Vardagspersonerna

Jag har varit en dålig gäst här på kollegiet. En månad skulle jag få, från den 1 februari. Jag gick ut starkt och hade en ambition på minst fyra inlägg i veckan. Men så hände det andra saker. Jobbiga rättsprocesser, otäcka olyckor, och personlig stress. Bloggandet blev inte prioriterat, och plötsligt inser jag att månaden nästan gått.
Jag kunde naturligtvis ha rapporterat om de där sakerna. Men det kändes inte som att det angick er, vilka ni nu är som läser. För personligt, och inte det jag vill skriva om i det här forumet. Rättsprocessen gick bra, kan jag meddela. Olyckan finns det ingenting bra med, och den personliga stressen är något jag bara får leva med.
Så med två skälvande dagar kvar av min chans till nätslig exponering tar jag ändå tillfället i akt att dela med mig av några tankar.

Ni som bor i Stockholm vet att det vid varje tunnelbanestation med självaktning står människor som försöker få dig att läsa just deras gratistidning. När Metro inte längre hade monopol på nyheter för kollektivtrafikanter blev det krig, och på vissa platser finns det både röda, gröna och gula jackor som gör sitt bästa för att förse dig med just deras version av gårdagens händelser. När man åker från samma station varje dag lär man sig så småningom att känna igen ”sina” utdelare, och de lär sig också om man brukar vilja ha tidningen eller inte. Vid Kristineberg har således den röda jackan lärt sig att sträcka fram en tidning till mig, och den gula är vänlig nog att flytta sig så att jag kommer förbi. Någon grön jacka har vi inte.
Vid Fridhemsplan såg jag häromdagen en röd jacka som bars av ett bekant ansikte. Det var utdelaren från Odenplan, där jag bodde förut. Jag log glatt, och tog en tidning för gamla tiders skull, trots att jag redan läst den. Han kände säkert inte igen mig, och för honom var det bara en tidning som vilken som helst som delades ut.
Så jag började tänka. På alla de man haft en relation till utan att veta deras namn, och hur man sedan bara försvann. Pizzerian jag åt på allt för ofta, och där personalen glatt utropade ”en cacciatore som vanligt, kompis” så fort jag kom in. Gubben i kiosken som jag alltid tyckte lite synd om, och som sken upp som en sol när man kom in. Killen som jobbade natt på sju-elva, och som såg lagom road ut varje gång jag beställde ”en härlig pistagebulle” på väg hem från krogen. Och då har jag inte ens nämnt grannarna i huset, busshållplatspersonerna eller den konstiga brevbäraren.

Alla dessa personer som var en del av min vardag, och jag av deras. Tills jag flyttade några stopp bort på tunnelbanan och är ute ur deras liv. Har de funderat över det? Märker de att jag inte är kvar längre? Har de några teorier?

Interiör: Pizzeria på Upplandsgatan.
Pizzabagare 1: Du, han cacciatorekillen har inte varit här på länge. Har du hört något?
Pizzabagare 2: Nej, det är konstigt. Han var ju här minst en gång i veckan. Cacciatoreförsäljningen har minskat med 46% sedan förra året.
Pizzabagare 1: Ja. Det är sorgligt. Tänk om det har hänt honom något. Borde vi gå ut och leta.
Pizzabagare 2: Det borde vi. Han gick alltid åt det hållet (pekar) när han ätit färdigt. Vi får ge oss iväg efter stängning idag och kolla om det finns några spår.

Och så kommer det sig att två pizzabagare gick fram och tillbaka längs Upplandsgatan och spanade in i alla portar en sen tisdagskväll i februari. Eller, det gjorde de förstås inte. De har nog inte ens märkt att jag varit borta. Och skulle jag gå dit nu skulle de inte veta vad jag ville äta. Jag bara försvann. Raderades ut ur registret över kunder att hålla reda på.
Gubben stängde sin kiosk. Sju-elva-killen bytte till dagpass, busshållplatspersonerna står där de alltid stått och brevbäraren lärde sig snabbt att det satt ett annat namn på dörren än mitt. Och jag har fullt upp med att lära mig känna igen nya personer, etablera mig som kund på nya snabbmatsställen och drömma mig iväg kring människoöden på andra busshållplatser. Så är det ju, och så ska det vara.

