Läsning för en vecka framåt

Jag ska ha en så kallad bloggsemester. Det är vad man kallar det när man inte kommer att skriva något nytt på en stund. Det kan vara olika lång tid, och bero på olika saker. Antingen har man tröttnat på att blogga, eller så har man väldigt mycket att göra en tid, eller så kommer man av någon anledning ha svårt att få till bloggningen.

I mitt fall handlar det om att jag i en veckas tid inte kommer att ha tillgång till vare sig dator eller internet. Och då blir det som det blir.

Men för att inte lämna er läsare helt lottlösa tänkte jag tipsa om lite läsning medan jag är borta. Något säger mig nämligen att flera av er inte har läst allt som finns i mitt bloggarkiv. Då kan ni passa på nu, och jag gör det lätt för er:

Mina personliga favoriter
- Die Hard II (Oliver Stone NBK-remix)
- Atenmannen och jag
- Tsunamimannen

För dig som vill lära känna mig bättre
- Bjuda på sig själv - laget runt
- Hemstad - bliv som du var
- Vägarna till musiken

För dig som vill ha något lättsamt, och kanske till och med roligt
- Komma rätt!
- Tusenlappar att tjäna!
- Författartips

För dig som har läst allt, och vill ha en länk till något annat än den här bloggen
- Embryo (Mycket läsvärd blogg.)
- Allmusic.com (Vanebildande läsning om musik man gillar.)
- Lagen.nu (Alla Sveriges lagar. Oerhört fascinerande.)

Vardagspersonerna, del 2

Jag känner att jag måste följa upp inlägget om vardagspersonerna som jag skrev i februari. Läs det först, och fortsätt här sen.

Idag återvände jag till pizzerian. Delvis för att jag ändå hade ärenden i närheten, och delvis för att jag var lite nostalgisk. Men mest ändå för att jag var sugen på salami. Det var självaste ägaren som jobbade, och han är den jag gillade bäst när det begav sig. Han sken upp som en sol när jag kom in, och det var alldeles tydligt att han kände igen mig.

- Hej kompis! Det gamla vanliga?
- Ja... Tack. En cacciatore, alltså.
Sa jag, förvånad över att han kom ihåg. Men ännu mer förvånad skulle jag bli.
- Du har flyttat, va?
Fortsatte han, och vi kom in på en diskussion om Vasastan jämfört med Kungsholmen, bostadspriser, ränteförändringar och allt det andra som man alltid börjar prata med alla om när man bor i Stockholms innerstad. Men det är inte det intressanta. Det intressanta är att han kom ihåg mig, mindes vad jag brukade äta, och hade reflekterat över att jag måste ha flyttat.

Jag blev givetvis glad och smickrad. Och en aning nojig. En liten stund funderade jag över om det kunde vara så att han på något sätt lyckats snubbla in på Kollegiet och läsa mitt förra blogginlägg, och därför hade stenkoll. Och nu även kommer att läsa det här. Inte för att det skulle göra något - tvärtom - men det förstör lite min bild av pizzabagare, och vissa fördomar kan vara sköna att ha kvar. Dessutom: Om till och med min pizzabagare läser bloggen, vem kan jag då skriva om utan att skämmas?

Den lunchen gav mig perspektiv.

Anna Lindh in memoriam

Idag åkte jag till Clas Ohlson på Hamngatan, och det enda jag köpte var en klassisk morakniv med rött skaft.

Att köpa just det, i just den affären, vid just den här tiden på året, fick mig att känna mig något morbid. På vägen hem tittade jag mig konstant över axeln för att se om några män i kostymer följde efter mig.

Barndomarna

Utanför jobbet pågick en fotbollsturnering idag. Det var barn som spelade. Små barn. Även de som dömde var barn, fast något större.

Ibland bara kommer ordvitsarna utan att man ber om det.

Vad historien inte förtäljer

Just i dag, den 24 augusti, är en speciell dag för alla potatischips runt om i världen. Det var nämligen just denna dag 1853 som kocken George Crum i Saratoga Springs, USA, rostade den första potatisskivan på det sätt som vi sedan kom att kalla chips. Som så mycket annat fint som uppfunnits genom historien var det förstås ett misstag. En bit potatis som blivit kvar i ugnen lite för länge, en hungrig kock som trots allt käkade upp det torra lilla flarnet, och ett insiktsfullt konstaterande att det kanske var något värt att vidareutveckla. Det första chipset var lättsaltat, förtäljer historien. Sourcreem, lökpulver, grillkryddor och dillextrakt är betydligt nyare företeelser, liksom Estrella-rycket, räfflorna och de konstiga Pringles-burkarna.

Vad jag däremot inte lyckas hitta någon information om, när jag lusläser den lilla potatisbitens historia, är de två ständiga baksidor som chipset besitter. Jag talar givetvis om den dåliga andedräkten och om gegget som fastnar i gommen. Var det något som fanns med redan från början? Kunde Mrs Crum konstatera att hennes make luktade lite illa ur munnen när de gick och la sig på kvällen den där historiska dagen? Vaknade George Crum till framåt småtimmarna och petade sig med tungan i gommen, förundrad över vad det var för äckligt klägg som hade samlat sig där?

Och i så fall; hur kom det sig att han ändå tyckte att det där med chips var något att bygga vidare på?

Bobo Bankrånare

Det var sommaren 1995, eller möjligen 1994. Vi var ett löst sammansatt gäng som blivit över efter det abrupta slutet på ockupationen av skofabriken Victoria. Punkare, dagdrivare, politiskt engagerade och vanliga spänningssökare. Vi träffades varje dag på den parkeringsplats som motiverat poliser och rivningsarbetare att köra bort oss från det hus där vi gjorde så mycket bra. Vi hade ingen lokal, och vi visste inte vad vi skulle göra annat än att sitta där på parkeringen. Möten, kallade vi det för. Dagordningar skrevs, politiker bjöds in, insändare skrevs. Vi kämpade för något som vi nog inte riktigt var säkra på vad det var. Förorättade och arga.

Plötsligt en dag dök Bobo upp. Ingen visste riktigt var han kom ifrån, eller vem han var. Bobo bodde i sin bil, som var belamrad med snabbmatsförpackningar, gamla tidningar och diverse spännande saker. Han var full av berättelser från en värld som vi visste mycket lite om, och han var snäll mot oss. Han kom till parkeringen varje dag. Brukade tända en eld, som vi sedan satt runt så länge vi kunde. De som gillade att dricka alkohol gillade Bobo för att han köpte ut, de som var ensamma och hemlösa gillade Bobo för att han också verkade vara det, och för att han alltid dök upp. Vi andra gillade honom för att han sa att vi var bra, att det vi kämpade för var viktigt, och för att han lovade att hjälpa oss med en massa saker.

Bobo var med oss där på Nygatan i Örebro under ett par månader. Sen var han borta, lika plötsligt som han dök upp. Jag tänkte att han var en alkis, och kanske börjat supa för hårt igen. Någon hade hört att han skulle flytta till en annan stad. Som jag minns det pratade vi inte så mycket om det alls. Det var mest självklart. Bobo hade varit med oss, och nu var han det inte längre.

Några veckor efter att Bobo försvann såg jag en löpsedel för en av kvällstidningarna. Det var en stor bild på Bobo, och texten "Clark Olofsson gripen för nytt bankrån". Jag köpte tidningen, och läste flera sidor om Bobo, som verkade heta Clark, och världen var lite annorlunda.

