Jag fortsätter att hitta nya användningsområden för den här gästbloggen. Det här är ett inlägg som är en dikt som är en tävling.
Dikten nedan består av anagram gjorda på tretton stycken politikers namn. Tolv av dem tillhör S, V eller MP. En är borgare. Tävlingen går naturligtvis ut på att hitta borgaren.
Maila ditt svar och adressen till en valfri brevlåda inom Sverige till marthen@home.se senast den 20 juli. Därefter dras en vinnare bland de rätta svaren, som får en blandskiva med de bästa låtarna som 2007 hittills haft att erbjuda. Vinnare och blandskivans låtlista publiceras sen här i gästbloggen.
För att göra det lite lättare kan jag tala om att alla anagram är obrutna, och består av ett, två eller tre ord i följd.
Lycka till!
Törsta som hos Borgholmsisen
- Må öl citeras, rodnat ni ber
Idol frigav snut i hala brunn
Delvis fria alla; islamhonan – puderren
Hylsor la
Baby i himlarna: Flyg skitopera!
Dyker felfri ceder
Rättelse 2007-07-03: Det har smugit sig in ett fel i dikten. Egentligen borde ordet ”puderren” stavas ”puderrän”, men det är inget ord. Jag ber om ursäkt, och skyller helt på min egen okunskap. /Mårthen
lördag 30 juni 2007
fredag 29 juni 2007
Tusenlappar att tjäna!
Enligt lag (1970:1029) om avrundning av vissa öresbelopp ska ett belopp med slutsiffrorna 1-24 och 51-74 avrundas nedåt, och 25-50 och 75-99 ska avrundas uppåt. Vid köp av flera varor ska priserna summeras och avrundningen ske på totalsumman. Det här är givetvis en fantastisk lag, som öppnar för möjligheten att tjäna grova pengar.
Den första, och enkla, tanken är att man kan planera sina inköp. Ständigt bära med sig en miniräknare och se till att man alltid köper kombinationer av varor som gör att totalsumman slutar på något av de belopp som avrundas nedåt. Gärna så högt som möjligt utan att passera den magiska fyran som gör att det börjar avrundas uppåt.
Men jag tror ändå inte att det är den bästa lösningen. Metoden skulle lätt kunna innebära att man slänger in en vara man annars inte skulle ha köpt bara för att få rätt öresavrundning. Man lägger ut en tjuga för att vinna tjugofyra ören. Dessutom kommer inköpen att ta mycket längre tid, och man kommer att framstå som smått galen.
En bättre metod är att välja betalsätt.
Principen är mycket enkel. Betalar du med kort sker nämligen ingen avrundning. Det är inga problem för affären att dra exakt 347,49 kronor från ditt bankkonto, men ska du betala kontant tvingas du slänga in ett extra öre för att få det att gå ihop. I det läget är kortet alltså att föredra. Men när slutsumman istället är 152,73 gör du en strålande affär om du stoppar ner kortet och gräver fram lite hederliga kontanter ur innerfickan. Plötsligt har du blåst affären på hela tjugotre öre, och kan skratta hela vägen till banken.
Låt mig presentera ett litet räkneexempel för att illustrera vilka enorma vinster du har att räkna med om du börjar ta för vana att alltid bära med dig både kort och kontanter, och välja betalsätt beroende på slutsumman.
Hur mycket du kan tjäna beror naturligtvis på vad som varit ditt älsklingsbetalsätt innan du läste den här bloggen som förändrade ditt liv. Betalade du oftast med kort har du aldrig blivit blåst på några ören, men du har å andra sidan inte heller fått åtnjuta lyckan av fördelaktiga öresavrundningar. Är du istället en vän av kontanter så har du ofta fått lämna butiken med några extra ören i fickan, men säkert lika ofta fått känna den bittra smaken av försvunna ören.
I exemplet här utgår jag därför från att du tidigare alltid har valt fel betalsätt för situationen, och att du från och med nu är upplyst och ska välja rätt.
Eftersom det är till närmaste femtioöring som belopp avrundas finns det ett spann på 24 öre åt varje håll. Det maximala antalet ören du kan spara på ett inköp är alltså 24. Kostar något 30,24 kronor så avrundas det till 30 jämnt. Stiger priset med ett öre så får du istället betala 30,50 kronor. Vid ett stort antal slumpmässiga inköp bör dock den genomsnittliga summan du sparar uppgå till 12,5 öre, eftersom vi måste räkna med att du ibland kommer att få en slutsumma som är jämn.
Så om vi utgår från att du gör i genomsnitt ett köp per dag i en affär som tillämpar ojämna priser, som exempelvis matvaruaffärer eller liknande, så kan du på ett helt vanligt år spara inte mindre än 365 x 0,125 kronor, det vill säga hela 45,63 kronor. På tio år blir det inte mindre än 456 kronor, och den som från att de får sitt första barnbidrag och fram till den sista pensionsutbetalningen ser till att lägga omsorg på sitt betalande har flera tusenlappar att spara under livet. Och om du som läser det här är i 23-årsåldern, normalkonsumerande, och helt slumpmässig i dina val av betalmetod, så kan du redan ha förlorat flera hundra kronor på olyckliga öresavrundningar. Helt ovetande.
Och så oroar sig folk för klimatförändringar och växthuseffekt.
Den första, och enkla, tanken är att man kan planera sina inköp. Ständigt bära med sig en miniräknare och se till att man alltid köper kombinationer av varor som gör att totalsumman slutar på något av de belopp som avrundas nedåt. Gärna så högt som möjligt utan att passera den magiska fyran som gör att det börjar avrundas uppåt.
Men jag tror ändå inte att det är den bästa lösningen. Metoden skulle lätt kunna innebära att man slänger in en vara man annars inte skulle ha köpt bara för att få rätt öresavrundning. Man lägger ut en tjuga för att vinna tjugofyra ören. Dessutom kommer inköpen att ta mycket längre tid, och man kommer att framstå som smått galen.
En bättre metod är att välja betalsätt.