Sorgligt ändå, att man inte ens frågade vad de hette.

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-27)

Gör superlativerna osagda

Jag har alltid haft människor runt mig som gjort kreativa saker. Harvat i replokalen med något musikprojekt, skrivit texter, gjort film, skapat konst. Otaliga gånger har jag gått på spelningar, vernissager och annat för att ta del av de senaste verken. Ibland har det varit bra; ibland mindre bra. Men det är vänner man tycker om, och man vill följa deras utveckling.
Sen händer det ibland att någon vän gör något som är riktigt bra. Inte bara bra för att vara vän, utan så där bra att man skulle ha älskat det oavsett vem som gjorde det. Och då ångrar man allt tidigare slöseri på superlativer, eftersom de skulle ha behövts just då. Alla gånger man tidigare dunkat rygg och sagt att det var bra, önskar man att man sagt att ”det var okej, men du kan bättre”. För med facit på hand så vet man ju att bättre var just vad den aktuella vännen visade sig kunna.

Juni Järvi är en sån vän. Jag vet att jag tjatat om honom tidigare i andra forum, men jag tänker inte sluta. Jag har känt Mikael i ganska många år, och alltid tyckt väldigt bra om honom som en vän. Jag har gått på hans konserter i små lokaler massor av gånger. Namnet han uppträtt under har varierat, och inriktningen på musiken likaså. Jag har köpt demoskivor av honom, och lyssnat andäktigt hemma vid stereon. Det har alltid varit bra, men det har aldrig fått mina knän att vikas. Jag har konstaterat att han är musikalisk, men att han inte riktigt har hittat hem. Men jag har inte sagt det till honom, och för det är jag ledsen. Jag har alltid bara sagt att det är bra, kanske varit lite svävande på svaret, och fortsatt gå på spelningar i förhoppningen att det ska hända något radikalt.
Och för ungefär ett år sedan hände något radikalt. Juni Järvi hade genomgått en metamorfos och var plötsligt helt magisk. Låtar som jag redan hört flera gånger och hade på demoskiva hade växt till något helt nytt. Nya låtar slog omkull mig totalt.

Naturligtvis var jag inte ensam om att upptäcka detta. Det kom skiva, det blev stora spelningar, turnéer och press. Juni Järvi var namnet på läpparna, och jag var naturligtvis oerhört glad för Mikaels skull. Men samtidigt; jag önskade att alla tidigare superlativer var osagda. För nu behövdes de. Mer än någonsin.

På lördag spelar Juni Järvi på Lava. Gå dit och lyssna.

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-15)

Vägarna till musiken

Jag skrev igår i Kollegiets internchatt att varje inlägg Håkan skriver får mig att vilja köpa en ny skiva med något jag inte lyssnat på tidigare, och att jag ganska ofta gör det. Så funkar det ju rätt så ofta nu för tiden. Det är sällan jag köper en skiva som jag inte vet något alls om. Oftast har jag antingen fått den rekommenderad av någon, läst en recension, läst om den i någon blogg, eller hört låtar av artisten tidigare. Eller så har de en koppling till något jag gillar. Medlemmar ur ett annat band, ligger på ett pålitligt skivbolag, eller på något annat sätt förknippas med något som brukar vara bra. Väldigt ofta är internet inblandat.
Men det fanns ju en tid innan internet. En tid då jag inte ens hade så bra koll, men ändå köpte väldigt mycket skivor. Och jag minns en del tillfällen som kom att bli avgörande för min framtida musiksmak.

När jag började köpa skivor var det ganska urskiljningslöst. Det var sånt som de andra i skolan pratade om, eller sånt jag hörde på radio. Det spretade, och nästan ingen av skivorna jag köpte då tillhör dem jag plockar fram idag och återupptäcker. Det första som verkligen grep mig, och försåg mig med någon form av egenart, var punken. Jag var fjorton år gammal, hade precis börjat hänga inne i stan med några sköna typer som skulle ockupera en gammal skofabrik, och en kille hade en tröja som det stod Strebers på. Nyfiken som jag var gick jag in på Najz Prajz och frågade efter dem. Med ett skrikgrönt exemplar av ”Kallt stål / Varmt blod” gick jag hem och upptäckte något nytt. Sen rusade det på. Via skivbolaget Birdnests postorderkatalog gjorde jag fler fynd, och genom att läsa i konvoluten stötte jag på utländska namn. Under lång tid köpte jag bara skivor som på ett eller annat sätt kunde räknas som punk.