Det är så jag minns det, och så vitt jag vet så var det så det var. Jag drar mig lite för att skriva det här, eftersom någon annan kanske vet bättre, och dödar min fina anekdot. Å andra sidan kanske någon av er som var med där, Victoriasommaren i Örebro, kan bekräfta det. För jag tänker ofta på Bobo. På eldarna han tände. På allt hopp han ingav oss om att man kan förändra saker om man kämpar. Att man inte ska ge upp.

Robert & Robert

”Robert Wells och Robert Bronett smälter samman sina mest högtflygande planer. Ett specialbeställt jättetält ska i julhelgen täcka Rålambshovsparken och rymma en show med ett åttiotal artister.” – Från DN.se

Man kan ju bara tänka sig hur det gick till:

Robert Wells: Tjena, är inte du den där cirkusdirektören som heter som jag i förnamn?
Robert Bronett: Tjena! Jo, visst. Och du är ju pianisten. Watts? Wells?
RW: Wells. Cirkus är ju häftigt. Elefanter, lindansare och grejer. Jag kör en egen turné som är lite åt cirkushållet. Fast med flygande pianon och pirattema.
RB: Låter spännande. Vad har ni för tält?
RW: Njae, vi kör i arenor. Dalhalla och stora ishallar och så. Vi drar lite för mycket folk för att få plats i ett tält, om man säger.
RB: Beror väl på tältet. Eller som jag brukar säga: ”Det finns inte för stor publik, det finns bara för små tält”. Ha ha.
RW: Du snackar. För att få in min show skulle du behöva ha ett tält stort som hela Rålis.
RB: Går väl att ordna. Hörru, om jag fixar tältet, ska vi köra något ihop då?
RW: Visst. Vi kör när det är som kallast, i början av januari.
RB: Skitbra! Deal.

Hybris. Någon?

Dödslistan

Okej. På allmän begäran kommer här en uppdaterad version av dödslistan.

Alltså: Tio kända nu levande personer som av en eller annan anledning (hög ålder, legendstatus, avstannad karriär etc) mycket väl skulle kunna tänkas vara döda.

1. Chuck Berry
2. Brigitte Bardot
3. Jerry Lee Lewis
4. Max von Sydow
5. Michael Jackson
6. Paul McCartney
7. Dolly Parton
8. Göran Persson
9. Willie Nelson
10. Leila K

En drömkväll på taket

"Jens Lekman kan tyvärr inte medverka på sin drömkväll pga hälsoskäl."

Stod det på skylten.

Och jag tänkte att det är klart att han inte medverkar på grund av hälsoskäl, men att det borde finnas många andra anledningar för honom att medverka. Sen tänkte jag att om han inte medverkar kanske det inte är hans drömkväll, och då är det en paradox att han inte medverkar. Sen, när kvällen var slut, insåg jag att det nog skulle ha varit hans drömkväll, och att det var synd för honom att hälsoskäl förhindrade honom från att medverka. Men att det inte nödvändigtvis var synd för oss som var där.

Verity, Joel och en loop-pedal höll nämligen hov på ett alldeles förträffligt sätt utan honom. De hyllade Arthur Russell och bjöd oss på små unpluggedversioner av både Hidden Cameras och Electrelane. Kanske hade det blivit ännu bättre med Jens där. Kanske inte. Vi får aldrig veta.

För övrigt är Kulturhusets tak den enda bar jag varit i där människor ställer sig i en artig kö för att beställa öl. Somliga gynnas av det. Somliga inte.

Så vill jag också bli gammal

Det finns mycket att säga om Ingmar Bergmans bortgång och begravning. En gång gjorde jag en lista över kändisar som lever, men som man ofta tror är döda. Det var några år sedan, och James Brown toppade listan. Ingmar Bergman låg på plats åtta. Nu halkar han alltså ur listan.

Men det jag egenligen vill kommentera är de bilder från begravningen som nu valsats runt i varenda dagstidning. Erland Josephsson. I rullstol. Körd av Peter Stormare!

Jag kan inte tänka mig något finare.

Rapport från jordbävningen

Klockan 01.13 i natt inträffade en jordbävning på Kungsholmen. Vi agerade snabbt, som vi är tränade att göra i katastrofsituationer. Madrasser för samtliga fönster, och in under köksbordet för att söka skydd. Med oss tog vi konserver, en dunk med vatten, vårt trangiakök och datorn för att kunna kommunicera med omvärlden. Och där befinner vi oss nu.

Jag hittar inget om skalvet på nätet, men förutsätter att det beror på att följderna är så stora att de ännu inte går att överblicka och rapportera om. Ingen av oss har ännu vågat gå fram till ett fönster och lätta på madrasserna, av rädsla för ett efterskalv. Vi håller oss lugna här under bordet och väntar på räddningsstyrkorna. För att sysselsätta oss kör vi sten-sax-påse om vem vi ska äta upp först när konserverna så småningom tar slut. Vi räknar med att vi har mat för fyra dagar, sen börjar det krisa.

Det mest frustrerande här under bordet är informationsunderskottet. Vi vet inte hur omfattande skalvet har varit, och hur mycket av Kungsholmen som finns kvar. Vi har inte hört några sirener, vilket kan vara både ett bra eller dåligt tecken. Jag hade nog väntat mig högtalarutrop med instruktioner och lugnande besked, men här hörs ingenting. Kanske har räddningsstyrkorna inte nått hit ännu. Kanske kan de inte ta sig fram i rasmassorna.

Det går ingen nöd på oss ännu, men självklart är vi oroade. När TV4 sänder sin insamlingsgala till de drabbade hoppas jag att ni är generösa. När vi kommer ut härifrån kommer vi att vara hungriga, och i stort behov av att ta igen förlorad tid.

Snälla! Vet ni något? Hur kraftigt var skalvet i natt? Ska vi våga oss ut? Vi skriker efter information här. Dessutom skulle det behöva dammsugas. Det är smulor under köksbordet. Vi får ta tag i det sen. När vi blivit räddade. Hoppet är det enda vi har kvar.

Min frisyr

När jag var femton stod jag framför spegeln och sjöng med i Köttgrottorna:

"Jag bytte punkfrisyr mot munkfrisyr, och ansiktet det skrynklar ihop sig"

Det var för mig så det skulle gå till att bli gammal. Vid något tillfälle skulle min tuppkam ersättas av en gammal mans Robin Hood-frisyr, och det var den slutgiltiga skräcken. Nu är jag 28, har fortfarande en tämligen frisk hårväxt över hela huvudet, men har egentligen inte haft något man kan kalla frisyr på väldigt länge. Ibland har håret varit kort, ibland långt. Men alltid i någon sorts kaotisk oordning. Just nu är det varken kort eller långt, och ordet frisyr är långt borta när man tittar på mig.

Plötsligt känns munkfrisyren ganska lockande.

Tveksam dubbelmoral

Folkpartisten Cecilia Wikström reagerar på att Lars Vilks muhammedteckningar av säkerhetsskäl inte ställdes ut på Gerlesborg. I DN säger hon att:

- Den konstnärliga friheten och yttrandefriheten är satta på undantag och måste försvaras.

