moln, snö och mulet är dåligt. Kan man rapportera om bra väder placerar man det på förstasidan eller löpet, blir det dåligt gömmer man det längre bak. Men hur länge kan det fortsätta så?

DN.se skriver idag: "Lagom till 1 november kan sommaren komma till Stockholm med sol och rekordvärme. Åtminstone om man får tro SMHI:s prognos på söndagen. 'Jag är försiktig med löften. Folk blir så besvikna' säger meterologen Alexandra Ohlsson till DN.se."

Men i tider av klimatförändringar och global uppvärmning kanske osedvanlig värme sent på året inte är något positivt. Och om det visar sig att SMHI har fel är vi kanske många som inte blir besvikna, utan tolkar det som ett tecken på att vår tid på jorden har förlängts ytterligare en stund.

Jag må låta pessimistisk, och i den här frågan är jag det. Forskningen talar sitt tydliga språk. Det ser inte så ljust ut just nu. Det är inte kört, hoppas jag, men läget är allvarligt. Lite kyla, snö och ruskväder ser jag som goda tecken. Dags att ändra attityd, SMHI?

Kom och dansa med mig!

Passar på att använda bloggen som en reklampelare. Läser du vidare kan det dessutom innebära vissa fördelar.

På fredag, den 2 november, spelar jag och Joakim skivor på SodraBar, Södra Teatern. Det är Lång-Kalles klubb "Djungelfeber" som får sig ett litet gästspel av oss. Instruktionen är att vi ska spela 80-tal, 90-tal och indiehits. Känner jag mig och Jocke rätt kommer vi att lägga det mesta krutet på indiehitsen, blanda det med lite soul, elektro och kanske enstaka 80-talsgrejer för att ingen ska bli besviken. Dessutom kommer vi att försöka överraska ibland, och över huvud taget se till att alla har en fin kväll.

Det håller på mellan 22-02, och kostar 60 kronor. Före 22 är det gratis, så då kan man komma i tid. För trogna läsare av den här bloggen finns det även lite gästlisteplatser, så att det blir gratis hela kvällen. Hör av er till mig på valfritt sätt senast torsdag. Först till kvarn, som man brukar säga.

Berättelsen om Harry Caine

1986 var året som skulle innebära det stora genombrottet för Harry Caine. Han spelade huvudrollen i filmen "Silver Dragon Ninja". De stora bolagen nappade aldrig riktigt, så det blev ingen glamorös galapremiär på biograferna. Men Harry och de andra i filmteamet hade ändå ordnat en premiär på en pub, där filmen skulle visas på duk. De hade lagt sina sista besparingar på att hyra en projektor, och Harry var så nervös att han knappt kunde sova natten innan premiären. Det här var hans chans till ett break. Representanter från stora bolag var inbjudna. Äntligen borde förfrågningarna börja rulla in.

Problemet var att filmen var usel. Skådespeleriet lämnar mycket övrigt att önska, och slagsmålsscenerna är mer slapstick än häftig action. Och då har vi ändå inte nämnt dialogen. När hjälten Silver Dragon svarar i telefon säger han "Hello, Silver Dragon here". Det säger väl allt.

Så succén uteblev. Harry, som redan sagt upp sig från sitt jobb som skoputsare, kände sig rotlös och vilsen. Han gav sig ut på en lång resa runt jorden. Tog ströjobb här och där för att få ihop pengar att resa vidare för. Han var ständigt på väg bort, men visste aldrig vart han skulle. Det enda han alltid bar med sig var en VHS-kopia av "Silver Dragon Ninja".

Sommaren 2005 kliver Harry Caine i land i Göteborg. Han har de senaste månaderna befunnit sig på ett lastfartyg som har angjort hamnar i tre världsdelar. Han är trött, sliten, hungrig och ensam. Planlöst driver han in mot stadens centrum, för att hitta en restaurang med tillräckligt mycket folk för att han ska kunna äta rester och dricka slattar utan att någon reagerar. I närheten av Masthuggstorget ser han en liten lokal där människor trängs för att komma in. Det är mest ungdomar, men Harry blir ändå nyfiken på vad det är som alla så gärna vill in till. Han ser en affisch med en bild av en ung kille i hatt och hängslen, och på något sätt påminner det honom om hans far. Harry dras med strömmen in i lokalen, och sjunker ned i en soffa i ett hörn.

När Håkan Hellström börjar spela på scenen har Harry somnat. Några popsnören från Mölndal har slängt sina jackor över honom, och han sveper in sig och låter ljudet från konserten blanda sig med minnen från oljeindränkta hamnar, ninjaslagsmål och en mamma som är varm och trygg och lagar mat.

Tre kvart in i konserten vaknar Harry med ett ryck. Han hör sitt namn från scenen, och ställer sig upp på ostadiga ben. Mycket riktigt. Den unga killen med hatten sjunger "Har nån hört nåt om Harry Caine?". Harry börjar långsamt bana sin väg fram mot scenen. Han förstår inte ett ord av texten, men han hör sitt namn nämnas i nästan varje fras. Han förstår genast hur det hänger ihop. Det är här, i Sverige, han borde ha varit hela tiden. Här har ungdomarna förstått storheten i hans film, och gjort honom till hjälte. Här besjungs han av en popidol nästan tio år efter att filmen borde ha blivit bortglömd och undanstuvad långt bortom reahyllorna. I Sverige är han den succé han aldrig blivit.

Publiken sjunger med. Harry gråter. Han tränger sig fram ända fram till scenkanten. Sträcker upp en arm och får tag i sångarens byxben. Det sista Harry Caine säger i sitt liv skriker han.

"Det är jag som är Harry Caine!"

Sen orkar inte hjärtat längre. Harry dör, där på golvet på en Göteborsk pub bland 350 popkids. Som unisont hinner sjunga "i mitten av en Hurricane" innan någon reagerar på luffaren som ramlat ihop framme vid scenen. Konserten bryts. Harry bärs ut. Det blir en kremering utan närvarande anhöriga. Det hela är glömt innan det ens är över.

Harry kunde inte ha dött lyckligare.