Nästa tillfälle som blev livsavgörande var en promenad genom Örebro med den underbare Mikael Horvath. Han var en kille jag såg upp till, och som alltid verkade ha koll på saker. Nu berättade han för mig om något som hette Ska. Han försökte beskriva vad baktakt innebar, och nämnde lite namn. Plötsligt var det många bitar som föll på plats. Jag mindes att Charta 77 på liveskivan ”Även vackra fåglar skiter” spelade ”Doesn’t make it alright” av ett band som hette The Specials, och jag visste att den bästa låten på Propagandhis skiva ”How to clean everything” hette ”Ska sucks” och antagligen var en skalåt. När Mikael pratade förstod jag att det här var något för mig. Återigen sprang jag raka vägen till skivaffären på Storgatan och letade genom hyllorna. På en gavel fanns en liten hylla med etiketten ”Ska”, och ett tiotal skivor. Jag kom hem med The Specials ”Singles” och en amerikansk samling som hette ”Skanarchy”. Jag var såld för lång tid framöver.

Därifrån bar det iväg åt många olika håll samtidigt. Skivorna med The Specials var producerade av Elvis Costello, och han blev en husgud som jag fortfarande håller bland de högsta. Andra skaskivor innehöll referenser åt soul, reggae eller pop, och jag började få ett bredare spektrum i skivsamlingen. Av en slump kom Motown in i mitt liv efter att jag hört en skaversion av The Temptations ”My girl”.
Jag var som en upptäcktsresande som hittat en helt ny kontinent. Intrycken var så många och så olika, och jag bara sög i mig mer och mer.

Ju äldre jag blev desto svårare var det att identifiera var influenserna kom ifrån. Flickvänner som lyssnade på indiepop, festivaler där man råkade höra saker man aldrig hört talas om, musiktidningar, fanzines och små spelningar i källare. Musiken fanns överallt, och jag hade alltid små papperslappar i bakfickan med nedklottrade bandnamn som jag skulle kolla upp. Varje ny genre som verkade intressant ledde till en inköpt samlingsskiva, som i sin tur ledde mig vidare till mer eller mindre obskyra inköp.
Andres Lokko recenserade Terry Callier i Pop, och min nästa husgud var född. Terry Callier spelade in en duett med Beth Orton och plötsligt satt jag med en hel hög av kvinnliga singer- songwriters. På det där sättet fortsatte det, och det fanns alltid mer skivor att köpa.
För mig är det så självklart att alltid ha en lista på nya saker jag vill lyssna på, kolla upp, kanske införskaffa. Och de flesta jag umgås med är likadana. Lyssnar alltid på musik, letar alltid efter ny musik.

Men så händer det ibland att man får besök av någon i bekantskapens periferi. Någon som går fram till ens skivsamling och tittar en stund. Följer de perfekta raderna med fingret lite förstrött, för att efter en stund konstatera:
- Det är ju bara sånt man inte har hört talas om.
Och strax därefter:
- Hur hittar man sådana här skivor, det är ju inget som spelas på radio?

Just då är jag så tacksam. Tacksam mot Najz Prajz, punkarkompisen, Mikael Horvath, Håkan Pettersson, Gördis, Hedberg, Birdnest, Chuck Wren och alla de andra som i min ungdom gav mig tips på bra musik. Musik som ledde mig vidare genom livet. Och den röda tråd som på något mystiskt sätt leder hela vägen från Strebers fram till mitt senaste skivköp – isländska Benni Hemm Hemm. En artist som antagligen inte spelas på radio, men som jag är oändligt glad att ha i lurarna på vägen till jobbet.