Det är ju i sak bra. Konstnärlig frihet och yttrandefrihet är honnörsord, och när det gäller Kulturinstitutioner är det essentiellt att dessa värden sätts högst upp på agendan. Men när det kommer från en folkpartist känns det ganska unket, med tanke på samma partis agerande på kommunal nivå runt om i landet.

När det gäller graffiti är det nämligen helt andra tongångar. Då är konstnärlig frihet och yttrandefrihet inte några prioriterade områden, utan tvärtom. Stockholms politiker har, liksom flera andra kommuners lokalpolitiker, deklarerat nolltolerans mot graffiti. I det ingår också att kulturinstitutioner och andra som helt eller delvis finansieras med skattemedel inte får arbeta med graffiti, eller något "graffitirelaterat". Alldeles oavsett hur mycket man tar ställning mot illegalt klotter. Till exempel skulle en utställning på konsthallen Liljewalchs med ung modern samtidskonst bli tvungen att censurera bort eventuella verk som kan påminna för mycket om graffiti.

Så frågan är om Wikströms uttalanden inte bara är tomma ord. Med tanke på en del utspel hennes parti har gjort kring integrationspolitik är min gissning att utspelet säger mer om Wikströms syn på islam än om hennes syn på konst, yttrandefrihet och demokrati.

Men det är ju, som sagt, bara min gissning.

Brev till kundtjänst

Bästa Kundtjänst!

Jag vill tacka er för alla fina brev ni har skickat mig genom åren. Ni, och andra företag inom er branch, har försett mig med såväl trevliga små pyssel som ovärderliga prylar. Jag har fått riva ut små klistermärken, skrapa på lotter som alltid ger mig vinst, fylla i kuponger och skicka in brev. Som tack för mitt idoga pysslande har ni belönat mig med pennor, väskor, termometrar, multiverktyg och universalfjärrkontroller. Många av prylarna har i princip varit oanvändbara, men det är ju ändå tanken som räknas. Och att ni tänker på mig tvivlar jag inte på. Knappt har jag lyckats avsluta den senaste prenumerationen innan jag får ett nytt brev från er.

Inte heller verkar ni vara sura på mig. Jag har aldrig prenumererat på någon av era varor mer än den nödvändiga tiden, men ändå anser ni mig vara en så bra kund att ni belönar mig med nya fantastiska erbjudanden. Kalsongerna var lite knepiga att bli av med, men å andra sidan har jag nu så mycket underkläder att jag nästan aldrig behöver tvätta. När det gäller filmer och skivor har jag köpt mina pliktskyldiga två varor på ett år, och sedan avslutat medlemsskapet. Tidningar blir det sällan mer än ett nummer, innan jag ringer er och avslutar. Ändå är ni alltid lika villiga att höra av er till mig igen.

Det här imponerar på mig, och jag känner att det är dags för mig att ge något tillbaka. Därav detta brev.

Med det här brevet hittar ni ett litet chiffer. Om ni löser chiffret så leder det er till ett hemligt nummer. Helt säkert kommer ni att upptäcka att det numret stämmer överens med antalet små stjärnor som jag har ritat dit på kuvertet. Om det är så har ni vunnit första pris! Då kan jag bara gratulera. Det ger er ett gratis (plus porto och expeditionsavgift) medlemskap i min egen lilla klubb. Allt ni behöver göra är att skicka in det här brevet tillsammans med tre streckkoder från valfria produkter, en slogan på temat "vår i Venedig" och två hårstrån från främmande människor. Hårstråna kan ni knyta fast i den lilla säkerhetsnålen av guld som ligger i kuvertet. Vanlig råbandsknop borde fungera bra.

När jag har mottagit ert brev kommer jag att börja skicka e-post till er varannan timme tills ni ringer mig och ber mig sluta. Jag har telefontid när ni minst anar det. Jag kommer dessutom att ringa hem till er på helger och vardagskvällar, skicka fakturor på varor ni inte har bett om, samt ge bort era adressuppgifter till mina kompisar. Den dyra bonuspremien som jag tänkt ge er för att ni gör er allt detta besvär, en snygg kaffemugg för utomhusbruk, har tyvärr tagit slut. Jag bifogar en sån där liten behändig blyertsstump från IKEA istället. Spetsen är av, men ni har väl pennvässare?

Om ni av någon anledning känner att ni inte vill vara med i min klubb längre går det bra att försöka säga upp medlemsskapet. Är jag på bra humör kanske ni lyckas.

Med förhoppning om ett gott samarbete! Bästa hälsningar:

Mårthen Gunnarsson

Klätterträdet

Utanför huset där min uppväxt ägde rum fanns en stor ek. Den var lika gammal som huset vi bodde i, vilket betydde runt 50 år, och stor och yvig. Och som ekar av den kalibern så ofta är var den ett ganska bra klätterträd. Något som jag dock väldigt sällan nyttjade. Trädklättring är helt enkelt inte min grej. Man blir smutsig, får lätt skrapsår, och jag har aldrig heller riktigt sett poängen med det. Man kommer högt upp, och sen ska man ner igen. Till skillnad från takklättring så finns det inte så mycket att utforska. Trädet är sig ganska likt oavsett hur högt upp man klättrar.

Någon gång, jag gissar att jag var i tioårsåldern, hade vi besök av några vänner till familjen. De var den sortens vänner som inte var på besök särskilt ofta, så när de kom ägnades en stund åt den obligatoriska rundvandringen i hus och trädgård. Den som görs dels för att ha något naturligt att prata om i början av besöket, medan det fortfarande är lite trevande, och dels för att det ger värdarna ett tillfälle att visa upp hur förträffligt man har det. Inget fel med det, jag gör likadant när jag får besök nu, med den skillnaden att våra 45 kvadrameter är ganska snabbt rundvandrade.

När vi vid det här tillfället kom till eken kommenterade en av gästerna att "det ser ut att vara ett förträffligt klätterträd", nickandes mot mig, eftersom sonen är den som enligt traditionella könsroller förväntas klättra i träd. Och det var då den olyckliga kommentaren fälldes. Jag minns inte om det var mamma eller pappa, och det spelar ingen roll eftersom jag i efterhand förstår att det inte fanns något som helst uppsåt med det. Men någon av dem sa:

- Ja, men Mårthen är inte någon trädklättrare.

Bara det. Helt oskyldigt egentligen. Men i mina öron kändes det som:

- Ja, fast Mårthen kan inte klättra i träd. Han är lite vek, och på det stora hela en ganska dålig person när det kommer till sådana aktiviteter. Vi vet inte vad vi har gjort för fel.

Som sagt har jag i efterhand förstått att allt det där bara satt hos mig. Det låg nog inga värderingar alls i kommentaren, utan var bara en ganska korrekt beskrivning av den rådande situationen. Trädklättring var, som jag redan förklarat, inte min grej. Därmed var jag inte någon trädklättrare.

Ett par dagar senare, när jag var ensam i trädgården, klättrade jag upp i eken. Bara rakt upp så högt jag kunde, vilket visade sig vara tämligen högt, och ner igen. Sen borstade jag av mig bark och löv, gick in igen, och berättade det aldrig för någon. För mig var det bevis nog. Jag var en tämligen god trädklättrare.

Trädklättring var bara inte min grej.