En våt dröm för journalister

Alla som någon gång har studerat journalistik har fått lära sig att om en hund biter en man är det ingen nyhet, men om en man biter en hund så är det ett scoop. Det som sticker ut från mängden går att göra rubriker på, och rubriker säljer lösnummer. Speciellt i dagens medieklimat, där ingen vill uppröra eller vara för kontroversiell, är det skönt för journalisterna när det dyker upp putslustiga händelser som alla kan le åt.

DN kunde idag berätta om en älg som klivit ner i en tom pool, och vägrat gå upp. Nyheten hade alla ingredienser. Ett lagom mått av dramatik, en skojig älg som skapar en bildmässig känsla av slapstick, möjlighet till ordvitsar ("en vilsen älg ville bli ren"), och en känsla av något udda och apart.

En sommar satt jag som lokalredaktör för Nerikes Allehanda i Hallsberg. Jag skulle leverera en sida med lokala nyheter varje dag - oavsett om det hade hänt något eller inte. Många gånger satt jag timmen före deadline, lyssnade på polisradion, och hoppades att det skulle hända något. En bilolycka ute på E20 kunde innebära en helsida. Den enes död, den andres bröd. Dagar helt utan dramatik fick man skapa nyheter. Lite byskvaller kanske gick att följa upp, den lokale skräddaren förtjänade ett personporträtt, eller någon gammal grannkonflikt kunde blåsas liv i och exploateras. Gissa om man blev cynisk?

Mitt under sommaren blev det översvämning i flera fastigheter i Hallsberg. Jag blev överlycklig. Det innebar givet stoff för flera veckor framåt. Först själva nyheten, med bilder på människor som vadade omkring med gummistövlar i sina källare, sedan de givna uppföljningsartiklarna. "Vad säger försäkringsbolagen?". "Nu börjar vattnet sjunka undan". "Hur kunde det hända". Och till slut "Översvämningen - tre veckor senare". Människor fick sina saker förstörda, och en jobbig sommar. Jag fick något att skriva om, och sommaren räddad.

En älg i en pool hade suttit fint. Och ingen hade behövt lida för det, utom möjligen älgen.

Jag borde ha blivit hantverkare

Såg för en stund sedan på Facebook att en av mina vänner gått med i gruppen "Legalize same-sex marriage". Genast började jag tänka på samer som har sex, och fundera på hur jag bäst kunde formulera en ordvits av det att skriva här i Bloggen. Sen kom jag på att de flesta människor runt mig inte gillar ordvitsar, och att jag antagligen borde låta bli. Slokörad la jag skämtet åt sidan.

Det där är en frustration i mitt liv. Jag ser ordvitsar hela tiden, men får oftast nöja mig med ett inåtvänt fnitter på egen hand eftersom det tycks vara så att de flesta är rätt trötta på dem. När Sanna föreslår att det är dags att byta lakan vill jag alltid fråga med vem. Varje gång jag träffar en lokförare vill jag fråga om det går som på räls. Det är en plåga, och ofta går den ut över min omgivning.

Men det finns sammanhang där min fäbless för ordvitsar kommer till sin rätt. Förra hösten byggde vi om på min arbetsplats. Eftersom jag var ansvarig tillbringade jag mycket tid på bygget för att se att allt blev rätt. Och bland hantverkarna på plats var ordvitsarna det gängse sättet att kommunicera. Målarna "satte färg på tillvaron", snickaren med en hammare i handen säger att han ska "göra slag i saken" och om någon fick ett litet sår på fingret var det alltid någon där som kunde säga att han "arbetat på egen hand". Det var helt fantastiskt, och jag trivdes som fisken i vattnet.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag valt fel bana i livet. Jag borde ha blivit hantverkare. Allra helst elektriker. Jag hade kunnat utbrista "lysande" varje gång strömmen slogs på, sagt "spännande" varje gång jag öppnade ett högspänningsskåp och refererat till mina chefer som "livsfarlig ledning". Jag hade gjort succé.

Bra bild, Emanuel!

Jag förstår mig inte på människor. Många gånger ser jag dem göra ganska ambitiösa saker, men göra det skitdåligt. Det begriper jag inte.

Som Emanuel. Han ville sälja sitt soffbord, och tänkte lägga ut en annons på Blocket. Han hämtar digitalkameran, tar en bild av bordet, lägger in bilden i datorn, laddar upp den på nätet och publicerar annonsen. Det är ett arbete som säkert tog honom en halvtimme.

Såhär ser bilden ut:


Jag är ledsen att behöva säga det här, Emanuel. Den är lite oskarp. Hade det varit så svårt att ta en ny? Eller ställa in skärpan? Var det många som ringde om bordet?

Hur allt hänger ihop

Varje dag är fylld av historiska ögonblick. Det finns alltid något att fira - eller sörja, för den som kan sin historia. Oftast har händelserna inget samband med varandra, men ibland kan årsdagen av en händelse trigga en annan. Idag är det exempelvis exakt 63 år sedan Sovjet invaderade Ungern. Tolv år senare, den 23 oktober 1956, inleddes revolutionen mot det Stalinistiska styret i Ungern. Det var knappast en slump.

Men det finns fler händelser från den 23 oktober som, tillsammans med en dagsfärsk och sorglig nyhet, får mig att ana någon sorts kosmiska samband.

Denna dag 1915 marscherade 25 000 kvinnor in i New York med kravet på rösträtt. En viktig symbolhandling, och ett stort steg i en kamp som så småningom gav utdelning. Var det månne för att visa sin sympati med denna viktiga kamp som Disney lät Dumbo har premiär just denna dag 1941? Den gulliga krabaten som besitter makten att göra det omöjliga - en flygande elefant.
Och var det i sin tur minnet av den fantastiska lilla elefanten med stora öron som gjorde att just detta datum kom att gå till historien som den första gången ett program inspelat på videokassett sändes kust till kust i USA 1956, inför häpna tv-tittare som inte brydde sig ett dugg om vad som samtidigt hände i Ungern.