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-09)

Det perfekta talet

Jag fyller år idag. Dagen fick den bästa tänkbara starten. Frukost och paket på sängen, lite sovmorgon, och en underbar sambo som gjorde allt för att förgylla min tillvaro. Sådant som kan få alla små bekymmer att blåsa långt bort.
Men vad är det för ålder jag klär på mig från och med idag? 28. Vad är det? De senaste åren har jag alltid lyckats vaska fram något lite speciellt med min ålder. Förra året var det självklart – alla musikälskare vet att 27 är en magisk och farlig ålder. Kurt Cobain, Jim Morrison, Janis Joplin, Jimi Hendrix, Brian Jones och Robert Johnson mötte alla döden vid just denna ålder. Dessutom var både Nick Drake och Gram Parsons farligt nära. Hela året gick jag runt och kände mig lite mystisk och som en överlevare.
Året innan var det 26. SJ tycker inte längre att man är ungdom, och det blir dyrare att flyga. 25 var jämnt och fint. 24 fick mig att tänka på den fantastiska låten av Johan Skugges nedlagda band Singer som hette just så. 23 räckte för att jag skulle få komma in på Kvarnen, och så vidare. Varje ålder jag har passerat har varit laddat med något lite speciellt, som har fått mig att vara glad över att äntligen ha uppnått den åldern.

Men nu trodde jag nästan att det var kört. Jag kunde inte komma på en enda sak som var mäktigt eller speciellt med 28. Tills storasyster ringde och var tröstande storasysteraktig. 28 är ju ett perfekt tal. Ett av de endast 44 kända tal som är större än 1 och summan av sina äkta delare, inklusive 1. Det vill säga 1+2+4+7+14=28.
Nästa gång jag fyller ett perfekt tal är på min 496:e födelsedag, vilket känns väldigt avlägset. Efter det dröjer det ytterligare nästan 8 000 år. Tack syster, det känns bättre nu.

Att dessutom fylla det perfekta talet 28 i februari, som oftast bara har 28 dagar, måste ju vara något alldeles särskilt. Jag är unik, bra och lite magisk!

Dags att börja fundera på 29. Någon som har en idé?

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-08)

Komma rätt!

Fick en bok i för tidig födelsedagspresent av pappa i helgen, och jag är så fascinerad att jag måste rekommendera den. ”Komma rätt, komma fel och komma till punkt” av Lynne Truss i utmärkt svensk översättning av Eva Halldinger. Det är något så fantastiskt som en hel bok vigd åt interpunktion.
Jag skulle förvisso räkna mig som språkintresserad, och det händer titt som tätt att jag agerar som språkpolis. Men för att uppskatta den här boken tror jag inte att det krävs mer än ett ytligt intresse för språk. Felaktig interpunktion kan ställa till med mycket, och boken är fullproppad med roliga och tänkvärda exempel på detta. Den ger också en intressant historisk genomgång av hur våra vanligaste skiljetecken har växt fram och etablerat sig som självklara byggstenar i det skrivna språket. För den som är regelbunden läsare av Avigsidan är boken ett måste. Men överhuvudtaget alla som ibland använder bokstäver för att bilda meningar borde läsa den för att i bästa fall uttrycka sig något bättre. Nätet är fullproppat av bloggar som kanske har något intressant att säga, men säger det på så bedrövlig svenska att jag aldrig bemödar mig att ta reda på det. När miljonvinsten slår in på mitt lotteri ska jag köpa upp hela upplagan av den här boken och skicka den hem till dessa bloggare.

Interpunktion är en fråga om att hitta en lagom balans mellan skrivregler och eget tycke och smak. Du kan aldrig följa ett facit och uppnå den ultimata interpunktionen, utan måste alltid lita till ditt eget språköra. Men med boken som hjälp borde de mest bedrövliga avarterna av särskrivningar, felkommateringar och semikolonmissbruk kunna avhjälpas. Att Halldinger så förtjänstfullt översatt boken måste ses som en bedrift. En bok som denna skulle vara fullkomligt ointressant för den svenske läsaren om den inte gjordes om rejält vid översättningen. Engelskans interpunktionsdilemman skiljer sig avsevärt från de svenska dito och den svenska versionen av boken handlar framförallt om det svenska språket.
Den engelska versionen, ”Eats, shoots and leaves”, har blivit en bestseller på andra sidan vattnet. I bästa fall kan vi svenskar följa efter.

Boken hittar du bland annat här.

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-07)

Vikten av god skivhygien

Jag har ett stökigt skrivbord, kan låta disk stå i veckor, och det händer ofta att jag låter smutstvätt ligga framme längre än den borde. Det är över huvud taget ganska få saker jag är speciellt anal kring. Men jag prioriterar god skivhygien, och sätter den egenskapen högt hos människor runt mig.