Principen är mycket enkel. Betalar du med kort sker nämligen ingen avrundning. Det är inga problem för affären att dra exakt 347,49 kronor från ditt bankkonto, men ska du betala kontant tvingas du slänga in ett extra öre för att få det att gå ihop. I det läget är kortet alltså att föredra. Men när slutsumman istället är 152,73 gör du en strålande affär om du stoppar ner kortet och gräver fram lite hederliga kontanter ur innerfickan. Plötsligt har du blåst affären på hela tjugotre öre, och kan skratta hela vägen till banken.
Låt mig presentera ett litet räkneexempel för att illustrera vilka enorma vinster du har att räkna med om du börjar ta för vana att alltid bära med dig både kort och kontanter, och välja betalsätt beroende på slutsumman.
Hur mycket du kan tjäna beror naturligtvis på vad som varit ditt älsklingsbetalsätt innan du läste den här bloggen som förändrade ditt liv. Betalade du oftast med kort har du aldrig blivit blåst på några ören, men du har å andra sidan inte heller fått åtnjuta lyckan av fördelaktiga öresavrundningar. Är du istället en vän av kontanter så har du ofta fått lämna butiken med några extra ören i fickan, men säkert lika ofta fått känna den bittra smaken av försvunna ören.
I exemplet här utgår jag därför från att du tidigare alltid har valt fel betalsätt för situationen, och att du från och med nu är upplyst och ska välja rätt.
Eftersom det är till närmaste femtioöring som belopp avrundas finns det ett spann på 24 öre åt varje håll. Det maximala antalet ören du kan spara på ett inköp är alltså 24. Kostar något 30,24 kronor så avrundas det till 30 jämnt. Stiger priset med ett öre så får du istället betala 30,50 kronor. Vid ett stort antal slumpmässiga inköp bör dock den genomsnittliga summan du sparar uppgå till 12,5 öre, eftersom vi måste räkna med att du ibland kommer att få en slutsumma som är jämn.
Så om vi utgår från att du gör i genomsnitt ett köp per dag i en affär som tillämpar ojämna priser, som exempelvis matvaruaffärer eller liknande, så kan du på ett helt vanligt år spara inte mindre än 365 x 0,125 kronor, det vill säga hela 45,63 kronor. På tio år blir det inte mindre än 456 kronor, och den som från att de får sitt första barnbidrag och fram till den sista pensionsutbetalningen ser till att lägga omsorg på sitt betalande har flera tusenlappar att spara under livet. Och om du som läser det här är i 23-årsåldern, normalkonsumerande, och helt slumpmässig i dina val av betalmetod, så kan du redan ha förlorat flera hundra kronor på olyckliga öresavrundningar. Helt ovetande.
Och så oroar sig folk för klimatförändringar och växthuseffekt.
onsdag 27 juni 2007
En gäst hos gästen
Jag vet inte om man får göra såhär. Vara gäst hos någon, och då bjuda in en egen gäst. Som att bli inbjuden till en talkshow, och mitt i sändningen ropa in sin kompis, och liksom ta över värdskapet. På eget initiativ gå från gäst till värd.
Men skit samma. Jag är rebell. Och så tycker jag väldigt mycket om min fina sambo. När hon dessutom skriver något som handlar lite om mig. Ja, ni fattar.
Mina damer och herrar. Dagens gästbloggare i gästbloggen: Sanna.
Att vara på toppen
Det är tidig morgon och jag har lyckats undvika sällskap från tunnelbanan (det kryper i huden på mig när jag tvingas ”hej-kollega-du-är- 40-och-har-långt-hår-och-ser-ut-som-Björn-Borg- och-vad-fan-ska-vi-säga” chitchatta), det är soligt och jag har lurarna på och så helt plötsligt är jag 16 och det är kolsvart och jag cyklar på en lång slingrig väg i alldeles för tunna kläder och sen slänger jag mig innanför dörren, springer fram till stereon och stoppar in bandet som legat och lyst i väskan hela vägen hem. Jag trycker på ”play” och så – det där fantastiska introt, den långa melodin som jag inte ens ska försöka återge,
”I don’t suppose I’ll ever know / how to keep you / goodbye sugar girl”.
Innan jag fick det där bandet hade jag varit kung i min egen musikvärld. Min första kille spelade fotboll i nåt A-lag och hade en enda skiva (tror faktiskt det var en Kent-skiva, totalt missvisande) och jag gick aldrig på någon av hans matcher men han beundrade mig för min musiksmak.
Det var liksom så enkelt, jag kunde imponera med något så banalt som en Tracy Chapman-skiva och bre på i evigheter om Beatles och Nina Simone och Velvet Underground. Det räckte, och jag behövde inte ens nämna the Knife, eller några andra av mina lite mer sentida upptäckter. Sen dumpade han mig och jag började lyssna på The Smiths och träffade en kille som hade större skivsamling än jag och som gav mig det där bandet och The Cure, Cirkus Miramar, Broder Daniel, Nick Drake och sedan slussade mig vidare mot allt nytt. Och någonstans där så tappade jag fokus. För vad var det för mening, jag kunde ändå aldrig tävla med honom, aldrig komma med någon ny upptäckt, som var bara min, och få honom att häpna över min kunskap.
Så klart köpte jag nya skivor, och jag fick nya favoriter, men framförallt höll jag ett krampaktigt tag om mina gamla hjältar.
Så där har det fortsatt, de perioder jag varit själv har mitt musikletande kanske blommat upp något, men över alltihopa vilar en känsla av att redan vara på efterkälken, det är ändå mil tills jag kommer dit jag vill vara så i vilken ände ska jag börja? Jag vill inte ha det så, jag vill inte känna att alla redan gått om mig och om jag inte får vara på toppen är det kört. Jag vill inte heller låta min kille köpa alla nya skivor, göra alla fynd, och lämna mig skvalpande i svallvågorna.
Jag skulle inte vilja vara tillsammans med fotbollskillen igen, jag har ju valt att omge mig med mer likasinnade människor av en anledning, och jag älskar att min kille kan mycket om musik. Men ibland saknar jag lite att bo i världens minsta by och vara den enda som kan något om musik.