Jag som diktator

Vi pratade om huruvida man vill höra till de överlevande få efter Den Stora Katastrofen, om man är en sån som vill rädda världen och liknande ämnen. Jag fick frågan om jag skulle kunna bli farlig om jag fick för mycket makt. Mitt svar förvånade mig lite:

- Ja, det kan jag nog. Det kan hända att jag försöker rädda mänskligheten, fast den inte nödvändigtvis vill bli räddad. Och för dem som försöker göra motstånd då blir det nog inte så behagligt.

Gör mig inte till diktator. Inte om ni inte vill bli räddade, i alla fall.

Subjektiv tid

(Det här inlägget skrevs med feber i kroppen, vilket kan förklara eventuella logiska kullerbyttor. Men jag har tänkt en del på ämnet även i friskt tillstånd, så jag tycker inte att ni ska avfärda det helt.)

Jag har hört många diskutera ämnet subjektiv färguppfattning. Det är en fascinerande tanke, och dessutom något som är oerhört svårt att motbevisa. Teorin går ut på att vi aldrig kan vara säkra på att vi uppfattar färger på samma sätt. Vi får ju lära oss att blått är blått och rött är rött, men vi kan ju aldrig vara säkra på att mitt rött ser likadant ut som ditt. Så i teorin kanske det du ser uppfattas helt annorlunda än det jag ser. Vilket naturligtvis inte spelar någon roll, men är lite småkul att tänka på.

Själv har jag en teori om att det ligger till på samma sätt med tiden, och att det bland annat är därför som jag är en tämligen medioker idrottare, medan andra kan göra i stort sett vad som helst med sin kropp eller en boll.

Såhär tänker jag:
Om jag tar sats och gör ett högt hopp mot en basketkorg, så kanske jag lyckas hålla mig i luften i två sekunder. För mig känns två sekunder som en väldigt kort tid, och jag hinner inte göra mycket. Kan möjligen få upp bollen mot korgen, men det troligaste är att jag inte ens har lyckats kasta den innan jag landar. Min subjektiva tid går ganska fort, och det gör att de två sekunderna i luften inte räcker långt.
För vissa andra, som är bättre än jag på att spela basket, är två sekunder lite mer tid. De hinner dra bollen mellan benen, bakom ryggen och dessutom göra en fint, innan de flipprar iväg den ner i korgen. Sen hinner de dessutom kasta en slängkyss mot publiken och förbereda en segergest som avslutas i samma ögonblick som de landar. Deras subjektiva tid går ganska långsamt, vilket gör att de hinner med en hel del på två sekunder.

Jag tycker inte att tanken är helt orimlig. Vår uppfattning av tid skiljer sig åt, precis som vårt sätt att uppleva färger kan göra det. Har man en tid som går fort hinner man med färre rörelser, tankar och gester på varje tidsenhet än om man har en tid som går långsamt. Och det område där skillnaden märks tydligast är inom idrott, eftersom det krävs oerhört snabbt handlande.
Ett motargument skulle kunna vara att det i så fall borde finnas ett samband mellan snabbtänkta och de som är duktiga på idrott, vilket för en del kanske förefaller orimligt eller åtminstone orättvist. Jag tror inte att det behöver vara så. Tankar är generellt så mycket snabbare än handlingar och rörelser, att det inte blir någon urskiljningsbar skillnad där. Vad vi brukar benämna som ”snabbtänkt” handlar heller inte oftast om exakt hur många tankar per tidsenhet vi mäktar med, utan vad tankarna innehåller. Vilket är något helt annat.

Efter att ha kommit på detta har jag bestämt mig för att aldrig försöka bli duktig på vare sig basket, trolleri, skateboard eller synkroniserad dans. Min tid går helt enkelt för fort för att jag ska hinna med.

Citatet på plats

Tydligen hade Jens "Stora Scenen" stående i bokhyllan. Citatet jag efterlyste var:

"Jag sitter på stolen bredvid sängen.
Det är bara du och jag i rummet.
Nästan omärkligt är det bara jag i rummet."

Så precist. Inte en stavelse mer än nödvändigt för att beskriva det som är så svårt att fånga med ord. Språklig minimalism, men laddat av tyngd och känsla. Jag är imponerad. Och glad över att citatet kom fram. Tack Jens.

(Det är för övrigt andra gången jag tackar Jens i den här bloggen, vilket det nu kommer att vara slut på. Framöver om jag nämner Jens ska det vara i förmanande eller lite uppfordrande ordalag.)

Efterlysning

På Länsmuseet i Örebro visas under sommaren utställningen ”Varats magi”. Jag var där med Pappa tidigare i sommar, och tyckte att den var bitvis strålande. Mest av allt fastnade jag för ett citat som fanns i det rum som bland annat handlade om döden. Det var en så fantastisk formulering att jag läste den om och om igen, och tänkte att jag skulle memorera den. Men det lyckades jag naturligtvis inte med.

Och när inga sökningar på nätet har varit till någon hjälp går jag nu ut med en efterlysning här. Citatet var från ”Stora Scenen” (1995) av Gunnar Harding. Det går ut på att en person sitter och vakar vid någons dödsbädd, och sedan beskriver dödsögonblicket som att ”nästan omärkligt var jag ensam i rummet”. Men jag skulle oerhört gärna komma över citatet i sin helhet, för det var något med ordens följd som fick det att bli så oerhört vackert.
Jag skulle naturligtvis kunna åka dit igen och kolla upp det själv. Eller låna ”Stora Scenen” på biblioteket och leta rätt på det. Kanske är jag lat, eller så är jag nyfiken på om ni som läser det här, och enligt statistiken är ni faktiskt ganska många, kan vara till någon nytta.
Kanske har ni ändå tänkt gå på den där utställningen. Kanske har ni boken stående i hyllan hemma. Kanske är ni sugna på att ägna er åt lite kvalificerad research. Oavsett vilket, om ni kan ge mig citatet blir jag er stort tack skyldig.

Fortsättning följer förhoppningsvis. Bollen är er nu.

Vad var det jag sa?

Astrid Lindgren, som jag tipsade om i ett tidigare inlägg, verkar plötsligt vara hur populär som helst. Idag skriver till exempel DN om henne. Glöm inte vem som tipsade dig om henne först.

Speglingen - alltid först med det senaste!

Det tiden inte räcker till

Lite för sällan ger man upp allt man har för att flytta ut till ett tält i skogen och leva på det som skogen har att ge.

Lite för sällan börjar man fanatiskt att dyrka någon man knappt träffat. Konstruerar ett altare i sin lägenhet med foton, hårlockar och stulna artefakter från objektet i fråga. Följer efter på avstånd, noterar allt personen företar sig i en liten anteckningsbok, häller nektar i personens brevinkast, fotograferar i smyg.

Lite för sällan organiserar man allsång i tunnelbanan, eller ens styr upp någon skojig tankelek bland sina medtrafikanter.

Lite för sällan tar man en extra kopia på grannens nyckel när man har fått förtroendet att vattna deras blommor medan de är i stugan i Dalarna, för att sedan kunna gå in i deras hem när de är på jobbet och sakta driva dem till vansinne genom att förändra små detaljer. Byta plats på knivarna och gafflarna i besticklådan, sortera om böckerna i bokhyllan, måla om hallen i bara en nyans ljusare färg.

Lite för sällan blandar man allt man har i skafferiet och bakar sig en kaka, som man sedan säljer på kyrkans vårmarknad.

Lite för sällan fejkar man en hjärtattack i rusningstrafiken och skäller sedan ut dem som faktiskt försöker hjälpa till.