God skivhygien kännetecknas av följande:
- Alla skivor förvaras i sina egna fodral.
- Skivorna är organiserade efter någon form av ordning, så att de går att hitta.
- Skivor lämnar sina fodral endast för att läggas i en skivspelare, och läggs sen tillbaka där de hör hemma.

Som en bonus kan följande saker gärna uppfyllas:
- Skivorna finns registrerade i någon form av register eller förteckning.
- Andelen brända skivor i samlingen är låg.
- Skivorna är uppställda på ett sätt som gör det möjligt att överskåda samlingen.

Att komma hem till människor med dålig skivhygien ger mig rysningar. Lägenheter där skivor befinner sig lite överallt, lösa cd-skivor ligger i en trave på soffbordet, och tomma fodral ligger under sängen. Det väcker samma känslor hos mig som jag kan tänka mig att hyresvärden kände när han tog sig in i den lägenhet på Kungsholmen där en excentrisk dam förvarade tolv vilda svanar förra veckan.
Ännu värre är det när människor med dålig skivhygien kommer hem till mig. Det är förfest, och folk börjar bläddra bland skivorna efter något de vill höra. Av någon skum anledning tenderar förfester alltid att ackompanjeras av ganska dålig musik, som lyssnas på av nostalgiska skäl. Någon bläddrar fram de gamla trallpunkskivorna, någon annan tycker att det vore skitkul att höra Rage against the machine, Metallica eller rent av Stakka Bo. Det är skivor jag är glad att jag har, för att jag har hållit dem högt en gång i tiden, men som jag tycker kan stå på sin plats utan att behöva luftas för ofta. Varje låt bryts efter ett par minuter, eftersom någon annan har en kul idé om vad vi borde höra. Och på en kvart har min pedantiskt ordnade skivsamling förvandlats till ett kaos. Skivor som ligger i fel fodral, lösa skivor, och tomma fodral som ställts tillbaka i samlingen.
Jag försöker bevara mitt lugn, vara lite storsint och ha roligt. Men var femte minut går jag ändå och samlar ihop skivorna och ställer dem på sina rätta platser. För att kunna slappna av en stund med min Martini och njuta av förfesten.

Dagen efter. Bakis, och med hungrig mage. Då står jag där redan innan frukost, kollar genom de perfekta raderna med skivor, drar ut någon skiva för att kolla att allt står rätt till, och gör för säkerhets skull några stickprovskontroller. Jag håller på tills det är perfekt, precis så som jag vill ha det. Då kan dagen börja.
Då spelar det ingen roll att jag luktar bakisilla ur munnen, är oduschad och går omkring i bara kalsongerna. Skulle sedlighetsroteln göra razzia kan jag stolt leda dem in i vardagsrummet, peka mot skivväggen och säga:
- Titta. Min skivhygien är utomordentlig. Jag har ingenting att skämmas över.

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-05)

Hemstad - bliv som du var

Är i Örebro över helgen för att fira födelsedag, träffa familjen, och låta bli att jobba. Örebro som var hemma under nästan femton år. När jag gick på högstadiet började jag åka in till stan själv. Upptäckte spännande affärer, lärde mig hitta i allt vidare cirklar med Järntorget som utgångspunkt, och träffade andra som var mer som jag än de som gick på min skola. Fick fler och fler platser som gjorde att man kände sig invigd. Jag var en av dem som hittade till Entertainments lokaler inne på gården på Nygatan. Jag var en av dem som visste var de bästa skivorna gömde sig på Najz Prajz. Jag var en av de invigda. Som många andra förstås, men varje ny upptäckt gjorde att man kände sig utvald och visste något lite exotiskt.
Sen blev jag 18, och började upptäcka krogarna. Lärde mig vilka ställen man skulle undvika, och vilka som var bra. Kexfabriken var ointressant, Contan hade bra spelningar ibland, och Thyras Pasta var bästa ölhaket. Ställen slog igen och nya öppnades upp. Palladium, Prisma, Kexfabriken försvann. Svenssons, Mono, P2 och Babar kom. Och så höll det på. Förändringarna var ibland till det bättre och ibland till det sämre, men de var helt okej eftersom man hängde med och var en del av det. Samma med affärer. De flyttade på sig, byggde om, bytte namn, men man var hela tiden uppdaterad. Örebro var min stad, och jag var hemma och visste hur saker förhöll sig.