Antagligen finns det inget samband alls. Men det känns ändå kusligt att jag just idag köper Aftonbladet på lunchen, och läser Jan Myrdals indignerade insändare på kultursidan, där han ondgör sig över lokalpolitikern Björn Sundins behandling av den utställning som Myrdal och hustrun Gun Kessle har på biblioteket i Örebro. Hur jag kastades tillbaka till minnesbilder av hur samme Björn Sundin kom och hälsade på oss med peppande ord när vi ockuperade Victoria. Och hur jag försökte kväva mitt skratt när Jan Myrdal refererade till sig själv i tredje person på en föreläsning ett par år senare, och dessutom i varje mening nämnde sin fru med både för- och efternamn.

Senare samma dag läser jag att Gun Kessle är död. På dagen för Myrdals insändare som väckte så många minnen. På Dumbos, Ungerns, rösträttsmarschens och videokassettens dag. Som en sista lösryckt händelse som sluter cirkeln.

Vad är grejen med fräschet?

När reklamarna äntligen börjar lära sig att inte särskriva i tid och otid får de istället till en del underliga ord. I tunnelbanan finns det just nu reklam för ett margarin, där man använder sig av ordet "fräschet". Det var Aaron som påpekade det för mig, och precis som honom tolkar jag det som fräsch i bestämd form. Och uttalar det därefter.

Men personerna bakom kampanjen hoppas nog att människor ska läsa det som "fräsch-het".

Sammansatta ord där sista ledet börjar på samma bokstav som första ledet slutar på är alltid krångliga. Särskilt om det är dubbel konsonant på slutet av första ledet. Om det fanns te för katter skulle det heta katte, för tre "t" i rad är inte att rekommendera. En kiosk som är specialinriktad på mackor blir nog en mackkiosk eller möjligen en mackiosk. Båda delarna ser ganska fel ut. Och sålunda blir varken fräschet eller fräschhet speciellt lyckat i skrift.

Men man kan tycka att en reklambyrå, där det bör finnas folk som titulerar sig själva copywriters för att de anser sig vara duktiga på formuleringar, borde kunna hitta ett sätt att undvika sådana ord. Fräsch känsla eller bara fräsch hade fungerat utmärkt.

Men de skulle prompt ha fräschet.

Jag är ingen brevväxlare

Brevväxling är svårt. Jag är värdelös på det. Mina första erfarenheter var som mycket ung. När jag var sex år gammal flyttade jag med familjen från Karlstad till Örebro. Det naturliga sättet att hålla kvar kontakten med de värmländska lekkompisarna var då att brevväxla. Vi hade fina brevpapper med mönster, och skrev korta brev med spretig handstil där vi berättade om de senaste ickehändelserna i våra liv. Den jag hade tätast kontakt med var en tjej vi bott granne med i Karlstad. Hon var ett år äldre än jag, och brukade ha brevpapper med blommor på. Själv hade jag vid den tiden ett tjusigt brevpapper med skotska rutor och en säckpipeblåsare.

Det är två brev jag särskilt minns, och som kom att utgöra grunden för min slutsats att jag är en dålig brevväxlare. Först fick jag ett brev där det stod att hennes föräldrar skulle skiljas. Jag minns inte vad jag svarade. Sen fick jag ett brev där det stod att hennes pappa tagit livet av sig. Jag minns att jag inte svarade alls. Vad ska en sjuåring säga om det? Jag gömde brevet, och hörde aldrig mer av mig.

Än idag skäms jag djupt för det där. Men å andra sidan, jag var ett barn, och kunde inte hantera så stora känslor.

Sedan dess har jag då och då försökt mig på brevväxlingar. Först traditionella, med kuvert och frimärken, och på senare år via mail. Det slutar alltid på samma sätt. Plötsligt har det gått så lång tid sedan jag svarade på ett brev att det känns omöjligt att skicka iväg ett svar utan att ha en bra förklaring till varför det dröjt. Så jag skriver inte alls. Och kontakten dör ut.

Jag har inga problem med att skriva brev om jag har ett ärende. Men brev som bara är till för brevets skull, och som ska följas av fler brev, och fler, och fler. Det klarar jag inte av.

Så om du är en av dem jag brevväxlat med någon period av mitt liv: Förlåt. Jag blev inte arg på dig, tyckte inte att du skrev något dumt, och ditt senaste brev kom fram. Jag har bara inte svarat, och kommer antagligen inte att göra det. Brevväxling är inte min grej. Vi kan väl ta en fika istället? Hör av dig.

Stora döda djur

I mitten på 90-talet svepte en www-våg över världen, och så även i Sverige. Alla företag och kommuner skulle genast skaffa sig en egen se-domän som ett skyltfönster mot världen. Fanns du inte på nätet så fanns du inte alls. Internetprotokollets oförmåga att hantera prickarna över de nordiska bokstäverna gjorde att en del företag döpte om sig för att passa en internationell standard. Gotabanken var ett tidigt exempel, Gul & Bla ett annat, även om de senare ganska snabbt ändrade tillbaka till sitt ursprungliga svenskklingande namn.

Jag undrar hur det kändes för informationschefen i Mönsterås kommun när det var dags att registrera en domän.

Min gissning är att det var nästan lika roligt som det är för alla som heter Jerker när de ska göra internationell karriär.

Haris kommentarer

Med ojämna mellanrum får jag kommentarer på min blogg från en person som kallar sig för "Hari". Oftast använder han sig av olika former av invektiv, eller försöker hitta på raffinerade påhopp på bloggaren eller någon annan som kommenterat. Förutom här i min blogg har jag observerat att han skrivit kommentarer både hos Jens, Jocke och Embryo. Alltså tre andra bloggare som jag länkar till.

Hari fascinerar mig. Dels för att han är ganska ambitiös. De flesta som surfar runt för att skriva snuskiga ord på bloggar brukar välja stora och välbesökta forum, där de får många läsare direkt. Det får liksom större effekt. Dessutom brukar de nöja sig med att kommentera det översta inlägget i varje blogg.

Men inte Hari. Han gillar de små bloggarna, och han verkar faktiskt läsa inläggen. Han kan bläddra ner ett par tre inlägg, och sedan skriva en kommentar som tyder på att han trots allt har åtminstone skummat genom innehållet. Det är tufft.

Hari, kan du inte ge dig till känna? Skriv ett mail till mig, så kanske vi kan lära känna varandra. Resa till alperna ihop, käka middag, eller åtminstone träffas då och då och säga fula ord. Det här kan vara början på något stort!