Lite för sällan går man rakt fram åt ett håll man aldrig gått för att se vad som finns på andra sidan.

Men när skulle man å andra sidan ha tid med allt det där.

En bedrövlig tid att sakna

Kära barn, det jag ska berätta för er nu kan låta lite konstigt och gammeldags. Men så är jag ju också en mycket gammal man.
Det fanns en tid när vi inte hade mobiltelefoner.
Ja, ni hörde rätt. De enda telefoner vi hade var våra hemtelefoner.
Det var naturligtvis en bedrövlig tid på alla sätt och vis.

En helt vanlig dag kunde man komma hem från skolan, äta sitt mellanmål, och sen bli lite sugen på att träffa en kompis. Man ringde då hem till kompisen i fråga, men ingen svarade. Då fanns det inget man kunde göra. Så man ringde en annan kompis, vars mamma svarade och meddelade att kompisen var ute. Var visste hon inte. Och därmed fanns det åter igen inget att göra. Man kunde naturligtvis ge sig ut, och hoppas på att springa på någon, men då fanns också risken att någon kompis skulle ringa till mig, och jag skulle då missa det. Länge fanns det inte ens nummerpresentatörer eller telefonsvarare, så efter en cykeltur runt Lillån för att spana efter någon att umgås med kunde jag omöjligt veta om någon försökt ringa mig.

Det som kanske känns mest främmande och konstigt för er, mina kära barn, är att man var tvungen att planera sina kvällar mycket noga i förväg. En vanlig fredagskväll kunde man i förväg ha kommit överens med ett stort antal personer om en plan. Man skulle kanske mötas vid åtta på grillplatsen i skogen, sedan vid tio möta upp några andra på 22.04-bussen mot stan, och sedan sammanstråla med ytterligare några på Café On The Rock. Den planen var det då bara att följa. Det fanns inget sätt att få tag på de andra om någon del av planen föll, och det krävdes mycket goda ursäkter för att avvika från det överenskomna.

Att som idag, aldrig komma överens om något i förväg, utan istället ägna kvällen åt ständiga mobilsamtal för att fråga var andra är och vad de gör, var helt enkelt omöjligt. Inte heller kunde man femton gånger samma kväll säga att ”vi hörs lite senare, så får vi se om vi möts”. Till ett överenskommet möte var det omöjligt att bli en halvtimme sen och skicka ett sms för att försäkra sig om att den man ska möta väntar. Träffade man en vän var man dessutom tvungen att ägna denne sin uppmärksamhet, eftersom det var omöjligt att ringa andra och hålla igång parallella konversationer.
Allt det här är sant, mina kära barn, och det var naturligtvis en bedrövlig tid på alla sätt och vis.

Men så finns det naturligtvis de vars telefon aldrig ringer. Varken nu eller då. Och som kanske tyckte att det var skönt att ta en promenad och tänka att någon kanske ändå ringde medan man var borta. Och de som alltid passar tider, och är innerligt trötta på att ständigt få ett sms som meddelar att man kommer att få vänta. Kanske finns det rent av människor som gillar att veta att de kommer att träffa en eller annan vän under kvällen, och som inte nöjer sig med att ”höras lite senare” för att se om det blir något. Människor som kanske då och då längtar tillbaka till tiden före mobilerna, sms:en och nummerpresentatörerna. Tiden då man gjorde upp planer tillsammans, och ibland visste redan en vecka i förväg att man skulle dricka en viss öl, äta en viss middag, åka med en viss buss eller träffa någon man tyckte om.
Men om dessa människor finns, så är de förstås förskräckliga bakåtsträvare. För det vet vi ju, mina kära barn, att den tiden de längtar tillbaka till var bedrövlig.
På alla sätt och vis.

Även hjältar åldras

Vi har alla haft våra hjältar genom livet. Personer som vi sett upp till av olika anledningar, och som vi byggt upp en inre bild av som nog skulle vara svår att leva upp till om vi granskade personerna lite närmare. Sedan mitten av tonåren har mina sådana hjältar oftast rört sig inom musikens värld. Det kanske är konstigt, med tanke på att jag själv aldrig haft några ambitioner att bli musiker, eller också så är det just därför fullt logiskt. De bemästrar något jag vet att jag själv aldrig skulle klara av.

En tidig hjälte för mig var Anders Wendin. Jag såg Monster första gången på Bergslagsrocken i Fagersta 1996. Det var något helt nytt för mig. Punkigare än ska, skaigare än oi!, skickligare än punk. Jag var helsåld, och de kommande fyra åren kom jag att se dem så många gånger att de troligtvis kände igen mig från scenen. När de på Hultsfred 2000 meddelade att den spelning de gjorde där skulle vara deras sista för alltid så grät jag stort. Det var en magisk konsert, och efteråt stod jag kvar tills alla andra gått därifrån och applåderade. Hoppades på ett sista extranummer, förgäves. Sen kom Moneybrother som en nästan fullvärdig ersättare. Bandet var ju delvis det samma, och låtarna var fortfarande mycket bra. Men med succéer följer alltid en del förändringar. I onsdags stod jag framför scenen på Skansen och såg Moneybrother göra ännu en fantastisk spelning, men insåg samtidigt att många i publiken som sjöng med i låtarna var där av helt andra anledningar än jag. Och att de med all säkerhet skulle hata Monster. I mig blir det ambivalens i sådana lägen, även om man förstås borde strunta i alla andra och bara njuta av musiken.

Nästan samtidigt som jag skrev in Monster i min bok över odödliga artister upptäckte jag Liberator. Det var svensk glad-ska, med hattar, kostymer och hela kitet. Sångaren Robert Ylipää gjorde allt för att likna Buster Bloodwessel och fick för mig duga som ett svenskt substitut eftersom Bad Manners nästan aldrig var i Sverige. När han i avklippta kostymbyxor dansade sig genom en hel konsert i Stadsparken i Örebro tog han sig in på min hjältelista. Till skillnad från Anders Wendin kom han dock att åldras med mindre musikalisk värdighet. Liberator nådde sin peak med Worldwide Delivery 1998, och därefter gick det bara utför. När jag idag av ren nyfikenhet googlade Robert Ylipää för att se vad han gör upptäckte jag att han liksom jag jobbar för Stockholms Stad, som lärare i en femteklass på Matteusskolan. Bara runt hörnet från det hus jag bodde i fram till oktober förra året. Undrar om vi möttes?

Upptäckten får mig att fundera över vad andra hjältar från den tiden gör idag, för många av dem har ju faktiskt falnat. Jag uppmanar alla som vet något om vad Mart Hällgren, Stefan "Mongo" Enger, Nicke Hasselberg eller han som sjöng i Molly gör idag att lämna kommentarer här så att jag får veta!

9 augusti 1976

Idag, för 31 år sedan, lyfte Lunik 24 från jordens yta. Den var en del av Sovjetunionens ambitiösa rymdprogram, och kom att bli den sista farkosten i sitt slag. Målet var månen, där den landade nio dagar senare. Den 4,8 ton tunga tingesten såg ut precis sådär som vi vill att ryska månlandare ska se ut. Konstiga klotformade element som är hopsatta på ett besynnerligt sätt så att de bildar en pyramid. Fyra fötter som får den att se ut som en robot, och antenner som känselspröt högst upp. Och så den röda påskriften CCCP.

