Jag har varit på Ålandskryssning i natt. Det var en säregen upplevelse, och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det. Om raggande lastbilschaufförer, drängfulla bufféätare, karaokebaren, taxfreeshopen, kalsongkillarna med birafester i hytterna och om de finska white trash-kvinnorna. Men jag avstår, för jag tror att jag behöver smälta det lite till.
Men en sak måste jag bara nämna. Säkerhetsinstruktionen.
Eftersom det var exakt tretton år efter Estonia var jag ganska noga med att läsa in mig på utrymningsplaner och andra säkerhetsinstruktioner. De flesta av dem var ganska tydliga, och jag kände mig trygg när vi taxade ut genom skärgården. Men sen kom jag ut på däck, och började läsa instruktionen för hur man ska sjösätta livbåtarna. De första fyra punkterna var glasklara, och handlade om att spänna vajrar, lossa spärrar och veva ner båten till relinghöjd. Sen följer:
5. Embarkering
6. Slacka inridarna
Här krävs det vissa förkunskaper för att hänga med. Förkunskaper som jag inte tror att man kan förvänta sig av en genomsnittslig Cinderella-resenär. Jag tror att det där någonstans kommer att bli totalstopp. De flesta kan möjligen klara av att tolka embarkering som att det är dags att kliva på. Sen tror jag inte att någon kommer att slacka inridarna, utan alla kommer bara att slita i allt som går att slita i, för att få ner båten i vattnet. Med ett plask. Eftersom inridarna inte är slackade.
Hur svårt hade det varit att skriva något lite tydligare?
För övrigt är det Sannas födelsedag idag. Hon är finast i världen, och nu ska vi ut och äta!
lördag 29 september 2007
fredag 28 september 2007
Göra skillnad
För några år sedan var jag på en konferens. Det fanns ett fat med kakor mitt på bordet. Det var någon form av chokladbiskvier, och de såg vansinnigt goda ut. En snabb överslagsräkning visade dock att de inte skulle räcka till alla. Vi var åtta runt bordet, och det fanns bara fem kakor på fatet. Så jag tog ingen.
En av de som tog kakor åt inte upp den. Tog en tugga, och la den sedan åt sidan. Helt nonchalant. Verkade inte förstå hur ont det gjorde i mig, som avstått.
Fick jag leva mitt liv om igen skulle jag göra allting precis likadant. Fast jag skulle ta en kaka på den där konferensen.
En av de som tog kakor åt inte upp den. Tog en tugga, och la den sedan åt sidan. Helt nonchalant. Verkade inte förstå hur ont det gjorde i mig, som avstått.
Fick jag leva mitt liv om igen skulle jag göra allting precis likadant. Fast jag skulle ta en kaka på den där konferensen.
torsdag 27 september 2007
OnOff-akuten my ass
Såg just en tv-reklam för OnOff, där de än en gång använder sig av superhjältar för att illustrera sin fantastiska installationsservice. Man kan få alla varor hemkörda och installerade, och de lovar att se till att man får den hjälp man behöver. Just i den reklamfilmen som visades nu var det en diskmaskin som någon skulle få hjälp med.
Det var inte riktigt så det gick till när vi köpte diskmaskin på OnOff.
Vi hade ordnat bilhjälp och Sannas mamma skulle komma och hjälpa oss med installationen. När vi öppnar paketet som de gett oss i affären visade det sig vara en tvättmaskin. Trots att det stod diskmaskin på kvittot. Det var då jag kom att tänka på OnOff-akuten, och att de kanske kunde hjälpa oss. Så jag ringde, och de sa att jag skulle komma in med tvättmaskinen. När jag förklarade att jag inte hade lust att låna bil igen för att rätta till deras misstag gick de till slut med på att de skulle komma och hämta maskinen, och leverera den rätta. De lovade också att stå för installationen, för att kompensera oss för misstaget, och för att vi helt i onödan tagit hem folk som skulle hjälpa oss att installera den.
Två veckor senare kommer till slut diskmaskinen. Den levereras av en installatör, vars definition av installation var att ställa den på rätt plats. När han lämnar oss har vi en diskmaskin som skulle fylla hela köket med vatten om vi startade upp den, och dessutom en defekt kallvattenkran i köket. Så det blev till att ringa rörmokare, och hosta upp 800 kronor för att få allt att fungera.
Om installation av en diskmaskin är att bära in och ställa på rätt plats undrar jag vad man får för hjälp med andra produkter när de lovar att de ska hjälpa till. Är digitalteveboxen installerad när de har monterat in den i tevebänken? Är din nya dator att betrakta som startklar när tangentbordet är inkopplat?
Om vi inte tjatat oss till att få den så kallade installationen gratis hade det kostat oss 900 kronor för inbärningen och inknuffningen under köksbänken. Tjena.
Det var inte riktigt så det gick till när vi köpte diskmaskin på OnOff.
Vi hade ordnat bilhjälp och Sannas mamma skulle komma och hjälpa oss med installationen. När vi öppnar paketet som de gett oss i affären visade det sig vara en tvättmaskin. Trots att det stod diskmaskin på kvittot. Det var då jag kom att tänka på OnOff-akuten, och att de kanske kunde hjälpa oss. Så jag ringde, och de sa att jag skulle komma in med tvättmaskinen. När jag förklarade att jag inte hade lust att låna bil igen för att rätta till deras misstag gick de till slut med på att de skulle komma och hämta maskinen, och leverera den rätta. De lovade också att stå för installationen, för att kompensera oss för misstaget, och för att vi helt i onödan tagit hem folk som skulle hjälpa oss att installera den.
Två veckor senare kommer till slut diskmaskinen. Den levereras av en installatör, vars definition av installation var att ställa den på rätt plats. När han lämnar oss har vi en diskmaskin som skulle fylla hela köket med vatten om vi startade upp den, och dessutom en defekt kallvattenkran i köket. Så det blev till att ringa rörmokare, och hosta upp 800 kronor för att få allt att fungera.
Om installation av en diskmaskin är att bära in och ställa på rätt plats undrar jag vad man får för hjälp med andra produkter när de lovar att de ska hjälpa till. Är digitalteveboxen installerad när de har monterat in den i tevebänken? Är din nya dator att betrakta som startklar när tangentbordet är inkopplat?
Om vi inte tjatat oss till att få den så kallade installationen gratis hade det kostat oss 900 kronor för inbärningen och inknuffningen under köksbänken. Tjena.
onsdag 26 september 2007
Personliga måttenheter
För att begripa oss på måttenheter av olika slag är vi människor beroende av något vi kan relatera till. Därför samlar vi tidigt på oss en massa vikter, storlekar och avstånd som vi känner oss bekanta med, och jämför allt vi senare i livet stöter på med det.
Skollinjalen var 30 cm lång, men den fröken hade var en meter; elljusspåret i Lillån var 3,5 km; Svampen var 58 meter hög (inklusive antenn); det är 20 mil från Örebro till Stockholm, och Västerås ligger ungefär på mitten. Ett mjölkpaket är en liter, och badkaret vi slängde ut från huset rymde 300 liter. En Bentley väger ett ton, och jag själv väger 25 kilo (det sista har naturligtvis förändrats, men det är så jag minns det). Det är fem kilometer från huset i Lillån till sjukhuset, och det tar ungefär 20 minuter att cykla om vinden är normal. Simbassängen på Gustavsvik är 50 meter, och den på Eyrabadet är 25. En fullvuxen karl är 187 cm lång (pappa), och rymden är oändlig.
Så när någon ska köra trettio mil vet jag att det är som från Örebro till Stockholm och sen tillbaka till Västerås. När en byggnad är 200 meter hög vet jag att den måste vara ruggigt hög eftersom det är nästan fyra svampar på varandra, och ett maratonlopp verkar skitjobbigt eftersom det är 12 varv runt spåret. Och sådär håller jag på - relaterar allt till stabila enheter från barndomen. Så att det känns greppbart, begripligt.
Vad har du själv för mått att relatera till? Skriv en kommentar och berätta.
Skollinjalen var 30 cm lång, men den fröken hade var en meter; elljusspåret i Lillån var 3,5 km; Svampen var 58 meter hög (inklusive antenn); det är 20 mil från Örebro till Stockholm, och Västerås ligger ungefär på mitten. Ett mjölkpaket är en liter, och badkaret vi slängde ut från huset rymde 300 liter. En Bentley väger ett ton, och jag själv väger 25 kilo (det sista har naturligtvis förändrats, men det är så jag minns det). Det är fem kilometer från huset i Lillån till sjukhuset, och det tar ungefär 20 minuter att cykla om vinden är normal. Simbassängen på Gustavsvik är 50 meter, och den på Eyrabadet är 25. En fullvuxen karl är 187 cm lång (pappa), och rymden är oändlig.
Så när någon ska köra trettio mil vet jag att det är som från Örebro till Stockholm och sen tillbaka till Västerås. När en byggnad är 200 meter hög vet jag att den måste vara ruggigt hög eftersom det är nästan fyra svampar på varandra, och ett maratonlopp verkar skitjobbigt eftersom det är 12 varv runt spåret. Och sådär håller jag på - relaterar allt till stabila enheter från barndomen. Så att det känns greppbart, begripligt.
Vad har du själv för mått att relatera till? Skriv en kommentar och berätta.
Vad är det vi inte får veta?
Det har stått mycket i medierna de senaste dagarna om den stackars familjen som blev av med sin lägenhet efter att den brunnit ned. Det är givetvis synd om dem, och de verkar ha blivit styvmoderligt behandlade av såväl hyresvärd som tingsrätt. Men känslan man får är ändå att det finns något mer bakom det hela, något som inte står i tidningarna.
Jag tänker mig följande scenario. En hyresvärd har en hyresgäst, och allt fungerar smärtfritt. Hyror betalas i tid, inga störningar rapporteras, blommor i fönstren och allt är frid och fröjd. Plötsligt brinner lägenheten ner, och totalförstörs. Utredningen visar att hyresgästen inte hade något att göra med branden, och försäkringen täcker det hela. Lägenheten, som den var före branden, går inte att återställa. Så hyresvärden bestämmer sig för att bygga om, modernisera, göra en ny lägenhet på samma plats som den gamla.
Under ovanstående förhållanden är det troligaste att hyresgästen erbjuds första tjing på den nya lägenheten när den är klar. Kanske med justerad hyra, men ändå första tjing. Hyresvärden vill att den hyrs ut, och om allt har fungerat med den gamla hyresgästen har han inget att förlora på att ge den till dem. Tvärtom skulle det framstå som logiskt, artigt och rättvist.
Men i det här fallet går det inte till så. Lägenheten går till någon annan, och det blir en seg och långdragen rättsprocess som så småningom visar att hyresvärden hade rätt att göra så.
Min enda tanke är att det måste finnas något annat. En gammal tvist mellan hyresgäst och hyresvärd. Försenade hyror, klagande grannar, otäcka husdjur eller helt enkelt fördomar om män med tatueringar på halsen. Jag spekulerar, givetvis, men kan inte tänka mig någon annan förklaring. Kanske har reportrarna som rapporterat om fallet snappat upp vad det handlar om, men inte velat nämna det eftersom det hänger ut det stackars paret. Kanske skulle det bryta den fina bilden av "den lilla människan" som blivit felbehandlad av "systemet". Kanske skulle det inte vara en lika bra nyhet om hela bilden presenterades. Kanske har jag helt fel.