Mr Blue och hjärnhalvorna

För några år sedan gjorde vi ett personlighetstest på min dåvarande arbetsplats. Syftet var att konstatera att vi i arbetsgruppen besatt olika styrkor och svagheter, och tillsammans kompletterade varandra bra. Man svarade på en rad frågor, och fick sedan ett resultat där man placerades in i ett av fyra färgfält. Gröna personer var vårdande, brydde sig om gruppen, och såg till att alla trivdes; gula personer var visionära, tänkte stort och hade idéer; röda personer var "doers" som fick saker gjorda och klampade på framåt; och blåa personer var logiska, sorterade in saker i fack, strukturerade och tänkte i mönster. Jag var klarblå, och fick efter det bära smeknamnet Mr Blue.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Jag har fått nya arbetsuppgifter, ny livskamrat och tänkt många nya tankar. Dessutom har jag gått kurser där jag har tränat mig på att utveckla de sidor jag inte är lika bra på. Idag fick jag den här länken skickad till mig från Fredrik, och blev förvånad över resultatet. Hur jag än tittar så snurrar figuren bara medsols, och jag använder alltså höger hjärnhalva mer än vänster. Inte alls särskilt blått, med andra ord.

Det kan naturligtvis vara så enkelt att olika tester visar olika saker, och att jag precis som de flesta har lite av varje i mig. Som man frågar får man svar, liksom. Men det kan också vara så att de senaste årens förändringar delvis har förändrat mitt sätt att använda hjärnan. Mr Blue har sakta men säkert trängts undan och fått ge utrymme åt Mr Green, Mr Red och Mr Yellow. Det är spännande att fundera över, och jag blir väldigt sugen på att göra färgtestet igen. Någon som vet var det finns?

Gör Thomas en Stigbjörn?

Förre justitieministern Thomas Bodström sadlar om och blir deckarförfattare. Första boken ska utspela sig i Rosenbad, och är "hälften sant och hälften påhitt" enligt DN.se. Jag kan inte låta bli att tänka på Stigbjörn Bergensten.

Stigbjörn var chefredaktör på Nerikes Allehanda under 90-talet. För er som inte är så bevandrade i mellansverige kan jag berätta att NA är den dominerande dagstidningen i och runt Örebro. Som chefredaktör för den tidningen blir man också per automatik en offentlig person i lokalsamhället. Stigbjörn syntes i diverse kultursammanhang, på fina middagar, och överallt där viktiga människor i den lilla staden möttes. Vid sidan av sitt arbete på tidningen var han en uppskattad författare, som oftast skrev små gulliga kåserier om att vara tonårsförälder, töntig man eller helt enkelt människa.

En av böckerna han gav ut medan han var chefredaktör var en deckare. Den utspelade sig i tidningsmiljö, och hade ett rikt persongalleri som beskrevs med genomtänkt noggrannhet. Flera av karaktärerna i boken beskrevs på ett ganska nedlåtande sätt, och med inte särskilt smickrande omdömen om det hade varit sagt om en riktig person. Men det var ju bara fiktion, boken var en roman. Problemet var att många av karaktärerna påminde väldigt mycket om personer som arbetade på tidningen. Jag, som själv hängde rätt mycket i korridorerna på nämnda tidning, kunde lätt identifiera flera av karaktärerna. Och chockas över öppenheten i beskrivningarna.

Behöver jag tillägga att boken inte togs emot odelat positivt på redaktionen? Stigbjörn slutade som chefredaktör ganska kort därefter, och hans eftermäle hade nog sett annorlunda ut utan den boken. Vågar man hoppas på något lika omdömeslöst och galet från Bodström? Hans före detta chef har ju redan stakat ut vägen när det gäller att försämra sitt eget eftermäle.

Är det bara jag?

Då och då hamnar man i samtal som kretsar runt "saker som antagligen alla gör, men inte talar om". I det läget är det alltid lika kul att fälla kommentaren "ja, som att man bajsar i duschen", och sen observera den besvärliga tystnaden som uppstår. Eller ännu hellre se om någon annan kommer med ett igenkännande erkännande.

För det är ju så det är med tabuer. Man är ganska försiktig av sig med att erkänna sina egna små egenheter, för att man inte vet hur andra skulle reagera. Och därför vet man inte heller om man är ensam om dem, eller om det helt enkelt är något som alla gör.

Så därför undrar jag:

Är det bara jag som på väg till affären funderar över den ultimata rutten genom butikshyllorna för att på så få steg som möjligt få med mig alla mina varor, och som därför blir ganska irriterad när de bygger om i sortimentet?
Är det bara jag som ibland bryter av en bit av en nagel och slänger in i ett hörn när jag besöker berömda platser, för att jag gillar tanken att mitt DNA finns kvar där även efter att jag åkt hem?
Är det bara jag som skriver hemliga budskap på väggarna innan jag tapetserar om i min lägenhet, för att jag tycker om att tänka på att personen som bor där efter mig inte har en aning om att det står något där?

Nu har jag gjort några erkännanden. Vad har du själv för hemliga egenheter? Det går bra att vara anonym.

P.S. Jag bajsar inte i duschen. Förstås. D.S.

Moderna och geten

Vi behövde inspiration, så Fredrik, Shiva och jag tillbringade dagen på Moderna Museet. Kollade in samlingarna, Olle Baertling, Lars Tunbjörk och utställningarna på arkitekturmuseet. Precis som varje gång jag är där tänker jag att jag borde gå dit oftare. Det är ju nostalgi, inspiration, njutning och frågetecken på samma gång.

Vi hamnade i en diskussion om varför det just är geten som har blivit det konstverk som så många förknippar med moderna. Det är ju inte samlingarnas bästa konstverk, och definitivt inte det mest värdefulla ur konstperspektiv. Min teori är att det har att göra med att det är det man lägger mest märke till som barn, och många av oss gjorde våra första besök på museet just som barn. Så när man sedan kommer dit i vuxen ålder är det geten man kommer ihåg och känner igen. Den, och pissoaren.