Kollegan knappar in på mig men Cirkus Miramar hinner spela upp allra sin vackraste låt
”När eken fäller löven i december / och frosten biter gräset ner mot sjön / och jag vill bara känna dina händer / under jackan när vi ser den första snön”
sen går jag in i konferenslokalen och utbildar mig till den enda spärrvakten som har läst sjutton tegelstenar om the Beatles.
Men skit samma. Jag är rebell. Och så tycker jag väldigt mycket om min fina sambo. När hon dessutom skriver något som handlar lite om mig. Ja, ni fattar.
Mina damer och herrar. Dagens gästbloggare i gästbloggen: Sanna.
Att vara på toppen
Det är tidig morgon och jag har lyckats undvika sällskap från tunnelbanan (det kryper i huden på mig när jag tvingas ”hej-kollega-du-är- 40-och-har-långt-hår-och-ser-ut-som-Björn-Borg- och-vad-fan-ska-vi-säga” chitchatta), det är soligt och jag har lurarna på och så helt plötsligt är jag 16 och det är kolsvart och jag cyklar på en lång slingrig väg i alldeles för tunna kläder och sen slänger jag mig innanför dörren, springer fram till stereon och stoppar in bandet som legat och lyst i väskan hela vägen hem. Jag trycker på ”play” och så – det där fantastiska introt, den långa melodin som jag inte ens ska försöka återge,
”I don’t suppose I’ll ever know / how to keep you / goodbye sugar girl”.
Innan jag fick det där bandet hade jag varit kung i min egen musikvärld. Min första kille spelade fotboll i nåt A-lag och hade en enda skiva (tror faktiskt det var en Kent-skiva, totalt missvisande) och jag gick aldrig på någon av hans matcher men han beundrade mig för min musiksmak.
Det var liksom så enkelt, jag kunde imponera med något så banalt som en Tracy Chapman-skiva och bre på i evigheter om Beatles och Nina Simone och Velvet Underground. Det räckte, och jag behövde inte ens nämna the Knife, eller några andra av mina lite mer sentida upptäckter. Sen dumpade han mig och jag började lyssna på The Smiths och träffade en kille som hade större skivsamling än jag och som gav mig det där bandet och The Cure, Cirkus Miramar, Broder Daniel, Nick Drake och sedan slussade mig vidare mot allt nytt. Och någonstans där så tappade jag fokus. För vad var det för mening, jag kunde ändå aldrig tävla med honom, aldrig komma med någon ny upptäckt, som var bara min, och få honom att häpna över min kunskap.
Så klart köpte jag nya skivor, och jag fick nya favoriter, men framförallt höll jag ett krampaktigt tag om mina gamla hjältar.
Så där har det fortsatt, de perioder jag varit själv har mitt musikletande kanske blommat upp något, men över alltihopa vilar en känsla av att redan vara på efterkälken, det är ändå mil tills jag kommer dit jag vill vara så i vilken ände ska jag börja? Jag vill inte ha det så, jag vill inte känna att alla redan gått om mig och om jag inte får vara på toppen är det kört. Jag vill inte heller låta min kille köpa alla nya skivor, göra alla fynd, och lämna mig skvalpande i svallvågorna.
Jag skulle inte vilja vara tillsammans med fotbollskillen igen, jag har ju valt att omge mig med mer likasinnade människor av en anledning, och jag älskar att min kille kan mycket om musik. Men ibland saknar jag lite att bo i världens minsta by och vara den enda som kan något om musik.
Kollegan knappar in på mig men Cirkus Miramar hinner spela upp allra sin vackraste låt
”När eken fäller löven i december / och frosten biter gräset ner mot sjön / och jag vill bara känna dina händer / under jackan när vi ser den första snön”
sen går jag in i konferenslokalen och utbildar mig till den enda spärrvakten som har läst sjutton tegelstenar om the Beatles.
onsdag 20 juni 2007
Är du tjej? Du kan få heta Amy.
Det finns redan massor av konspirationsteorier om McDonald´s. Jag har hört varianter om vad M:et skulle symbolisera, eller att om man ritar in alla restauranger i ett visst område på en karta så bildar de ett hakkors. Allt det där må vara fint och skoj, men jag har upptäckt en alldeles egen - namnen på personalen.
I området där jag jobbar finns väldigt många som har rötter i ett annat land. Därmed har de också andra namn än de som förekom på ungarna i min skola när jag var en liten gosse i en välmående närkingsk medelklasskola.
Ungdomarna som jag träffar på jobbet heter företrädesvis namn som går att härleda till arabiska, persiska, turkiska eller något av de dominerande språken i Somalia eller Eritrea.
På McDonald´s i samma område jobbar ungdomar i ungefär samma ålder som de som kommer till mitt jobb. Det är inte helt orimligt att tänka sig att de dessutom kommer från området. Alltså borde de representera ungefär samma grupp ungdomar som jag träffar dagligen. När de arbetar har de på sig fina namnskyltar i metall, med namnet infräst i relief.
När jag var där idag och åt tänkte jag på något som jag även noterat förut, både där och på andra restauranger. De namnbrickor jag kunde se idag bar namn som Cynthia, Amy och Peter. Samtliga satt på ungdomar som såg ut precis som de ungdomar jag brukar träffa. Men alltså med helt andra namn. Tidigare har jag även noterat Amber, Tiffany, John och Chris. Alltså enbart internationellt gångbara namn, som hämtade ur en amerikansk collegefilm som utspelar sig i Brooklyn eller Queens.
Anställer den stora snabbmatskedjan bara personal som har sådana namn? Är det en slump? Eller trycks namnbrickorna centralt i USA för att sedan skickas ut över världen och fördelas på personal oavsett vilka namn deras föräldrar brukar kalla dem för?
Jag har ingen aning. Men det är inte så svårt att bli lite konspiratorisk.
I området där jag jobbar finns väldigt många som har rötter i ett annat land. Därmed har de också andra namn än de som förekom på ungarna i min skola när jag var en liten gosse i en välmående närkingsk medelklasskola.