Ibland uppstår fler frågor än svar när man läser nyhetsartiklar.
Jag tänker mig följande scenario. En hyresvärd har en hyresgäst, och allt fungerar smärtfritt. Hyror betalas i tid, inga störningar rapporteras, blommor i fönstren och allt är frid och fröjd. Plötsligt brinner lägenheten ner, och totalförstörs. Utredningen visar att hyresgästen inte hade något att göra med branden, och försäkringen täcker det hela. Lägenheten, som den var före branden, går inte att återställa. Så hyresvärden bestämmer sig för att bygga om, modernisera, göra en ny lägenhet på samma plats som den gamla.
Under ovanstående förhållanden är det troligaste att hyresgästen erbjuds första tjing på den nya lägenheten när den är klar. Kanske med justerad hyra, men ändå första tjing. Hyresvärden vill att den hyrs ut, och om allt har fungerat med den gamla hyresgästen har han inget att förlora på att ge den till dem. Tvärtom skulle det framstå som logiskt, artigt och rättvist.
Men i det här fallet går det inte till så. Lägenheten går till någon annan, och det blir en seg och långdragen rättsprocess som så småningom visar att hyresvärden hade rätt att göra så.
Min enda tanke är att det måste finnas något annat. En gammal tvist mellan hyresgäst och hyresvärd. Försenade hyror, klagande grannar, otäcka husdjur eller helt enkelt fördomar om män med tatueringar på halsen. Jag spekulerar, givetvis, men kan inte tänka mig någon annan förklaring. Kanske har reportrarna som rapporterat om fallet snappat upp vad det handlar om, men inte velat nämna det eftersom det hänger ut det stackars paret. Kanske skulle det bryta den fina bilden av "den lilla människan" som blivit felbehandlad av "systemet". Kanske skulle det inte vara en lika bra nyhet om hela bilden presenterades. Kanske har jag helt fel.
Ibland uppstår fler frågor än svar när man läser nyhetsartiklar.
tisdag 25 september 2007
Ro utan åror
För en författare är bokstäver de beståndsdelar som utgör grunden i skapandet. Användandet av de bokstäver som förekommer i ett språk gör det möjligt för författaren att uttrycka det den vill ha sagt, och tar man bort en bokstav blir vissa ord omöjliga att använda sig av. Det kallas för lipogram, och är en språklig utmaning för den som känner att man redan nått vägs ände i sitt skrivande.
1969 gav fransosen Georges Perec ut den 300-sidiga romanen La Disparition, som helt saknar bokstaven ”e”. Det är en kraftansträngning som närmast kan liknas vid att ro utan åror; att cykla utan pedaler; eller för all del att simma över Engelska kanalen med bakbundna händer. Av förklarliga skäl är romanen inte översatt.
Det sägs även finnas en roman, även den på franska, som i sin helhet är en palindrom. Men det kan vara rykten, för trots envisa sökningar på nätet har jag inte lyckats få det bekräftat.
Jag fascineras av Georges Perec och andra konstnärer som sätter upp hinder för sig själva i sitt skapande. Dogmamanifestet är en motsvarighet inom filmen, Hitchcocks försök att göra film i en enda tagning en annan. Det är som att deras kreativitet är så stor att de behöver regler för sig själva för att kunna bli konkreta.
Kanske är det dessutom en reaktion på att konsten idag är så oerhört fri. När man för några hundra år sedan var bunden av skrivregler, versmått, måleritraditioner och andra bindande doktriner för att kunna erkännas som konstnär är det idag fritt fram att blanda, bryta regler och sväva ut hur fritt som helst. Då kan det vara lockande att använda egna doktriner, bakbinda sig frivilligt. Och skriva en hel roman som ett lipogram.
1969 gav fransosen Georges Perec ut den 300-sidiga romanen La Disparition, som helt saknar bokstaven ”e”. Det är en kraftansträngning som närmast kan liknas vid att ro utan åror; att cykla utan pedaler; eller för all del att simma över Engelska kanalen med bakbundna händer. Av förklarliga skäl är romanen inte översatt.
Det sägs även finnas en roman, även den på franska, som i sin helhet är en palindrom. Men det kan vara rykten, för trots envisa sökningar på nätet har jag inte lyckats få det bekräftat.
Jag fascineras av Georges Perec och andra konstnärer som sätter upp hinder för sig själva i sitt skapande. Dogmamanifestet är en motsvarighet inom filmen, Hitchcocks försök att göra film i en enda tagning en annan. Det är som att deras kreativitet är så stor att de behöver regler för sig själva för att kunna bli konkreta.
Kanske är det dessutom en reaktion på att konsten idag är så oerhört fri. När man för några hundra år sedan var bunden av skrivregler, versmått, måleritraditioner och andra bindande doktriner för att kunna erkännas som konstnär är det idag fritt fram att blanda, bryta regler och sväva ut hur fritt som helst. Då kan det vara lockande att använda egna doktriner, bakbinda sig frivilligt. Och skriva en hel roman som ett lipogram.
Hur skulle jag få veta?
Även om jag i min vardag omges av informationskällor så finns det ju dagar då jag ägnar mitt mediekonsumerande åt annat än nyheter. Jag kanske ägnar min tid åt att läsa musikbloggar, beställa skivor, titta på underhållningsprogram och läsa serier. Passerar löpsedlar utan att läsa dem, ignorerar Metro-killens vädjanden utanför tunnelbanan, och lyssnar på mina egna mp3:or istället för radio. Och då spelar det ju ingen roll hur snabbt informationen färdas över jordklotet. Den når inte mig. Bush kan ha blivit skjuten, Tyskland kan ha invaderat Polen, och hela Afrika kan ha rest sig i uppror efter hundratals år av förtryck. Jag skulle inte få veta.
Ändå tycks det som att de riktigt stora händelserna alltid når fram ändå. När de där flygplanen krockade med de där husen i september för några år sedan var det nog ganska få som inte visste redan inom någon timme. Alla har sin egen historia att berätta. Själv satt jag i ett konferensrum på Karlavägen, då någon kom in och sa att det hänt en stor olycka i New York, och att vi borde komma ut och kolla på teven. Samma sak var det med Tsunamin, Anna Lindh, Palme, Estonia, Göteborgsbranden och några av de andra stora och hemska händelser som jag själv kan relatera till. Vid varje tillfälle minns jag precis hur jag fick reda på det, och vid varje tillfälle gick det fort.
Det är som att telefonkedjor bildas automatiskt när händelser är tillräckligt stora. Men de mindre händelserna, som kanske är väl så viktiga för vissa av oss, hur får vi reda på dem? De händelser som det kanske skrivs om i tidningarna, men bara en dag. Vem kommer att ge mig det tragiska beskedet att Terry Callier har dött om jag missar att läsa notiserna just den dagen? Är det någon som tar på sig att meddela mig vem som vinner nästa val i Belgien, om jag råkar ha tagit mediesemester just då? Och snälla, kan någon meddela mig när Victoria och Daniel verkligen ska gifta sig. Jag orkar inte läsa alla fejkartiklar i kvällstidningarna.
Ändå tycks det som att de riktigt stora händelserna alltid når fram ändå. När de där flygplanen krockade med de där husen i september för några år sedan var det nog ganska få som inte visste redan inom någon timme. Alla har sin egen historia att berätta. Själv satt jag i ett konferensrum på Karlavägen, då någon kom in och sa att det hänt en stor olycka i New York, och att vi borde komma ut och kolla på teven. Samma sak var det med Tsunamin, Anna Lindh, Palme, Estonia, Göteborgsbranden och några av de andra stora och hemska händelser som jag själv kan relatera till. Vid varje tillfälle minns jag precis hur jag fick reda på det, och vid varje tillfälle gick det fort.
Det är som att telefonkedjor bildas automatiskt när händelser är tillräckligt stora. Men de mindre händelserna, som kanske är väl så viktiga för vissa av oss, hur får vi reda på dem? De händelser som det kanske skrivs om i tidningarna, men bara en dag. Vem kommer att ge mig det tragiska beskedet att Terry Callier har dött om jag missar att läsa notiserna just den dagen? Är det någon som tar på sig att meddela mig vem som vinner nästa val i Belgien, om jag råkar ha tagit mediesemester just då? Och snälla, kan någon meddela mig när Victoria och Daniel verkligen ska gifta sig. Jag orkar inte läsa alla fejkartiklar i kvällstidningarna.
måndag 24 september 2007
Vad letar de efter?
Precis som många andra bloggare använder jag mig av ett statistikverktyg för att se hur många som läser det jag skriver. Förutom antalet besökare kan man bland annat se var de befinner sig, hur länge de stannar och vad de har klickat på för att hitta just min blogg. Det senare är ibland ganska fascinerande.
Ända sedan jag för någon vecka sedan skrev ett inlägg om Spindelharpan har jag börjat få en ny kategori besökare. Nästan varje dag är det någon som googlar på just ”Spindelharpan” och sedan klickar sig in i min blogg. De stannar inte speciellt länge, så antagligen är min text om datoriserade patienser som kvinnofälla inte vad de letar efter. Men vad är det egentligen de letar efter?
Så vitt jag vet så är Spindelharpan en sån där patiens som följer med på köpet i varenda operativsystem och elektronisk apparat man köper, vare sig man vill det eller inte. Så det är knappast så att de letar efter programmet för nedladdning. Vill de ha nya uppdaterade versioner? Hur mycket mer kan man göra av en elektronisk patiens? Söker de efter regler? Hoppas de hitta knep för hur man får den att gå ut lite oftare? Söker de stödföreningar för spelberoende? Eller är spindelharpan även ett kodord för något snuskigt som jag inte känner till?
Nu lär några av er som googlar på Spindelharpan hitta till det här inlägget också. Kan ni inte skriva en kommentar, och berätta vad ni letade efter?
Ända sedan jag för någon vecka sedan skrev ett inlägg om Spindelharpan har jag börjat få en ny kategori besökare. Nästan varje dag är det någon som googlar på just ”Spindelharpan” och sedan klickar sig in i min blogg. De stannar inte speciellt länge, så antagligen är min text om datoriserade patienser som kvinnofälla inte vad de letar efter. Men vad är det egentligen de letar efter?
Så vitt jag vet så är Spindelharpan en sån där patiens som följer med på köpet i varenda operativsystem och elektronisk apparat man köper, vare sig man vill det eller inte. Så det är knappast så att de letar efter programmet för nedladdning. Vill de ha nya uppdaterade versioner? Hur mycket mer kan man göra av en elektronisk patiens? Söker de efter regler? Hoppas de hitta knep för hur man får den att gå ut lite oftare? Söker de stödföreningar för spelberoende? Eller är spindelharpan även ett kodord för något snuskigt som jag inte känner till?