I övrigt enades vi om att Ola Billgren är ångest. Att ha hans tavla i vardagsrummet borde man få kraftigt betalt för, inte tvärtom.

Stockholm har krympt

Punkt SE skriver idag om chokladfestivalen på Nordiska Museet som firades i helgen:

"Halva Stockholm ville smaka på godiset när chokladfestivalen på Nordiska museet firades i helgen. [...] 16 000 människor ville smaka, handla och titta på chokladdemonstrationer."

Om sexton tusen utgör halva Stockholm förstår jag varför tidningen som skriver artiklen är så nöjda med att nå 584 000 läsare varje dag. Det är ju 1 825% av Stockholmarna!

För övrigt blir jag nyfiken på hur en chohkladdemonstration ser ut. Vad står det på plakaten?

Vad ger du för valpen där i fönstret?

Har precis köpt Radioheads nya skiva. Ni vet den där som bara går att köpa via deras hemsida, och där man själv sätter priset. Jag valde att betala fyra pund. Det hade känts rimligt med lite mer, men jag hade inte så mycket mer på kontot just nu.

Jag gillar idén. Givetvis hade det varit lättare om man fått höra skivan först, så att man lättare kunde bedöma vad den var värd. Men å andra sidan har jag ju vanligtvis inte hört skivor innan jag köper dem ändå. Sen väcker det förstås nyfikenhet. Vad har andra betalat? Vad är det mesta någon har betalat? Finns det någon som har betalat mer än hundra pund? Tusen?

Konceptet får mig att fantisera vidare. Tänk om metoden tillämpades på fler produkter i vårt samhälle. Dagens lunch till valfritt pris. Vad ger du för en liter mjölk idag? Tanken är svindlande. Skulle man vara en av dem som bar upp systemet, eller skulle man vara en av snyltarna?

Nu ska jag lyssna på skivan, och avgöra om jag gjorde ett fynd, ett dåligt köp, eller helt enkelt var en simpel snåljåp.

Sanningen är inte alltid det viktiga

Sommaren 1985 var jag sex år gammal, och bodde i Karlstad. En dag var jag i lekparken lite längre ner på gatan och lekte. Jag satt uppflugen högt upp på en klätterställning, och kände mig som en kung. Plötsligt kom en äldre kille, kanske 8-9 år gammal, och knuffade ner mig. Jag tror inte att jag egentligen slog mig särskilt mycket, men jag blev rädd och förnedrad. Så jag storgrät, och sprang hem till mamma.

Senare samma kväll bröt jag armen. Det lyckades jag med helt på egen hand, genom att hoppa höjdhopp ute i trädgården med gräsmattan som det enda underlaget att landa på. Jag provade dykstilen, och minns den kluvna känslan av att ha tagit sig över ribban men ha vansinnigt ont i armen. Pappa såg att allt inte stod rätt till, och tog mig till sjukhuset där jag fick ett snyggt gips på hela armen.

Ett par dagar senare var jag i lekparken med mitt gips. Lekte väl i sandlådan eller något annat lugnt där en arm var tillräckligt. Då kom den stora killen tillbaka. Så fort han såg mitt gips blev han helt blek i ansiktet, och kom fram och ursäktade sig. Efter det var han hur snäll som helst mot mig.

I det läget kändes det fullständigt oviktigt att tala om för honom att han inte hade något med min brutna arm att göra.

Mobilsvar

Stängde av mobilen en stund på förmiddagen igår. Det borde jag inte ha gjort. När jag sate på den igen hade jag ett missat samtal från hemligt nummer, och ett meddelande i mobilsvar. Det löd:

"Tjena Mårthen, det är Horace. Hoppas att allt är bra med dig. Vi hade tänkt ge dig priset, men du svarar inte. Tror att vi ringer Doris istället. Kanske återkommer nästa år. Ta hand om dig."

Vissa dagar ska man se till att vara anträffbar, helt enkelt. Jag får försöka lära mig av misstaget och gå vidare.

Jobba på kontor

När jag blir stor ska jag jobba på kontor.

Jag ska börja klockan åtta med att kolla genom gårdagens papper. Sen är det dags för fika med kollegorna. Vi ska skvallra lite om alla som jobbar på andra avdelningar, och gnälla lite över arbetsbördan och den stundande omorganisationen. Sen tillbringar jag resten av förmiddagen med att sätta in papper i pärmar, läsa mail, lägga Spindelharpan och kopiera enkelsidiga papper så att de blir dubbelsidiga.

Mellan tolv och ett ska jag vara på lunch. Då gör jag just ingenting, utom möjligen att äta lite mat ur en medhavd lunchlåda. Sen jobbar jag hårt i två timmar med att ta bort gem på papper och ersätta dem med häftklamrar, hämta internpost som jag skickar vidare till någon annan, ringa ett par samtal och om jag hinner städa skrivbordet. Sen tar vi fikapaus igen, och efter det går jag lite tidigare och jobbar ikapp det hemifrån.

När jag blir stor ska jag jobba på kontor. Jag ska vara bäst av alla på det, avancera, göra karriär. Sen ska jag bli kontorschef.

Aktuellts snygga "misstag"

SVT:s Aktuellt gjorde ett inslag om dödsmisshandeln på Kungsholmen, och valde vinkeln att namnen på de misstänkta gärningsmännen snabbt hade börjat cirkulera på internet. I inslaget visar man skärmdumpar från en massa bloggar och communitys, där man har maskerat det avslöjande materialet. Utom i några klipp, där man klart och tydligt ser de utpekade namnen. Det är en skön ironi att höra nyhetsankaret säga att SVT har valt att inte publicera namnen, samtidigt som namnen passerar över skärmen.

Ett misstag, heter det förstås. Men jag skulle inte bli förvånad om det är en redigerare som passat på att trumfa genom sin vilja efter en vild diskussion på redaktionen. En del misstag är bara för snygga för att verkligen vara just misstag.

Det får mig att tänka på fastighetsbolaget Locums reklamkampanj för några år sedan. En smart formgivare bytte ut bokstaven "o" i företagets namn mot ett hjärta, och formgav desssutom kampanjen så att namnet skrevs helt med gemener. Resultatet kan ni själva räkna ut. Misstag, sa man åter igen. Men jag är säker på att det snarare handlade om en formgivare som tyckte att han fick för lite betalt av det stora företaget, och passade på att driva lite med dem.