Ungdomarna som jag träffar på jobbet heter företrädesvis namn som går att härleda till arabiska, persiska, turkiska eller något av de dominerande språken i Somalia eller Eritrea.
På McDonald´s i samma område jobbar ungdomar i ungefär samma ålder som de som kommer till mitt jobb. Det är inte helt orimligt att tänka sig att de dessutom kommer från området. Alltså borde de representera ungefär samma grupp ungdomar som jag träffar dagligen. När de arbetar har de på sig fina namnskyltar i metall, med namnet infräst i relief.
När jag var där idag och åt tänkte jag på något som jag även noterat förut, både där och på andra restauranger. De namnbrickor jag kunde se idag bar namn som Cynthia, Amy och Peter. Samtliga satt på ungdomar som såg ut precis som de ungdomar jag brukar träffa. Men alltså med helt andra namn. Tidigare har jag även noterat Amber, Tiffany, John och Chris. Alltså enbart internationellt gångbara namn, som hämtade ur en amerikansk collegefilm som utspelar sig i Brooklyn eller Queens.
Anställer den stora snabbmatskedjan bara personal som har sådana namn? Är det en slump? Eller trycks namnbrickorna centralt i USA för att sedan skickas ut över världen och fördelas på personal oavsett vilka namn deras föräldrar brukar kalla dem för?
Jag har ingen aning. Men det är inte så svårt att bli lite konspiratorisk.
måndag 18 juni 2007
Många embryon kan bli ett inlägg
Jag är ensam hemma hela kvällen. Uttråkad, och ganska rastlös. Tänkte att jag skulle blogga lite. Eftersom jag precis sett The Last Waltz ännu en gång bestämde jag mig för att lista de största ögonblicken ur den. Jag började skriva om när Staple Singers släpper loss som allra mest, eller när Neil Young, Rick Danko och Robbie Robertson körar helpless i samma mikrofon. Men i samma ögonblick som mina fingrar slår ner tangenterna känner jag hur ointressant det är. Hur många andra som har listat precis samma ögonblick.
Så jag bestämmer mig för att lista ickemusikaliska ögonblick ur samma film. Som när Garth berättar om hur de i en fattig period snattade ofantliga mängder ”baloney”-korv under sina överrockar. Eller när Robbie delar mick med Ronnie Hawkins och är märkbart besvärad av hur den senare spottar när han sjunger.
Nöjd med upplägget börjar jag strukturera min text, och skriver följande mening som inledning:
”Jag har precis sett The Last Waltz för jag vet inte hur många gånger i ordningen.”
Sen fastnar jag, eftersom det inte är en korrekt mening. Så jag bestämmer mig för att lägga till en parentes:
(Här skulle man vilja skriva ”…för jag vet inte hur mångte gången…”, men så finns det ju inget som heter.)
Inspirerad av min parentes skrotar jag hela idén med att skriva om The Band, och ger mig in på att skriva om språk istället. Jag hittar en ganska ambitiös ingång som går ut på att jag ska analysera mina kollegietkollegors språkanvändning. Åsa jämförs med Toto – där kopplingen går ut på att hon har ett skolat och duktigt språk på samma sätt som Paich och Lukather hyllas som skolade studiomusiker av ljudtekniker och musiknördar, men kanske inte diskuteras som de som rekonstruerar musiken och spränger gränser. När jag började dissekera Joakim var jag noggrann, eftersom jag vet att han kommer att ge svar på tal. Jag använde formuleringar som ”blygsamt revolutionär” och ”likt en florist som vet exakt hur perennerna ska snittas, men som på pin tji skär av dem alldeles för högt för att det ser lite roligt ut”.
Sen blickade jag bakåt i min text och insåg att inledningen på den redan skrotade texten om The Band skulle ha varit:
”Jag har precis sett The Last Waltz för jag vet inte vilken gång i ordningen.”
Så enkelt, och helt utan bekymmer. Hela upplägget med att analysera kollegornas språk känns plötsligt inte spännande längre. Och jag hade ändå inte vågat säga något om Jonas. Jag är lite rädd för honom.
Men den förra idén fick mig i alla fall att lusläsa en del gamla inlägg här på Kollegiet. Håkan brukar jag alltid följa slaviskt, men inlägget Bakom Motown-hitsen måste jag ha missat tidigare. Har ni inte läst det ska ni göra det.
När jag läst det fastnar jag en stund i tankar på musik i allmänhet, och Motown i synnerhet. Tankarna far runt i en associationsbana som passerar Junior Walker och The Commodores och slutligen landar på Undisputed Truth. Jag bestämmer mig för att radera allt jag tidigare skrivit och ägna ett helt inlägg åt att tycka synd om dem för att de släppte Papa was a rolling stone bara några veckor innan Temptations släppte en ny version av den som blev tidernas monsterhit. Jag ger mig in i ett fanatiskt namedroppande, men kommer ut på andra sidan med insikten att jag inte kan ha två tycka-synd-om-inlägg i rad. Danielsson får räcka.
Så jag är tillbaka på ruta ett. Sammanfattar allt jag skrivit. Och trycker på ”Publicera”.
Så jag bestämmer mig för att lista ickemusikaliska ögonblick ur samma film. Som när Garth berättar om hur de i en fattig period snattade ofantliga mängder ”baloney”-korv under sina överrockar. Eller när Robbie delar mick med Ronnie Hawkins och är märkbart besvärad av hur den senare spottar när han sjunger.
Nöjd med upplägget börjar jag strukturera min text, och skriver följande mening som inledning:
”Jag har precis sett The Last Waltz för jag vet inte hur många gånger i ordningen.”
Sen fastnar jag, eftersom det inte är en korrekt mening. Så jag bestämmer mig för att lägga till en parentes:
(Här skulle man vilja skriva ”…för jag vet inte hur mångte gången…”, men så finns det ju inget som heter.)