Nu lär några av er som googlar på Spindelharpan hitta till det här inlägget också. Kan ni inte skriva en kommentar, och berätta vad ni letade efter?
söndag 23 september 2007
Kampsångaren Tomas Ledin
Det pratas mycket om Idol just nu, och som vanligt kommer frågan om självinsikt upp. Alla dessa människor runt om i landet som ställer sig framför juryn och gör allt annat än att sjunga bra. Jag pratar inte om linslössen som vet att de är dåliga, men försöker rädda det genom att vara tokroliga, allt för att få synas i teve. Inte heller om de personer som troligtvis har en diagnos vilande över sig, och där man önskar att någon varit barmhärtig nog att inte låta kamerorna rulla när de får sin värld krossad. Jag pratar om de otaliga personer som i åratal plågat sin omgivning genom att sjunga på skolavslutningar, firmafester och karaokebarer, och som av sina medmänniskor fått höra att de är fantastiska. De har elaka föräldrar, vänner, syskon och kollegor, som istället för att leverera sanningen har skrattat bakom deras ryggar och fortsatt uppmuntra deras falsksång. Och första gången de möter någon som faktiskt säger som det är så är det inför miljontals tittare. Det är givetvis fantastiskt bra teve när de börjar bortförklara sig och käfta emot juryn, men det är inte desto mindre ett tragiskt exempel på bristande självinsikt.
Vilket de sökande till Idol givetvis inte är ensamma om att ha.
För några år sedan intervjuade jag Tomas Ledin för en svensk dagstidning. Han skulle ut på turné i landet efter skivan Med vidöppna fönster, och vi pratade om allt möjligt. Skivan bar i sitt sound många likheter med hans allra första inspelningar från sjuttiotalet, och vi kom att prata om influenser. Då händer det fantastiska att Tomas Ledin säger till mig:
- Det som har format mig mest är nog det som hände 69-70. Hela flower power-grejen. Jag bodde i USA då, och lyssnade mycket på hela singer songwriter-eran. Neil Young, Joni Mitchell, James Taylor och Crosby, Stills & Nash. Och jag ser på mig själv som att jag ingår i samma tradition. Jag skriver låtar till piano eller gitarr, och framför dem själv.
Ledin. Mannen som givit oss låtar som Sommaren är kort och En del av mitt hjärta jämför sig själv med några av de största berättarna inom amerikansk musiktradition. Jag trodde förstås att jag missförstått honom på något sätt, så jag frågade vidare. Gav mig lirkande in på att han nog ses som ganska folklig. Men det bet inte, Ledin fortsatte att mena att det inte alls var orimligt att placera honom i samma skivhylla som ovan nämnda artister.
I min research hade jag sett att han i en sydafrikansk teveshow presenterats som ”en svensk blandning mellan Elvis Presley och Che Guevara”. Något som då fick mig att skratta, men som nu plötsligt framstod som en presentation som objektet själv tyckte kändes ganska bra. Jag frågade om det, och fick ett skrattande svar som antydde att det väl inte var helt fel, om än något överdrivet.
Tomas Ledin må besitta en sångröst som är långt bättre än de flesta som söker till Idol. Men självinsikten? Nja, även han kunde nog behöva familj och vänner som med rak rygg meddelade honom att han är folkkär och sjunger om kärlek. Och att det inte har mycket att göra med amerikansk singersongwriter-tradition.
Vilket de sökande till Idol givetvis inte är ensamma om att ha.
För några år sedan intervjuade jag Tomas Ledin för en svensk dagstidning. Han skulle ut på turné i landet efter skivan Med vidöppna fönster, och vi pratade om allt möjligt. Skivan bar i sitt sound många likheter med hans allra första inspelningar från sjuttiotalet, och vi kom att prata om influenser. Då händer det fantastiska att Tomas Ledin säger till mig:
- Det som har format mig mest är nog det som hände 69-70. Hela flower power-grejen. Jag bodde i USA då, och lyssnade mycket på hela singer songwriter-eran. Neil Young, Joni Mitchell, James Taylor och Crosby, Stills & Nash. Och jag ser på mig själv som att jag ingår i samma tradition. Jag skriver låtar till piano eller gitarr, och framför dem själv.
Ledin. Mannen som givit oss låtar som Sommaren är kort och En del av mitt hjärta jämför sig själv med några av de största berättarna inom amerikansk musiktradition. Jag trodde förstås att jag missförstått honom på något sätt, så jag frågade vidare. Gav mig lirkande in på att han nog ses som ganska folklig. Men det bet inte, Ledin fortsatte att mena att det inte alls var orimligt att placera honom i samma skivhylla som ovan nämnda artister.
I min research hade jag sett att han i en sydafrikansk teveshow presenterats som ”en svensk blandning mellan Elvis Presley och Che Guevara”. Något som då fick mig att skratta, men som nu plötsligt framstod som en presentation som objektet själv tyckte kändes ganska bra. Jag frågade om det, och fick ett skrattande svar som antydde att det väl inte var helt fel, om än något överdrivet.
Tomas Ledin må besitta en sångröst som är långt bättre än de flesta som söker till Idol. Men självinsikten? Nja, även han kunde nog behöva familj och vänner som med rak rygg meddelade honom att han är folkkär och sjunger om kärlek. Och att det inte har mycket att göra med amerikansk singersongwriter-tradition.
Horoskop för dagens nytillskott
Det kommer att födas ett antal barn i Sverige idag, den 23 september. De får automatiskt ett personnummer som ser ut som ett mobilnummer, och de får så småningom ett namn. Förutom det är de ganska nakna, både utanpå och inuti. Men det finns några saker i vår historia som antyder att det just idag inte är en så dum dag att födas.
Ray Charles, John Coltrane och Bruce Springsteen föddes alla just denna dag. Och Siegmund Freud dog.
Min tolkning är att barn av denna dag kommer att ha en känsla för det som är vackert i världen, använda sina sinnen något mer kreativt än andra barn, och förhoppningsvis aldrig behöva tro att deras musikkarriärer har något att göra med att penisavund gentemot sina fädrer.
Ray Charles, John Coltrane och Bruce Springsteen föddes alla just denna dag. Och Siegmund Freud dog.
Min tolkning är att barn av denna dag kommer att ha en känsla för det som är vackert i världen, använda sina sinnen något mer kreativt än andra barn, och förhoppningsvis aldrig behöva tro att deras musikkarriärer har något att göra med att penisavund gentemot sina fädrer.
lördag 22 september 2007
Hannes, Ismael och andra coola nördar
På vårt lokala Coop jobbar flera killar med osedvanligt stora glasögon. Deras brillor är av den typ som unga killar i Stockholm kan bära av i huvudsak två anledningar. Antingen är de nördar, som bor hemma hos sina mammor, samlar på fjärilar i formalin, och som väljer glasögonbågar som är billiga och praktiska. Eller så är de coola, dyrkar det amerikanska nördidealet som odlats i rakt nedstigande led från Hefner och framåt, och som väljer glasögonbågar som är svindyra men ser ut att vara billiga och praktiska. I vanliga fall gör kläder och övriga attribut det enkelt att snabbt urskilja vilken sort man har att göra med, men iklädda den orangea kassauniformen är det lätt att ta miste.
Vi bestämde oss ändå ganska snabbt för att Hannes antagligen tillhörde de coola. Hans glasögon, som dessutom bytts ut ett par gånger, var helt enkelt för extrema för att bara vara nördiga. Sedan var det något med skorna, och hur han alltid såg ganska avslappnad och cool ut när han räckte över växel och kvitto. Ismael var vi mer osäkra på. Och den tredje killen, vars namn jag har glömt, och som jag inte har sett på några månader, var helt omöjlig att avgöra.
I senaste numret av People fick vi bekräftat att vi hade rätt. Hannes är konstnär, insnöad på att göra stilsäkra porträtt av amerikanska knarkkungar, och mannen bakom de stora porträtten av Dov Charny som hänger på American Apparels väggar. Utbildad på Idun Lovén, och givetvis stencool. Glasögonen är ingen slump, utan ett högst medvetet modeattribut.
Nu väntar jag bara på att se Ismael fronta ett indieband på någon liten festival i en källare. Kanske kan han göra en Ken, och sälja demon exklusivt under disk på Coop i Kristineberg?
Vi bestämde oss ändå ganska snabbt för att Hannes antagligen tillhörde de coola. Hans glasögon, som dessutom bytts ut ett par gånger, var helt enkelt för extrema för att bara vara nördiga. Sedan var det något med skorna, och hur han alltid såg ganska avslappnad och cool ut när han räckte över växel och kvitto. Ismael var vi mer osäkra på. Och den tredje killen, vars namn jag har glömt, och som jag inte har sett på några månader, var helt omöjlig att avgöra.
I senaste numret av People fick vi bekräftat att vi hade rätt. Hannes är konstnär, insnöad på att göra stilsäkra porträtt av amerikanska knarkkungar, och mannen bakom de stora porträtten av Dov Charny som hänger på American Apparels väggar. Utbildad på Idun Lovén, och givetvis stencool. Glasögonen är ingen slump, utan ett högst medvetet modeattribut.
Nu väntar jag bara på att se Ismael fronta ett indieband på någon liten festival i en källare. Kanske kan han göra en Ken, och sälja demon exklusivt under disk på Coop i Kristineberg?
fredag 21 september 2007
Naturromantik
Sanna och jag tog en tvådagarspaus från verkligheten och gav oss ut i skogen. Med tält, mat och allt vi kunde behöva i våra ryggsäckar travade vi ut bland mossa, ljung och sjöar. Vi hade det hur mysigt som helst. Tände en eld vid en liten sjö och grillade på kvällen, och vaknade av fågelsång på morgonen. Luktade skarpt av brasa och skog när vi satte oss på bussen hem igen i går eftermiddag.
Och då slog det mig. Väldigt många av mina vänner har aldrig upplevt det där. Har aldrig gått rakt in i en skog för att leta efter en vacker plats. Aldrig krupit in under en gran för att hitta torra kvistar att tända elden med. Kanske aldrig ens suttit sent en kväll och beundrat stjärnornas reflexer i en spegelblank skogssjö, utan ett hus så långt ögat kan nå.
Det är väldigt synd om de som aldrig gjort det. Och det är något väldigt fel på ett samhälle där det betraktas som lite konstigt att avstå från vissa bekvämligheter och ge sig ut i naturen.
Och då slog det mig. Väldigt många av mina vänner har aldrig upplevt det där. Har aldrig gått rakt in i en skog för att leta efter en vacker plats. Aldrig krupit in under en gran för att hitta torra kvistar att tända elden med. Kanske aldrig ens suttit sent en kväll och beundrat stjärnornas reflexer i en spegelblank skogssjö, utan ett hus så långt ögat kan nå.
Det är väldigt synd om de som aldrig gjort det. Och det är något väldigt fel på ett samhälle där det betraktas som lite konstigt att avstå från vissa bekvämligheter och ge sig ut i naturen.
tisdag 18 september 2007
Det finns fortfarande sprängstoff i Bibeln
Vitabergsparken spärrades idag av, efter att man hittat en låda med "kryptiska religiösa budskap" på. Artikeln i DN ger fler frågor än svar.
Kanske säger det en del om var vårt samhälle befinner sig att en låda med budskapen "låt innehållet leda er rätt" och "Gud hör er" genast misstänks vara en bomb. För inte så länge sedan tror jag att de flesta skulle ha gissat på någon form av böcker, informationsmaterial från en kyrka, eller kanske rent av någon form av konstverk. Kanske en karta, med ett kryss som markerar en hemlig skatt. Själv skulle jag definitivt ha öppnat lådan.