Sen flyttade jag därifrån. Pratade om att jag ville till något större, att jag redan hade nått dit jag ville i Örebro. Och plötsligt dök det upp starkt konservativa drag hos mig. Det första tecknet var när jag var hemma en helg och märkte att Pressbyrån på Drottninggatan gick att gå in i. Den hade alltid varit en lucka i väggen, där man kunde köpa löscigg för två kronor om man höll tyst om det. Nu var det en affär man gick in i. Det gjorde mig förvirrad och ledsen. Sen kom det mer och mer. Bankomater som inte låg där de alltid legat. Kompisar som ville möta mig på kaféer som jag inte hade hört talas om. Spelningar på krogar som jag inte kände till, och folk som skrattade när jag föreslog att vi skulle ta en öl på Svenssons. Örebro blev mindre och mindre min stad, och mer och mer en stad jag hälsar på i. Jag har till och med behövt fråga en gubbe om vägbeskrivning. I staden som var min.

Eftersom tiden inte gick att frysa. Saker fortsatte att förändras. Örebro levde vidare när jag ville att den skulle förbli som den var.

Antagligen är det därför jag tycker så mycket om att få visa Örebro för någon som inte är därifrån. Hälsa på föräldrarna tillsammans med min sambo och gå promenad genom stan, eller tipsa någon stockholmare som ska dit över helgen om bra ställen att besöka. För även om jag inte längre har koll på allt, vet de senaste namnen på alla krogarna, eller ens känner speciellt många när jag går ut, så kan jag mer än dem. Och jag kan berätta vad ställen hette förut, och små anekdoter om saker som har hänt där. Så att Örebro blir lite mitt igen.

(Publicerades på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-03)

Die Hard II (Oliver Stone NBK-remix)

En snabb överslagsräkning i spellistan “Senast spelade” i min iPod visar att kanske 30% av de låtar jag håller högst nu är olika former av remixer. Revl9ns remix av Juvelens ”Watch your step” känns mer intressant än originalet. Franska Kitsuné fortsätter att spotta ur sig osannolikt bra remixer av Van She, Soulwax eller Digitalism, och på hemmaplan har Flow Flux Clan gjort styva remixer på bland andra Richard Reagh som till och med fungerade bra live på Allhuset.
Det är ju verkligen inget nytt fenomen, men på något sätt känns det ändå som en konstart som har förfinats en del de senaste åren. För bara fem år sedan kändes det oftast som att remix betydde att man lagt ett dansbeat på en låt som annars krävde lite mera talang av den som försökte dansa till den. Att som idag, ta en låt och göra något bättre av den, eller åtminstone något nytt och spännande, är en egen konstform. För vem orkar till exempel bry sig om att köpa Klaxons skiva när man vet att det kommer komma remixer på alla låtarna som kommer att vara mångfalt bättre?

Jag vill se mer remixer. Inte inom musiken, där är det en bra nivå. 30%.
Men inom andra konstformer. Tänk er den remixade boken. Ernst Brunner har tagit den senaste diktsamlingen av Kristina Lugn, kastat om texten lite, lagt till ett eget tema, och samplat en gammal obskyr översättning av Hemmingway i mitten. Släpps som pocket i 400 ex, eller kan laddas ner som e-bok. Veckan efter har Modernista releaseparty för sin nya serie ”Remixed fire” där en ny remix av Karolina Ramqvists ”More Fire” släpps varje månad i limiterad upplaga med omslag av knäckebröd. Först ut är en strippad vokalversion där alla konsonanter skalats bort och förordet är utbytt mot binärkod.
Utgåvan säljer slut på nolltid, och de flesta är helt överens om att remixen är bättre än originalet. Succé.
Eller filmer. Josef Fares ger sig på Moodysons ”Ett hål i mitt hjärta” och klipper om den till en komedi. Lägger till en biljakt, ett föremål som kastas snurrande mot kameran, och klipper in sin bror Fares i några av nyckelscenerna. Filmen släpps på DVDr, och ses av fler än originalfilmen någonsin gjorde.
På den internationella scenen kommer det några riktiga storsäljare. Oliver Stone ger ut en DVD-box under namnet ”Remixed classics” där ”Die hard”-filmerna, ”Pulp Fiction” och ”Tre män och en baby” är omklippta till oigenkännlighet. Plötsligt bär samtliga filmer en kuslig likhet med ”Natural born killers” utom ”Tre män och en baby” som har kommit att handla om mordet på en amerikansk president.