Bedrifter och prestationer

Den 10/10 1976, det vill säga för exakt 31 år sedan, blev den grekiske 98-åringen Dimitrion Yordanidis den äldsta personen någonsin som genomförde ett maratonlopp. Det är i sig en imponerande prestation. De flesta 98-åringar lever inte, och de som gör det brukar som regel inte vara särskilt pigga. Men det jag tycker är det mest imponerande är tiden.

Yordanidis sprang på sju timmar och trettiotre minuter. Det vill säga tio minuter och fyrtiosju sekunder per kilometer. Det är inte mer än lite rask gång.

Jag vidhåller att det visserligen är imponerande med tanke på hans ålder. Men ändå. Hur orkar man hålla på i sju och en halv timme?

Det ser bättre ut på pappret

Ibland kan man i litteratur läsa formuleringar i stil med:

"Han försökte le mot Allan Fredriksson, men den monumentala trötthet som smugit sig över honom under förhöret förvandlade leendet till en grimas."

Det ser ju ganska bra ut. Man förstår att personen det handlar om är mycket trött, och i ett sådant tillstånd att han kanske ser ganska bedrövlig ut. Han har en god vilja, men befinner sig i ett tillstånd där kroppen inte riktigt lyder.

Men grimas? Jag ser framför mig en man som försöker le, men istället råkar skela med ögonen, sträcka ut tungan, och dra ut sina kinder med händerna. Snacka om dålig kroppskontroll.

Urbant mode på olika sätt

Det urbana modet börjar mer och mer att integreras med den moderna tekniken. Klädskaparna tävlar om vem som kan konstruera de smartaste lösningarna för att få in mobilen, mp3-spelaren och laptopen i jackan, mössan, trosan. Vad som helst för att människor ska känna sig moderna, och försöka uppvisa en fasad av att hänga med sin tid. Eller till och med ligga före. Snart väljer du strumpor efter vilka som har det bästa minnet, och letar efter t-shirts med hög upplösning på displayen.

Varje morgon gör jag en resa från Kungsholmen till Husby. Från hemma till jobbet. På många sätt är det som att passera genom olika världar. Jag börjar bland dagislämnande stressföräldrar, kliver på gröna linjen och blandar mig med Brommakids på väg till skolan. Byter sedan till blå linjens it-entreprenörer på väg ut till Kista. På höjd med Solna eskalerar mobilpratet som mest. Och samtliga har handsfree. Bluetooth-varianter fastklistrade på kinden, små sladdar virade runt öron och haka, eller modeller som mer ser ut som vanliga hörlurar.

Sen kliver jag av i Husby. Och möts av en inte så stressad småbarnsmamma, på promenad med sin unge. Talandes i telefon, med sin egen variant av handsfree. Hon har klämt fast hela mobilen under slöjan.

Det urbana modet tar sig många uttryck. Vart och ett med sin egen målgrupp.

Jag tippar nobelprisen

Som vanligt så här års så börjar det råda nobelyra. DN:s Karin Bojs lyckades förra året pricka två av de tre vetenskapliga priserna, och försöker upprepa succén i år. Hela världen håller andan, och det är en spännande vecka vi har framför oss. Här är de viktiga hållpunkterna:

Måndag 8 oktober: Medicin/fysiologi (utses av Karolinska institutet) kl 11.30
Tisdag 9 oktober: Fysik (utses av Kungliga vetenskapsakademien) kl 11.45
Onsdag 10 oktober: Kemi (utses av Kungliga vetenskapsakademien) kl 11.45
Fredag 12 oktober: Fredspriset (utses av Norska Nobelkommittén) kl 11.00
Måndag 15 oktober: Ekonomi (utses av Kungliga vetenskapsakademien) kl 13.00
Under oktober: Litteratur (utses av Svenska akademien som meddelar datum och tid senare)

Här är mina egna förhandstips. Glöm inte var ni läste det först.

Medicin/fysiologi
Elia Strage, sjukgymnast på Matteus Kvartersakut. Till och från drabbas jag av ryggont, som övergår till ischias. Redan vid första besöket hos Elia identifierade hon problemet, och kunde snabbt åtgärda det. Nu räcker det med ett kort besök hos henne när smärtorna dyker upp, så är de som bortblåsta. Om fler var som hon skulle ingen behöva ha ont.

Fysik
Alltid ett svårt pris att tippa. Många har under det senaste året gjort fantastiska prestationer på fysikens område. Men jag tror ändå att vetenskapsakademien i år rotar fram en efterlängtad vinnare, och utser Mikael B Tretow till vinnare. "Jo, alltså strömmen kommer in igenom hålet där. Och går sen vidare i verket fram till motorn här. Som får driva den här cykelpumpens pistong. Som sen nu blåser på propellern så propellern går igång. Den går hit, den går dit, den går runt en liten bit. Den startar på ett kick, det är en makalös manick." Evighetsmaskiner känns aktuella i dessa kretsloppstider.

Kemi
Här brukar ofta någon gammal upptäckt belönas. Kanske uppfinnaren bakom Glade doftspray, som ju nu visat sig fungera utmärkt som nervdödande berusningsmedel, eller möjligen personerna bakom det gamla skämtet att hälla diskmedel i en fontän. Men jag tror ändå att akademien i sin iver att föryngra och överraska smäller till med att ge priset till Chemical Brothers.

Fredspriset
Slobodan, Saddam, Ariel, George W. Här finns det många namn att välja på, även om några av dem skulle tvingas ta emot priset postumt. Juryn har ju tidigare valt att belöna de värsta skurkarna, med förhoppning om bättring, så varför inte kasta ut lite morötter till Mugabe eller kanske rent av juntan i Burma? Men så blir det inte. Årets fredspris går till Gud. Med en förhoppning om gott samarbete framöver.