Men det här är 2007. Religiösa människor är antingen terrorister eller före detta narkomaner, och budskap med religiös ton handlar antingen om ond bråd död eller om jordens nära förestående undergång. Så någon hittar lådan och ringer polisen. Som kommer och avlossar ett skott mot den. Inget hände. Vad som var i lådan får DN:s läsare fortfarande inte veta, men vad det än var så är det nu genomborrat av en kula från en Sig Sauer.
Jag undrar hur diskussionerna hade gått om det nu var sprängmedel i lådan, och parkbänken vid kyrkan ersatts av en krater.
Kanske säger det en del om var vårt samhälle befinner sig att en låda med budskapen "låt innehållet leda er rätt" och "Gud hör er" genast misstänks vara en bomb. För inte så länge sedan tror jag att de flesta skulle ha gissat på någon form av böcker, informationsmaterial från en kyrka, eller kanske rent av någon form av konstverk. Kanske en karta, med ett kryss som markerar en hemlig skatt. Själv skulle jag definitivt ha öppnat lådan.
Men det här är 2007. Religiösa människor är antingen terrorister eller före detta narkomaner, och budskap med religiös ton handlar antingen om ond bråd död eller om jordens nära förestående undergång. Så någon hittar lådan och ringer polisen. Som kommer och avlossar ett skott mot den. Inget hände. Vad som var i lådan får DN:s läsare fortfarande inte veta, men vad det än var så är det nu genomborrat av en kula från en Sig Sauer.
Jag undrar hur diskussionerna hade gått om det nu var sprängmedel i lådan, och parkbänken vid kyrkan ersatts av en krater.
Tisdag = mysdag
Jag gillar vad vi har gjort tisdagarna till. Idag har vi ätit kanellängd, diskuterat "Skiftbytet i ockupationsmakten" och avslutat med att jag hade högläsning för de andra.
Det kallas arbete, och man får betalt för det. Try it, you'll like it!
Det kallas arbete, och man får betalt för det. Try it, you'll like it!
måndag 17 september 2007
Sätta guldkant på tillvaron
Det är ju inte fel att göra det lite mysigt för sig själv ibland. Unna sig något extra, kanske till och med ägna sig åt vardagslyx. Men guldkant? Är inte det att förhäva sig något?
Eller åtminstone lite för kitschigt.
Eller åtminstone lite för kitschigt.
Spindelharpan
I varje elektronisk apparat med självaktning finns nu mera möjligheten att lägga en elektronisk patiens. Av de apparater jag själv besitter kan jag närhelst jag önskar ägna mig åt ett solitärt kortspel i telefonen, handdatorn, datorn eller min iPod. Den exakta versionen varierar något från apparat till apparat, men i särklass vanligast är någon variation av den klassiska patiensen Spindelharpan.
Det här är naturligtvis ganska konstigt. De flesta apparater väger betydligt mer, och kostar definitivt mer, än en traditionell kortlek. Dessutom är de mer ömtåliga, kräver laddning med jämna mellanrum, och har ett högre stöldvärde. Ändå är vi många som på tåg, toaletter och på tråkiga möten sjunker in i en patiens, och totalt fastnar.
Den mest fascinerande aspekten av det här tycker jag är mammorna. Av erfarenhet törs jag nämligen påstå att de medelålders kvinnorna är den primära målgruppen för Spindelharpan. De tillhör den grupp som innan datorernas intåg gärna plockade fram en kortlek när det uppstod ett mellanrum mellan barnhämtning, brödbak och arbete. Det varvade ner deras stressade hjärnor, och gav dem tillfälle att låta bli att tänka på den stressiga situation de ofta befann sig i. Det här var före Sudokuts tid, och korsorden kunde ibland kännas för krävande.
När de sedan fick in en dator i hemmet började deras barn genast utforska alla möjliga spel och avancerade program. Fädrerna i dessa könsrollsstereotypa hem använde datorn för att utföra vissa beräkningar, lagra familjens foton digitalt och att avreagera sig genom mer eller mindre actionfyllda spel. När mamman så slog på datorn såg hon en ikon på skrivbordet med bekanta symboler föreställanden klöver, hjärter, ruter och spader. Hon dubbelklickade, för det hade hon lärt sig av sina barn att man ska göra på allt man ser, och blev fast.
I viss konkurrens från MS Röj tror jag att Spindelharpan är det mest använda programmet av många kvinnor mellan 40-60 år. Det är farligt beroendeframkallande, enkelt att använda, och till skillnad från den analoga motsvarigheten blir korten aldrig slitna i kanterna.
Kvinnofälla? Nej, så långt ska vi inte gå. Om Spindelharpan får en viss målgrupp att ockupera datorn ibland, så att barnen hindras från att chatta med gubbar, och papporna hindras från att porrsurfa, så är det nog bara bra.
Det här är naturligtvis ganska konstigt. De flesta apparater väger betydligt mer, och kostar definitivt mer, än en traditionell kortlek. Dessutom är de mer ömtåliga, kräver laddning med jämna mellanrum, och har ett högre stöldvärde. Ändå är vi många som på tåg, toaletter och på tråkiga möten sjunker in i en patiens, och totalt fastnar.
Den mest fascinerande aspekten av det här tycker jag är mammorna. Av erfarenhet törs jag nämligen påstå att de medelålders kvinnorna är den primära målgruppen för Spindelharpan. De tillhör den grupp som innan datorernas intåg gärna plockade fram en kortlek när det uppstod ett mellanrum mellan barnhämtning, brödbak och arbete. Det varvade ner deras stressade hjärnor, och gav dem tillfälle att låta bli att tänka på den stressiga situation de ofta befann sig i. Det här var före Sudokuts tid, och korsorden kunde ibland kännas för krävande.
När de sedan fick in en dator i hemmet började deras barn genast utforska alla möjliga spel och avancerade program. Fädrerna i dessa könsrollsstereotypa hem använde datorn för att utföra vissa beräkningar, lagra familjens foton digitalt och att avreagera sig genom mer eller mindre actionfyllda spel. När mamman så slog på datorn såg hon en ikon på skrivbordet med bekanta symboler föreställanden klöver, hjärter, ruter och spader. Hon dubbelklickade, för det hade hon lärt sig av sina barn att man ska göra på allt man ser, och blev fast.
I viss konkurrens från MS Röj tror jag att Spindelharpan är det mest använda programmet av många kvinnor mellan 40-60 år. Det är farligt beroendeframkallande, enkelt att använda, och till skillnad från den analoga motsvarigheten blir korten aldrig slitna i kanterna.
Kvinnofälla? Nej, så långt ska vi inte gå. Om Spindelharpan får en viss målgrupp att ockupera datorn ibland, så att barnen hindras från att chatta med gubbar, och papporna hindras från att porrsurfa, så är det nog bara bra.
fredag 14 september 2007
Vanlig kille
Vanlig kille kom fram till mig för att prata. Han sa att han var trött på alla feminister. ”Jag är ju för jämställdhet och så, men man ska ju inte straffas för att man är man”, sa han. Tyckte att män måste få vara män, och kvinnor ska få vara kvinnor. Vanlig kille är ju en schysst snubbe, så varför ska feministerna komma och platta till honom?
Vanlig kille är ofta irriterad på feminister. Och bögar, för de ska inte komma och försöka ragga på honom. ”Det är inget fel att vara bög, men de behöver väl inte visa det offentligt”, säger han när vi träffas på stan.
Sen ville Vanlig kille prata politik. Sa att han röstat på borgarna för att han var trött på Göran Persson. Nu blir det i alla fall lite förändring. Sänkta skatter är ju bra, och valfrihet. Valfrihet är viktigt för Vanlig kille. Ingen ska komma och bestämma hur han ska göra, och varför ska han betala för grejer han inte använder? Fast Vanlig kille är ändå lite missnöjd nu, för de ska skära ner i kommunen där han jobbar. Det gillar han inte. Dessutom gör de inget åt alla kriminella invandrare som han har sett när han varit ute och gjort sitt jobb runt om i stan.
Vanlig kille är ofta irriterad på att ”de” inte gör något åt de problem han ser.
Vanlig kille säger att vi borde ta en öl ihop snart. Att vi har så mycket gemensamt. Vi är ju två sköna snubbar som gillar att festa och släppa loss lite. Han kan få tag på smuggelöl och frågar om jag vill ha lite. Vi borde ses och snacka. Det var ju så länge sen vi sågs, vi gick ju i samma klass på högstadiet, och nu bor vi i samma stad igen.
Vanlig kille gillar att hålla kontakt med sina gamla polare. Han gillar att kalla dem för polare, helt enkelt.
Till slut springer jag på Vanlig kille på tunnelbanan. Han är irriterad, för hans deklaration har blivit granskad. Han hade dragit av några grejer som inte gick genom. ”Inte underligt att folk jobbar svart, som det här jävla systemet fungerar”, säger han.
Vanlig kille tycker ofta att det är fel på systemet.
Jag hatar Vanlig kille. Jag vill inte dricka öl med honom. Jag vill inte prata med honom över huvud taget. Jag vill att Vanlig kille ska låta mig vara.
Vanlig kille är ofta irriterad på feminister. Och bögar, för de ska inte komma och försöka ragga på honom. ”Det är inget fel att vara bög, men de behöver väl inte visa det offentligt”, säger han när vi träffas på stan.
Sen ville Vanlig kille prata politik. Sa att han röstat på borgarna för att han var trött på Göran Persson. Nu blir det i alla fall lite förändring. Sänkta skatter är ju bra, och valfrihet. Valfrihet är viktigt för Vanlig kille. Ingen ska komma och bestämma hur han ska göra, och varför ska han betala för grejer han inte använder? Fast Vanlig kille är ändå lite missnöjd nu, för de ska skära ner i kommunen där han jobbar. Det gillar han inte. Dessutom gör de inget åt alla kriminella invandrare som han har sett när han varit ute och gjort sitt jobb runt om i stan.
Vanlig kille är ofta irriterad på att ”de” inte gör något åt de problem han ser.
Vanlig kille säger att vi borde ta en öl ihop snart. Att vi har så mycket gemensamt. Vi är ju två sköna snubbar som gillar att festa och släppa loss lite. Han kan få tag på smuggelöl och frågar om jag vill ha lite. Vi borde ses och snacka. Det var ju så länge sen vi sågs, vi gick ju i samma klass på högstadiet, och nu bor vi i samma stad igen.
Vanlig kille gillar att hålla kontakt med sina gamla polare. Han gillar att kalla dem för polare, helt enkelt.
Till slut springer jag på Vanlig kille på tunnelbanan. Han är irriterad, för hans deklaration har blivit granskad. Han hade dragit av några grejer som inte gick genom. ”Inte underligt att folk jobbar svart, som det här jävla systemet fungerar”, säger han.
Vanlig kille tycker ofta att det är fel på systemet.