Fortsättningen kan ni ju tänka er själva. Några kvicka publicister som varje dag ger ut en remixad version av Aftonbladet bara timmen efter att originalet kommit ut. Politiker som håller nya versioner av tal som andra politiker redan har hållit. Eller, det sista händer ju varje dag. Men utan tillägget remix.

(Publicerad på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-02)

Bjuda på sig själv - laget runt

Lyssnade på P1:s Spanarna häromdagen. Lyckas aldrig vara vid en radio när det sänds, men sen jag upptäckte att man kan prenumerera på det som podcast missar jag inte ett avsnitt. Göran Everdahl pratade om fenomenet ”Lillebror ser dig”. Att varenda människa där ute är utrustade med mobilkameror och andra tekniska hjälpmedel som gör det möjligt att dokumentera och publicera precis allt som händer. Med konsekvensen att ingen längre går säker någonstans – allt kan bli offentligt. Lasse Kronér hade tydligen sagt i någon intervju att han inte gick på krogen längre, för att ”så fort man går på toa är någon där med sin mobilkamera”. Jag ska inte spekulera i nyhetsvärdet på Lasses könsorgan, men tendensen är givetvis intressant.

Den nya situationen där vi alla är paparazzis och publicister förändrar en hel del, på gott och ont. Ta hängningen av Saddam, som ett exempel. För bara några år sedan hade den fortfarande hamnat i offentligheten endast genom ett officiellt videoklipp utskickat från den irakiska myndigheten. Det är ingen vild gissning att den filmen hade skilt sig en del från den mobilkameraversion som nu spreds på Youtube dagarna efter avrättningen. I sådana situationer är den nya tekniken en fantastisk revolution. Att för en myndighet censurera och kontrollera vilka nyheter som når allmänheten blir svårare och svårare.
Bakom varje officiell nyhet döljer sig en inofficiell, filmad ur en annan vinkel och med lite sämre kvalitét. Naturligtvis ställs ökade krav på källkritik, men den lärdomen tar det inte många generationer att pränta in. Barndomens tro på att det som står i ett uppslagsverk är sant har reviderats, och resultatet är nog att de flesta hamnar närmare sanningen, inte längre ifrån den.

Baksidan är kanske den förändring i folks attityder som troligtvis håller på att ske. När man när som helst kan bli filmad och publicerad på nätet så blir åtminstone jag lite mer försiktig med vad jag gör, och var. Kanske gammal hederlig paranoia, men jag tror att den till viss del är sund. Hur många gånger har man inte själv skrattat åt något klipp på nätet där en tjock kille dansar, någon snubblar eller någon helt enkelt har ett fult skratt. Och hur många gånger gör inte jag saker som skulle vara minst lika löjeväckande om någon bara tog det ur sitt sammanhang och slängde ut det på nätet?
Karaoke kan vara kul. Man är några polare som går på en sunkig bar i Sundbyberg och sjunger några gamla klassiker. Man gör kanske bort sig, men det är ofarligt eftersom de enda som ser det är vännerna och 50 stammisar. Och så har man någon sorts tyst överenskommelse som går ut på att om ni inte skrattar åt mig så skrattar inte jag åt er när det blir min tur.
Men om någon jävel filmar med mobilen, och jag dagen efter är skrattisen på varenda kontor runt om i världen, är jag då fortfarande beredd att ställa mig upp och sjunga ”Främling”? Bjuda på sig själv, säger de. Visst, men jag vill gärna veta vilka jag bjuder.
Jag tror att vi alla tenderar att bli mer återhållsamma när lillebror ser oss. Tänka lite mer på vad vi gör. Kanske inte längre somna på tåget så att huvudet guppar och munnen gapar som en fågelholk. Kanske inte längre dansa spexigt med vännerna på krogen. Kanske inte ens ta tunnelbanan till maskeraden när vi är utklädda till teletubbies.

Och det vore väl tråkigt.

(Publicerad på http://www.kollegiet.nu/ 2007-02-01)