Ekonomi
Anders Borg skulle nog bra gärna vilja lägga vantarna på det priset någon gång. Men då borde han inte ha gett sig in i realpolitiken. Liberala ekonomiska teorier tenderar att fungera som bäst på pappret, men skapa problem när de omsätts i verklighet. Vår hästsvansminister får istället snällt se på när årets pris går till gänget bakom Facebook. Att få människor världen runt att betala en dollar för att ge bort låtsaspresenter till andra övergår alla befintliga teorier om människors ekonomiska beteenden.

Litteratur
Äntligen! En pristagare i litteratur som har lästs av fler än de aderton. Och en författare som inte ett enda bokförlag kommer att jubla åt. Inga snabba pocketutgivningar för att rida på vågen, inga streckläsningar mitt i natten för att redan dagen efter kunna slänga sig med omdömen som "språklig minimalism med exakta metaforer" eller "ett versmått så precist att en matematiker blir avundsjuk". Priset går till Alex Schulman. För hans blogg. Och för att han lade ner den.

Visste ni det här, tjejer?

På offentliga herrtoaletter finns det ofta pissoarer. Det här känner ni nog till, och de flesta av er har till och med sett det själva, när ni sturska av öl glider in på herrtoan för att slippa damtoalettens långa köer. Men en detalj är jag inte säker på om ni har lagt märke till.

Det finns inget toalettpapper vid pissoarerna. Inte för att pappret är slut, utan helt enkelt för att det inte finns, ska finnas, efterfrågas. Inga hållare för toalettpapper, och ingen lös rulle stående på någon kant. För den som vill torka sig efter att ha kissat erbjuds det helt enkelt inga möjligheter.

Såhär är det, och så har det varit så länge jag själv har besökt toaletter. Att ingen har tagit något initiativ till att förändra den rådande ordningen tycker jag säger en hel del.

Någon försöker säga mig något

Tecknen är tydliga, men kusliga. Jag var i Norrtälje idag, för att hjälpa Sannas mamma med att såga ved. Det var första gången på mycket länge jag hanterade en motorsåg, och första gången någonsin jag använde mig av de två termerna sågkedja och svärd. Det gav mig lite kalla kårar, eftersom jag på bussen till Norrtälje läst Kjell Erikssons bok Den hand som skälver, där en avkapad fot dyker upp i norra Uppland, och polisen misstänker att styckaren har bytt ut just svärd och sågkedja på den motorsåg som använts vid brottet.

Nästa tecken kom medan vi åt lunch. Eva pratade om hur hennes hund betedde sig när den var ute i skogen. Hon använde begreppet vindtyrig, som är ungefär samma sak som skelögd. För bara ett par dagar sedan hade jag aldrig hört ordet, och skulle inte ha förstått. Men nu var det otäckt bekant, eftersom det helt nyligen dök upp i samma bok som jag nyss nämnde; Den hand som skälver.

Nu väntar jag bara på att ett försvunnet kommunalråd från Uppsala ska knacka på min dörr, att någon jag känner ska lämna allt och sticka till Indien, eller att en örn ska tappa en kroppsdel mitt framför mig när jag är ute och går. Tror det är bäst att jag skyndar mig att läsa klart boken för att lista ut vad det är någon försöker säga mig.

Får man tipsa om lite musik?

Jag har inte skrivit om musik på länge. För en del av er som känner mig är det kanske förvånande. Själv kom jag precis att tänka på det, och började fundera över orsakerna. Den korta stund jag fick vara med på Shaktar älskade jag, och det var inte så jättemånga år sedan jag tjänade mitt levebröd just på att skriva om musik. Men ändå ser jag inte vad jag skulle tillföra genom att skriva om saker som hundratals musikbloggar redan skriver om, och antagligen bättre än vad jag skulle göra.

Men för att testa tanken gick jag genom mina skivor för att se vad 2007 har gett mig hittills. Det vill säga, vad jag har gillat men inte skrivit om. Till min förvåning såg jag att året hittills har varit ett mycket bra musikår. Jag hittade Animal Collective, Arcade Fire, Architecture in Helsinki, Clap Your Hands Say Yeah, Electrelane, Feist, Digitalism, Florence Valentin, Friday Bridge, The Gossip, Jens Lekman, Karin Ström, Kocky, Laakso, Moneybrother, Montt Mardie, The Shins, Säkert, Taken by trees, Timo Räisänen, TTA, Gruff Rhys, The Gray Brigade och Sebear. För att bara nämna några. Skivor som alla snurrat åtskilliga varv i min spelare, och på ett eller annat sätt förgyllt min vardag. Men som också alla har det gemensamt att det redan har skrivits massor om dem, och att ytterligare orerande från min sida skulle vara överflödigt.

Men så hittade jag några till. Skivor från det här året som jag verkligen gillar, och som jag faktiskt inte läst så mycket om. Så jag ger er några tips. Håll till godo.

Deerhoof - Friend opportunity (Tomlab/Dotshop.se)
Tomlab är ett pålitligt skivbolag, och Deerhoof är en pålitlig grupp. Satomi Matsuzaki låter som japanska sångerskor gör när de är som bäst, men utan att bli varken Hello Kitty-gullig eller j-rock-metallig. Bäst är Kidz are so small, som utgår från en hunds perspektiv.

Ha Ha Tonka - Buckle in the bible belt (Bloodshot Records)
Americana är ofta ett skällsord, men ibland kan det vara namnet på något mycket vackert. Ha Ha Tonkas debutalbum låter som om Ryan Adams skulle ha gjort små bebisar med Pavement och låtit dem växa upp på gospel och folkrock. Det är hur bra som helst.

Panda Bear - Person Pitch (Paw tracks/Dotshop.se)
Det snackas mycket om Animal Collective varje gång de släpper en skiva. Det är förstås inte fel, men när pandan i djurkollektivet släpper egen skiva tycker jag att den förtjänar mer uppmärksamhet än vad den har fått. Det är bara sju eller åtta låtar, beroende på hur man räknar, men det fångar örat från första till sista ton. Panda Bear tar allt vad minimalism heter och slänger det åt helvete. Här är det maximalism, pompöst och storslaget som gäller. Köp. Genast.