Jag hatar Vanlig kille. Jag vill inte dricka öl med honom. Jag vill inte prata med honom över huvud taget. Jag vill att Vanlig kille ska låta mig vara.
torsdag 13 september 2007
Facebook IRL
Jag kapitulerade för någon vecka sedan inför Facebook-trenden, och måste medge att jag förstår varför det blivit en succé. På bara några dagar har jag inlett konversationer med människor jag knappt ägnat en tanke på över ett decennium. Konceptet med ett internationellt community där folk faktiskt uppträder med sina riktiga namn är genialt, och öppnar oanada möjligheter till möten. Och många lär nog komma på sig själva med att totalfastna framför skärmen.
Därför följer här några handfasta råd. Det som är bra med Facebook har vi nämligen kunnat göra länge, fast i verkligheten. Det krävs bara lite fantasi.
Så lever du Facebook IRL:
- Plocka fram dina gamla klasslistor, och sök via skattemyndigheten och nummerupplysningen fram telefonnummer till alla dina gamla klassisar. Ring upp dem, fråga vad de gör nu för tiden, och avsluta med att säga att "det vore skitkul att ta en fika snart".
- Börja varje dag med att hänga upp en stor skylt i ditt fönster som talar om för förbipasserande vad din status är. Försök vara vitsig. Byt ut skylten så ofta du hinner.
- Skapa en egen "Honesty box" genom att hänga upp en brevlåda på din arbetsplats, skola eller i trappuppgången, där du uppmuntrar förbipasserande att anonymt säga vad de tycker om dig.
- Skapa en egen "Wall" genom att hänga upp post-it-lappar på dörren, där alla du känner och inte känner kan skriva små meddelanden.
- Bilda små klubbar och grupper med alla du träffar. Ni behöver sedan inte göra något speciellt med gruppen, men vetskapen att du och din kompis utgör gruppen "Vi som blundar när vi sover" får dig nog att känna dig speciell.
- Definiera din relation till alla du känner och träffar. Gärna på svengelska.
Följer du de här råden, och dessutom kryddar det med att bära t-shirts med skojiga små budskap, som exempelvis kul citat av Chuck Norris, kommer du snart att upptäcka att verkliga livet är minst lika fint som Facebook. Och dessutom ger möjligheter till motion och frisk luft.
Vi ses där ute.
Därför följer här några handfasta råd. Det som är bra med Facebook har vi nämligen kunnat göra länge, fast i verkligheten. Det krävs bara lite fantasi.
Så lever du Facebook IRL:
- Plocka fram dina gamla klasslistor, och sök via skattemyndigheten och nummerupplysningen fram telefonnummer till alla dina gamla klassisar. Ring upp dem, fråga vad de gör nu för tiden, och avsluta med att säga att "det vore skitkul att ta en fika snart".
- Börja varje dag med att hänga upp en stor skylt i ditt fönster som talar om för förbipasserande vad din status är. Försök vara vitsig. Byt ut skylten så ofta du hinner.
- Skapa en egen "Honesty box" genom att hänga upp en brevlåda på din arbetsplats, skola eller i trappuppgången, där du uppmuntrar förbipasserande att anonymt säga vad de tycker om dig.
- Skapa en egen "Wall" genom att hänga upp post-it-lappar på dörren, där alla du känner och inte känner kan skriva små meddelanden.
- Bilda små klubbar och grupper med alla du träffar. Ni behöver sedan inte göra något speciellt med gruppen, men vetskapen att du och din kompis utgör gruppen "Vi som blundar när vi sover" får dig nog att känna dig speciell.
- Definiera din relation till alla du känner och träffar. Gärna på svengelska.
Följer du de här råden, och dessutom kryddar det med att bära t-shirts med skojiga små budskap, som exempelvis kul citat av Chuck Norris, kommer du snart att upptäcka att verkliga livet är minst lika fint som Facebook. Och dessutom ger möjligheter till motion och frisk luft.
Vi ses där ute.
onsdag 12 september 2007
Behåll mina skattepengar
Stockholm sänker skatten med 20 öre 2008. Därmed har man uppnått sitt vallöfte om en skattesänkning med 50 öre under mandatperioden. Alla ivriga förespråkare av sänkta skatter kan luta sig tillbaka och njuta av några hundralappar mer per person, medan den offentliga sektorn får fortsätta att dras under rivjärnet. Det är inte svårt att räkna ut vilka som drabbas.
För mig personligen innebär den här skattesänkningen att jag från nästa år får ungefär 52 kronor mer i månaden kvar efter skatt. Det räcker till en pizza på den lokala pizzerian, ett stort paket Ben & Jerrys eller en stor stark och lite chilinötter på krogen. En gång i månaden.
För Stockholm i stort har jag inte sett några siffror på vad det innebär. Men grovt räknat kan man tänka att om 400 000 personer betalar i snitt lite mindre skatt än vad jag gör, så blir det 20 miljoner kronor. I månaden. Och på ett år 240 miljoner. Tänk er själva vad man kan göra för 240 miljoner.
Jag är till och med fullständigt övertygad om att man för 240 miljoner kan skapa offentlig verksamhet som de allra flesta medborgare skulle uppskatta till att vara värd mer än 50 kronor per person och månad. Alltså vore det samhällsekonomiskt lönsamt att behålla de pengarna i det offentliga, istället för att pytsa ut dem till pizzor, glass och öl.
Mina skattepengar får ni gärna behålla. Jag kan ge tillbaka dem varje månad om ni lovar att göra något bra för dem. Har ni autogiro?
För mig personligen innebär den här skattesänkningen att jag från nästa år får ungefär 52 kronor mer i månaden kvar efter skatt. Det räcker till en pizza på den lokala pizzerian, ett stort paket Ben & Jerrys eller en stor stark och lite chilinötter på krogen. En gång i månaden.
För Stockholm i stort har jag inte sett några siffror på vad det innebär. Men grovt räknat kan man tänka att om 400 000 personer betalar i snitt lite mindre skatt än vad jag gör, så blir det 20 miljoner kronor. I månaden. Och på ett år 240 miljoner. Tänk er själva vad man kan göra för 240 miljoner.
Jag är till och med fullständigt övertygad om att man för 240 miljoner kan skapa offentlig verksamhet som de allra flesta medborgare skulle uppskatta till att vara värd mer än 50 kronor per person och månad. Alltså vore det samhällsekonomiskt lönsamt att behålla de pengarna i det offentliga, istället för att pytsa ut dem till pizzor, glass och öl.
Mina skattepengar får ni gärna behålla. Jag kan ge tillbaka dem varje månad om ni lovar att göra något bra för dem. Har ni autogiro?
måndag 10 september 2007
Vardagsmysterier 3: Vokaler
Fick ni också lära er de hårda och mjuka vokalerna i skolan? Fick ni lära er vad man har dem till?
En helt ovetenskaplig studie bland några av mina vänner visade att nästan alla fick lära sig att skilja på hårda och mjuka vokaler, men att nästan ingen fick lära sig varför det var bra att kunna. Undrar hur man tänkte när man utformade den läroplanen. Vad har man för glädje av att sortera de nio bokstäverna i två olika grupper om man inte får veta varför?
Själv minns jag tydligt hur Rosa Ekholm nötte in vokalerna i oss. Hon hade till och med tillverkat två tavlor. En där bokstäverna var gjorda av hårda material som knäckebröd, trä och metall. En där de var gjorda av fluffiga saker som tyg, garn och ludd. Men som jag minns det var det fel. Vi fick lära oss att A-O-U-Å är mjuka, och E-I-Y-Ä-Ö är hårda. Man kunde till och med höra det på dem. Vi rullade "aouå" i munnen och kände vad mjukt det var i jämförelse med det spetsigare "eiyäö".
När jag senare i livet fick lära mig, utanför skolvärlden, att vokalerna kallas mjuka och hårda för att de styr hur vissa konsonanter ska uttalas, insåg jag att jag lärt mig fel. Att bokstaven "k" uttalas olika i kyrka och kuk just på grund av att "u" är hårt och "y" mjukt. Och att Rosa måste ha missat den detaljen när hon monterade ihop sina vokaltavlor.
Undrar hur många av mina gamla klasskompisar som fortfarande tycker att "aouå" känns så mycket luddigare än "eiyäö", men ligger sömnlösa och funderar över varför i hela världen vokalerna som är så mycket färre än konsonanterna har förärats med två grupper.
En helt ovetenskaplig studie bland några av mina vänner visade att nästan alla fick lära sig att skilja på hårda och mjuka vokaler, men att nästan ingen fick lära sig varför det var bra att kunna. Undrar hur man tänkte när man utformade den läroplanen. Vad har man för glädje av att sortera de nio bokstäverna i två olika grupper om man inte får veta varför?
Själv minns jag tydligt hur Rosa Ekholm nötte in vokalerna i oss. Hon hade till och med tillverkat två tavlor. En där bokstäverna var gjorda av hårda material som knäckebröd, trä och metall. En där de var gjorda av fluffiga saker som tyg, garn och ludd. Men som jag minns det var det fel. Vi fick lära oss att A-O-U-Å är mjuka, och E-I-Y-Ä-Ö är hårda. Man kunde till och med höra det på dem. Vi rullade "aouå" i munnen och kände vad mjukt det var i jämförelse med det spetsigare "eiyäö".
När jag senare i livet fick lära mig, utanför skolvärlden, att vokalerna kallas mjuka och hårda för att de styr hur vissa konsonanter ska uttalas, insåg jag att jag lärt mig fel. Att bokstaven "k" uttalas olika i kyrka och kuk just på grund av att "u" är hårt och "y" mjukt. Och att Rosa måste ha missat den detaljen när hon monterade ihop sina vokaltavlor.
Undrar hur många av mina gamla klasskompisar som fortfarande tycker att "aouå" känns så mycket luddigare än "eiyäö", men ligger sömnlösa och funderar över varför i hela världen vokalerna som är så mycket färre än konsonanterna har förärats med två grupper.
Vardagsmysterier 2: Datumparkering
Är det någon som med handen på hjärtat kan säga att de vet hur datumparkering fungerar?
Jag minns när vi lärde oss det på körskolan. Jämna datum parkerar man på jämna sidan av gatan. Eller så var det tvärtom - jämna datum parkerar man inte på ojämna sidan av gatan. Det hela blev ju ännu mer förvirrat av att man när man väl lärt sig vad som gällde fick lära sig att man skulle tänka tvärtom, eftersom förbudet oftast gällde efter midnatt, och man oftast parkerade före midnatt. Det var det sista jag kollade upp i körkortsboken innan jag gick och skrev teorin, och det första jag glömde bort när uppkörningen var avklarad. Sedan dess har jag konsekvent undvikit att parkera på gator med datumparkering, och om jag tvingats helt enkelt ställt mig på samma sida som alla andra bilar.
Kunde man inte löst det lite enklare, och helt enkelt skrivit ut reglerna på skyltarna?
Jag minns när vi lärde oss det på körskolan. Jämna datum parkerar man på jämna sidan av gatan. Eller så var det tvärtom - jämna datum parkerar man inte på ojämna sidan av gatan. Det hela blev ju ännu mer förvirrat av att man när man väl lärt sig vad som gällde fick lära sig att man skulle tänka tvärtom, eftersom förbudet oftast gällde efter midnatt, och man oftast parkerade före midnatt. Det var det sista jag kollade upp i körkortsboken innan jag gick och skrev teorin, och det första jag glömde bort när uppkörningen var avklarad. Sedan dess har jag konsekvent undvikit att parkera på gator med datumparkering, och om jag tvingats helt enkelt ställt mig på samma sida som alla andra bilar.