Inspirerad av min parentes skrotar jag hela idén med att skriva om The Band, och ger mig in på att skriva om språk istället. Jag hittar en ganska ambitiös ingång som går ut på att jag ska analysera mina kollegietkollegors språkanvändning. Åsa jämförs med Toto – där kopplingen går ut på att hon har ett skolat och duktigt språk på samma sätt som Paich och Lukather hyllas som skolade studiomusiker av ljudtekniker och musiknördar, men kanske inte diskuteras som de som rekonstruerar musiken och spränger gränser. När jag började dissekera Joakim var jag noggrann, eftersom jag vet att han kommer att ge svar på tal. Jag använde formuleringar som ”blygsamt revolutionär” och ”likt en florist som vet exakt hur perennerna ska snittas, men som på pin tji skär av dem alldeles för högt för att det ser lite roligt ut”.
Sen blickade jag bakåt i min text och insåg att inledningen på den redan skrotade texten om The Band skulle ha varit:
”Jag har precis sett The Last Waltz för jag vet inte vilken gång i ordningen.”
Så enkelt, och helt utan bekymmer. Hela upplägget med att analysera kollegornas språk känns plötsligt inte spännande längre. Och jag hade ändå inte vågat säga något om Jonas. Jag är lite rädd för honom.
Men den förra idén fick mig i alla fall att lusläsa en del gamla inlägg här på Kollegiet. Håkan brukar jag alltid följa slaviskt, men inlägget Bakom Motown-hitsen måste jag ha missat tidigare. Har ni inte läst det ska ni göra det.
När jag läst det fastnar jag en stund i tankar på musik i allmänhet, och Motown i synnerhet. Tankarna far runt i en associationsbana som passerar Junior Walker och The Commodores och slutligen landar på Undisputed Truth. Jag bestämmer mig för att radera allt jag tidigare skrivit och ägna ett helt inlägg åt att tycka synd om dem för att de släppte Papa was a rolling stone bara några veckor innan Temptations släppte en ny version av den som blev tidernas monsterhit. Jag ger mig in i ett fanatiskt namedroppande, men kommer ut på andra sidan med insikten att jag inte kan ha två tycka-synd-om-inlägg i rad. Danielsson får räcka.
Så jag är tillbaka på ruta ett. Sammanfattar allt jag skrivit. Och trycker på ”Publicera”.
lördag 16 juni 2007
Tsunamimannen
En morgon vaknar jag upp och är Lars Danielsson. Jag gnuggar smutset ur ögonen och sätter mig upp. Känner mig stark. Jag är duktig; en duglig karl. Är ändå något förvirrad över varför jag plötsligt förvandlats till denne sosse, och går till spegeln för att få det bekräftat. Jodå, det är det bekanta ansiktet med den fokuserade och seriösa minen. Famlar efter mina glasögon, och får på mig dem tillsammans med en skjorta och ett par chinos som ligger slängda över en stol i hallen.
Vad gör man av en dag som den här? Som vanligt antar jag. Försöker leva sig in i rollen.
Äter frukost, men det smakar inget. Borstar tänderna, tandköttet blöder lite, och går ut för att möta dagen. Utanför dörren står två trötta och orakade fotografer, så jag tar bakvägen. Stannar på Pressbyrån och köper alla dagstidningarna, och går sen visslande till mitt kontor. UD. Även om jag inte har fått några arbetsuppgifter tycker jag att det är viktigt att dyka upp varje morgon. Jag är duktig; en duglig karl.
Slår upp tidningarna för att se vad som hänt, men slår snabbt igen dem igen. Samma saker igen. Fortfarande. Rubriker om att jag ljuger, spekulationer om vad jag egentligen gjorde på annandagen 2004, närgångna foton på mig själv när jag kliver in i en taxi. När är det taget? Vart var jag på väg? Jag hade de bruna skorna på mig, så det måste ha varit ganska länge sen. Kanske när jag skulle åka på den där konferensen om demokrati på arbetsplatserna…
Försvinner några ögonblick i dagdrömmar, men vaknar abrupt upp till verkligheten när jag i en av kvällstidningarna ser det värsta påhoppet hittills. En man som förlorat fru och barn i tsunamin, och som uttalar sig i tidningen:
- Någon måste ju straffas för det här. Det är skandal att det får gå till på det här sättet. Det är ju uppenbart att Danielsson ljuger.
Den numera så välbekanta klumpen i halsen dyker upp igen. Jag tittar på bilden av mannen där han står framför foton av sina älskade. Han har hat i blicken, och han riktar allt hatet mot mig. Som att tsunamin var mitt fel. Som att hans älskade hade funnits där om jag bara gjort något annorlunda. Om jag kollat min mail lite tidigare, tagit mig till jobbet lite snabbare, ringt de rätta samtalen i lite bättre tid. Som om det hade stoppat vågen, hindrat katastrofen.
Jag känner en tår, och måste ta av mig glasögonen för att torka den ur ögonvrån. Tar fem djupa andetag och försöker gaska upp mig själv. Jag är duktig; en duglig karl.
Sen går jag fram till bokhyllan på mitt tjänsterum. Sträcker in handen mellan hyllorna och trevar bakom pärmarna med Svensk Författningssamling 2001 och hittar den; dagboken för 2004. Som så många gånger förr slår jag upp den vältummade sidan för 26 december, sätter mig tillrätta i Kinnarpsstolen och läser:
Kära dagbok!
Det som har hänt är så fruktansvärt. Så många människor – redan fattiga, redan utsatta för globaliseringens orättvisor – har förlorat hem, anhöriga och allt de har. Sedan sms:et i natt om vad som har hänt har jag varit paralyserad. Jag har gråtit, följt nyheterna, och gråtit ännu mer.Jag blev politiker för att jag ville förändra världen. Omvandla de socialistiska drömmarna till verklighet. Skapa rättvisa för alla – utplåna fattigdom. Men det här. Ett naturens grymma tillslag mot de som redan har straffats så hårt av världen. Det är mer än jag klarar.
Jag vet att jag borde gå till jobbet. Bilda mig en uppfattning om hur många svenskar som är drabbade. Om det finns något vi borde göra. Tillsätta en kommité och skicka ner några tjänstemän till området för att trösta och finnas till hands.
Men det får vänta. Jag behöver gråta nu. Jag behöver försöka förstå. Jag är duktig; jag är en duglig karl. Men jag är människa. Olyckan har redan skett. Vilken skillnad gör det om jag sätter igång det där arbetet i morgon?