Lunik 24 var obemannad; ingen människa har satt sin fot på månen sedan Harrison Schmitt åkte hem strax efter Lucia 1972. Syftet med Luniks besök på månen var att ta med sig mångrus från det outforskade området Mare Crisium. Uppdraget lyckades med bravur, och den 22 augusti kunde den som befann sig i västra Sibirien se en fallskärmsförsedd kapsel landa på jordens yta. Forskare från hela östblocket dreglade över det fantastiska fyndet. Kapseln innehöll exakt 170,1 gram mångrus.

170,1 gram!

Man har alltså spenderat åratal av forskning, tjugotre misslyckade farkoster och hiskliga summor sovjetiska pengar för att plocka hem månmateria av en mängd motsvarande en liten chokladkaka. Tänk er själva vad kilopriset blir.

Man kan naturligtvis skratta åt det. Kalla krigets kapprustning och skrytiga rymdprogram nådde många gånger upp till komiska höjder. Det finns fotografier från den ceremoni där ett par av de 170,1 grammen skänktes till NASA. Prominenta generaler med uniformerna tyngda av utmärkelser som ser viktiga ut och skakar hand. Och överlämnar en burk med nästan ingenting i.

Men för mig fastnar skrattet i halsen när jag börjar fundera över vad som står på dagordningen när generalerna träffas idag. Och om de pengarna är bättre spenderade. Plötsligt framstår 170,1 gram mångrus som ganska lockande.

Summan av kardemumman

Jag förstår att många av er länge har undrat vad summan av kardemumman egentligen är. Det beror lite på hur man räknar, men här är några siffror som kanske kan leda oss fram till ett svar.

Växten kan bli 2-4 meter hög.
Bladen är strödda i två rader och är 40-60 centimeter långa.
Blommorna är vita till blekt lila och sitter i lösa 30-60 centimeter långa klasar.
Frukten är en tresidig cirka 1-2 centimeter lång gulgrön frökapsel.
Kryddan har importerats till Europa sedan 1200-talet.
KN-numret för kardemumma är 09083000.

Rimligen borde man då kunna säga att om man summerar snittet av de olika växtstatistika vi har (i centimeter), multiplicerar det med antalet år kryddan har importerats till Europa, och sedan dividerar det med varans KN-nummer för försäljning i svensk handel, så får hamnar vi ganska nära summan av kardemumman. Eftersom vi inte har ett exakt årtal då importen startade har jag i exemplet nedan utgått från att 1200-talet kan avrundas till år 1250.

Alltså: Summan av kardemumman = ((300+50+45+1,5)*757)/09083000 = 0,033

En ganska låg summa, med tanke på hur omtalad den är.

Hitlers musiklik i garderoben

Nya uppgifter gör enligt DN gällande att Hitler förde oss bakom ljuset när han redogjorde för sin musiksmak. Det var inte alls bara Wagner, och annan renrasig tysk musik som gällde, utan i skivsamlingen fanns både ryska och judiska musiker och kompositörer. Uppgifterna får mig naturligtvis att börja undra vilka fler musikaliska lik som finns att gräva fram ur berömda garderober.

Som Joakim redan har refererat på Kollegiet så är Fredrik Reinfeldts musiksmak inte så mycket att skryta med. För Aftonbladet uppger han att hans fem favoritskivor är med Da Buzz, ABBA, Alphaville, Björn & Benny och Magnus Uggla. Det här är naturligtvis en del i den stora mörkläggningskampanjen. Bakom ovan nämnda skivor i Reinfeldts skivhylla gömmer sig både Nationalteatern och Wiehe. Hemma hos Göran Hägglund trängs obskyra dödsmetallinspelningar med de officiellt mer accepterade jazzskivorna och 70-talsrocken.

Och det här är antagligen bara toppen på ett isberg. Tänk på all den tabubelagda litteratur som kan tänkas gömma sig i våra politikers bokhyllor. Och filmer, magasin, inspelade tv-program. Tänk om det visar sig att Gudrun Schyman spelat in Top Model och sitter och tittar på det med neddragna persienner? Stoppa pressarna – våra politiker är inte konsekventa.

Men för att återgå till Hitler: Var det egentligen någon som trodde att det fanns en genomtänkt och hållbar ideologi bakom hans härjningar? Är det inte egentligen självklart att det vid närmare granskning förekommer en hel del dubbelmoral och ambivalens inom de nazistiska leden? Och då känns musiksmaken ändå som en ganska liten detalj.

Allitteration på bokstaven K

Kollegiet kom.
Kreativa kollegor kreerade.
Kollegiet kvävde kollegornas kreativitet.
Kymiga känslor krävde konsevenser.
Kollegiet krossades.

Jan Boklöv

Idag går mina tankar till Jan Boklöv. Inte av någon speciell anledning, egentligen, utan mest för att jag tycker att han förtjänar det. Vi borde alla tänka på Jan Boklöv lite oftare.

I mitten på 80-talet var han backhoppningens outsider. Han hade rött hår, han stammade, han hoppade med skidspetsarna brett isär som ett V. Klart killen blev mobbad. Det skämtades om honom i olika sammanhang, och alla visste vem den stammande backhopparen var.

Snart visade det sig dessutom att han hoppade längre än någon annan. Stilpoängen blev alltid ganska låga, eftersom han inte hade skidorna så där fint och parallellt som de andra hopparna, men längden kompenserade det med råge. 1988 blev han förste svensk att vinna en världscupdeltävling i backhoppning, och säsongen 88/89 vann han den totala världscupen, och belönades med Jerringpriset. Boklöv var en hjälte, och plötsligt en förebild för stammare, rödhåriga, backhoppare och andra utsatta grupper i samhället.

Sen då? De andra hopparna fattade snabbt att V-stilen var the shit. Tränare la om taktiken, varenda backhopparklubb med självaktning anordnade seminarier kring den nya stilen, och ganska snabbt var parallella skidor ett minne blott. Och då var inte Boklöv bäst längre. En efter en passerade honom, och så småningom var Sveriges glansdagar inom backhoppningen över. Jan Boklöv drog sig tillbaka från sporten, flyttade till Luxemburg, och jobbar nu inom EU-parlamentet.

Idag går mina tankar till Jan Boklöv. Inte av någon speciell anledning, annat än att han gick från mobbad till hjälte och tillbaka till bortglömd på några få år. Men han förändrade backhoppningen för alltid. Vi borde alla tänka på Jan Boklöv lite oftare.

Ungdomens subjektiva sanningar

Det var action utanför jobbet i går kväll. Någon hade tänt eld på en moped på fotbollsplanen alldeles utanför. Jag sprang med en brandsläckare i den ena handen och telefonen till brandkåren i den andra. Mustafa beskrev det efteråt som att ”Mårthen gjorde värsta baywatch”. Brandkåren sa att det kunde vara farligt att gå för nära, så jag hängde tillbaka brandsläckaren och inväntade proffsen, som kom med bil och slang, och släckte på några sekunder. Det var fullt av ungdomar utanför oss när det hände, och ingen hade sett något. För det har man inte i Husby.
När polisen kom var det tre killar som gick fram och började prata, och för att få prata med poliser ska man ha något att säga. En sa att han såg tre personer springa därifrån, och då hade någon annan plötsligt sett samma sak. De turades om att fylla i varandra kring signalement varvat med teorier om vad som kunde tänkas vara orsaken till den brinnande mopeden. När polisen åkt fortsatte de att spekulera, tills de hade allt klart för sig.
Jag, som vet var killarna befann sig när mopeden stacks i brand, vet att de inte såg något alls. Men jag roas av att lyssna på hur de på några minuter går från att inte ha sett något alls, till att ha en detaljerad beskrivning av hela händelseförloppet. Triggade av varandras spekulationer förändras deras minnesbild, och jag minns tillbaka hur det var när jag själv var ung och längtade efter äventyr.