Kunde man inte löst det lite enklare, och helt enkelt skrivit ut reglerna på skyltarna?
Vardagsmysterier 1: DN-skrapan
Mitt första boende när jag flyttade från Örebro till Stockholm var i Marieberg, ungefär vid foten av DN-skrapan. Varje dag när jag gick till och från tunnelbanan eller bussen passerade jag det magnifika bonnierpalatset och skådade upp längs dess fasad. Efter några månader ville kvinnan vi hyrde i andrahand av ha tillbaka lägenheten, och jag bodde runt på diverse adresser. För snart ett år sedan slöts cirkeln, och jag flyttade åter till Kungsholmen. Än en gång har jag dagligen kunnat se DN-skrapan sträcka sig mot skyn, om än på lite längre avstånd.
Högst upp på huset finns upplysta bokstäver som ömsom bildar ordet Expressen, och ömsom Dagens Nyheter. De är av den gamla sorten, som liksom roterar runt i sakta mak. Troligtvis styrs det hela av någon form av räkneverk som avgör med vilken frekvens och vid vilken tid skylten ska skifta. Jag har studerat spektaklet länge, men aldrig lyckats lista ut vilket mönster den följer.
Länge hade jag en teori om att det stod Dagens Nyheter på förmiddagarna, och Expressen på eftermiddagarna. Det kändes logiskt, och under en lång tid stämde det när jag tittade efter. Men så plötsligt stod det Expressen tidigt en morgon. Och sen DN på kvällen. Och sen bara DN under en lång tid. Sen skiftade det med ganska täta mellanrum, och nu för en liten stund sedan stod det DN igen i flera minuter.
Jag har ingen aning om vilket system som gäller, eller ens om det finns ett system, och det driver mig till vansinne. En slumpgenerator känns ju helt orimligt, men det är det närmaste en förklaring jag kommer.
Är det någon som vet?
Högst upp på huset finns upplysta bokstäver som ömsom bildar ordet Expressen, och ömsom Dagens Nyheter. De är av den gamla sorten, som liksom roterar runt i sakta mak. Troligtvis styrs det hela av någon form av räkneverk som avgör med vilken frekvens och vid vilken tid skylten ska skifta. Jag har studerat spektaklet länge, men aldrig lyckats lista ut vilket mönster den följer.
Länge hade jag en teori om att det stod Dagens Nyheter på förmiddagarna, och Expressen på eftermiddagarna. Det kändes logiskt, och under en lång tid stämde det när jag tittade efter. Men så plötsligt stod det Expressen tidigt en morgon. Och sen DN på kvällen. Och sen bara DN under en lång tid. Sen skiftade det med ganska täta mellanrum, och nu för en liten stund sedan stod det DN igen i flera minuter.
Jag har ingen aning om vilket system som gäller, eller ens om det finns ett system, och det driver mig till vansinne. En slumpgenerator känns ju helt orimligt, men det är det närmaste en förklaring jag kommer.
Är det någon som vet?
söndag 9 september 2007
Hösten, hösten, hösten
Sanna kom hem en snabbis för att sno åt sig en puss och lite pepp inför resten av kvällen på jobbet. Hon passade än en gång på att påpeka för mig att det är höst, och att det innebär en massa bra och vackra saker. Jag kände mig kluven, men ville inte avfärda hennes påstående helt. Så jag gick ut, och gjorde en studie av hösten. Det här är vad jag såg:
Jag såg träd som kämpade emot den oundvikliga processen där klorofyllet bryts ned och ersätts av karotenoider, som får lövverken att framstå som flammande brasor. Regntunga grenar som rister i vinden och sakta tappar sina löv och förbereder sig på en vinter i naket tillstånd. Desperata åtgärder för att rädda det som återstår av fotosyntesen i en värld under nollpunkten.
Jag såg vägarbeten och renoveringsprojekt inkapslade i presenningar för att skydda mot väderangrepp. Hastigt uppstartade efter sommarens semestrar, nu stressigt påskyndade för att hinna bli färdiga innan tjälen sätter sig i marken och snö och kyla gör arbetet plågsamt för de overallklädda och morgonpigga.
Jag såg människor vars kläder signalerade att de befann sig i det ambivalenta tillstånd som vi nordbor passerar genom så här dags varje år. Den tid då våra sommarkläder börjar kännas för kalla, men våra vinterkläder fortfarande hänger längst in i vindsförrådet, täckta av plastsäckar, och överströdda med malkulor och wunderbaums. Samtidigt har vi gått på slutsommarrea och köpt på oss diverse nya plagg som vi envist försöker exponera för omvärlden de sista skälvande veckorna innan vi blir tvungna att dölja allt under en bylsig jacka.
Vidare såg jag igelkottar som frenetiskt sprang omkring och letade efter strategiska platser att genomföra sin aftontoalett på innan de tar på sig nattepajtan och går och lägger sig inför den långa sömnen.
Jag såg vattenpölar och lövslammade brunnar; regnmoln och vågkrusningar; paraplyer och för tunna skor; fallfrukt och blommor som överlevt sig själva.
Det var ganska vackert. Det var höst, och det var tydligt att förändringen har börjat. Att vintern kommer att komma. Som alltid snabbare än man tror.
Jag såg träd som kämpade emot den oundvikliga processen där klorofyllet bryts ned och ersätts av karotenoider, som får lövverken att framstå som flammande brasor. Regntunga grenar som rister i vinden och sakta tappar sina löv och förbereder sig på en vinter i naket tillstånd. Desperata åtgärder för att rädda det som återstår av fotosyntesen i en värld under nollpunkten.
Jag såg vägarbeten och renoveringsprojekt inkapslade i presenningar för att skydda mot väderangrepp. Hastigt uppstartade efter sommarens semestrar, nu stressigt påskyndade för att hinna bli färdiga innan tjälen sätter sig i marken och snö och kyla gör arbetet plågsamt för de overallklädda och morgonpigga.
Jag såg människor vars kläder signalerade att de befann sig i det ambivalenta tillstånd som vi nordbor passerar genom så här dags varje år. Den tid då våra sommarkläder börjar kännas för kalla, men våra vinterkläder fortfarande hänger längst in i vindsförrådet, täckta av plastsäckar, och överströdda med malkulor och wunderbaums. Samtidigt har vi gått på slutsommarrea och köpt på oss diverse nya plagg som vi envist försöker exponera för omvärlden de sista skälvande veckorna innan vi blir tvungna att dölja allt under en bylsig jacka.
Vidare såg jag igelkottar som frenetiskt sprang omkring och letade efter strategiska platser att genomföra sin aftontoalett på innan de tar på sig nattepajtan och går och lägger sig inför den långa sömnen.
Jag såg vattenpölar och lövslammade brunnar; regnmoln och vågkrusningar; paraplyer och för tunna skor; fallfrukt och blommor som överlevt sig själva.
Det var ganska vackert. Det var höst, och det var tydligt att förändringen har börjat. Att vintern kommer att komma. Som alltid snabbare än man tror.
Tält vs Lägenhet
För bara en vecka sedan vaknade jag upp i den här tillfälliga bostaden:
Nu är jag tillbaka i min vanliga, mer traditionella, bostad, och kan konstatera att det finns en del skillnader. På gott och ont.
Ytan här är något större, och erbjuder generösare möjligheter för den som gillar att kunna gå runt i bostaden. Det finns också eluttag, rinnande vatten, artificiell uppvärmning samt tillgång till ett kök med alla bekvämligheter. För all del kan även finesser som bredband, telefon och möjligheten att stå raklång nämnas. Den tillfälliga bostaden från förra veckan erbjöd dock en utsikt som är tämligen svårslagen i Stockholms innerstad. Dessutom fanns det renar och andra djur som utgjorde en trevlig variation gentemot de grannar jag har här. Andra fördelar som bör nämnas med tältet är den trevliga flexibilitet som gör att man kan flytta det dithän man önskar, samt att det är väldigt mysigt och absolut uppmuntrar till en del närhet med den man delar bostaden med.
I det långa loppet finns det ingen klar vinnare. Båda har sina fördelar. Här i Stockholm vinner dock lägenheten. Det är på många sätt skönt att ha den, och jag kommer inte att helt överge den för tältet. Det slutgiltigt avgörande argumentet är att tältet får plats i lägenheten. Tvärtom går inte, hur man än vänder och vrider på det.
Nu är jag tillbaka i min vanliga, mer traditionella, bostad, och kan konstatera att det finns en del skillnader. På gott och ont.Ytan här är något större, och erbjuder generösare möjligheter för den som gillar att kunna gå runt i bostaden. Det finns också eluttag, rinnande vatten, artificiell uppvärmning samt tillgång till ett kök med alla bekvämligheter. För all del kan även finesser som bredband, telefon och möjligheten att stå raklång nämnas. Den tillfälliga bostaden från förra veckan erbjöd dock en utsikt som är tämligen svårslagen i Stockholms innerstad. Dessutom fanns det renar och andra djur som utgjorde en trevlig variation gentemot de grannar jag har här. Andra fördelar som bör nämnas med tältet är den trevliga flexibilitet som gör att man kan flytta det dithän man önskar, samt att det är väldigt mysigt och absolut uppmuntrar till en del närhet med den man delar bostaden med.
I det långa loppet finns det ingen klar vinnare. Båda har sina fördelar. Här i Stockholm vinner dock lägenheten. Det är på många sätt skönt att ha den, och jag kommer inte att helt överge den för tältet. Det slutgiltigt avgörande argumentet är att tältet får plats i lägenheten. Tvärtom går inte, hur man än vänder och vrider på det.
lördag 8 september 2007
Osedliga sånger sitter i minnet
Det verkar ha funnits en tid i min utveckling från pojke till människa då synapserna i hjärnan var i optimalt läge för att memorera sångtexter. Jag är vanligen inte någon som lägger texter på minnet. Låtar jag lyssnar på om och om igen går ändå inte att recitera ur minnet bara sådär. Men just de sånger jag lärde mig under den där perioden sitter som inetsade i hjärnbarken, och kan när som helst plockas fram för att citeras, nynnas på eller skrålas i duschen. Det handlar om lågstadiet, och en bit in på mellanstadiet, och de sånger som nöttes in under musiklektionerna.
Jag minns två av musiklärarna; Anders Rosander och Frida Elmgren. Båda representerade en klassisk musiklärarmetodik med allt vad det innebar. Vi hade klangpinnar, maraccas, tamburiner och gurkor, och sjöng för full hals med i de låtar som lärarna valt ut. Enstaka gånger fick vi också varsin akustisk gitarr att öva C, D och G på. En Halt Groda Dansar Aldrig Ensam. Och i basens fall tog man bort en halt.
Men det jag reagerar på nu i efterhand är låtvalet. Vi sjöng Taubes "Flickan i Havanna", och den gamla visan "Igelkottaskinnet". Två låtar som enligt mig inte bjuder på de bästa textraderna för några 10-åringar att memorera in i sina mottagliga hjärnor:
Flickan i Havanna,
hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster,
vinkar åt en karl.