Människor kommer att förstå. Jag är människa.
/Lars
En tår träffar ordet kommité och får det att smetas ut. Det ser ganska lustigt ut. Jag lägger tillbaka dagboken i sitt gömställe igen och sätter mig med en djup suck bakom skrivbordet. Jag vet att det där är saker jag aldrig kan berätta för katastrofkommissionen, media eller för någon alls. De får fortsätta leta efter tsunamiband, förhöra säkerhetsvakter och spekulera om älskarinnor, lögner och allt annat. Det förändrar inget. Människor kommer inte att förstå. Människor kommer inte att förlåta.
Jag är Lars Danielsson. Jag var Statsministerns högra hand. Jag orsakade tsunamin i sydostasien. Jag är duktig; jag är en duglig karl. Jag är ledsen.
Vad gör man av en dag som den här? Som vanligt antar jag. Försöker leva sig in i rollen.
Äter frukost, men det smakar inget. Borstar tänderna, tandköttet blöder lite, och går ut för att möta dagen. Utanför dörren står två trötta och orakade fotografer, så jag tar bakvägen. Stannar på Pressbyrån och köper alla dagstidningarna, och går sen visslande till mitt kontor. UD. Även om jag inte har fått några arbetsuppgifter tycker jag att det är viktigt att dyka upp varje morgon. Jag är duktig; en duglig karl.
Slår upp tidningarna för att se vad som hänt, men slår snabbt igen dem igen. Samma saker igen. Fortfarande. Rubriker om att jag ljuger, spekulationer om vad jag egentligen gjorde på annandagen 2004, närgångna foton på mig själv när jag kliver in i en taxi. När är det taget? Vart var jag på väg? Jag hade de bruna skorna på mig, så det måste ha varit ganska länge sen. Kanske när jag skulle åka på den där konferensen om demokrati på arbetsplatserna…
Försvinner några ögonblick i dagdrömmar, men vaknar abrupt upp till verkligheten när jag i en av kvällstidningarna ser det värsta påhoppet hittills. En man som förlorat fru och barn i tsunamin, och som uttalar sig i tidningen:
- Någon måste ju straffas för det här. Det är skandal att det får gå till på det här sättet. Det är ju uppenbart att Danielsson ljuger.
Den numera så välbekanta klumpen i halsen dyker upp igen. Jag tittar på bilden av mannen där han står framför foton av sina älskade. Han har hat i blicken, och han riktar allt hatet mot mig. Som att tsunamin var mitt fel. Som att hans älskade hade funnits där om jag bara gjort något annorlunda. Om jag kollat min mail lite tidigare, tagit mig till jobbet lite snabbare, ringt de rätta samtalen i lite bättre tid. Som om det hade stoppat vågen, hindrat katastrofen.
Jag känner en tår, och måste ta av mig glasögonen för att torka den ur ögonvrån. Tar fem djupa andetag och försöker gaska upp mig själv. Jag är duktig; en duglig karl.
Sen går jag fram till bokhyllan på mitt tjänsterum. Sträcker in handen mellan hyllorna och trevar bakom pärmarna med Svensk Författningssamling 2001 och hittar den; dagboken för 2004. Som så många gånger förr slår jag upp den vältummade sidan för 26 december, sätter mig tillrätta i Kinnarpsstolen och läser:
Kära dagbok!
Det som har hänt är så fruktansvärt. Så många människor – redan fattiga, redan utsatta för globaliseringens orättvisor – har förlorat hem, anhöriga och allt de har. Sedan sms:et i natt om vad som har hänt har jag varit paralyserad. Jag har gråtit, följt nyheterna, och gråtit ännu mer.Jag blev politiker för att jag ville förändra världen. Omvandla de socialistiska drömmarna till verklighet. Skapa rättvisa för alla – utplåna fattigdom. Men det här. Ett naturens grymma tillslag mot de som redan har straffats så hårt av världen. Det är mer än jag klarar.
Jag vet att jag borde gå till jobbet. Bilda mig en uppfattning om hur många svenskar som är drabbade. Om det finns något vi borde göra. Tillsätta en kommité och skicka ner några tjänstemän till området för att trösta och finnas till hands.
Men det får vänta. Jag behöver gråta nu. Jag behöver försöka förstå. Jag är duktig; jag är en duglig karl. Men jag är människa. Olyckan har redan skett. Vilken skillnad gör det om jag sätter igång det där arbetet i morgon?
Människor kommer att förstå. Jag är människa.
/Lars
En tår träffar ordet kommité och får det att smetas ut. Det ser ganska lustigt ut. Jag lägger tillbaka dagboken i sitt gömställe igen och sätter mig med en djup suck bakom skrivbordet. Jag vet att det där är saker jag aldrig kan berätta för katastrofkommissionen, media eller för någon alls. De får fortsätta leta efter tsunamiband, förhöra säkerhetsvakter och spekulera om älskarinnor, lögner och allt annat. Det förändrar inget. Människor kommer inte att förstå. Människor kommer inte att förlåta.
Jag är Lars Danielsson. Jag var Statsministerns högra hand. Jag orsakade tsunamin i sydostasien. Jag är duktig; jag är en duglig karl. Jag är ledsen.
fredag 15 juni 2007
Atenmannen och jag
Jag såg Atenmannen igen helt nyligen. Han är en man som går omkring på stan eller i tunnelbanan med en lagerkrans runt huvudet, och en stor flagga från OS i Aten svept runt sig. Han ser ganska välskött ut, och gravallvarlig. Han fascinerar mig djupt. Jag, Sanna och Jens har pratat en del om honom. Hur kom det sig att han blev Atenmannen? Hur började det? Är han galen? Försöker han säga oss något?