Picastro - Whore Luck (Polyvinyl/Dotshop.se)
Det är vid det här laget ganska tjatigt att hävda att det kommer mycket bra indie från Kanada. Men jag måste ändå nämna Picastro. Det går från skör postrock via San Fransisco-flummig folk till repetitiv kraut. Och hyfsat ofta får det mig att tänka på Radioheads Kid A och Amnesiac. När dessutom fantastiska namn som Owen Pallett (Final Fantasy), Jamie Stewart (Xiu Xiu) och svenske Dwayne Sodahberk medverkar begriper man att det är en spännande skiva. För övrigt finns det även en liten referens till Sverige med på skivan. Första låten heter Hortur, vilket i översatt form har fått ge namn åt skivan.

Wildbirds & Peacedrums - Heartcore (Found You/Dotshop.se)
Det här är en jättefin skiva på alla sätt och vis, men anledningen att jag vill nämna den är främst nostalgi. Mariam Wallentin, som står för sången, växte upp i Örebro. Jag hade förmånen att känna henne en tid, och var oerhört imponerad av det faktum att hon hade gjort rösten till ett av barnlejonen i Lejonkungen. Sen började hon sjunga i diverse jazzband, och var alltid helt fantastisk. Vi tappade kontakten, och jag hörde på omvägar att hon fått knutar på stämbanden och slutat sjunga. Jag tyckte att det var tråkigt, för hon var så duktig. Sen plötsligt kommer den här skivan, och är helt fantastisk. Det gjorde mig glad.

Saker att göra på långa möten

Jag satt i ett tretimmarsmöte idag. Det var ett intressant möte, med bra deltagare, en kille som sa bra saker på värmländska, och många spännande frågor. Men det var tre timmar, utan paus. I sådana lägen måste man sysselsätta sig med något.

Genom åren har jag lagt märke till att jag inte är ensam om att behöva sysselsätta händerna med något under långa möten. Det är inte så att jag inte lyssnar på vad de andra säger, eller aktivt deltar i mötet, utan helt enkelt så att jag fokuserar bättre om jag har något att göra. Och när jag ser mig runt kring bordet märker jag att flera andra håller på med liknande saker. Ingmar, som satt bredvid mig idag, ritar. Bilar, geometriska figurer eller ansikten. Han är ganska duktig. Andra fyller i alla hålrum i bokstäverna på dagordningen, skapar små figurer av servetten man fick till det inledande kaffet, plockar isär en penna till sina minsta beståndsdelar och sätter ihop den igen, eller gör avancerade fingerövningar.

Själv höll jag mig länge till ritandet. Utdragna mönster, som brukade börja kring hålen i ett A4-papper, och sedan sväva ut över hela pappret. Men på långa möten, som det idag, krävs det tyngre saker. Här är några tips:

- Ordlekar. Jag utgår från ett långt ord som finns på det papper jag har framför mig, som "dagordning", "utvecklingsfrågor" eller "investeringsbehov", och sen försöker jag bilda så många ord jag kan av bokstäverna i det ordet. Ibland begränsar jag mig till ord som är minst fem bokstäver långa.

- Sudoku. För oss som är utrustade med någon form av PDA eller handdator funkar det bra att spela spel. Dock kan det framstå som nonchalant, så det gäller att se ut som att man antecknar eller kollar upp viktiga datum i kalendern. Då och då kan man nicka och se lite bekymrad ut.

- Sortera mötesdeltagarna. Sätt upp olika kriterier, och försök att rangordna de andra runt bordet. Från äldst till yngst; vem skulle man helst vara på en öde ö med; från snyggast till fulast; bokstavsordning, och så vidare. Extra roligt när det är många man inte har träffat förut med på mötet.

- Förbrylla. Skapa en annorlunda stämning på mötet genom att plötsligt gå fram till whiteboarden och rita en cirkel. Titta länge på de församlade, peka med pennan i cirkelns mitt, och säg: "Här är vi. Alla utanför är onda. Hur ska vi skydda oss mot dem?". Sen går du och sätter dig igen, och ser vad som händer.

Dålig spindeldramaturgi

Vi har alla sjungit den som barn. Imse vimse spindel. Med medföljande rörelser som på ett pedagogiskt sätt tränar upp vår finmotorik. Många av oss har nog suttit djupt fokuserade och funderat över hur vi ska få fingrarna att göra den där klätterrörelsen i inledningen som ser så spännande ut. Låten dök upp i mitt huvud igår kväll, sådär som låtar kan göra ibland. Och för första gången tänkte jag verkligen på texten. Den är ju uselt uppbyggd, rent dramaturgiskt.

Imse vimse spindel, klättrar uppför trån'

Så långt är allt bra. Presentation av karaktären. Vi har alltså att göra med en spindel, som klättrar uppför en tråd. Något djupare presentation av karaktären kunde varit önskvärd om man verkligen skulle känna sig drabbad av den katastrof som senare kommer, men det funkar ändå.

Ned faller regnet, spolar spindeln bort

Här blir jag drabbad. Jag ser framför mig hur spindeln spolas iväg längs en rännil av regnvatten, och anar att det är ett hemskt öde för en åttabent liten krabat.

Upp stiger solen, torkar bort allt regn

Det är nu jag reagerar. Det går allt för fort. I den förra strofen var det ond bråd död, katastrof och bortspolade spindlar. Nu går vi nästan upp i falsett, ler med hela ansiktet och visar med yviga rörelser att det mesta är frid och fröjd igen. Jag köper det inte. Stackars Imse Vimse har ju precis blivit bortspolad, och jag vill att vi ska gotta oss lite mer i hans elände innan vi börjar sjunga glada toner.

Imse vimse spindel, klättrar upp igen

Som sagt. Solskenshistoria, allt för tidigt. En skicklig dramaturg hade lagt till åtminstone ett par strofer till innan solen kom. Kanske någon avloppskanal full av dynga som vår hjältespindel med nöd och näppe undkommer att spolas ned i, eller en hungrig fågel som dyker ned för att äta upp honom innan han lyckas gömma sig under ett löv. Lite mer spänning helt enkelt.

Eller är det så vi vill att våra barn ska tro att världen fungerar? Om man blir bortspolad av regnet är det ingen fara, för omedelbart efteråt kommer solen och torkar bort allt det dumma. Skulle inte tro det. Väx upp. Upptäck verkligheten.