Kom du glade sjömatros,
du ska få min röda ros!
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!
Och gubben han sade till gumman sin:
Ta och sätt en lapp uti byxan min
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.
[...]
Och gubben han tog sina byxor och gick
och då kan vi veta vad käringen fick
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.
Vi har alltså en flicka som bjuder ut sig åt en sjömatros, som lär oss att om man bara är ung kan man få den vackra flickans ros. Och sen har vi en gubbe som beordrar sin gumma att laga hans byxor. När hon försöker sig på en liten hämnd mot det patriarkala förtrycket genom att laga byxan med ett taggigt igelkottaskinn blir gubben förbannad och ger henne stryk på baken. Jag må vara en moralkärring, men vad får barnen för bild av samhället när detta är vad man sjunger?
Roligare var det när vi sjöng låtar på engelska. Det här var på den tiden man inte började läsa engelska förrän i fyran, så våra kunskaper i språket var tämligen begränsade. Så vi gjorde som så många gånger senare i livet - vi härmade. Utan en aning om vad orden egentligen betydde. När vi sedan lärde oss engelska fyllde vi i med ord som betydde något, och som lät som de ord vi tidigare bara härmat. Det har förstås lett till en del felsjungningar, och i flera fall sitter de i fortfarande. Till exempel börjar Beatles låt "Obladi Oblada" för mig fortfarande såhär:
Desmond had a baron in the market place
Molly was the singer in a band
Desmond said to Molly, girl I like your face
And Molly suched and said that that was fun to hear
I tron att "suched" betydde "suckade" så verkade det fullkomligt rimligt för mig att Molly skulle tycka att det var kul att höra att Desmond gillade hennes ansikte. Så fick det vara, och så sjunger jag fortfarande.
Vad sjunger man på musiken idag? Har man fortfarande klangpinnar? Är det någon av oss som gick i skolan på 80-talet som senare i livet har blivit framgångsrik med att spela klangpinnar?
Är det någon som vet?
Jag minns två av musiklärarna; Anders Rosander och Frida Elmgren. Båda representerade en klassisk musiklärarmetodik med allt vad det innebar. Vi hade klangpinnar, maraccas, tamburiner och gurkor, och sjöng för full hals med i de låtar som lärarna valt ut. Enstaka gånger fick vi också varsin akustisk gitarr att öva C, D och G på. En Halt Groda Dansar Aldrig Ensam. Och i basens fall tog man bort en halt.
Men det jag reagerar på nu i efterhand är låtvalet. Vi sjöng Taubes "Flickan i Havanna", och den gamla visan "Igelkottaskinnet". Två låtar som enligt mig inte bjuder på de bästa textraderna för några 10-åringar att memorera in i sina mottagliga hjärnor:
Flickan i Havanna,
hon har inga pengar kvar,
sitter i ett fönster,
vinkar åt en karl.
Kom du glade sjömatros,
du ska få min röda ros!
Jag är vacker! Du är ung!
Sjung, av hjärtat, sjung!
Och gubben han sade till gumman sin:
Ta och sätt en lapp uti byxan min
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.
[...]
Och gubben han tog sina byxor och gick
och då kan vi veta vad käringen fick
uppå ändanom, uppå ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.
Vi har alltså en flicka som bjuder ut sig åt en sjömatros, som lär oss att om man bara är ung kan man få den vackra flickans ros. Och sen har vi en gubbe som beordrar sin gumma att laga hans byxor. När hon försöker sig på en liten hämnd mot det patriarkala förtrycket genom att laga byxan med ett taggigt igelkottaskinn blir gubben förbannad och ger henne stryk på baken. Jag må vara en moralkärring, men vad får barnen för bild av samhället när detta är vad man sjunger?
Roligare var det när vi sjöng låtar på engelska. Det här var på den tiden man inte började läsa engelska förrän i fyran, så våra kunskaper i språket var tämligen begränsade. Så vi gjorde som så många gånger senare i livet - vi härmade. Utan en aning om vad orden egentligen betydde. När vi sedan lärde oss engelska fyllde vi i med ord som betydde något, och som lät som de ord vi tidigare bara härmat. Det har förstås lett till en del felsjungningar, och i flera fall sitter de i fortfarande. Till exempel börjar Beatles låt "Obladi Oblada" för mig fortfarande såhär:
Desmond had a baron in the market place
Molly was the singer in a band
Desmond said to Molly, girl I like your face
And Molly suched and said that that was fun to hear
I tron att "suched" betydde "suckade" så verkade det fullkomligt rimligt för mig att Molly skulle tycka att det var kul att höra att Desmond gillade hennes ansikte. Så fick det vara, och så sjunger jag fortfarande.
Vad sjunger man på musiken idag? Har man fortfarande klangpinnar? Är det någon av oss som gick i skolan på 80-talet som senare i livet har blivit framgångsrik med att spela klangpinnar?
Är det någon som vet?
Tolkningsfråga
Körglädje = Att älska gospel?
Påskön = Hängpung?
Temperatur = Lyckosam målning med ägg?
Protes = Teori som tar ställning för något?
Påsköarna = De som väntar på att köpa påsar?
Haparanda = Att tycka om varandra väldigt mycket?
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men det är nog ingen bra idé.
Påskön = Hängpung?
Temperatur = Lyckosam målning med ägg?
Protes = Teori som tar ställning för något?
Påsköarna = De som väntar på att köpa påsar?
Haparanda = Att tycka om varandra väldigt mycket?
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men det är nog ingen bra idé.
fredag 7 september 2007
Leijonkungen och musiken
Lars Leijonborg tackar för sig, och avgår som partiledare. Jag kommer att sakna honom. Inte för att jag någonsin har gillat honom, eller för att Folkpartiet någonsin har försökt föra en vettig politik, utan för att han är en sån besynnerlig karaktär inom politiken. Med sitt hyenaliknande ansikte, och den väsande rösten. Med sin unika ton när han uttalar sig, och med sin förmåga att på en och samma gång framstå som världsvan härskare och lantlig byfåne. Jag skriver det här med kärlek i fingrarna, för Leijonborg är en av de där politikerna som gör mig lite varm inuti även om jag för det mesta avskyr hans politik.
Jag har träffat karln en gång. Det var valvaka 2002, och Folkpartiet hade hyrt Teaterbaren i Kulturhuset för att följa resultatet. De körde stenhårt på Lejonkungen-tema, och hade gjort affischer med partiledarens ansikte på lejonkropp, och spelade "Hakuna Matata" på hög volym. Samma kväll pågick festivalen Distro Grande en våning ovanför i huset, och där satt jag i entrén och sålde biljetter. Det var ganska uppsluppen stämning mellan de två mycket olika tillställningarna. Plötsligt kom Leijonborg fram till mig. Han hälsade, och ville visa att han hade koll på läget. Frågade vilka band som spelade. Jag nämnde Differnet, Free Loan Investments och Office Building. Lars nickade förstående, var tyst en stund, och sa sen: "Kul. Ja ja, ha det bra."
Undrar vilket av de tre banden han såg mest fram mot.
Jag har träffat karln en gång. Det var valvaka 2002, och Folkpartiet hade hyrt Teaterbaren i Kulturhuset för att följa resultatet. De körde stenhårt på Lejonkungen-tema, och hade gjort affischer med partiledarens ansikte på lejonkropp, och spelade "Hakuna Matata" på hög volym. Samma kväll pågick festivalen Distro Grande en våning ovanför i huset, och där satt jag i entrén och sålde biljetter. Det var ganska uppsluppen stämning mellan de två mycket olika tillställningarna. Plötsligt kom Leijonborg fram till mig. Han hälsade, och ville visa att han hade koll på läget. Frågade vilka band som spelade. Jag nämnde Differnet, Free Loan Investments och Office Building. Lars nickade förstående, var tyst en stund, och sa sen: "Kul. Ja ja, ha det bra."
Undrar vilket av de tre banden han såg mest fram mot.
Jag är ett tuggummi
Jag skrev en text till en tidning häromdagen, och skulle som ersättning få hämta ut kläder i en butik. De föreslog butiken S.O.M, som var en ny upplevelse för mig. Sanna och jag gick dit tillsammans i onsdags, och båda hittade snabbt saker som kunde skänka oss lite shoppinglycka. Det blev en tröja för mig, och en kappa för henne. Dessutom spanade jag in flera saker som jag kände skulle tvinga mig att återvända.
Redan igår gick jag dit igen, och köpte ett par skor från Spring Court. De var snygga, givetvis, men det var två andra saker som fick mig att köpa dem. Dels levererades de i en plåtask som var hur snygg som helst. Dels luktade de mint. Jag, som alltid haft problem med illaluktande fötter, går nu runt som ett levande tuggummi och sprider väldoft runt mig. Det är fantastiskt.
I och med det här inlägget framstår jag som en ytlig person med stort intresse för shopping. Dessutom kan man få intrycket av att det här är en blogg som på vissa bloggportaler skulle passa in under kategorin "mode". Båda sakerna får mig mest att småfnissa lite, och tänka: "Ni skulle bara veta".
Redan igår gick jag dit igen, och köpte ett par skor från Spring Court. De var snygga, givetvis, men det var två andra saker som fick mig att köpa dem. Dels levererades de i en plåtask som var hur snygg som helst. Dels luktade de mint. Jag, som alltid haft problem med illaluktande fötter, går nu runt som ett levande tuggummi och sprider väldoft runt mig. Det är fantastiskt.
I och med det här inlägget framstår jag som en ytlig person med stort intresse för shopping. Dessutom kan man få intrycket av att det här är en blogg som på vissa bloggportaler skulle passa in under kategorin "mode". Båda sakerna får mig mest att småfnissa lite, och tänka: "Ni skulle bara veta".
torsdag 6 september 2007
Kön
Du frågade mig hur det känns att vara man.
Jag svarade att det är olika från man till man, och från tillfälle till tillfälle. Att en man som är jagad är rädd; en man som är instängd vill ut; en man som är ensam vill bli sedd och älskad.
Hur känns det själv? frågade jag.
Du svarade; likadant, fast värre.
Jag svarade att det är olika från man till man, och från tillfälle till tillfälle. Att en man som är jagad är rädd; en man som är instängd vill ut; en man som är ensam vill bli sedd och älskad.
Hur känns det själv? frågade jag.
Du svarade; likadant, fast värre.
onsdag 5 september 2007
Min älskade fiende
Fredrik hade med sig filmen Mein liebster Feind till jobbet igår, som vi alla tittade på tillsammans. Den handlar om den stormiga relationen mellan Werner Herzog och Klaus Kinski. Herzog ser verkligen ut att mena det när han berättar om hur han planerade att döda Kinski, samtidigt som det är tydligt att han älskade honom djupt. I en passage berättar han om hur Kinski mitt under en filminspelning började packa sina väskor, och planerade att dra. De befann sig på en ö, och han skulle bli tvungen att åka därifrån i båt. Herzog visste att Kinski tidigare brutit massor av kontrakt, och mycket väl kunde göra allvar av sina hot. Han gick fram till Kinski och sa:
- Jag har ett gevär. Inte här, men inte så långt härifrån. Om du drar kommer jag ändå att hinna hämta det, och innan du hunnit mer än halvvägs över sundet här sitter åtta kulor i din nacke. Den nionde sitter i mitt huvud.