Genom livet har jag stött på en hel del rättshaverister och konspirationsteoretiker. Jag vet inte om Atenmannen är något av det, men jag stoppar ändå in honom i samma genre; människor som viger sitt liv åt något som jag inte begriper, men som ändå fascinerar mig. Efter att ha sett Filip & Fredrik nosa upp udda figurer i ”100 höjdare” vet jag att jag inte är ensam om min fascination. Bengt-Olof Gavne, mannen som vigt sitt liv åt att strida mot det faktum att Västerås kommun kallar sig för Västerås stad, stötte jag på redan för många år sedan. Leif Erlingsson, mannen som i bland annat den här intervjun avslöjar att 9/11 bara var en cover-up är min senaste favorit.
Nätet är förstås fullt av dem. Människor som fastnar för en fråga som är viktigare än allt annat, och som sedan viger sitt liv åt det. De skriver brev och insändare, ordnar demonstrationer, hungerstrejkar, delar ut flygblad och driver hemsidor. De klär ut sig och bär plakat, och jag är helt säker på att de alla delar en känsla av att de gör något bra för världen.
Stora händelser som får massmedial uppmärksamhet är populärast att fastna i. Palmemordet, JFK, månlandningen, 11 september, Estonia osv. Det krävs inte så många sökningar på nätet för att hitta de mest vilda teorier om hur dessa händelser ”egentligen” gick till, och vem som ”egentligen” ligger bakom. Alla bär på sanningen, och slåss mot väderkvarnar för att göra den känd för allmänheten.
På Hötorget såg jag en gång en japan som gick omkring med ett plakat där det stod:
Please ask no more
Dogs running around everywhere
Barking
I don’t like it
Inget mer. Där gick han, gravallvarlig förstås, och lät skylten basunera ut hans budskap. Jag har fortfarande ingen aning om varför, vilka hundar som föranlett skylten, eller vilka frågor han inte ville att man skulle ställa. Men jag älskade honom.
Kanske är jag så fascinerad av alla dessa människor för att jag tror att det ligger mig ganska nära till hands att bli som dem. Ett allvarligt bakslag i livet, en utbrändhet eller bara en liten knäpp, så skulle jag nog kunna fastna. Gå hem och tillverka en skylt, sälja lägenheten, och gå ut på gator och torg och föra en kamp. Skriva handskrivna långa brev till myndigheter, skicka konstiga paket till tidningsredaktioner. Kämpa blint.
För en sanning som bara jag vet.
Genom livet har jag stött på en hel del rättshaverister och konspirationsteoretiker. Jag vet inte om Atenmannen är något av det, men jag stoppar ändå in honom i samma genre; människor som viger sitt liv åt något som jag inte begriper, men som ändå fascinerar mig. Efter att ha sett Filip & Fredrik nosa upp udda figurer i ”100 höjdare” vet jag att jag inte är ensam om min fascination. Bengt-Olof Gavne, mannen som vigt sitt liv åt att strida mot det faktum att Västerås kommun kallar sig för Västerås stad, stötte jag på redan för många år sedan. Leif Erlingsson, mannen som i bland annat den här intervjun avslöjar att 9/11 bara var en cover-up är min senaste favorit.
Nätet är förstås fullt av dem. Människor som fastnar för en fråga som är viktigare än allt annat, och som sedan viger sitt liv åt det. De skriver brev och insändare, ordnar demonstrationer, hungerstrejkar, delar ut flygblad och driver hemsidor. De klär ut sig och bär plakat, och jag är helt säker på att de alla delar en känsla av att de gör något bra för världen.
Stora händelser som får massmedial uppmärksamhet är populärast att fastna i. Palmemordet, JFK, månlandningen, 11 september, Estonia osv. Det krävs inte så många sökningar på nätet för att hitta de mest vilda teorier om hur dessa händelser ”egentligen” gick till, och vem som ”egentligen” ligger bakom. Alla bär på sanningen, och slåss mot väderkvarnar för att göra den känd för allmänheten.
På Hötorget såg jag en gång en japan som gick omkring med ett plakat där det stod:
Please ask no more
Dogs running around everywhere
Barking
I don’t like it
Inget mer. Där gick han, gravallvarlig förstås, och lät skylten basunera ut hans budskap. Jag har fortfarande ingen aning om varför, vilka hundar som föranlett skylten, eller vilka frågor han inte ville att man skulle ställa. Men jag älskade honom.
Kanske är jag så fascinerad av alla dessa människor för att jag tror att det ligger mig ganska nära till hands att bli som dem. Ett allvarligt bakslag i livet, en utbrändhet eller bara en liten knäpp, så skulle jag nog kunna fastna. Gå hem och tillverka en skylt, sälja lägenheten, och gå ut på gator och torg och föra en kamp. Skriva handskrivna långa brev till myndigheter, skicka konstiga paket till tidningsredaktioner. Kämpa blint.
För en sanning som bara jag vet.
torsdag 14 juni 2007
Tala i text
”´Cause nightmares are somebody´s daydreams
Daydreams are somebody´s lies
Lies ain´t no harder than telling the truth
Truth is the perfect disguise”
(”Shandy” av Kris Kristofferson)
I morse var det en sån där morgon när jag behövde att randomfunktionen skulle rädda mig. Lite för lite sömn på natten, utebliven morgontidning, och regn. Innan jobbet gick jag förbi låssmeden för att hämta upp några nycklar, vilket i sig var en jobbig omväg i regnet. Väl där kände de först inte igen mig. Sen när de väl förstod vem jag var så hittade de inte nycklarna, utan trodde att de eventuellt låg i en bil som var på väg till mig. Så när jag väl kunde sjunka ner i ett säte på blå linjen var random allt jag hade att sätta mitt hopp till. Och som så många gånger förr fungerade det.
Av 9 720 låtar förstod min iPod att det just då, just idag, var Kris Kristofferson jag behövde höra. Jag behövde gitarrerna, jag behövde rösten, men framförallt behövde jag orden. De geniala meningarna.
”All she could pay was attention, so all they could take was her time.”
På ett jobb jag hade för länge sen brukade vi ibland leka en lek som gick ut på att man bara fick uttrycka sig genom citat från texter av en viss artist.
- Oh, vad det är skönt och bra att äga sin egen radioapparat.
- Jag har ingenting av värde, men min längtan är äkta.