Calle och jag var kanske åtta år gamla. Vi var kungarna i Lillån, och tillbringade eftermiddagarna med att gå runt och bevaka cykelvägarna. Vi lekte inte att vi var hemliga agenter – vi var hemliga agenter. Då och då var vi tvungna att stanna vid lyktstolpar och rapportera till högkvarteret om vilka mystiska personer vi sett i rörelse. Våra äventyr blandade ihop sig med de legender som finns i varje bostadsområde. Huset som alla visste att det bodde en mördare i. Ödehuset uppe i gläntan, som jag på senare år har sett att de har rivit. Alla platser bar på historier som ungarna kände till, och som nya observationer spädde på och spred vidare.
I tvåan dök det upp en story som skenade iväg totalt i våra fantasier. Vi fick höra talas om flickan som dött på vår skola några år tidigare. Den officiella versionen, som även vår lärare bekräftade när vi frågade henne och vägrade släppa ämnet, var att hon haft ett medfött hjärtfel, och plötsligt segnat ihop i korridoren. Hon ska ha dött på väg till sjukhuset. Men på något sätt kom vi över annan information. Spekulationer, fantasi och ett bollande fram och tillbaka ledde oss fram till en version som vi visste var sann:
Hon hade gått ut i korridoren för att dricka vatten i en av de dricksfontäner som fanns utanför klassrummet, och fått syn på något genom fönstret. Det hon fick syn på var så skrämmande, att det fick hennes svaga hjärta att stanna. Hon var så gott som död när ambulansen kom fram, men vaknade till en gång under resan till sjukhuset och berättade vad hon sett. Vi visste dessutom att den här flickan numera spökade på skolan, och inte skulle sluta med det förrän det hon sett kom fram till allmänheten.
Med denna sanning för våra ögon började en jakt, där allt i vår väg kom att bli ledtrådar. Skolans källare, som ingen någonsin varit inne i, ödehuset, skolans vaktmästare och Magnus Kolasas pappa kom att utgöra beståndsdelar i den konspiration vi tillsammans målade upp. En trekantsymbol på ett reglage på en vägg, ett oförklarligt spår i gruset, skärvor av porslin under ödehuset – allt talade för att vi var något stort på spåren. Vi genomförde vår jakt med skräckblandad förtjusning. En förtjusning som mer och mer övergick till skräck, efterhand som vi tillförde varandra fler och fler otäcka detaljer.
Till slut slukade det hela en allt för stor del av vår energi, och började inkräkta på lektionerna i skolan. Vår lärare snappade upp vad vi spekulerade kring, och bestämde sig för att som ett pedagogiskt grepp ta ner oss i skolans källare för att visa oss att där inte fanns något konstigt.

I källaren vandrade vi runt bland gamla stencileringsapparater, djurfoster i burkar, travar av böcker, kasserade gymnastikredskap och skåp med okänt innehåll. Till slut fanns det bara en dörr kvar att utforska, och när läraren öppnade den stod vi plötsligt och blickade rakt in på en skjutbana. Läraren förklarade att vaktmästaren brukar öva med luftpistol här, och att han har fått rektors tillåtelse att göra så. För oss bekräftade det mer än något annat att både vaktmästaren, skolans källare, och på något konstigt sätt också Magnus Kolasas pappa var inblandade i något skumt.
Ingen av oss gick någonsin nära skolans källare igen, och mötte man vaktmästaren ensam på skolgården så la man benen på ryggen och sprang in.

Vi växte förstås vidare, men skolan fanns kvar. Ödehuset revs, som sagt. Skolan är nu ombyggd, och jag vet inte om det finns någon skjutbana i källaren längre. Jag har insett att det nog aldrig var något konstigt med Magnus Kolasas pappa, förutom att han bröt lite på polska. Jag vet inte vad det har blivit av Magnus heller. Han var tämligen intelligent, så antagligen gör han något spännande. Jag hoppas att han inte led av att vi var rädda för hans pappa.
Nya barn invaderade skolan varje år, och berättelserna om tidigare elever, och tidigare legender, levde vidare i modifierade versioner, likt en visklek utan slut. För en tid sedan träffade jag en person som gått på samma skola tio år efter mig. Jag fick veta att man även då kände till flickan som dött, och hade en något så när liknande story som den vi pratat oss fram till. Vaktmästaren hade slutat, men det fanns en elevassistent som fick fylla hans roll i berättelsen.

Jag undrar vad de berättar om på Lillåns Södra skola idag.

En miljard för varje generation

Den 18 oktober 2010 passerar jag en magisk gräns. Någon gång under det dygnet har jag nämligen levt i en miljard sekunder. Jag har inte koll på exakt när jag föddes, så jag kan inte räkna ut vilken sekund det sker, och det känns inte heller så viktigt. Ska jag sitta och hålla reda på det kommer den sekunden troligtvis inte bli så rolig, utan bara bli ihågkommen som ”sekunden då jag satt och lyssnade på fröken ur i en telefon”. Precis som millennieskiftet och andra kalla decembertolvslag. Jag är alltid besserwissern med mobilen som försöker organisera den perfekta nedräkningen.
Snarare tror jag att jag ska försöka ha så roligt jag bara kan hela den dagen, så att jag är säker på att min miljardte sekund blir en bra sådan.

Vid det laget är jag 31 år, åtta månader och tio dagar. För er andra kan det skilja någon dag åt ena eller andra hållet, beroende på hur många skottår ni har hunnit med, men däromkring sker det. Miljardskiftet. Efter en titt på befolkningsstatistiken kan jag också konstatera att tidpunkten hamnar väldigt nära den tidpunkt då många får sitt första barn. Medelåldern för förstfödare ligger visserligen något lägre än så, men om man räknar bort alla tonårsgraviditeter så är det ungefär där man hamnar. Och någon tonårsgraviditet har jag ju inte drabbats av.

Det är ganska fint, tycker jag; en miljard sekunder för varje generation. När mina föräldrar hade levt i lite knappt en miljard sekunder kom jag. En miljard senare är jag i en ålder där barn inte känns helt orimligt. En miljard senare kanske jag får barnbarn, och om jag lever efter ytterligare en miljard kanske jag får uppleva ännu en generation. Mer än tre miljarder lär jag inte få uppleva. De som kommer upp i tre och en halv är ganska få. Världsrekordet ligger runt 3,85.

Om detta må vi berätta

Jag läser Tobias text om hans resa i Palestina, och jag gråter som ett barn. Kryper ihop och hulkar, för jag vet precis vad han talar om. Jag vet precis att bakom de ord han faktiskt skriver döljer sig tankar som är så stora att han aldrig kan göra om dem till bokstäver, ord, meningar och stycken. För det går inte, och jag har själv försökt.