Kinski stannade kvar, och slutförde filmen. Förstås.
Vi såg filmen för att den kunde väcka tankar om hur det kan vara att jobba i en kreativ miljö, och hamna i konflikter. Och att man alltid kan ha den som referenspunkt, och tänka att riktigt så illa har vi det inte. Själv tänkte jag mycket på mig och Abbas. På vad det var som hände, som gjorde att vi knappt pratat med varandra på fem år. Vi som var så nära varandra. Jag önskar att vi kunde ha hanterat det mer som Kinski och Herzog. Hotat varandra med vapen, skrikit åt varandra, och sedan fortsatt vara vänner.
Jag sprang på Abbas för några veckor sedan, på en konsert på Skansen. Vi hälsade på varandra, artigt, som vi alltid gör. Några gånger har vi småpratat. Jag vet ungefär vad han ägnar sig åt, och hör ibland saker om honom. Men vi känner inte varandra längre. Och jag minns knappt varför det blev så. Hyser inget agg, känner ingen vrede eller har några frågor som kräver svar. Känner mig mest sorgsen över det hela. Och undrar ofta vad han tänker om saken.
Nästa gång vi springer på varandra borde jag fråga.
- Jag har ett gevär. Inte här, men inte så långt härifrån. Om du drar kommer jag ändå att hinna hämta det, och innan du hunnit mer än halvvägs över sundet här sitter åtta kulor i din nacke. Den nionde sitter i mitt huvud.
Kinski stannade kvar, och slutförde filmen. Förstås.
Vi såg filmen för att den kunde väcka tankar om hur det kan vara att jobba i en kreativ miljö, och hamna i konflikter. Och att man alltid kan ha den som referenspunkt, och tänka att riktigt så illa har vi det inte. Själv tänkte jag mycket på mig och Abbas. På vad det var som hände, som gjorde att vi knappt pratat med varandra på fem år. Vi som var så nära varandra. Jag önskar att vi kunde ha hanterat det mer som Kinski och Herzog. Hotat varandra med vapen, skrikit åt varandra, och sedan fortsatt vara vänner.
Jag sprang på Abbas för några veckor sedan, på en konsert på Skansen. Vi hälsade på varandra, artigt, som vi alltid gör. Några gånger har vi småpratat. Jag vet ungefär vad han ägnar sig åt, och hör ibland saker om honom. Men vi känner inte varandra längre. Och jag minns knappt varför det blev så. Hyser inget agg, känner ingen vrede eller har några frågor som kräver svar. Känner mig mest sorgsen över det hela. Och undrar ofta vad han tänker om saken.
Nästa gång vi springer på varandra borde jag fråga.
tisdag 4 september 2007
Så gör vi
På DN.se redogör Torill Kornfeldt för hur jorden skulle klara sig om alla människor plötsligt försvann. Det verkar jättemysigt. Älgar skulle ganska snabbt börja springa omkring i stan, och en hel massa djur och natur skulle ta plats i våra kontorsbyggnader och bostäder. Jag tycker att vi genast ska skrida till verket.
Fast någon måste stanna kvar och dokumentera. Kanske blogga lite om det hela? Någon ung, framåt och trendkänslig. Alex Schulman? Siste mannen på jorden. Någon?
Fast någon måste stanna kvar och dokumentera. Kanske blogga lite om det hela? Någon ung, framåt och trendkänslig. Alex Schulman? Siste mannen på jorden. Någon?
Nu tar de mig
När vi flyttade in här i Fredhäll fanns det en fin liten plaskdamm alldeles utanför huset. Barn brukade springa omkring nakna i den, medan deras föräldrar sträckte ut sig i gräset runtomkring. Det hela gav en väldigt gemytlig inramning till vår boendemiljö, och var säkert en subliminal morot när vi bjöd på lägenheten. I morse när jag gick till jobbet fanns dammen fortfarande där, och jag tittade förstrött på den, intet ont anande.
När jag sedan kom hem från jobbet var dammen borta. Istället såg det ut såhär:
Jag är inte dummare än att jag fattar vad som är på gång. Dammen ska rivas, och ge plats åt en bevakningsstation som ska följa minsta steg jag tar. De ska spana in i min lägenhet, spela in vartenda ljud som jag åstadkommer, och pejla in mina hjärnvågor och drömmar med en gigantisk megascanner.
Det känns lite kränkande. Hoppas att processen är smärtfri.
När jag sedan kom hem från jobbet var dammen borta. Istället såg det ut såhär:
Jag är inte dummare än att jag fattar vad som är på gång. Dammen ska rivas, och ge plats åt en bevakningsstation som ska följa minsta steg jag tar. De ska spana in i min lägenhet, spela in vartenda ljud som jag åstadkommer, och pejla in mina hjärnvågor och drömmar med en gigantisk megascanner.
Det känns lite kränkande. Hoppas att processen är smärtfri.
måndag 3 september 2007
Saker jag tidigare sagt om Trond Sefastsson
"Han är en ruggigt bra journalist. Fler borde vara så rekorderliga som han är."
"Sefastsson, jaha, är Trond din pappa?"
"Sefastsson? Kan man heta så?"
"Den killen står verkligen på de svagas sida i samhället."
Känns som att man får ta tillbaka en del av det där nu. Eller vänta till stormen lagt sig, bilda sig en egen uppfattning, och omvärdera.
"Sefastsson, jaha, är Trond din pappa?"
"Sefastsson? Kan man heta så?"
"Den killen står verkligen på de svagas sida i samhället."
Känns som att man får ta tillbaka en del av det där nu. Eller vänta till stormen lagt sig, bilda sig en egen uppfattning, och omvärdera.
Frukostfilen
Jag äter fil till frukost. Fil med müsli i. Gärna lite kanel.
Det har jag ätit till frukost så länge jag kan minnas. Müslin har i viss grad varierat, men i stort sett har den sett ut på samma sätt. Jag har haft perioder av havrefras, korta utsvävningar till sötsliskiga honungspuffar, och galna vänsterprasslanden med sånt som weetabix och rispuffar. Men i stort sett har jag troget hållit mig till havregryn, cornflakes och ytterligare ett fåtal basingredienser i olika konstellationer. Och fil. Ekologisk a-fil.
Sanna tycker att jag är lite konstig med min frukost. Hon äter fil med mig ibland. Andra gånger äter hon mackor, smaksatt yoghurt eller någon kräm. Säger att hon gillar variationen. Att hon tröttnar på filen om hon äter den för ofta. Kan ibland ha svårt att komma på något lockande att äta till frukost.
Jag har inte det problemet. Jag vaknar på morgonen, och ser fram mot att få sätta mig vid frukostbordet. Med fil, müsli, och lite kanel. Som alla andra morgnar. En god frukost.
Vissa skulle nog kalla mig vanemänniska. Om man smög bakom mig med ett hål utklippt ur en tidning, och följde minsta steg jag tog, så skulle man även kunna notera andra saker som för vissa skulle kunna tyda på att jag är en vanemänniska. Till exempel:
- I långa perioder åt jag samma lunch varje dag; double cheeseburger meal, minus gurka, cola att dricka, och en pommes frites-sauce, tack. Jag äter här.
- Minst två gånger i veckan åt jag under en lång period en cacciatore, alltid på samma pizzeria, helst sittandes vid samma bord.
- När jag äter mat ensam består min repertoar av cirka fyra rätter som jag äter om och om igen.
Smygaren med tidningen skulle troligtvis med viss iver notera ovanstående detaljer i ett litet block, och anse sig ha bevisat att jag är en slav under vanan, åtminstone när det kommer till mat. Vidare skulle han med visst förakt konstatera att jag dessutom tycks ha en förkärlek för skräpmat. Domen han skulle fälla skulle vara skoningslös.
Men givetvis är jag ingen vanemänniska. Jag bara gillar att veta hur maten jag ska äta kommer att smaka, så slipper jag obehagliga överraskningar. Vore det inte för det där med kostcirkeln, och att människor skulle tycka att man var galen, så skulle min meny varje dag se ut såhär:
Frukost: Ekologisk a-fil, müsli, kanel.
Lunch: Double cheeseburger meal, minus gurka, cola att dricka, och en pommes frites-sauce.
Middag: Cacciatore, från Gustav Vasa.
Inte för att jag är vanemänniska. Utan bara för att jag gillar det. Med kanel.
Det har jag ätit till frukost så länge jag kan minnas. Müslin har i viss grad varierat, men i stort sett har den sett ut på samma sätt. Jag har haft perioder av havrefras, korta utsvävningar till sötsliskiga honungspuffar, och galna vänsterprasslanden med sånt som weetabix och rispuffar. Men i stort sett har jag troget hållit mig till havregryn, cornflakes och ytterligare ett fåtal basingredienser i olika konstellationer. Och fil. Ekologisk a-fil.
Sanna tycker att jag är lite konstig med min frukost. Hon äter fil med mig ibland. Andra gånger äter hon mackor, smaksatt yoghurt eller någon kräm. Säger att hon gillar variationen. Att hon tröttnar på filen om hon äter den för ofta. Kan ibland ha svårt att komma på något lockande att äta till frukost.
Jag har inte det problemet. Jag vaknar på morgonen, och ser fram mot att få sätta mig vid frukostbordet. Med fil, müsli, och lite kanel. Som alla andra morgnar. En god frukost.
Vissa skulle nog kalla mig vanemänniska. Om man smög bakom mig med ett hål utklippt ur en tidning, och följde minsta steg jag tog, så skulle man även kunna notera andra saker som för vissa skulle kunna tyda på att jag är en vanemänniska. Till exempel:
- I långa perioder åt jag samma lunch varje dag; double cheeseburger meal, minus gurka, cola att dricka, och en pommes frites-sauce, tack. Jag äter här.
- Minst två gånger i veckan åt jag under en lång period en cacciatore, alltid på samma pizzeria, helst sittandes vid samma bord.
- När jag äter mat ensam består min repertoar av cirka fyra rätter som jag äter om och om igen.
Smygaren med tidningen skulle troligtvis med viss iver notera ovanstående detaljer i ett litet block, och anse sig ha bevisat att jag är en slav under vanan, åtminstone när det kommer till mat. Vidare skulle han med visst förakt konstatera att jag dessutom tycks ha en förkärlek för skräpmat. Domen han skulle fälla skulle vara skoningslös.
Men givetvis är jag ingen vanemänniska. Jag bara gillar att veta hur maten jag ska äta kommer att smaka, så slipper jag obehagliga överraskningar. Vore det inte för det där med kostcirkeln, och att människor skulle tycka att man var galen, så skulle min meny varje dag se ut såhär:
Frukost: Ekologisk a-fil, müsli, kanel.
Lunch: Double cheeseburger meal, minus gurka, cola att dricka, och en pommes frites-sauce.
Middag: Cacciatore, från Gustav Vasa.
Inte för att jag är vanemänniska. Utan bara för att jag gillar det. Med kanel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