Ibland blev konversationerna ganska begränsade, men när man lekte tillräckligt länge kändes det ändå skönt. Som att det faktum att man hade en begränsad mängd fraser att tillgå gjorde att man blev friare i sina uttryck. Tvingades att hitta sätt att säga det man ville med det man hade att tillgå.
Jag kanske inte kan säga att jag behöver gå på toaletten, men jag kan säga ”fröken jag går på glödande kol, efter händerna på täcket i en vecka”. I bästa fall förstår de vad jag menar. I sämsta fall tar någon det som en invit. ”Nu är det slut. Nu får det räcka.”
Intressant var också hur olika artister spred olika sinnesstämning, av uppenbara skäl. Oftast valde vi svenska artister, för att det kan kännas tillgjort att sitta och prata utrikiska med varandra på kontoret. Bob Hund var en favorit. Tomas Ledin gjorde att allt blev väldigt ytligt och glättigt. Kent fick oss att öppna våra sinnen och vara känsliga och fina mot varandra. Cornelis Vreeswijk spred en känsla av buskis, öl och forna tider över vårt trendiga kontorslandskap av betong och frostat glas.
Men får jag själv välja gör jag som min iPod, och slumpar fram Kris Kristofferson. Om en otäck förbannelse skulle tvinga mig att för evigt bara prata i textcitat av en och samma artist skulle jag helst vilja att det var hans texter.
Jag skulle känna mig smart, belevad, vild och skön. Jag skulle flytta in på en sunkig bar, och prata med vemhelst som kom i min närhet.
Antagligen skulle jag även odla skägg.
”If you waste your time a-talking to the people who don´t listen
to the things that you are saying, who do you think goin´ to hear?
And if you should die explaining how the things that they complain about
are things they could be changing, who do you think goin´ to care?”
Daydreams are somebody´s lies
Lies ain´t no harder than telling the truth
Truth is the perfect disguise”
(”Shandy” av Kris Kristofferson)
I morse var det en sån där morgon när jag behövde att randomfunktionen skulle rädda mig. Lite för lite sömn på natten, utebliven morgontidning, och regn. Innan jobbet gick jag förbi låssmeden för att hämta upp några nycklar, vilket i sig var en jobbig omväg i regnet. Väl där kände de först inte igen mig. Sen när de väl förstod vem jag var så hittade de inte nycklarna, utan trodde att de eventuellt låg i en bil som var på väg till mig. Så när jag väl kunde sjunka ner i ett säte på blå linjen var random allt jag hade att sätta mitt hopp till. Och som så många gånger förr fungerade det.
Av 9 720 låtar förstod min iPod att det just då, just idag, var Kris Kristofferson jag behövde höra. Jag behövde gitarrerna, jag behövde rösten, men framförallt behövde jag orden. De geniala meningarna.
”All she could pay was attention, so all they could take was her time.”
På ett jobb jag hade för länge sen brukade vi ibland leka en lek som gick ut på att man bara fick uttrycka sig genom citat från texter av en viss artist.
- Oh, vad det är skönt och bra att äga sin egen radioapparat.
- Jag har ingenting av värde, men min längtan är äkta.
Ibland blev konversationerna ganska begränsade, men när man lekte tillräckligt länge kändes det ändå skönt. Som att det faktum att man hade en begränsad mängd fraser att tillgå gjorde att man blev friare i sina uttryck. Tvingades att hitta sätt att säga det man ville med det man hade att tillgå.
Jag kanske inte kan säga att jag behöver gå på toaletten, men jag kan säga ”fröken jag går på glödande kol, efter händerna på täcket i en vecka”. I bästa fall förstår de vad jag menar. I sämsta fall tar någon det som en invit. ”Nu är det slut. Nu får det räcka.”
Intressant var också hur olika artister spred olika sinnesstämning, av uppenbara skäl. Oftast valde vi svenska artister, för att det kan kännas tillgjort att sitta och prata utrikiska med varandra på kontoret. Bob Hund var en favorit. Tomas Ledin gjorde att allt blev väldigt ytligt och glättigt. Kent fick oss att öppna våra sinnen och vara känsliga och fina mot varandra. Cornelis Vreeswijk spred en känsla av buskis, öl och forna tider över vårt trendiga kontorslandskap av betong och frostat glas.
Men får jag själv välja gör jag som min iPod, och slumpar fram Kris Kristofferson. Om en otäck förbannelse skulle tvinga mig att för evigt bara prata i textcitat av en och samma artist skulle jag helst vilja att det var hans texter.
Jag skulle känna mig smart, belevad, vild och skön. Jag skulle flytta in på en sunkig bar, och prata med vemhelst som kom i min närhet.
Antagligen skulle jag även odla skägg.
”If you waste your time a-talking to the people who don´t listen
to the things that you are saying, who do you think goin´ to hear?
And if you should die explaining how the things that they complain about
are things they could be changing, who do you think goin´ to care?”
onsdag 13 juni 2007
Man börjar alltid med en limmerick
En ung kille från Örebro
som på Kungsholmen valt att bo
får va´ med ändå
bland de utvalda få
som Kollegiet törs anförtro
Det är nästan lika stort som när Seinfelds pappa blev vald till ordförande i bostadsrättsföreningen nere bland panchisarna i Florida. Här skrivs blogghistoria. Den första gästbloggaren på Kollegiet som får komma tillbaka!
Jag bugar av ödmjukhet. Tanken verkar vara att jag ska skriva hela sommaren. Jag ska göra mitt bästa.
(Publicerad på http://www.kollegiet.nu 2007-06-13)
som på Kungsholmen valt att bo
får va´ med ändå
bland de utvalda få
som Kollegiet törs anförtro
Det är nästan lika stort som när Seinfelds pappa blev vald till ordförande i bostadsrättsföreningen nere bland panchisarna i Florida. Här skrivs blogghistoria. Den första gästbloggaren på Kollegiet som får komma tillbaka!
Jag bugar av ödmjukhet. Tanken verkar vara att jag ska skriva hela sommaren. Jag ska göra mitt bästa.
(Publicerad på http://www.kollegiet.nu 2007-06-13)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