Det var fyra år sedan jag själv var där. Jag var på Västbanken, i en liten by som heter Jayyous. Jag var där för att försöka förstå, för att lära mig mer, och för att försöka göra en skillnad. Innan jag åkte hade jag också en tanke om att jag skulle samla på mig material att skriva om. Tidningsartiklar, insändare – kanske en bok. Precis som Tobias är jag en skribent. Van att omvandla det jag ser och upplever till ord, och trodde att det var en förmåga jag kunde använda även i det här sammanhanget.

Och precis som Tobias kom jag hem oförmögen att skriva en enda rad. Jag försökte så många gånger att formulera mig, men det blev bara futtigt och fel. Jag försökte berätta för andra, men blev bara ledsen, frustrerad eller arg. Om jag själv, som faktiskt varit där och levt och upplevt, inte kan förstå till fullo det jag sett, hur ska någon som bara hör det berättas någonsin kunna förstå?

Men det fanns så mycket som ville ut. Jag ville berätta om hopplösheten. Om människor som gett upp efter att ha kämpat i hela sina liv, och som nu bara satt och stirrade apatiskt framför sig och väntade på det oundvikliga. Jag ville berätta om godtyckligheten. Om soldater som stiftar nya regler varje dag bara för att jävlas. Om barn som aldrig kommer att kunna skaffa sig en utbildning eftersom de inte har möjlighet att lämna sina hem. Om alla de fina människor jag träffat, och all den ondska jag sett rakt framför mig.
Jag ville berätta hur jag såg att vapen och militär organisation kan förvandla människor till mördarmaskiner. Hur soldater kunde börja gråta när de försökte vrida ut och in på sig själva för att motivera det förtryck de var en del av.
Hur jag själv hade påverkats av att se allt det här, för att sedan återvända till mitt välmående liv utan att egentligen kunna göra något.

På plats i Jayyous gjorde jag en liten liten skillnad. Jag räddade människor från att bli trakasserade och kanske dödade. Jag hindrade hus från att rivas, och jag visade att det finns internationella observatörer som reagerar mot det förtryck som sker. Men skillnaden upphörde i samma ögonblick som jag lämnade Västbanken. De människor jag stått sida vid sida med kom åter att bli trakasserade, och i en del fall fängslade eller dödade. Husen jag suttit i kom ändå att bli rivna. Förtrycket och ockupationen fortsätter, oavsett hur många som protesterar.
Hur kan jag då komma hem och berätta vad jag har varit med om? Hur kan jag söka hjälp att bearbeta mina egna upplevelser, när det är andra som behöver den hjälpen hela tiden, varje dag?
Hur kan jag berätta vad jag var med om, utan att framstå som en bortskämd medelklasseuropé som under en kort tid försökte spela hjälte på en plats där det inte finns hjältar eller vinnare, utan bara förlorare?

Palestina finns alltid med mig sen den där hösten för fyra år sedan. Precis som landet är intatuerat i min hud är det även för alltid inetsat i mitt innersta, och gör sig påmint i precis alla situationer. Och bördan att veta, utan att kunna förändra, är tung att bära.
Därför gråter jag när jag läser Tobias text. För jag vet att han för alltid kommer att bära Palestina med sig. Och att det är en tung börda att bära, som jag ändå önskar att var och en tog på sig. För trots allt är det bara det, att fler och fler människor ser att det är en hemsk, olaglig, omänsklig och onödig ockupation som pågår, som faktiskt kan leda till en förändring.
Så vi bär vår börda. Och på något sätt måste vi försöka berätta. Även när orden inte räcker till.

Jag skrev något till slut. Orden räckte fortfarande inte till, men jag insåg att det lilla ändå är bättre än inget. Det blev ett kapitel i boken ”Vi skulle få leva här” som du hittar här.

Lurarna är på - stör mig inte

Musiken är viktig för mig. Jag behöver min dagliga dos musik för att må bra. Har jag inte fått lyssna på musik på ett tag så byggs det upp en lång lista i mitt inre på låtar jag vill höra, skivor som behöver lyssnas på.
Den huvudsakliga tiden jag har till att fokuserat lyssna på musik är när jag förflyttar mig. Hemma har jag ofta musik på, men det blir då mer som en bakgrund. Där har jag ju ofta saker jag behöver göra, eller så umgås jag med Sanna, ser på teve, äter eller något annat som gör att musiken inte är det centrala. Inget fel med det. Men när jag förflyttar mig, och lurarna är på, så är det effektiv musiklyssningstid. Till och från jobbet varje dag blir ungefär en timme, lunchen ytterligare en timme, och ganska ofta tillkommer någon tur till affären eller för att hämta post eller så.

Mardrömmen är därför när man springer på någon i tunnelbanan som gör anspråk på mina öron. Det är klart att det finns personer som det är kul att träffa, men allt för ofta är det personer som jag inte prioriterar högre än den musik som för tillfället behöver lyssnas på. Antagligen skulle även de jag möter föredra att sitta i lugn och ro på tåget och läsa en tidning, kontemplera sin dag eller vad nu folk ägnar sig åt på tunnelbanan. Men eftersom vi känner varandra lite måste vi prata, och tillbringa tjugo minuter med att försöka hitta samtalsämnen. Det kan vara någon från ekonomiavdelningen på jobbet, någon man känt tidigare men inte umgås med längre, eller bara någon man vagt känner igen och knappt kan placera. Det går ändå inte att bara behålla lurarna på och inte prata.

Häromdagen hamnade jag plötsligt mitt emot Mike på väg hem från jobbet. Mike dansar på mitt jobb, och vi känner egentligen inte varandra alls. Jag tog av lurarna och började prata lite. Hela tiden funderade jag över hur jag skulle kunna komma tillbaks till musiken. Till slut sa jag:
- Jag sitter och tänker på anställningarna vi håller på att göra. Jag ska fortsätta med det.
Och satte på mig lurarna. Han verkade helt okej med det, och det var ju nästan sant. Men det kändes ändå lite nedrigt.

Det har hänt att jag har klivit av tidigare än jag egentligen ska och tagit nästa tåg. Det har hänt att jag har fejkat mobilsamtal för att komma undan med att bara nicka åt bekantingen och sätta mig lite längre bort. Jag har tagit långa omvägar, gömt mig bakom skyltar, låtsats sova och mycket annat. Alla knep är tillåtna för att slippa utsätta både mig och den andre personen för ett krystat samtal som vi båda vill bort från.

Här finns det behov av gemensamma etikettregler. Magdalena Ribbing, hjälp oss!
Kan inte lurar på betyda att man inte vill bli störd?
Kan det inte vara okej att säga ”hej, kul att se dig, jag lyssnar tyvärr på en viktig skiva så vi får prata en annan gång”?
Kan man kanske inte rent av nöja sig med att sitta mitt emot varandra, titta på varandra, le, men fortsätta lyssna på var sin musik. I tyst samförstånd. Nöjda med att slippa prata, gå omvägar, gömma sig eller låtsas sova. Kanske kramas när man skiljs åt.
Det skulle jag gilla.

Mats, igen

Bara en liten kommentar, om ett ganska lustigt sammanträffande. I morse hade DN en genomgång av Ingmar Bergmans familj, och det visar sig att han har en bror som är skådespelare.

Han heter Mats Bergman. Vad säger du om det, Harlén?

När jag skrev det här trodde jag att Mats var Ingmars bror, vilket gjorde kopplingen till Harlénskämtet roligare. Sen blev jag upplyst av Tobias att så inte var fallet, men då var det ju ändå publicerat./ Mårthen